Igår var det skolavslutningar för mina barn ♥

Det är något alldeles magiskt över det, även om kanske de flesta barn idag inte direkt har tio veckors ledighet? Jag glömmer det lite, eftersom jag kunnat ge mina barn det. Och som jag är tacksam över det ♥ De uppskattar det som sjutton, och jag älskar verkligen att ha alla mina kids samlade. Ja, det blir till att handla varje dag, nästan varje kvart känns det som ibland 😉 men det är så jag vill ha det.

Jag har inte skaffat nio barn för att jag tycker det är jobbigt;) utan för att det är skitkul:)

Igår gick alla till sina skolor som vanligt, de samlas i klassrummen innan de tågar iväg till kyrkan. Det var kallt och blåsigt, till skillnad från den härliga värmen som varit.

Trixie går i skola i stan men de andra tre går i samma här ute, så de promenerade dit.

Jag kom efter, avslutningen började 8.45 så jag gick direkt till kyrkan. I år GICK jag, för att slippa fulparkera;) Smart va? Haha.

Inne i kyrkan så är det som vanligt. Finn felet???

Ja just det ja, de där som står där i mitten och på fullaste allvar verkar tro att de är genomskinliga?

Framför dem sitter skolbarnen och bakom föräldrarna. Kyrksalen kan stängas av där, så visst, står man precis bakom pelarna så gör det inget. Men när man inte gör det? Jo då står man i vägen.

För mig så enkelt att begripa men för dem….? Så här är det varje år. Jag har varit på skolavslutning här i 17 år, och det blir dessvärre mer och mer puckon som står där. Jag är helt övertygad om att detta är en liten reflektion av hur det ser ut i vårt samhälle i stort idag. Det är bara JAG som räknas. JAG ska se bra. MITT barn är ju där. Alla andra då, som man skymmer? Vaddå? Det är ju MITT barn??

I år tog till och med rektor mikrofonen och bad att de som stod där skulle fundera över om de kanske stod i vägen, och i så fall flytta sig. Vad folk gjorde? Tittade i taket och låtsades som ingenting. Rektorn sa då, ”Ja, jag förstår att det är svårt att lämna sin plats när man fått en där man ser bra…” 😉 Ingen rörde en fena.

Pinsamt är det. Själv hade jag dött skämsdöden. Fast vänta? Jag hade ALDRIG ställt mig där, eftersom jag är uppfostrad på ett sätt som verkar vara på utdöende, nämligen att visa hänsyn och respektera andra människor.

Jag och alla andra som satt/stod där bakom såg alltså inget. Men hej, vad gör det? De där såg ju även MINA barn;)

Tillåt mig också tillägga: Det är helt okey att gå fram och ta en bild eller två när ens eget barn står där framme och sjunger, men sen GÅR MAN DÄRIFRÅN. Fan vad less jag blir.

Rektor skrev även ett mail idag till alla föräldrar.

Jag skäms å deras vägnar.

Men, huvudsaken är att barnen liksom tror att man ser dem:) De vet att jag står där, och jag försöker vinka till dem när de tågar förbi utomhus. Och sommarlov blir det:)

Jordan hoppas att alla fattar att det är vinden som blåser hans hår sådär åt sidan:)

Han och Lovelia hade samma avslutning, men Jamie hade den senare. I år var det bara två, vissa år har jag sett tre;)  Mina äldre barn har inga föräldrar på sina avslutningar, utan det blir först på studenten.

Jamie. Min lill-Fjant:)

Facebook påminner en vänligt nog om vad som hände den här dagen för fem år sen…Och den här bilden som dök upp där igår fick det att vrida sig i hjärtat som om det satt en kniv där. Det är så djävulskt mycket smärta som väller upp.

De här tre hade inte börjat skolan ännu. De är svintrötta:) Jamie med morgonvällingen och knappt vaken:)

Det är fyra månader sen deras pappa reste sig upp och lämnade allt. Det är fyra månader sen som jag sov, sen jag skrattade från hjärtat, sen jag hade sinnesfrid. I fyra månader hade mitt liv bestått av att överleva. Att ta mig upp på morgonen, fast jag oftast inte sovit alls. Att ta hand om barnen samtidigt som jag helst bara ville lägga mig ner och dö. Jag hade de här tre runt mig hela tiden, mina barn har inte gått på dagis, så jag hade verkligen ingen tid att slå pannan i väggen och bara gallskrika ut all smärta. Bara hålla masken och gråta i smyg när jag körde bil ( de satt bakåtvända och såg inget) eller alla sov. Givetvis mådde barnen inget vidare de heller, så förutom min egen djupa sorg skulle jag försöka svara på deras oroliga frågor om var pappa var, när komma han hem och så vidare.

Några veckor innan den här bilden, kom pappren med ansökan om skilsmässa på posten. Som ett slag i magen. Dittills hade jag haft ett hopp om att han bara var tillfälligt sinnesförvirrad, men det dog ju då. Han hade inte sagt att han ville skiljas, och han svarade som bekant inte när jag smsade eller ringde.

När vi gifte oss, så hade vi Den blomstertid nu kommer, och I denna ljuva sommartid som psalmer. Vi gifte oss 22 maj. Noteras bör kanske att skilsmässopappren kom den 20 maj…Uträknat eller en slump? Jag vet inte. Jag har svårt att tro att han var så diabolisk, men samtidigt…han hade haft flera månader på sig.

När de psalmerna nu spelades i kyrkan så strömmade tårarna och jag var tvungen att gå ut. Jag hade vänner där, som visste och som fattade, som hjälpte mig med barnen så jag kunde torka tårarna och gå in igen och låtsas som inget. Den förtvivlan som rev i mig då alltså… fy faaan. Hade jag gett efter för den så hade jag behövt skjutsas upp till psykakuten och sen fått spärras in på obestämd tid.

Fan.

Idag gråter jag inte längre när jag hör de psalmerna, mer än att jag får tårar i ögonen för att de är så vackra och innehåller så mycket nostalgi och minnen från barndomen, både min och barnens. Det har jag alltid fått. Men jag blir inte ledsen längre. Tack gode gud!

Just det här minnet från Facebook skulle jag gärna slippa, samtidigt som det är skönt att känna hur långt jag kommit.

.

Alla barn droppade in allt eftersom. Corrindas Marcus som skjutsat henne till hennes avslutning kom och satt i köket och snackade. Timmarna rullade på:)

Patricia och jag satt ute en lång stund när solen kom fram ordentligt och det blev knallhett. Jag hade en fundering om att åka och köpa en pool, men kom aldrig iväg. Jag vill isf ha en med nån slags reningspump på, för i den här hettan och vattenbristen så har jag inte mage att fylla en pool med hundratals liter vatten för att sen hälla ut det. Det blir ju sunkigt direkt. Vi får se hur det blir med det.

Vi har en riktig stor pool, men den är antik så jag vågar inte fylla upp den, och sen är det nåt fel på den pumpen. Jag kan inte riktigt hur den funkar och jag erkänner att jag inte har lust att sätta mig in i det. Jag tar hellre bilen och åker och badar:) En pool kräver en jäkla massa underhåll dagligen för att vara fräsch. Sen är jag ju inte hemma stora delar av sommaren, och jag vet att de ungdomar som är hemma inte skulle sköta den. Äh det är undanflykter, egentligen handlar det om att jag inte orkar och har råd att ta hit folk som fixar:) Häpp.

.

En av Jamies kompisars pappa messade igår och frågade om killarna kunde leka idag. Det ville Jamie. Kompisen går på fritids så jag hämtade honom där och så har de lekt hela eftermiddagen:) Så härligt! För mig är det ju nästan semester att hämta hem en kompis, alla leker mycket bättre då. Han stannade på middag och det har de pratat om tidigare gånger så det var kul. Jag kanske snoradopterar honom:)

Jag åkte och tränade. I måndags körde vi ett utepass på Friskis, och det gav en grym träningsvärk överallt, men främst i axlar och armar. Vi körde bland annat ”skottkärra” Alla vet vad det är, och när man var liten var det ju ingen big deal, men nu…helvete vad jobbigt det är:)

I går körde vi med Sofia och ungefär alla rörelser gjorde ont, men det är skönt att köra igenom kroppen. Idag var det David, och han slog till med en helt ny bana. Men skjut mig. Hans gamla kändes helt överkomlig med den värk man har, men en ny innebär … nytt:) Givetvis massor som kändes aningens för mycket, men rätt kul. Det är även rätt kul att se vad snygga axlar man har när de är pumpade, blodstinna och svettblanka;) Sen går det ju över, tyvärr.

I morgon har vi inga planer. Vad jag vet.

Jag hade en tanke om att åka till husvagnen direkt efter skolavslutningen men inser att jag måste landa och avsluta saker innan dess. Jag har haft massor ett tag nu så jag är lite uppvarvad. Första gången man åker ut måste man packa kläder och komma ihåg massa saker, och så måste jag köpa ett kylskåp. Jordan ska på kalas på söndag, och jag tror det blev utgång av något slag på lördag:) så vi siktar på måndag.

Och snart är det midsommar!!

Det går för snabbt nu, kan vi pausa lite?

🙂

Hörs snart igen!