Allmänt

Jag är ledsen, det gör ont nu..

Okey, en del av er kommer sucka så gardinerna fladdrar nu, men det struntar jag i. Jag behöver få skriva av mig.

Jag har så gräslig ångest över att lämna ifrån mig Jamie i morgon. Han börjar förskoleklass, och i och med det så är det inte längre något barn hemma om dagarna.

Livet som jag haft det i 23 år nu, är slut. Över, Passe´. Finito.

Jag har verkligen älskat att vara hemmamamma!! Jag skulle kunna vara det resten av livet, och det är ju inte som att jag kommer sluta vara mamma, men det här att ha ett eller flera barn med mig överallt är slut.

Visst är det skitskönt att kunna åka och handla i fred nån gång, eller pysa iväg och åka slalom ensam med syrran eller så, men sen vill jag tillbaka till mina barn. Jag vill inte det här!

Jag skulle vilja stanna tiden. 

Jag ogillar förändringar, speciellt de jag inte får välja själv, eller de som inte är positiva.

I 23 år har jag haft barn med mig, i princip vart jag gått, ofta tre stycken – en fyraåring en tvååring och en bebis. Det är så jag trivs som allra bäst.

Att börja jobba på förskola är inte samma sak, det är inte mina barn och alla vet ju hur andras ungar är;)

Jag har haft dagar när jag velat sälja alla ungar på Blocket, absolut, men de dagarna är ytterst få. Jämfört med alla dagar jag känt en glädje över att få vara med mina barn är de nästan inga.

Jag kan lugnt säga att jag är evigt tacksam över att med planering och prioritering så har jag kunnat vara hemma så här länge, kunnat vara med mina barn dagligen och se dem växa upp, uppfostrat dem så som jag vill att de ska uppfostras. Tröstat dem när de varit ledsna, skrattat med dem när de gjort tokigheter, gapat på dem när de gjort dumheter. Suckat över att de sabbat, och ibland önskat att jag haft avlastning.

Men mest har jag fanimej älskat det! ♥

Jag, och tidigare vi, gjorde uppoffringar för att slippa dagis. Vi har på allvar prioriterat att jag ska vara hemma., och det har varit värt det.

 

Jamie är, förutom att han är minst, dessutom bara MIN. Han och jag har ett speciellt band i och med att hans farsa drog, men även för att vi varit hemma ensamma bara han och jag i två år nu. Sen Jordan började förskoleklass. Det är han och jag. Jag och Lill-Fjant. Vi. Ett supertajt team.

Jag menar inte att jag älskar honom mer än nån av de andra, men de som fattar fattar. Det är extra speciellt med honom. Att han sen är världens gosigaste och mer än gärna myser ihop sig hos mig, kramas och säger att han älskar mig hundra gånger om dagen gör inte det hela enklare.

Han vill dessutom inte börja förskoleklass. Han vill vara hemma med mamma. Jag har bara talat positivt om det så det är inte mitt ”fel”, Han trivs hemma han med. Han kommer säkert gilla det, det är jag inte orolig över. Jag är mer ledsen över att inte få ha honom med mig överallt.

 

Så okey, jag erkänner, jag grät i duschen för en stund sen. Fulhulkade. Innan dess grinade jag när jag röjde i köket efter middagen. Jag skulle säga nåt till Patricia, och började snyfta nu igen.. Hon vet exakt hur jag känner och fattar. Och då grinar jag ännu mer.

Jag vet att jag är smått hysterisk, men vafan, det gör ONT.

Nånstans tror jag att många av er kan relatera, tycker jag hör att de flesta har separationsångest när det är dags för dagis.

 

Många tycker småbarnstiden är jobbig och längtar tills den är över, men jag gör inte det. För mig är det fantastiskt med barn, allt som rör dem, minus alla sjukdomar, det är inte det minsta kul. Jag har stora barn, jag har vuxna barn och jag har skolbarn i allt från lågstadier till gymnasiet, och jag älskar att vara med dem med. Men jag tycker inte om när saker tar slut.

Som nu, min tid som småbarnsförälder är slut och kommer aldrig mer igen. Fuck that.

Jag är extremt känslostyrd i tankarna, även om jag sen rationellt fattar att jag kommer över de här ledsamma känslorna. Jag begriper att det kommer bli bra, bara annorlunda, men just nu… i den här stunden så känns det som om hjärtat brister lite.. Och jajamen tårarna trillar igen;)

 

Jag önskar att jag inte var så förbannat jävla …vad jag nu är, som gör att det känns så här. Tänk att bara se framåt med positivism och glatt ta emot alla förändringar med öppna armar. Oavsett om de är bra eller mindre bra.

Men jag, ska minsann deppa ihop som en annan fjollmoster. Nu har jag förvisso haft lätt ångest över det här hela året, den har eskalerat ju närmare vi kommit, och så har jag liksom försökt förtränga den…och så ploppar den upp nu eftersom det oåterkalleliga är här.

 

Vissa kommer sucka som sagt, och tycka att jag låter som om nån dött och så är det ju tack och lov inte, men det liv jag levt och älskat i så många år, det försvinner nu.

Jag skulle kunna låtsas som ingenting, men det här är jobbigt, och det gör ont och jag är inte alls på topp just nu. Samtidigt känner jag mig som sagt fånig.

 

Jaha, så vad ska jag göra nu då?

Jamen jag ska plugga, heltid, och det kommer bli kul såklart. Jag kommer ha tid till det när alla är i skolan och så kan jag ägna mig åt barnen när de kommer hem. Om de har lust att hänga med morsan, vilket de inte kommer ha. Jag vet ju det, och det är ju därför det svider, att i och med skolan så blir de så stora på en gång, och vill hänga med kompisar. Även Jamie, min buddy.

Ärligt igen, jag har funderat på att ha honom hemma ett år till…. och jag kommer kanske att låta honom gå färre än fem dagar per vecka…för jag älskar att vara med honom. JAG är inte redo att släppa iväg honom! Ego, jag vet.  Jag vet att minsta lilla han visar att han vill vara hemma så kommer jag ta hem honom. Och så kommer jag ha fetaste ångesten nästa år igen.

Nä, för hans skull är det nog bra att han går förskoleklass, och han kommer nog gilla det så jag får bita i det svinigt sura äpplet. Fast just nu känns det som en liten tröst att veta att jag KAN göra så. det är inte obligatoriskt med förskoleklass…. en liten respit till att mitt älskade liv förändras.

 

Äh vafan, jag kan inte begära att ni fattar! Jag är en känslomässigt instabil bakåtsträvande, vemodig och ledsen morsa just nu. Det finns inget som kan ändra på det, just nu, så därför ska jag bädda ner mig i soffan och gråta lite till.

 

Jag hoppas att ni inte kommer med en massa pekpinnar och taskiga kommentarer om att alla mångbarnsmorsor har nåt behov av att känna sig behövda, och därför skaffar massa barn. Det är liksom inte det som det handlar om.

I mitt fall så älskar jag barn, jag har känt att det finns plats för så här många. Jag har ju dessutom utbildat mig för att jobba med barn:) Dels på förskola och sen på sjukhus, så det är vad jag tycker om. Det har alltid varit mitt mål, barn. På alla sätt.

Om jag blivit uppsagd från ett jobb jag älskade, efter 23 års trogen tjänst, så hade ingen höjt på ögonbrynen över att jag var ledsen. Det är ju typ samma sak. Bara det att jag inte kan få ens ett liknande ”jobb” igen.

Det är bara så.

 

De som fattar, de fattar som sagt.

Jag behöver inte få veta att jag är knäpp, det är jobbigt ändå just nu. Jag behöver mer få lite uppåtpuffar, få höra att jag inte är ensam och att det kommer kännas bättre. Ni får supergärna trycka på det lilla hjärtat här under om ni vill skicka lite kärlek till en tragisk och ledsen människa. Det behöver jag.

Nu ska jag avsluta det här svamliga, deppiga ångestladdade inlägget, och gå och gråta i en kudde så jag inte väcker kidsen.

Puss på er och tack för att jag fick skriva av mig ♥

 

 

 

Kommentarer

    1. familjenannorlunda
      familjenannorlunda

      Har du nån att avvara ;)? Jag tror jag kan tänka mig det i framtiden faktiskt, eller familjehem eller nåt, men just nu måste jag bara landa i det här :/
      ❤️

  1. Jenny

    Det är självklart att du får känna sim du gör, Carola.
    Det är ju en stor omställning och förändring som sker, både för dig och Jamie.
    Hoppas att du samtidigt kan glädjas åt de framsteg Jamie gör, att han blir mer självständig och får kompisar att leka med 🙂
    Tur ändå att du kommer hålla dig sysselsatt med studier, annars hade det nog blivit väldigt tomt.
    Du har ju alltid din pälsbeklädda vapendragare Doris, kanske dags för lysnadskurs? 😉

  2. Jenny

    Förstår dej!! ! Hade inte du lite funderingar på att bli familjehem? Kanske dags för det nu, behovet av familjehem är stort. Ha det bra?

    1. C

      behovet av fosterhem är stort! Men oftast så brukar de inte placera barn i stora familjer och det är pga att ”dessa barn oftast kräver och behöver full uppmärksamhet . Det finns ju en anledning till att de omplaceras. Ett fosterbarn kan det ibland vara mycket runt omkring såsom. BUP , läkare, träffar med föräldrarna osv. Det är ”inte bara att låta någon komma och bo hos en.
      Bara lite råd från en som haft fosterhemsplaceringar i många år till och från . Att vara familjehem kan vara ett heltidsjobb eller kräva ännu mer jobb och tid.

    2. C

      behovet av fosterhem är stort! Men oftast så brukar de inte placera barn i stora familjer och det är pga att ”dessa barn oftast kräver och behöver full uppmärksamhet . Det finns ju en anledning till att de omplaceras. Ett fosterbarn kan det ibland vara mycket runt omkring såsom. BUP , läkare, träffar med föräldrarna osv. Det är ”inte bara att låta någon komma och bo hos en.
      Bara lite råd från en som haft fosterhemsplaceringar i många år till och från . Att vara familjehem kan vara ett heltidsjobb eller kräva ännu mer jobb och tid.

  3. Helene i Härnevi

    Jag har ju inga barn, men läser bloggar där det skrivs om familjeliv med barn, för att få en uppfattning om en del av livet som jag inte har levt. Jag älskar dina beskrivning av dina barn och ert liv tillsammans. Blev glad när jag läste ditt inlägg nu om att bli ”ensam hemma”. Jag får så ofta en känsla av att många upplever sina barn som en belastning, att man önskar man hade egentid och fick göra saker ifred. Visst, jag förstår att man behöver få vara ifred ibland, men det får mig ändå att undra ibland, om man inte förstod vad det innebär att ha barn? Jag har medvetet valt att inte ”skaffa” barn och får ofta höra att jag ”inte vet hur det är” och ”inte ska uttala mig när jag inte varit där själv”, men, det är ju just det, jag förstod ju tidigt (16 år ca) att jag inte var lämpad att ha barn, att jag inte skulle klara av det, på det sätt jag hade velat, och valde att avstå. Det har jag fått mycket skit för genom åren och fick höra ända upp i 45-årsåldern att det inte var för sent än. Jag tycker nog personligen att det är bättre att avstå från något man känner att man inte är lämpad för, än att ge sig in i något man inte kan göra på det sätt det förtjänar att göras? Jo, jag hade gärna haft barn, men inte till priset av barn som inte hade mått bra! Jag älskar dina beskrivningar av din kärlek till dina barn och ja, jag förstår hur du känner med Jamie nu, faktiskt! Du är en otrolig mamma!

  4. Lina

    Kände EXAKT likadant när sonen skulle börja på dagis när han var 3 år. Jag hade inget jobb så jag tyckte att han gott kunde vara hemma. Men svärföräldrarna samt sambon tyckte annat och bestämde detta. Jag som han mamma hade fanimej inget att säga till om tydligen. Jag grät och grät och grät. Bodde 30 mil från min familj och skulle nu lämna bort han som var mitt allt. Jag skulle inte få spendera varje heldag med honom. Jag skulle missa flera timmar av hans liv. Så tänkte jag då. Det var hemskt! Men det blev bättre. Men det sved – länge!

  5. Karin Frid

    Känner som Du! Jag har mjukstartat med tre dar i veckan i fklass för mina äldsta. Haft mina hemma heltid som du. Tyvärr kommer det bli obligatoriskt om inget under sker redan HT 2018 så mina yngre barn kommer inte få den mjukstarten. Det sörjer jag. Jag kommer gråta floder när sista barnet ska iväg också! Ta hand om dig! Kram!

  6. Caroline, mamma till 4

    Jag förstår.. jag gillar inte heller när saker och ting blir annorlunda, såna saker man inte kan styra och måste släppa innan man är redo.
    Speciellt inte att barnen växer upp.
    Det går alldeles för fort!
    Jag vill för alltid ha de hemma med mig, de är det bästa i livet och jag vill inte vara utan dem en sekund.
    Småbarnsåren är de bästa någonsin ❤️

  7. Tonårsmamma

    Av diverse anledningar men mest pga att jag höll på dö efter jag fickbsista lillskrutten så är det slut med bebisar här. Jag har varit själv på heltid med de jag har & är singel så inte aktuellt iallafall. Men vetskapen om att jag aldrig mer få vara i den där mysiga bebisbubblan som jag älskar, aldrig mer har en liten kring benen som älskar vara med mamma över allting här på jorden . Den får mig med att gråta & ha ångest. & handarbeta som tusan för att inte tänka på det. & tvinga med ungarna på äventyr vare sig de vill eller inte. & det är absolut förbjudet för den äldre att prata om att det är bara 5 år tills hon kan flytta hemifrån ?. Får mamman en ångestatack & gråter ??. Så jo, förändringar suger. Även om jag logiskt vet att det blir bra. Att sova på nätterna är bra. Att de inte försvinner då det är mig de växt upp med & är deras klippa. & att det innebär att det dyker upp nya äventyr & att jag överlever det här med. Gråter ändå…

  8. Petra

    Tycker att du fortsätter vara en känslomässigt instabil bakåtsträvande, vemodig och ledsen morsa ett tag, du behöver det just nu. Snart vänder det och ledsamheten lättar. Resten tycker jag du behåller det gör dig till den du är idag!

  9. Åsa

    Ett par år sen jag kommenterade sist, så nu är det väl dags igen 😉

    Var ledsen du och sörj detta i din egen takt. Ofta tycker jag det är värst innan förändringen, sen rullar det bara på. Jag brukar alltid försöka trösta och se fördelarna i allt som känns tråkigt, men nu känner jag att sörj du detta, så länge du måste!!
    Kram!!

  10. Lena E

    En mammas innerliga & varma kärlek till sina barn, kan aldrig vara fel <3 tycker dom orden räcker <3

    Stor varm kram till dej Carola!!! <3 <3 <3

  11. Amanda

    Du verkar vara en så bra mamma på alla sätt❤️ Önskar att min mamma kunde känna så här för oss lite oftare..! Och önskar att det gick att trycka på hjärtat flera gånger❤️❤️❤️

  12. Helahea

    Visst har du rätt att sörja att småbarnsåren är slut. Lika mycket som man sörjer att ett barn flyttar hemifrån. Att slutet på en era är slut.
    Omvälvande känslor som bubblar runt o kokar över.
    Det kommer gå en tid och ni kommer in i nya rutiner men tills dess sörj och välkomna de känslorna lika mycket som du välkomnar glädjen i att se Jamie ta ett steg till i livet ❤️

  13. Ida

    Du har all rätt att känna precis som du gör, det är en klart att det blir en stor omställning och det är jobbigt med negativa förändringar som man inte själv har valt. Det kommer bli jättebra för Jamie att börja i förskoleklass men samtidigt är det ju sorgligt också. Beundrar dig för att du är så ärlig och säger precis som du känner. Är övertygad om att många har känt på precis samma sätt.

  14. Ulle

    Förstår hur du känner men tycker att du samtidigt kan tänka på att Jamie kommer att utvecklas, få nya utmaningar, nya jämnåriga kompisar att skapa relationer med och mycket mycket mer

  15. Lisa från Skåne

    Känner med dig har i alla år sen barnen kom arbetat hemma som dagbarnvårdare. Barnen har tyckt det var jätteskönt att komma hem och veta att jag var någonstans i närheten. Kände precis som du när sista barnet flyttade hemifrån för att plugga på universitet, hon inte bara flyttade utan det blev 60 mil iväg, då blev jag deprimerad och ledsen kunde inte sova. Man vänjer sig vid allt nu bor barnen 22, 60 och 60 mil ifrån gäller att ta vara på stunderna vi ses och njuta av barn och barnbarn då.

  16. Sanna

    Förstår precis hur det känns. Min unge har gått på förskola och byter till förskoleklass, men jag har känt och känner exakt såhär. Kram till dig❤️

  17. Annica

    Du är inte ensam om att känna som du gör, som du skriver har du varit hemma med barn i 23 år, det är jättelång tid.
    Det kommer gå bra för lillfjant och för dig <3 Tillåt dig att känna som du gör.
    Kram från en 4 barnsmamma (dock är min minsta 11 år)

  18. Malin

    Förskoleklass blir nog jättebra för Jamie.
    Ett tips är ju att istället för att låta han vara hemma då å då, så är du med honom i skolan! De brukar både barn och föräldrar tycka om. Istället för att han missar massa saker där, så får han vara med, och samtidigt också med dig och du i din tur får större inblick i Jamies nya värld ?

  19. Nennen 25

    Ingen kan förminska dina känslor oavsett ❤️ Att livet förändras drastiskt kan vara otroligt tufft och tungt! Oavsett vad det handlar om! Förhoppningsvis kmr livet leda dig vidare och ge dej mening med vad som nu kommer. Och snart kanske en hög med barnbarn behöver en dagmamma att hänga hos?! ?❤️
    (Det dyker alltid upp en bild på en mörk tjej vid mina kommentarer men jag antar att det är en bugg eller ngt för det är inte jag iaf!)

  20. Linnea

    Åh, det kan aldrig vara fel att uttrycka en känsla som tynger en. Och det är extra modigt att våga öppna sig om något som man vet att många kanske kommer att ha en åsikt om. Du vill inte ha några tips kring detta och inget kommer att hjälps just nu, man får ta sig igenom det jobbiga och precis som du skriver, tillåta sig att vara ledsen. Det kan dock vara skönt att höra att det kommer att bli bra! Jag ska börja jobba snart efter ett års föräldraledigt med barn nr 2. Jag behöver också tänka att det kommer att bli bra. Värst är ju nästan att ha något framför sig. När man väl är inne i det känns det bättre.
    Jag tror att Jamie i slutändan kommer att tycka att det är kul med skola och kompisar.

  21. Tant H

    Du klarar det här och det är aldrig fel att sätta ord på sina känslor! Vi är säkert många som gråtit i smyg och förträngt hur ont det gjort!
    Det gör ont även när ens barnbarn lämnar förskolan för schemalagda dagar och blir skolbarn – jag har varit med om den resan och nu gläds jag åt att älskade tonåringar kramar mormor!

  22. Annika

    Så grät man en skvätt såhär på morgonkvisten.
    Jag förstår precis hur du tänker!
    Här hemma har vi ingen skolstart längre – min yngsta tog studenten i somras. Konstigt men jag tycker att det är enormt skönt. Nu ska lillflickan bara få jobb också – även om hon har extrajobb.
    Stor kram – det ordnar sig såklart och du är så smart så du vet det.

  23. Mia

    Du är knäpp, men jag gillar’t ❤️ allt har sin tid bara att det är svinsvårt att vara rationell när man inte riktigt är ”där” ännu. Du är bäst ?

  24. Mb

    Det är upp till dig att tycka precis vad du vill och känna som du gör, men för inte över din ångest på barnet,
    Det är få förunnat att ha kunnat vara hemma så länge med sina barn så redan där har du haft en ynnest.
    Vad ska du läsa och får man fråga om du ska läsa på distans och med studiestöd.
    Jag läste med stöd på heltid när ett av mina barn börjat skolan men det blev inte nån ”sötebrödstid” vill jag säga utan att avskräcka dig, att läsa på heltid betyder verkligen heltid.
    Det kommer för övrigt gå bra lämna gossen ska du se.

  25. P

    Har bara 1 barn o gravid i v31 …o redan panik att detta är sista bebisen…..inte gjord för o va gravid mkt komplikationer ?….. paniken av att inte ha bebis som behöver mej ingen liten som bara är söt luktar gott börjsr trotsa ja allt som.gör till…… alla säger tänk va tid va du får för dej själv…. hmm ja sant men inte d ja vill……

  26. Mamma med stor familj

    Hej Carola
    Jag gör samma idag. Lämnar min bebis på förskoleklass. Min sista, min minsta!
    Jag har också varit hemmamamma med mina 6 barn och känner att nu är det slut. Det är en sorg så jag förstår dig precis❤❤❤❤

  27. Jenny

    Jag tror att det är fler än du tror som känner igen sig i det du känner. Hoppas du inte får några elaka kommentarer! Jag kan definitivt relatera,jag känner så väl igen smärtan du beskriver. Nu har inte jag några barn,men jag har hamnat i andra situationer där det välbekanta och trygga bytts ut mot något okänt och jobbigt. Jag har alltid varit väldigt känslig inför förändringar,jag får en gigantisk klump i bröstet och tårarna är väldigt nära under ganska lång tid. Klumpen i bröstet blir så stor att jag tappar andan ibland.
    Men till slut går det ju över,fast det är ju ingen större tröst för när man är mitt i det så gör det ju så ont.
    Stor kram!

  28. Stina

    Hej! Jag är en fritidsförälder och har varit en dagisförälder. Men jag förstår ändå din känsla! Vi gör olika val här i livet, och du/ni valde att hoppa dagis. Då blir den här känslan såklart starkare. Även om man har haft barn i förskola så känns det lite vemodigt i hjärtat när de ska börja skolan. Lite vemodigt när de ska börja högstadiet osv osv. Så att det känns vemodigt för dig förstår jag så väl! Det kommer att gå bra! ❤️

  29. Birgitta

    Känslor som rör sina barn kan aldrig vara fel oavsett om man har 1,2 eller 9! Minns när ja körde hem från Uppsala efter att ha lämnat min äldsta till studier på universitetet i Uppsala???. Känslorna är verkligen dubbla, man vill att de ska bli självständiga bra vuxna människor men samtidigt….ja du förstår!
    Önskar Jamie all glädje i förskoleklassen, jag har jobbat med det i 10 år. De var nog mina bästa yrkesår – så underbar ålder. Kram till dig

  30. Karin

    Tänk om fler tänkte som du! Du har lyckats att ge dina barn den allra bästa starten i livet. Genom att låta de få vara hemma de första åren och att alltid finnas till hands för dom. Jag förstår dig till fullo. ❤

  31. Cecilia

    Åh vad jag känner med dig Carola!❤
    Är lite grann i samma sits som du fast ändå inte. På onsdag ska jag åka och lämna min tjugoåriga dotter i Uppsala där hon ska plugga och känner samma som du att en tid av mitt liv är över och jag vet ju att det är så det ska vara men det gör ändå ont. En liten del av mig hoppas även som du att hon ska vilja komma hem igen fast jag också vill att hon ska trivas och jag peppar henne när hon deppar och inte vill åka.
    Jag tror bara att man måste få tillåta sig att vara ledsen över något som tar slut även om jag som du inte gillar förändringar.
    Men tillåt dig att vara ledsen och att sörja över något som du känner att du faktiskt förlorat. Det kommer jag att göra och någon gång i framtiden hoppas vi på att det känns bättre. Kramar till dig!

  32. Mie

    Hej där Carola!

    Spot on!
    Jag har ETT barn. Och jag höll på att brista när hon började f-klass. Jag ville inte! Jag ville inte att den underbara tid vi haft tillsammans skulle ta slut. Men jag kunde ju inte vara ego och förvägra henne att börja skolan. Dessutom sa skolan ”att 100 % av eleverna har fritids”. Ännu värre! Jag signade t o m upp ungen på fritids pga det. Nästan varje dag bad min dotter mig att hämta henne ”efter skoldagen” och ganska snabbt sa jag, i samråd med dottern, upp fritidsplatsen. Hon är verkligen den ENDA som inte har fritids. Skolan fortsatte hävda att det var bra för barnen att vara på fritids att det kunde skapa ett utanförskap om hon inte var där. Pyttsan – VAD kan skolan ge som inte en engagerad förälder kan ge bättre?!
    I f-klass tog jag mig friheten att hämta henne lite tidigare vissa dagar, så att vi skulle kunna gå på teater på biblioteket osv…
    Nu går hon i tvåan. Det är skolplikt. Fortfarande är hon den enda som inte har fritids. Hon vill verkligen inte gå på fritids och tycker inte att skolan är någon höjdare heller… Det hon kan (och det är mycket!) är till 99% sånt som vi lärt oss genom när vi varit tillsammans.
    Hon började skolan förra veckan (Skåne) och jag känner sorg varenda dag. Jag saknar henne, jag vet att jag skulle ge henne mer kunskap, trygghet och stöd än vad skolan kan.
    Det är hemskt. Jag saknar sommarlovet. Jag saknar all tid vi hade tillammans innan skolan började.

    Du skrev att alla tror att du fött många barn för att få vara hemma länge. Jag kan få höra att jag knutit an för hårt, pga ”bara” ett barn. Jag tror att det är samma uttryck för samma sak; oförståelse. Det är inte alla som kan känna denna enorma glädje och tillfredsställelse att vara med sitt/ sina barn, Jag föraktar inte dem och då ska de banne mig inte förakta mig heller!

    Jag är fortfarande en ”hemma-mamma”. Har en make som tjänar så pass mycket att jag kan vara hemma. Jag hämtar ”tidigt” från skolan. Klockan 13.50 är dagen slut. Numera märker jag att klasskompisarna är avundsjuka att vår dotter alltid har en närvarande mamma. Jag tycker ärligt synd om de barn som är i skolan från 7 – 17 varje dag….

    Jag förstår dig. Helhjärtat!

    Kram och lycka till!

    1. Stina

      Varför tycker du synd om dom barnen? Det finns föräldrar som inte har något val, som hur än de prioriterar måste jobba för sin försörjning. De kanske mår dåligt för det, Men de är inte sämre föräldrar för det. Det är ju lite det du hävdar när du säger att du tycker synd om barnen. Man kan väl istället enas om att vi för olika val i livet, frivilliga eller ofrivilliga. Det är inte synd om barnen som är på fritids. Barn som far illa av olika anledningar i hemmet, våld, alkohol, droger, DOM är det synd om.

      1. Mie

        Jag tror du såg att det är JAG som tycker så – utifrån mina åsikter om att barn mår bäst i hemmamiljö. Jag frågade inte om din åsikt?
        Jag tycker synd om de barn som måste vara i skolans miljö mellan 7 – 17. Det är stora grupper, det är hög ljudnivå, det är få pedagoger, det är torftigt mellanmål i stressig miljö och för många är det dessutom dåliga lokaler med undermålig ventilation. Det blir många konflikter på fritids pga ovanstående faktorer. Det är få vuxna som skulle tycka att det är en trevlig miljö att vistas i.
        Jag vet väl också att många inte har något val utan måste ha fritids långa dagar. I kommunen, samhället jag bor i är det så gott som 100% akademiker, många sätter sin karriär före barnens väl. Många av dessa föräldrar skulle kunna lägga tider annorlunda, men gör det inte. Jag anser att det är synd om de barnen. Jag anser att barn som slipper långa dagar på fritids och förskola kan skatta sig lyckliga.

        Att det är mer synd om barn som far illa är självklart. Det är en helt annan fråga och känns bara patetiskt att dra upp i detta sammanhang.

        1. Stina

          Jag (jag) tycker det är lina patetiskt att hävda att det är synd om barn som går på fritids. Det finns kanonbra fritids så synd att du verkar ha bara dåliga erfarenheter (eller info) om fritids. Jag har haft två
          Olika som fungerar alldeles utmärkt bra trots många barn!

      2. Sassan

        Det finns faktiskt barn som knappt vill gå hem från fritids för att de har det så bra! En del barn som är väldigt utåtriktade får mycket energi av att ha andra barn omkring sig. På samma vis som vissa vuxna laddar batterierna genom att umgås med folk och vissa laddar batterierna genom att vara ensamma.

          1. My

            Barnen har vänner och roliga aktiviteter på fritids…..,har definitivt inget med hemmiljön att göra. Men spm sagt, vi ser livet genom olika ”glasögon” den saken är klar och JA jag är helt övertygad om att både Stina och jag är minst lika bra mammor som du. ??

  33. pernilla holmen

    Hej Carola, jag tycker absolut inte att du är knäpp på något sätt eller att du tänker eller känner fel, jag har precis samma ångest med mina barn, jag älskar att vara med dom o ha dom nära, vill inte lämna bort dom, jag har varit hemma med dom i 21 år, det känns både svårt o jäääätte jobbigt, när dom inte är liten längre,,, som du sa när små barns åren är över, o allt det underbara med det försvinner, jag förstår precis hur du känner o hur ledsen du känner dig, med all rätt, jag har också gråtit mycke av just samma orsak som du, förstår dig så väl, sänder många styrke kramar till dig o du ska göra det som känns rätt för dig o dina barn, vad än andra tycker,,,

  34. Ida

    Tack för att du är så ärlig. Har 2 barn och efter varje lov kommer den där känslan tillbaks. Jag vill vara med mina barn och dom med oss.
    Vi har husvagn som för övrigt barnen älskar och anledningen är att vi få är nära och tillsammans. När Vi är på semester springer inte våra barn likt många andra barn och letar kompisar…… funderade en del på det nu i sommar…. kom fram till att anledning är ju den att vi är tillsammans med barnen. Vi badar med dem, spelar spel osv….. de har inget behov av kompisar just då. Vi tycker alla om det och har behov av varandra. Förstår dig och kan känna din smärta. Du och Jamie blev.ju tvingade att få ett starkt band för att överleva den sorgen. Klart som fam det känns extra hårt. Minnen och känslor blossar upp och förändringar ska ske..ni ska lära er att stå på egna benet efter att varit ett starkt vi i flera år.du har rätt till dina känslor. Styrka och kram till dig.

×

Carola Wetterholm – Familjen Annorlunda

Carola Wetterholm, niobarnsmamma från Uppsala, som medverkat i Familjen Annorlunda. Numera ensam med alla barnen på heltid. Vi är en stor familj, men den funkar precis som alla andras, kanske lite mer av allt bara . Tvätt och mat...och ytterkläder i den trånga hallen... Ett är säkert och det är att det blir aldrig tråkigt med nio barn i familjen! Maila mig? Gärna :) Här : carolawetterholm@gmail.com

Samarbetspartner:
Cure Media - Influencer Marketing