Allmänt

Jag vill tacka er ♥

♥ Inte en enda taskig kommentar på mitt ledsamma inlägg. Tusen tack för alla era fantastiska omtankar och uppåtpuffar!

Jag har alla känslor utanpå just nu, och jag jobbar hårt på att kontrollera dem. Det går sådär:)

I går, första dagen, så grät jag inför inte en, inte två utan TRE lärare…Jag kunde bara inte hålla tårarna tillbaka när frågan/konstaterandet att det var den minsta som började nu kom.

Sen bröt jag ihop hemma, och bölade inne hos Patricia en lång stund, för att sen köra en repris när Corrinda kom och kramade mig. När Marcus sen kom ut och såg mitt tårsvullna nylle så samlade jag tillfälligt ihop mig. Han är en go kille och vi satt länge och pratade och de höll mig sällskap. Sen fick jag ett till bryt i bilen hem från träningen på kvällen. Jag trodde att fysisk aktivitet skulle få ut lite negativ energi men det funkade lite tvärtom och jag höll på börja grina under passet när det blev jobbigt.

Men sen dess så har jag inte gråtit. Framsteg 🙂

 

I min vildaste fantasi trodde jag inte att det skulle vara så HÄR jobbigt, men å andra sidan var jag ett känslomässigt vrak när Janelle flyttade hemifrån. Separationer är inte min grej helt klart.

 

Det går fint för Jamie. Jag vet att det kommer funka, men JAG behöver får ta tiden som behövs så att jag känner att det är okey. Så när förskolläraren idag sa till Jamie att i morgon så behövde väl inte mamma vara med, så höll jag på att börja grina igen. Jag vet att han behöver det, och jag har den tiden, så jag kommer sitta där tills jag bestämmer att det är bra. Ihop med Jamie.

Med tanke på att ALLA ANDRA barn gått på dagis i några år och liksom kan allt som behövs kring att vara i grupp hela dagarna, och att de känner varandra och Jamie har lite svårt att komma in, så känner jag att det inte är tillräckligt med två dagars mamma-är-med-tid.

Jag kommer såklart inte häcka där hela terminen, men lugnt den här veckan ut kanske. Och jag tänker inte skämmas ett dugg för det. Jag känner min unge bäst och vet hur han funkar, och såklart skulle han gilla läget om jag inte var där, men det skulle inte bli enklare för honom.

Bla bla bla. Det här finns det delade åsikter om, men jag tänker göra på vårt sätt:)

Jag sitter inte klistrad på honom om nån tror det, utan finns bara i samma lokaler. Dessutom vill jag på allvar se hur det funkar i förskolan, jag har aldrig riktigt kunnat det förr eftersom jag haft en liten med mig.

Jag vet hur tankarna kring detta går, men skit i det, jag lyssnar inte på det, här går jag på magkänsla:)

 

Jag pallar inte skriva så mycket mer, för det har tagit riktigt hårt på mig, och när jag känner så, då kryper jag liksom in i min familjs närhet. De enda jag vill träffa och vara med är dem. Jag vet att jag har folk som bryr sig även utanför familjen, och är så glad över att de hör av sig, och jag återkommer snart med lite bättre styrka.

 

I morgon tänker jag skriva utan att kanske ens beröra detta, men det är enbart fake it til you make it, det är bara för att slippa bryta ihop. Men det är även aningens roligare att både läsa och skriva kan jag tänka;)

 

Tills dess, återigen – ni är bäst, ni lyfter mig, även om jag grinade mig igenom alla kommentarer;) och jag uppskattar er så mycket. Tack för att ni finns ♥

 

Kommentarer

  1. Mb

    Om förskolan anser att du inte behöver vara där, då har de ju gjort en bedömning att det är ok för killen
    Självklart gör du som du vill men du har hur många chanser som helst att se hur skolan fungerar. Det är ju bara du följer med dit när du vill, närsomhelst.

    1. familjenannorlunda
      familjenannorlunda

      Om Du på allvar tror att två lärare har full koll på 28 barn efter två dagar så får du fortsätta leva i den tron 😉
      Det går liksom inte, de går efter sina rutiner. Normalt är två dagars inskolning. 99% av barnen kommer från dagis. Känner varandra.
      En flicka har gråtit i två dagar, alltså hela tiden men de säger till föräldrarna att det går jättebra…
      jag är inte med på det. Jag funkar annorlunda och även om jag litar på att fsklärarna är kompetenta så är de inte mitt barns förälder, och kommer långt efter min bedömning. Jag vet bäst vad mitt barn behöver.
      Så är det bara.

  2. Lena M som bor lite utanför Uppsala

    Vad jag känner med dig, Carola. Jag hade det också jättejobbigt när mitt yngsta barn började förskolan och jag var också hemma med barnen på heltid. Gamla minnen från den tiden dyker upp när jag läser det du skriver. <3 <3
    Jag tycker också att du ska vara med Jamie i förskolan så länge som han själv önskar. Du känner ditt barn allra bäst och det är så viktigt att han känner sig trygg.
    När vårt äldsta barn flyttade hemifrån blev jag sjuk. ja, så fånig var jag. Men jag kunde inte rå för det, man rår inte på kropp och själ. Det är en lång historia om detta.
    Jag kan känna hur du känner dig nu, du finns i mina tankar. Styrkekramar till dig, Carola. Du fina duktiga Mamma

  3. Nina

    Jag förstår dig!
    Min yngsta börjar på förskolan nu så småbarnsföräldrar är slut för oss också. Även om jag vet att det kommer att bli bra så är det vemodigt. Min kropp klarar inte fler graviditeter så det blir inga fler barn. Det är underbart att se barnen utvecklas och lära sig nya saker så det är bitterljuvt att inte få ha nån mer bebis hemma. Jag kommer att sakna tiden då min sambo eller jag var föräldraledig, både jag och sambon funderar på hur lite vi kan jobba de kommande åren för att få mer hemmavid med barnen

  4. Lotta

    Brukar inte kommentera, men vill skicka en styrkekram ♡
    Nästa vecka ska vi skola in våran ettåring, och det känns verkligen som en sorg att lämna ifrån sig henne :/

  5. Lotta

    Klart att han behöver längre inskolning än vad dom barnen som kommer direkt från ”dagis” behöver. Bara för att han är ”stor”, så betyder ju inte det att man bara slänger in barnet och går. Du gör helt rätt, som känner av vad han behöver. Annars är risken stor att skolan bara blir jobbig, om han känner att det är jobbigt i början. Min lilla böt skola detta år nu när hon började i trean. Självklart var jag där första dagen, då hon inte kände nån. Men nu går hon dit själv som alla andra. Följ hjärtat, så blir det aldrig fel!!!!!!

  6. Anette

    Förstår dig till fullo ändå även om jag längre ner kommenterade att man INTE ska binda upp barnet för mycket. Det gjorde min mamma med mig, jag var yngsta barnet. Ändå så FÖRSTÅR jag att det är svårt. Speciellt eftersom du varit hemma så länge med barn. Det är ju ditt ’normala’ liv, det du är van vid… Jag är nog ändå lite likadan märker jag, har varit svårt att acceptera att äldsta sonen har blivit så självständig, tanken på att han snart flyttar hemifrån är svår… Sen att minstingen inte heller behöver en så mycket… Ja vad ska man fylla dagarna med snart? Fast logiskt vet man ju att man kommer att klara sig, det gäller bara att acceptera och hitta på annat att fylla livet med. För man vill ju att ungarna ska klara sig själva också, det är ju livets gång. Kram 🙂

  7. Tant H

    Det som känns rätt för Dig skall Du göra! Ingen annan gör det åt Dig! Lycka till och jag vet att Du fixar det här oavsett vilken tid det tar.

  8. Liselott

    När mitt mellanbarn började 6-års var jag med i två veckor, han ville inte alls vara där och jag hade den möjligheten. Hans förskolelärare var väldigt positiv till att jag var där satt i ett annat rum och läste mest, men fanns i närheten det kändes skönt så tycker du ska stanna tills ni båda är redo.

  9. Kicki

    Det du går igenom är helt normalt,det är bara några år senare än vad ” de flesta” föräldrar går igenom det- att stor grina och sörja att det inte längre är ” bara vi” tid att någon annan ska få se och dela upplevelser och stunder med mitt barn utan att jag är med ÄR jobbigt.Jag har tröstat åtskilliga föräldrar och hört måååånga ” bekännelser” från föräldrar som lipat hela vägen i bilen till jobbet både en och två och tre dagar på,raken när de skolat in sina små telingar hos oss som 1-2 åringar.Du går igenom detta Nu..inte efter 1-2 år av ” bara vi” tid utan efter 6 år av detta…inte kostigt att du är ledsen ! Och ur en förskollärares synvinkel: STANNA kvar så länge Jamie behöver dig! Finns där i bakgrunden så han kan tanka trygghet då han behöver,sitt där och var ” tråkig” men samtidigt finnas där som ” tankstation” vid behov,tänk dig att du gör en inskolning på förskolan.. Efter 2-3 dagar kan du lämna klassrummet en liten stund för att sedan utöka tiden själv tills han är trygg och fixar en heldag själv.( det är lååångt infrån säkert att DU fixar det så tidgt som han men det är där skådespelartalangerna får komma till pass ?…och så hem o lipa lite till ?)
    Lycka till !

  10. Ida

    Jag beundrar ditt mod, att du vågar vara så ärlig med hur du tänker och känner. Det är ju en stor omställning i livet så det är klart att det påverkar dig mycket och du har rätt till alla dina känslor. Skönt att det går bra för Jamie och du får ta den tid du behöver för att landa i det här nya. Så fint att läsa om allt du gör för dina barn och hur du kämpar på med allt.

  11. pernilla holmen

    tack carola för att du finns, o delar med dig av dina tankar o känslor, jag mådde o kände precis som du gör, när min yngsta son började på 6års, han hade aldrig heller gått på dagis, utan varit hemma med mig,det blir jobbigare o svårare för dom, för dom är inte van rutiner o stora barn grupper, som dom som kommer ifrån dagis, jag va med min son dom första 2 veckorna, vad än dom andra tyckte, andra föräldrar/ pedagoger, vad dom tycker ska man inte bry sig om, man gör som du sa bryr sig om sitt barn o vad som är bäst för dom, du gör helt rätt,, jag tänker på dig, o förstår hur jobbigt du har det,men du är stark, o du är en fantastisk mamma som verkligen älskar dina barn , så fint,,, jag älskar oxå mina barn över allt i hela världen o gör allt för dom. kramar till dig

  12. Kamilla

    Starka,duktiga du!
    Är så imponerad av att du står för dina känslor och visar styrka i svaghet.
    Men..jag funderade lite, har följt dig många år och vet din historia. Tänk om det är så att du har varit pansarkrigaren nummer ett i de år som gått sedan ”han” drog och vilken fantastisk insats du gjort! Dina barn kunde ha varit vrak och du har klarat av att ta dom igenom det värsta som kan hända barn.
    NU kanske din smäll kommer på riktigt, du har tvingats klara av allt för dina barns skull och nu är den riktiga pärsen över. Dina barn är flygfärdiga-med den äran..och där står du och är inte alls där du tänkte. Jag hoppas du tar dig tid och låter din själ hinna ikapp. Du borde ju egentligen vara berättigad till en mycket lång lyxsemester på någon annans bekostnad( vi vet alla vems;) men det går ju inte då du är behövd av många länge än.
    Var rädd om dig och lyssna inte på de som säger att du ska skärpa till dig-låt var sak ha sin tid. Behöver du vara med i skolan för din skull-ja men var då med i skolan! Snart är han 17 år och vill inte se dig på kort!
    Som sagt, mycket imponerad av det hästjobb du lagt ner de sista åren för dina barns skull!

  13. Karin

    Klart som sjutton att det här är jobbigt, jag förstår dig precis.
    Men skönt ändå att höra (läsa) att det funkar bra för Jamie.
    Jag tycker absolut att du ska ta den tiden som ni behöver, för att det ska kännas bra.
    Stor kram till dig!

×

Carola Wetterholm – Familjen Annorlunda

Carola Wetterholm, niobarnsmamma från Uppsala, som medverkat i Familjen Annorlunda. Numera ensam med alla barnen på heltid. Vi är en stor familj, men den funkar precis som alla andras, kanske lite mer av allt bara . Tvätt och mat...och ytterkläder i den trånga hallen... Ett är säkert och det är att det blir aldrig tråkigt med nio barn i familjen! Maila mig? Gärna :) Här : carolawetterholm@gmail.com

Samarbetspartner:
Cure Media - Influencer Marketing