I går så hörde jag den igen på radio, ungefär varenda gång jag klev in i bilen:) A star is born – låten Shallow. Första gången jag hörde den hade jag absolut ingen koll på vem som sjöng, bara att det krullade sig under tårna för det var så bra. Jag gillar Bradley Cooper, tycker att hans filmer oftast är bra, och så kan han sjunga också, karlfan. Jag plockade fram hela soundtracket på spotify, men resten av låtarna är inte lika bra, så det finns väl en anledning till att just den är på radio:)

Nu ska jag se filmen tänkte jag, jag trodde att Corrinda sett den men så kom hon igår och klagade på att hon inte hade sällskap, alla hade redan sett den. Men oj så tråkigt, jag kan ju ställa upp:D

Hon säger att alla gråter, är det så, ni som sett den? Jag måste vara förberedd:) Nu grinar jag ändå, när jag var med mamma och syrran på Mamma Mia 2 så strömmade tårarna mest hela tiden. Fattar inte vart allt det här blödiga kommer ifrån? Jag har väl alltid varit lite så, men kunnat behärska mig, men kanske bryr jag mig mindre nu om att folk ska tycka att man är mesig?;)

Lyssna på det här, det tar nog priset ändå.

Ni vet Fast and furious filmerna? Med Vin Diesel och Paul Walker, snabba bilar och fräcka stötar. Paul Walker körde ihjäl sig 2013. Kanske är det för att det var ett skitår för mig personligen som hans död tog hårt vad vet jag. Men jag tror mycket beror på att även Vin Diesel är mycket personlig på sin instagram, de var supertajta, som bröder, och han lägger ofta upp saker om Paul där man utan problem kan känna hans sorg. Och sen låten från filmen, som Paul inte hann göra klart, utan hans brorsa ställde upp som look-a-like. Lyssnar man på texten så gör det ont när man vet vad den handlar om. Den lockar alltid fram minst en liten tår, oavsett hur ofta jag hör den.

Kanske beror det på den oerhört sorgliga men vackra slutscenen som är en hyllning till en helt uppenbart mycket älskad vän. Vad de säger. Hur de kör jämte varandra för att sen ta olika vägar, där Pauls leder ut i solsken, upp i himlen. Mäktigt.

Jag kunde inte se den här filmen förrän ganska nyligen och då hade jag tårar i ögonen mest hela tiden för att sen, när den här scenen ovan kom, storböla. Nu när jag länkade så trillade tårarna igen.♥

Igår så kom Novalie och frågade om jag sett Fast and furios filmerna, och de är ju liksom favoriter, så vi pratade om dem och hon hade ju ingen aning om att Paul var död, så då skulle jag kort berätta hur det gick till. Och döm om min förvåning när det stockade sig i halsen och ögonen blev blöta. Va?

Sen kom Corrinda och vi började prata om Benjamin Buttons fantastiska liv..eller vad den heter. Filmen där Brad Pitt föds som gammal, lever sitt liv baklänges och dör som ett nyfött barn. Jag har sett den en gång för många år sen, och grät så jag fick gå och stänga sovrumsdörren för att inte väcka barn och exman;) Corrinda och jag var överens om att man fulbölar av den, ni vet sådär att man hulkar, snorar och bara buuhuuuööööäää. Fruktansvärt sorglig och jag tänker inte se den igen.

Senare på kvällen kom Corrinda upp, med tårarna strömmande, så hennes brun utan sol blev alldeles randig, hon snyftade så Doris kom och ville trösta. Hon hade sett sista avsnittet av The Vampire diaries, och dels var det visst sorgligt och dels för att serien är slut.

Det ligger i familjen helt klart:)

Annat som jag gråter av är ju Nu tändas tusen juleljus. Den hade vi på Patricias dop och av någon anledning triggar den tårkanalerna, även Den blomstertid nu kommer och I denna ljuva sommartid. Det behöver inte vara sorgligt, tvärtom så startar tårproduktionen lika snabbt av lyckliga och vackra saker. Sveriges matcher i fotbolls-Vm exempelvis:) Helt otippat.

Musik är värsta triggern ever! Jag kan inte höra Passengers Let her go utan att det gör ont, för den spelades massor på radio för sex år sen när jag blev dumpad, eller Pinks Just give me a reason. Slående texter, som säger så mycket, sätter ord på de känslor som snurrade.

Jag är absolut ingen som slår på en sorglig film för att gråta till, tvärtom så undviker jag det i det längsta. Jag vill inte se sorgliga filmer om folk som dör eller mår dåligt, för då mår jag dåligt. Jag vill inte läsa tragiska böcker, eller ens artiklar. Jag VET att det händer massa fruktansvärda saker utan att behöva frontas med det. Jag kanske missar massa nyheter när jag inte klickar in på artiklar om försvunna barn eller styckade kvinnor men jag behöver inte veta. Jag kan inte engagera mig för även om det är hemskt så blir inte situationen bättre i världen för att JAG mår dåligt över det.

När man grinar till Skönheten och odjuret så känns det klokt att skydda sig själv från det riktiga 😀

Fattar ni? Jag frossar inte i elände. Jag är fullt medveten om att det finns och jag följer såklart nyheter, men jag grottar inte in mig, utan läser kortvarianten.

Ja, en bölgroda helt enkelt:D

Säg att jag inte är ensam? Vad triggar igång era tårkanaler?

Barnen skrattar åt mig men ändå så sitter vi i soffan och snyftar ikapp, så de är lika goda kålsupare de med:D

Haha, jamen det här blev positivt va? Jag är inte det minsta deppig, men det var bara en reflektion kring känslor som övermannar en utan att man är beredd. Och en fråga om jag kan se A star is born utan att ta med hela toarullen att snyta mig i?

Nej nu måste jag sätta fart, snart får jag besök!

Vi hörs snart:)