Okey, nu kör vi lite reseberättelse!

Vi åkte fredag och kom hem onsdag. Med sex timmars tidsskillnad fick vi hela fredagen där, och kom hem på onsdagen. Superknepigt:)

Tidsskillnaden gjorde det även besvärligt att höras av till de där hemma. Vi ringde mamma och pappa första kvällen, men sen var det ytterst sporadiskt. Vi hade bara wifi på rummet, och så nångång om man råkade hamna på nåt ställe en längre stund, som när vi käkade eller så. Mer än en gång skickade jag sms till kidsen mitt i natten, inte optimalt;) Av nån knasig anledning så ville inte min telefon använda vanliga nätet, vilket väl iofs är bra, men lite bökigt.

Nåväl. Mamma och pappa hämtade först syrran hemma hos henne och sen mig. Vi åkte härifrån vid 9.30 så jag hann få iväg alla barnen till skolan och kramas hejdå med dem.

Väl på plats på Arlanda så hade vi supergott om tid. Med både pappa och syrran som SAS anställda så får man liksom inte komma inglidande en kvart innan boarding utan man lär häcka där i mycket god tid:) Oavsett med vilket bolag man flyger, även om SAS är förstahandsvalet.

Men det gör inget, jag är van och det är alltid bättre att vara på plats så man slipper stressa.

Vi checkade in bagaget, vi fick ha med två väskor, så vi hade båda stoppat en mindre i den större för att kunna packa i på väg hem:) Det behövdes egentligen inte, men man vet aldrig. Den här gången shoppade vi ytterst lite, vi såg och upplevde desto mer:)

Happyhappy på Arlanda, äntligen på väg!

Säkerhetskontrollen är ju inte min paradgren. Det piper alltid. Nu hade jag inga smycken, och inget bälte. Jag lade mobilen i väskan och tyckte att jag verkligen gjort allt jag kunde.

Men nope:)

Det pep såklart och jag fick gå åt sidan. Det var skorna.. bah. Jag fick ställa upp en fot i taget på en platta och den ena var ok, medan den andra pep. Okey. De är prick lika, men visst;)

När jag väl fick klart på det så fick jag gå igenom metallbågen igen, och då blev jag utvald för en extra slumpmässig kontroll för sprängämnen. Jippie. Mina händer swajpades med nåt papper som sen kördes i en maskin. Jag var fett glad att jag inte tänt något tomtebloss på sista tiden.

Sen fick jag ta på dojorna igen och plocka åt mig alla grejor.

Vi gick in och kikade runt ett tag innan vi gick på toa och sen till gaten.

Så småningom klev vi ombord, och fick toppenbra platser, bland pöbeln (=Turistklass)

Precis bakom Plus-delen, så vi hade extra gott om benutrymme. wihoooo! Superskönt att slippa sitta hopknycklad i drygt åtta timmar.

Det var länge sen jag flög en långflygning, och jag hade inte fattat att alla fick skärmar men så var det:) I plus och business sitter de i sätet framför, medan turist hade sina nedfällda i sidan. Supersmart.

Massa bra filmer, så mina nedladdade ljudböcker förblev olästa:)

Jag började med King Arthur med snygga Charlie Hunnan, och jag är glad att jag inte såg den på bio för den var rätt kass;) Ingen svensk text utan man fick öva sig på sin engelska. Jag satte på engelsk text för jag tycker det är lite svårt att höra allt:)

Vi fick in mat. det är alltid lika spännande, flygplansmat kan vara så god eller så integod:=)

Det var kyckling, ris och överkokt broccoli, med barbeque sås över hela.

Ser inte speciellt gott ut, och hade det inte varit så mycket sås så hade det varit super, men jag gillar inte barbeque. Kycklingen var däremot fantastiskt god. Vi skrapade bort såsen:)

Något som däremot var svingott var den lilla desserten från Frödinge! Och osten på det varma brödet var inte illa det heller.

Efter maten så fällde jag bak sätet så långt det gick, och gosade in mig med filten och kudden och sov en stund.

Sen kom de med ett litet mål, en jättejättegod pizza-paj.macka. Vet inte vad det var, men lite som en sånär paj man kan få på McD fast med mat. Och juicen…. så grymt god!

Jag tycker maten varit riktigt bra när jag flugit nu på det sista. Dels till Danmark i våras och sen nu.Syrran satt tidigare i samma lokaler som de som planerar käket så då fick de inband provsmaka, men nu var det ett tag sen. Synd, annars hade hon kanske kunnat fixa lite sådana där pajer…

Efter den här måltiden slog jag igång Guardians of the Galazy och skrattade högt flera gånger så syrran undrade vad som var så kul.

Hon kollade på Snobben och sen Madagaskar eller om det var Horton. Det är min syrra det. Jag föredrar skräck och actiuon och hon barnfilmer:)

När vi närmade oss så slog jag i gång landskapskameran och kunde se hur det såg ut:) Ihhhhh USA!!! Äntligen!

Flygningen gick otroligt smidigt, lite skakigt men inte speciellt farligt. Jag tror jag börjar komma över min flygrädsla minsann:)

När vi landade på Newark så kom vi av planet snabbt, och fick sen syn på kön till passkontrollen. Jösses, den var lång! Det var flera stora plan som landade samtidigt och det var hundratals människor före oss. Vi gick på toa i stället, men inte fasen blev kön kortare för det;)

Men inne på toan fanns den här smarta barnstolen.

Jag har inte flugit ensam med barn, men om man gör det så är ju det här kanon. Man kan spänna fast kidset och sen gå på toa utan att riskera att ungen smiter eller behöver söla på golvet. Med tanke på att alla toaletter i USA verkar ha det här härliga mellanrummet båd under och över så är det ju inga problem att en unge smiter;)

Vi gick tillbaka ut och stod i kön en timme. Väl framme fick man svara på nån fråga. Jag tror det vara hur länge man skulle stanna, så jag svarade fyra nätter. Sen frågade han nåt mer som jag tydde som med vem jag åkte? Jag svarade glatt My sister! Och han bara flinade så det var uppenbart fel;)

Sen scannades alla fingrar, en hand i taget och när han skulle visa hur man skulle göra höll han upp handen som om han ville ha en high five. Tja…det var em millisekund från att jag klappade till hans hand;) men jag hann hejda mig, det gick liksom på ren reflex;)

Och sen var vi klara.

Hämtade våra väskor, och bytte skor och packade ner jackorna som inte direkt behövdes. Det var stålande sol och 24 grader varmt:)

Bara att njuta!

Och svettas:)

Vi köpte kaffe och bussbiljetter.

Letade reda på busshållplatsen och slängde in väskorna och så tog vi plats i bussen

Biljett och gula taxibilar.

Vi var hungriga, fast vi ätit på planet men det var länge sen nu. Det var nog därför syrran blev så grymt åksjuk. Stackarn. Hon satt mest och andades och tittade ut genom framrutan medan jag kollade på allt vi passerade:)

De här skyltarna ♥ Som jag saknat dem sen vi var här sist för tusen år sen. Eller 1992 och 1993:)

Och den här limon gick ju inte direkt av för hackor.

Jag skådade en ung tjej där i:)

Lincolntunneln.

Den var så SMAL!!! Bara ett körfält i var riktning och en pytteliten gångväg på ena sidan. Fatta att få stopp där, vilken mardröm…

Köerna var inte att leka med. Vi stod bitvis stilla, bitvis röde vi oss hackigt framåt. Ibland lossnade det och vi kunde köra på. Inne i stan körde vi förbi massa vackra byggnader, musikalskyltar och  folk.

Syrran blev grönare och grönare i ansiktet, och när vi klev av hade hon börjar fundera på vilken kasse hon kunde tömma och kräkas i. Brrrr. Hon stod vid sidan och andades medan jag lyfte ur våra väskor, Och sen vände blicken uppåt.

Vår buss. Jag ser nu på skylten att vi klev av på Lexington… hm.. Det var ”vår” gata som vi gick på hela tiden, precis intill hotellet. Men långt härifrån.

Jag kunde inte lägga ner mobilen, det fanns så mycket att fota.

Brandposter finns överallt, på nästan varenda hus.

Och postlådorna ♥

Vi tog våra väskor och rullade på. Vårt hotell heter Pod 51, (det finns flera med andra nummer) och det låg på 230 East 51 street.

Yeeeeh, det säger ju en svensk jättemycket:) Men, vi visste att det låg i närheten av tunnelbanestationen på Lexington så vi hade hyfsad koll. En karta och lite jäklaranamma och man tar sig dit man vill. Vi fastnade på  51:a gatan och visste inte vilket håll vi skulle åt, det fanns inga husnummer, så vi stod där och kliande oss i huvudet. Inte mindre än TRE personer kom fram direkt och frågade om vi behövde hjälp.

Det visade sig att hotellet låg två kvarter ”ditåt ” och vi rullade dit.

Förbi brandststationen. och polisstationen vägg i vägg.

Precis när vi stad där så kom brandbil nummer två och backade in och det hoppade ur ett helt gäng brandmän.

Jag vet inte, men vi tror att det finns massor av mindre brandstationer, för vi såg flera med plats för två bilar. Det är ju smart, med tanke på den galna trafiken.

När vi kom fram till hotellet så checkade vi in, och åkte upp till femte våningen och vårt rum.

Jag har visat det förr, men det tål att visas igen. Pyttelitet!

Sängen var liten:) Vi frågade om det fanns med två sängar och det fanns det, men till en kostnad av 40 dollar per natt extra. Nä vafan, vi sover trängre i husvagnen, Skavfötters funkade detta toppen!

Handfatet var utanför badrummet, och det fattade man när man såg det, det var så litet:)

Deb frostade glasdörren täckte antingen toan eller duschen, Ville man gå på toa fick man stänga den här, och sen dra för draperiet till duschdelen.;)

Här står jag inne i duschen, så att säga att man satt med knän i duschrummet är ingen osanning.

Privacy none!

Jag hade aldrig kunnat dela den här rummet med någon annan än syrran. Möjligen nån av ungarna, men inte en kompis, Det är för privat liksom, man vill fan kunna bajsa i fred:)

Dessutom är det massor av vatten i deras toaletter så man kan inte direkt göra sin business ljudlöst;)

Nu löste vi det här fiffigt ändå. Hotellet har även rum utan egen toa, så det finns toa+dusch i korridoren. Jättefina, och med en liten gång innan man kom fram till faciliteterna. Varje morgon så tog syrran en sväng dit, medan jag intog våran. Så löste vi vårt behov av att gå på toa i fred;)

Om man nu hade kunnat det förstås. Jag blir alltid kass i kistan av att resa, och nu blev det tvärstopp för oss båda om man så säger;) Varje morgon frågade vi varandra : Any sucess? och svaret var Nope:)

Vi käkade mestadels snabba kolhydrater och gick flera mil om dagen så kanske att det jämnade ut sig, vad vet jag. Vi mådde inte dåligt av det i alla fall:)

Vårt hotell hade en fin takterass, dock inte speciellt högt upp, men med fin omgivning.

Och så de här brandposterna överallt. De är så snygga!

Hotellet har även en mysig trädgård utomhus. Mellan väggarna och med öppen himmel.

Vi kikade ut första kvällen men såg inte hur fint fint det var. Inte för att vi haft tid eller lust att sitta och hänga här ändå, men OM man vill så är det fantastiskt.

Pod 51 får faktiskt toppbetyg, att rummet är så små att man behöver skohorn för att komma in gör inget. Det står i nån beskrivning också så vi var medvetna om det. Dock var de ÄNNU mindre än vad vi kunnat tro:)

Jag bokade via Booking.com.

Det var väldigt smidigt, jag har använt dem några gånger nu och alltid varit nöjd. Jag vet att alla inte håller med, men för mig har det funkat.

Det är riktigt dyrt med hotell i New York, och för det här betalade vi drygt 900 dollar, runt 7300kr. Det känns sådär. Vi hade några lite billigare som vi funderade på, men då låg de sämre till. Det här ligger superbra. Inte mitt i smeten men nästan. Det är bara gatan rakt upp i sju minuter så kommer man till St Patricks katedralen och på andra sidan gatan ligger Rockefeller center. Några minuter till och man är vid det stora biblioteket. Överlag så känns New York mindre än man trott. Jag tänkte att man var tvungen att åka taxi /tunnelbana överallt, men det går utmärkt att gå. Till central Park tog det kanske en kvart, kanske mindre vi hade massor att kolla på, samt gå på toa inne på Hilton:)

Det fanns rum med våningssängar, då hade man en lika stor säng ensam som vi delade på. men kanske inget badrum. Sen fanns det andra varianter med, bara en fråga om tillgång och pris.

Pod 51 var rent och fräscht. Jag rekommenderar det:)

Jag har bott på riktiga sunkmotell här i USA, I Los Angeles bodde vi på ett riktigt skabbigt första natten, vi körde runt i evigheter och hittade liksom inget. Till sist bara tog vi första bästa. Med springa under dörren som var en centimeter, sängar som inte var ett under av fräschhet och heltäckningsmattan ska man inte prata om. Skor på, liksom. .

Dagen efter vaknade vi och slog på TV:n, och möttes av att det var stora översvämningar i flera av de områden vi letat i…så det var väl nån mening med det hela:)

Så fort vi kastat in våra väskor på rummet gav vi oss iväg ut i staden, som nu visade sig i ljuset av miljoner lampor. Men det berättar jag om nästa gång, okey:)

Nu inser jag att jag nog är lite jetlaggad ändå, klockan är två på natten, i USA är hon åtta på kvällen. Jag är nog mer i fas med USA;) Men, jag går väl och lägger mig då, sova är ändå en av mina paradgrenar:D

Natti natti 🙂