Mitt nätverk hemma strular:(

Jag har en router och trådlöst och alla använder ju wi-fi så fort de är hemma. Det är inga problem, för vi har fiber och bra internet. När skiten inte strular förstås.

Idag har alla barn, i tur och ordning, och ibland flera gånger;) frågat varför inte internet funkar.

Ja, inte fan vet jag. På allvar så hatar jag när tekniksaker tjafsar. Nu förtiden begriper jag inte hur jag får dem att funka. Förr hängde jag med, men nu…fuck it. Men Marcus kommer i helgen och kan sånt här, så jag tänker skita i det. Och kan inte han så kanske Simon kan. Jag älskar mina döttrars pojkvänner, de är skillade inom bra saker;)

Okey, men ni har väl hört?

Mannen, myten, legenden har kilat vidare. Hugh Hefner, Playboysnubben är död. Han blev 91 år.

Jag har aldrig fattat mig på honom riktigt. Jag trodde länge att han bara var nån läbbig snuskgubbe, men har med åren insett att det kanske inte riktigt var så. Vad jag har fattat så var han en av de absolut största inom tidningsbranschen. Inte för att jag någonsin läst en Playboytidning, men den ska ha haft nån slags fokus på riktiga reportage, förutom då att man skulle dregla över The girl nextdoor, såklart. Det var ett vinnande koncept tydligen. Kanske den optimala förklädnaden;)

(”jag läser den bara för reportagens skull”)

Jag vet med all säkerhet att väldigt många människor högaktade och beundrade den här gubben. Bara genom att snabbkolla twitterflödet så inser man att folk jag aldrig trodde skulle gilla honom, faktiskt gjorde det:)

Hardcore-feministerna lär väl gå i taket och jag får väl lida för mina ord, men jag har aldrig hört en Playboymodell snacka skit om honom. Tvärtom. Alla säger att han var snäll och rar. Och det är väl dem om några man får lov att lyssna på. Kanske kommer fram annat nu förvisso, vem vet.

Jag tycker hela alltet är skitkonstigt.

Min bild av Hugh Hefner grundar sig på nåt Hemma-hos reportage i nån veckotidning, skvallerblaskor och Victoria Silvstedt;)

En gubbe, för han var alltid en gubbe, i pyamas och morgonrock som tofflade runt i ett ständigt poolpartajande.

Verkar som om han hade ett kul liv i alla fall, och kommer saknas av många.

De här gamla kändisarna. Jag undrar om dagens kändisar kommer ha samma ”folkkära” spridning? Jag kan inte sätta ett ord på det:) men jag menar att i princip alla känner till Hugh Hefner. Vare sig man gillar eller ogillar så är namnet bekant och man kopplar ihop honom med lättklädda damer.

Alla vet vem Elvis var. Alla vet vilka Beatles var. Alla svenskar som vuxit upp på 70-talet vet vilka Magnus, Brasse och Eva var.

Frank Sinatra, Pele´, Ingo. Marilyn Monroe. Ikoner.

Visst har vi stora artister idag med, men de är så ofantligt många. Ett gigantiskt överflöd. På ett bra sätt såklart, men det måste ju bli omöjligt att bli så känd i alla vrår som förr?

Jaja.

Idag har det varit en riktig slödag. Jag har varit så off och seg. Hela veckan har jag haft lite ont i halsen, bara lite lite, men ändå. Idag var det första dagen jag vaknade utan det. Så när jag blev bokad på cirkelfys var det ju bara att gå dit. Vi stod på reservlistan. In i det sista så hoppades jag att jag inte skulle få en plats;)

Att man ändå gör det, trots att det känns så jävla motigt, det handlar enbart om pannben. Igår bokade jag av ett pass och kände bara ren lättnad, så pannbenet är väldigt varierande i tjocklek;)

Dock blev det helt klart att jag inte borde gått dit, för det var bara överjobbigt. Helt klart är jag inte fullt piggelin även om jag inte är sjuk. Men ibland räcker det med att vara off.

Jag brukar alltid tycka att det är kul att träna. Även när det är dyngjobbigt, men idag kände jag bara ”Men fan kan det aldrig ta slut!”

Nya tag på lördag:D

Jordans utvecklingssamtal gick finemang. Han kallas ju inte för inte för Lilla Professorn, och han är verkligen som en liten minigubbe.

Han satte sig lite tillbakalutad på stolen, och lade armarna i kors över bröstet, och så nickade han instämmande när hans fröken pratade;)

Han funderar över hennes frågor och besvarar dem artigt och belevat.

Sen fick han skutta in i klassrummet intill för det var en pappa som är polis som var där och pratade. Jag funderade på om jag fick smita in jag med, men insåg att det kanske skulle verka märkligt;) Men jag är imponerad av poliser.

Jag hämtade Jamie, och vi åkte hem. Sen hade de umgänge med sin pappa på eftermiddagen. Idag blev det nog lite hackigt för Trixie skulle först hämtas på skolan, och sen lämnas dit igen lite senare för de hade insparksdisco. Loppan ska lämnas och sen hämtas på basketträning. Men det är väl fint att han får göra lite nytta tänker jag;)

Lovelia var superledsen sen på kvällen för hon har glömt sin mobil i hans bil. Vi försökte få tag i honom via sms, men tydligen går den fd nattugglan och lägger sig före tio nu för tiden. Men han får väl svara i morgon då. Lovelia ska träffa några kompisar och spela fotboll och var orolig att det skulle krångla till sig när hon inte var anträffbar.

Patricia introducerade henne då i den ädla konsten att ringa till en hemtelefon:D

Tadaaa;)

Annars är det ju mess och snapchat som gäller. Ringa, och faktiskt PRATA med någon…det är antikt.

I morgon har de flesta ungar studiedag och de andra har Operation Dagsverke.

Jag ska till Stockholm för ett samarbete, det ska bli rysligt roligt. Och därför lär jag väl krypa i säng nu då.

Vi hörs snart igen:)

I går morse vaknade jag och mådde illa. Bah.

Ibland blir det så, och nu har jag fattat att det liksom inte blir nåt mer av det, än precis det. Jag vaknar till, för det är alltid när jag sovit, och ni vet hur det känns precis innan man kräks, saliven liksom bara sprutar;)

Så är det. Jag är tvungen att gå upp, spotta några gånger, dricka lite vatten och så är det bra. Jäkla märkligt. Jag mår egentligen inte illa, faktiskt inte alls, men saliven gör ju att det känns så.

Det händer sällan, tack och lov, men jag kan i och med det inte sätta fingret på vad som orsakar det.

Jag är ju The Master of självdiagnos:D

Mina teorier hittills är att jag ätit något som ligger där nere i magen och jäser, och gör så att magsaft backar uppåt i matstrupen. Lite reflux. Eftersom jag ligger ner är ju det rätt troligt, men å andra sidan har jag liksom inga problem med det annars. Men kvällen innan hade jag ätit öhhhhh….shitloads av kantareller:) Stekta i massor av smör, och sen massor av kantarellpaj. Väldigt mycket av både dåliga kolhydrater och ruggigt mycket fett:) Lite magkatarr alltså.

Jaja, det gick över efter att jag druckit vatten och jag kröp ner och sov vidare en timme innan klockan ringde.

Ungarna pep i väg till skolan och jag gjorde inte många knop. Läste lite, åt frukost. Släppte ut Doris. Släppte ut Smulan.

Plötsligt blev det bråttom, vi skulle besikta husvagnen 11.45:)

Eller bråttom… allt är relativt, men ingen tid att slöa på. Pappa och mamma kom och vi häktade på vagnen och åkte iväg. Jag har alltså inget drag på min bil.

Under över alla under gick den igenom. Lite gnäll på bromsen, men det är det alltid, och det är liksom inga fel på den. Vagnen är från 1973, så det kanske är tur att de bara kollar på trafiksäkerhetssaker;) Jag skulle kunna tänka mig att den skulle få skrotningsorder annars. Men den är bara gammal, och det behöver man ju inte förakta den för:) Vi älskar vår skruttis. Här i älskade Årsunda.

Husvagnen bor vintertid  i en stor fin lada hos mina föräldrars vänner.

Om den inte kom inomhus så tror jag att den skulle vara helt förstörd efter något år, och det vill man ju inte. Nu drog vi ute den dit på en gång efter att vi besiktat den.

De bor i närheten av där jag och Mirka plockade svamp, och det är något så otroligt rofyllt över hela miljön där ute. Jag får en släng av ”Jag-borde-gift-mig-med-en-bonde” syndromet:)

Jag har läst Margit Söderholms serie som börjar med Driver dagg, faller regn, som handlar om storbönder på 1800-talet i Hälsingland. Kanske att den har gett mig en jävligt aningens romantiserande bild av bönder och det livet:)

För övrigt är böckerna skitbra så läs dem om ni kan.

Jag skulle ju då vara nån slags 1800-tals bondmora. Hahahahahahahahaha. Jag som verkligen älskar att laga mat och baka…not;)

Och jag finner  ju absolut nöje i att städa, väva, gå i kyrkan och stoppa korv. Gå upp med tuppen och sådär är ju precis min grej.

Nä, jag inser ju med min förnuftiga sida att det är inte så rasande romantiskt att vara bonde. Men därute så känns det så. De är så goa och rara.

Där matade jag griskultingar när jag var liten, och blev skiträdd för den gigantiska galten som skrek…hua. Grisar är riktigt stora när de är fullvuxna.

Vi fikade lite där innan vi åkte hem. Corrinda hade hämtat Jamie från skolan, så vi behövde inte stressa.

När vi rullade in på gatan hemma så mötte vi Jamie, Corrinda och Patricia, de skulle gå till Ica och hämta ett paket som Patricia fått. Doris stod innanför grinden och viftade på svansen. Eller kanske på hela sig, för det finns ingen som kan vifta så:)

Hon älskar att åka bil ju, så jag släppte ut henne och hon hoppade direkt in till pappa.. Och som den bortskämda byracka hon är så fick hon såklart åka en liten sväng på gatan:D

Nöjd och happyhappy skuttade hon sen ut igen och skulle precis gå in på tomten när en av granntjejerna cyklade förbi. Åhhhhh det kan inte Doris motstå! Hon älskar att jaga cyklar också. Och bilar. Tåg. Moppar. Tja, allt som rör sig. Hon springer längs med staketet när hon är i trädgården och satan vad snabbt det går.

Nu pep hon ju efter, hur lycklig som helst, men kom faktiskt tillbaka när jag ropade på henne. Jag är fortfarande i lite chock;) Hon kan lyda alltså…

Så här ligger fröken Klia-mig-på-magen ofta. Nära, gärna med folk på båda sidor, och struntar högaktningsfullt i om datorn är i vägen, hon ska gosa:)

Nu ska jag snart iväg på ett utvecklingssamtal med….ehh…Jordan tror jag:)

Har en hel drös att beta av nu inom kort tid, jag har fört in dem i almanackan och har påminnelse på dem så jag inte ska glömma. Just utvecklingssamtal glömmer jag ofta av, men missar sällan eftersom jag insett att jag verkligen måste sätta larm.

Jag struntar ju ofta i föräldramöten, men utvecklingssamtalen är viktiga tycker jag. Det är ju då man får möjlighet att verkligen få en check på hur det ligger till:)

Jordan, Jamie och Lovelia går på samma skola, och i klassrummen intill varandra så jag kommer vara på rätt ställe oavsett vem det gäller.

Nämen, vi hörs senare då:)