Jag började skriva om den konstiga boken, och vips en timme senare är jag klar. Eller klar och klar, men jag har skrivit en text på önskat antal tecken, det var 3-5000 och jag är strax över 5000, så jag kan lugnt stryka lite när jag går igenom den senare. Jag anser fortfarande att boken suger och att Kejsarens nya kläder är ett bra sätt att beskriva den:)

Nu ska jag fira med en kopp kaffe:)

Jag trodde att jag var ensam i huset, men någon gjorde ljud ifrån sig på undervåningen för en stund sen… En dörr som gnisslade och sen en annan dörr som stängdes. Inget av barnen sa att de skulle vara hemma idag och vad jag vet så gick alla iväg. Men de har lite olika tider och ibland ser jag dem inte när de går. Jag borde såklart gå ner och se efter:)

Vi har ett hus som är i soutteräng, alltså en källarvåning där ena sidan inte alls ligger under marken utan har stora fina fönster, medan den andra är helt under jord. Enkelt sätt att bygga på i sluttningar, och vi bor på en ås. Jag går inte ner där varje dag. Lovelia och Trixie delar ett stort rum där, och Novalie och Corrinda har ett varsitt, sen är det tvättstuga och förråd och en toalett. Smulans låda står där så det kan vara hon som knarrade med dörren när hon petade upp den. Stänga dörrar däremot är inte hennes paradgren.

Jag är inte det minsta rädd för spöken eller så, jag tror inte på sådant. Men jag blev jäkligt förvånad. Ska bli spännande att se vem det är. Ibland är ju Marcus här när Corrinda är i skolan, och det samma gäller övrigas flick/pojkvänner, så man vet aldrig. Är man ensam eller vem kan tänkas komma upp i köket? Jag har för länge sen slutat bekymra mig om att jag ibland kommer tämligen oklädd:) Jag är alltid anständigt klädd men kanske inte alltid så mycket. Jag sover ofta i bara ett linne och korta shorts, eller ett kort nattlinne. Samma sak gäller med att vara sunkigt klädd, som raggsockar och de fulaste mysbyxorna, eller totalt omatchande plagg och håret i en fultofs. Jag bor här, låt mig:)

I dag är det onsdag. Det är den 10 oktober.

Jag är ju alltid några veckor efter, men nu känns det som det gått väldigt fort, tycker ni samma? Jag ”tappade” ju två veckor i september när jag var utomlands, men ändå. Min husvagn står här på uppfarten, och precis nu kom jag på att den läcker…fan jag måste åka och köpa silikon och täta. Bra där. Nån unge öppnade fönstren som vi silikonat igen för att de läckte, fasen.

Jag måste ändå åka och köpa grus. Vart man nu gör det? Jag vill inte ha en hel kärra utan nån eller ett par säckar. Jag har ett projekt som jag egentligen inte har tid med, men det måste göras innan det blir för kallt. Det stressar som sjutton samtidigt som det är kul.

Grus ja, kanske kan man sno det nånstans:) På nån av alla byggarbetsplatser i stan… Kanske kan man sno en byggare också när man ändå är på gång liksom. ”Du har inte nån byggkunnig du känner som du kan ringa för hjälp?” frågad killarna på brädgården, och jag bara: ”Nope.” Måste kanske skaffa nån sån, som man kan lämna över det tråkiga till:) Men grejen är ju att det är svinkul när man först inte fattar ett skit, sen funderar och tänker och klurar, plötsligt begriper och så kan man. Som med trappan, jag fick förvisso instruktioner om hur jag skulle göra, men fick lura ut det själv och göra själv. Jag svor så mycket, SÅÅÅÅ mycket. Men är ruggigt stolt varje gång jag ser den, alltså flera gånger varje dag:) (Nu är även allt träräcke slipat och målat vitt)

Vi får se om det här projektet blir lika bra. Ta i trä!

Halv tre idag ska jag på ett utvecklingssamtal med Lovelia. I år har verkligen de samtalen klumpat ihop sig. Ganska ofta är de lite mer utspridda, barnen går ju på olika skolor, men nu är det inom en väldigt kort period. Skönt att ha det avklarat. Jag älskar mina barn och jag är intresserad av hur det går för dem i skolan, jag lovar. Men jag tycker inte att det egentligen är speciellt mycket man får reda på när man går på de här samtalen. Jag kanske borde ha en skämskudde här;)

Men, OM det är något strul, så får jag ju veta det på annat sätt. Jordan tex har vid ett par tillfällen fått ett mail hem om att han inte direkt uppfört sig, och då tar man ju det där och då. På samtalen tycker jag att det mest pratas om de nationella proven. Eller vilka mål som finns och ska uppnås. De kan jag läsa om på många ställen. Om inte ungen ligger i fas, så får jag reda på det på annat vis inte på utvecklingssamtalen. Alltså, fattar ni? Jag går på vartenda ett, för det är ändå kul att träffa lärare och komma till skolan, men de ger mig ungefär noll. Ger det lärarna något? Mer än massa jobb? Vid det här laget så har jag koll på de nationella proven, och läsmål och så vidare. Det som är trevligt är att barnen får beröm och man får en egoboost:)

Samma med föräldramöten…  Det sägs inget nytt, det ser jag ju på anteckningarna som skickas hem när jag inte varit där. Det pratas om nationella proven igen, skolresor och att vissa elever(egentligen föräldrarna) har sådana extrema problem med vissa andra elever. Det visar sig alltid att de som klagar mest och värst är de som har ungar som uppför sig sämst och är ena .. hur ska jag uttrycka mig snällt;)? Är ena riktiga ögontjänare:)

Jag är tokless på föräldrar, som tror att deras barn är änglar, och aldrig gör något fel. Hur kan man vara så blind?

Jag går när jag kan, och jag kan tycka att det är mer viktigt i de mindre barnens klasser, enbart för att få lite koll på övriga föräldrar:) Jag blir allt utvald till klassförälder, helst i femman eller nian då det ska göras nån större skolresa som kräver massa jobb, och jag gör det som jag blir ombedd att göra. Men eftersom jag inte tycker om att prata inför folk, så säger jag ändå aldrig något på de här mötena. Och om jag inte är med på mötena så fogar jag mig i det som bestäms. Dessutom, så ligger ofta föräldramöten på samma dagar, så jag inte kan gå på allas.

Jag vet att jag någon gång fick en svinsur kommentar om att jag inte alls gick på föräldramöten. Det visste minsann hon, för vi hade barn i samma klass!!

Vilket jag gjorde, jag försökte verkligen få ihop det, men jag hade precis blivit lämnad ensam, mitt liv var i totalt kaos och i spillror och jag mådde skit. Barnen var små. När vi levde ihop var det han som tog alla möten, eftersom jag alltid hade minst en bebis och hade svårare att komma ifrån, vi löste det så. Sen dess tappade jag lusten helt. Det kändes högst obehagligt att en förälder i något av barnens klasser anonymt hoppade på mig och det var inga trevliga saker hon sa. Att nån från Blomstermåla eller Kiruna tycker och tänker saker om mig det skiter jag i, men att någon som mest troligt hälsar glatt leende och sitter och småsnackar intill mig, häver ur sig taskigheter på löpande band.. det tog jäkligt hårt just då. Det blir en väldigt märklig situation. Att någon bekant anonymt men offentligt spyr galla över en, i stället för att bara vara tyst eller ta det med mig personligen. Hu!

Jag går alltså på alla utvecklingssamtal men inte alla föräldramöten. 

Nu ska jag kanske ta och göra mig i ordning också för mötet. Det kan ju bli lite tråkig stämning om man dyker upp i pyjamas;)

(Nej, jag har faktiskt inte pyjamas på, men skulle kunna ha det. )

Jag återkommer ikväll, då ska jag visa er vad jag shoppade igår, fast jag sa att jag inte handlat ett dugg…hm, det är märkligt det där;) ”Ingenting” kan visa sig vara ganska mycket:)

Men det får bli lite senare, jag ska hinna träna och laga mat innan. Jag försökte leja ut det men ingen nappade, så vissa dagar får man ta på sig kockandet. De skulle bara veta vad det blir..mohahhaa, men det är enkelt och vegetariskt.

Ja nu så, jag har lite svårt att sluta idag helt klart:D men vi hörs senare !!