Allmänt

Trettiosju timmar senare…

Jag säger bara OMG!

Oh my God för er som inte hänger med i förkortningsdjungeln;)

Igår var jag trött som jag sällan varit förr. Jag har varit i USA två gånger tidigare, och antar att det var nåt liknande i tidsskillnad då;)

( var tvungen att googla, och mellan oss och Los Angeles där jag var är det nio timmar, och Honolulu där jag också varit har hela 12 timmar….så New Yorks sex är ju bara löjligt, haha)

Vi startade vår resa från New York nångång vid halv sex på tisdagskvällen och var hemma i Sverige strax efter tio på onsdag morgon. Det var inte direktflyg denna väg utan vi åkte via Köpenhamn. Flyg är ”Syrrans jävla ansvarsområde” ( ni har sett reklamen för KPA eller vad det är va? Annars fattar ni inte;) ) medan jag tar hand om tåg, så själva flygandet har jag absolut ingen del i. Jag bara går efter henne med passet i handen och ser glad ut. Det funkar alldeles utmärkt.

Denna gång hade jag hotellansvaret dock, det brukar jag glatt leja ut på henne med. I ärlighetens namn lejer jag bort det mesta om det finns möjlighet, för hon har rest MASSOR medan jag inte direkt är någon globetrotter.

Vi klev upp vid nio eller nåt sånt på tisdagsmorgon, packade och grejade och sen checkade vi ut men lämnade väskorna på hotellet. Vi hade lite diskussioner om hur vi skulle ta oss till Newark flygplats, vi hade tänkt ta tåg, men det var ett jävla helvete att åka tunnelbana i den här stan. Dåligt utmärkt, skitlångt att gå och rätt svårt att förstå sig på. Vi har åkt massor av tunnelbana i London är där är det ju utmärkt så en idiot hittar, men här var det inte lika bra. Syrran är vass även på underjordstransport, har åkt på många ställen i världen och suckade bara tungt.

Vi skenade omkring på Penn station gott och väl en 45 minuter när vi tänkte vara lata och åka hem istället för att gå, och det slutade med att vi hade kommit hem snabbare om vi gått;)

Så eftersom vi var tvungna att ta oss till Penn Station först, för att sen ta tåg därifrån med resväskor i regnvädret som drog in över stan på tisdagen så lockade det inte. Det skulle kosta 32 dollar, en taxi 85 dollar och en shuttlebuss direkt från hotellet 40 dollar. Så vi tog buss. Min syster är åksjuk, och på vägen hit så var det tur att vi fick kliva av bussen där vi gjorde, annars hade hon kräkts, så hon var inte jättesugen på den här mindre varianten av buss, men det gick bra. Att åka ovan jord är inte direkt smidigt:) Det är massor av bilar, bussar, cyklar, motorcyklar, utryckningsfordon, lastbilar och folk. Överallt. Enkelriktat och mötande trafik om vart annat. Tät trafik och köer hela tiden. Hujedamig. det tog nästan två timmar till flygplatsen och jag tror inte att det är jättelångt.

 

Så fort jag kommer in på en flygplats blir jag trött. Jag vill bara kura ihop mig och sova:) Vi hade väldigt gott om tid och Newark var nu inte ett under av kul flygplats, inte mycket att se eller shoppa. Så vi fikade i stället. Och sen satt vi och väntade. Ingen av oss längtade direkt hem, New York är en stad som jag kände mig instantly hemma i. Inte så där att jag blev superkär i själva staden, utan mer som att jag kommit hem efter lång tid borta. Som att ta på ett par gamla jeans som format sig efter kroppen, man bara glider i och de känns som gjutna. Man är trygg, glad och nöjd. Så var det.

Givetvis påverkar det ju att man matats med tv härifrån, jag tittar eller har tittat på massor av serier härifrån, eller från USA: Alla varianter av CSI tex, och polis/sjukhusserier. Jag har inte följt Sex and the city, mer än att jag sett massa avsnitt som gått i repris sent om nätterna, men i huller om buller ordning, så vi åkte inte och tittade på Carries hus;)

Det står poliser överallt här. De snackar med folk, går omkring med en kaffe i handen eller står och håller koll. Det är en polisstation och en brandstation i varje hörn, och det kan  behövas med tanke på trafiken så är det nog omöjligt för en brandbil att vara på plats långt borta innan huset brunnit ner till grunden.

Folk är helt otroligt hjälpsamma!

Varenda gång som vi stått med kartan och kliat oss i huvudet så har minst en, gärna fler personer genast kommit fram och frågat vart vi ska, och sen pekat och förklarat. Folk ur alla klasser och från alla etniska tillhörigheter, gamla och unga. De ber om ursäkt om de råkar bumpa in i en, och försäkrar sig dessutom om att man är okey. Det är samma i London. Jag börjar inse att vi är rätt ohövliga här i Sverige. Usch.

 

Tillbaka till gårdagen 🙂

Vi flög först till Köpenhamn, det tog sju timmar, och fast vi satt riktigt bra så slumrade jag bara nån timme, sen kollade jag på film eller åt. Jösses vad man äter på långflygningar:)

Framme i Köpenhamn var det kolsvart och regnigt. Fy fan.

Där väntade vi sen på kärran hem till Sverige och det ar inte heller en jättekul flygplats. Jag vill minnas att Kastrup är roligare, men tydligen inte. Å andra sidan var jag inte ett dugg sugen på att shoppa vare sig parfym eller sprit och godis…man var liksom proppmätt så det lockade inte ett dugg.

Vi landade sen på Arlanda, där det gick väldigt smidigt att få väskorna, och sen mötte mamma och pappa upp oss. Nu började man ju bli aningens seg i huvudet. Jag blev sådär yr som man kan bli när man är lite småberusad, och det är ju bara okey just  de gångerna;)

Men hem, och sen kom ju Mirka för våran insta-live. Det var inte helt lätt att ha nån slags fokus eller hålla fast vid den tråd man börjat prata om, men så kan det ju bli:) Jag skyller på ett dygn utan sömn.

Det är väldigt väldigt roligt! Ni är gulliga som tittar och lyssnar på er, och nu ska vi forska ordentligt i hur man gör för att podda. Vill ni att vi ska ta upp något specifikt så är det bara att skriva det. Antingen här eller på någon av våra instagram

mirkaochcarolalive

mirkanorrstrom

carolawetterholm

Liven ligger kvar i ett dygn sen.

När Mirka åkte så blev det kämpigt:) Jag hämtade Jamie, sen hem. Sen körde jag honom och Jordan till kyrkis lite senare och hämtade dem ännu lite senare. Mellan det så försökte jag bara hålla mig vaken:) Barnen kom hem en efter en och vi hade kramkalas, och jag försäkte röja lite och plocka lite, men mamma och Patricia hade finfin ordning så det var liksom inte så mycket att göra. Satte jag mig så höll jag på att somna;)

Efter middagen så gick jag och duschade länge och sen var jag lite piggare, och orkade faktiskt hålla mig uppe ända till 22,00. Jag kollade på en serie på fyran och sen ramlade jag i säng. De små ungarna sov, men övriga fick vackert klara sig själva:) Totalt var jag vaken i 37 timmar i sträck, det är rätt bra jobbat ändå.

Sen sov jag som en stock hela natten, var uppe på toa vid halv fyra eller så och sen i säng igen. Barnen fick klara sig själva även på morgonen, de små fick hjälp av de större, och jag sov några timmar till. Jag tycker att det går bäst att komma tillbaka i min egen tid när jag får sova länge. Andra tycker det är bättre att sova så lite som möjligt eller ta det i etapper,. Jag vänder på dygnet lite då och då här hemma, loven till exempel, så jag har vanan inne;)

Vi får väl se i kväll hur bra det gick… jag antar att det ändå kommer ta några dagar innan dygnet är som det ska.

 

Nu ska jag hämta Jamie!

Jag ska sortera lite (hahaHAHA) bilder från NY och sen skriva ihop en lång reseberättelse. En del av er gillar inte det, men då får ni scrolla, jag vet att andra gör det, och för min egen del är det guld:)

Vi hörs lite senare idag, det borde jag kunna lova:)

 

Kommentarer

×

Carola Wetterholm – Familjen Annorlunda

Carola Wetterholm, niobarnsmamma från Uppsala, som medverkat i Familjen Annorlunda. Numera ensam med alla barnen på heltid. Vi är en stor familj, men den funkar precis som alla andras, kanske lite mer av allt bara . Tvätt och mat...och ytterkläder i den trånga hallen... Ett är säkert och det är att det blir aldrig tråkigt med nio barn i familjen! Maila mig? Gärna :) Här : carolawetterholm@gmail.com

Samarbetspartner:
Cure Media - Influencer Marketing