Ibland drabbas man av insikter så där lite otippat:)

Jag tänkte på vilken tur jag har med mina barn, som är så självgående och enkla. Som är omtänksamma och kan tänka själva. Som inte kräver att jag ska underhålla dem, som själva fixar en macka, eller middag med för den delen. Som utan att fundera hjälper varandra, och mig, även om det såklart sitter lite långt in ibland, de är ju inga superkids?

De större ber ibland om skjuts men kan eller vill jag inte så tar de buss. Jag skjutsar om det funkar, för hur det än är så blir det både billigare och går snabbare, det är ett pinsamt dåligt betyg till Uppsalabuss?.

De är alltid vänliga när de frågar, och det är just det där ödmjuka jag menar, de förväntar sig inte att jag hämtar. Inte för att jag är taskig eller lat utan för att de vet att det är mycket annat som ska klaffa. Men kan jag så hämtar jag även tre på natten, vilket ju idag är möjligt för alla sover, stor skillnad från småbarnsåren:)

Det går ingen buss senare än 00.18 på vardagarna, kanske nån till området intill förresten, men då får de gå en bra bit. Sen går nästa buss vid fem på morgonen… även på helgerna är det ganska uselt, lite så man tror att uppsalabuss äger taxiföretagen?Vad är annars det intelligenta i att bussarna slutar gå innan nattklubbarna stänger? Vi bor ändå i en storstad liksom.

Ja, lite så satt jag och kände mig sådär allmänt tacksam över min tur. Men så slog det mig att det är ju JAG:)

Det är ju jag som uppfostrat dem. Jag som lärt dem laga mat och ta ansvar. Jag som inte curlat ?. Jag som lärt dem vad viktig familjen är, eller försökt i alla fall. Jag som vågat släppa tyglarna och litat på att de kan själva. Det är fan inte nån tur och slump, det är resultatet av åratals uppfostran:)

.

Då blev jag lite stolt:) Jag har gjort ett bra jobb och det ska man kunna berömma sig själv för. Det är verkligen inte det enklaste att vara förälder jämt. Kanske dessutom ännu lite meckigare att vara ensamstående. Jag kan ändå helt ärligt säga att jag tror att jag på sätt och vis har det enklare än de som delar på tiden. Barnen vet att det är mina regler och enbart mina som gäller. Inte bara varannan vecka utan varje jäkla dag. Jag får bestämma, och han lägger sig inte i. När jag blev socanmäld för ett par år sen, av en ”bekymrad”(läs gärna hjärndöd?) bloggläsare som tyckte jag var taskig mot pappan, så svarade han på det med att jag var en mycket bra mamma och han var inte det minsta orolig över barnens hälsa, varken mentalt eller fysiskt.

Så på så vis kan jag känna att jag har det enklare. På väldigt många andra vis har jag det för jävligt med just den ickebefintliga kontakten, men med tiden så har jag gillat läget;)

Men oavsett så har jag ett gäng fantastiska ungar som sällan kräver, och som fattat det här med tjänster och gentjänster:)

Behöver jag barnvakt så ställer de upp för de vet att när de sen vill ha skjuts så får de det. Eller vad det nu kan vara.

I min familj är det självklart att hjälpas åt. Mamma, pappa, syrran, jag. Vi hjälps åt. Utan att begära betalt eller något i gengäld för vi vet ju att när man själv behöver hjälp så får man det. Så har jag även lärt mina barn såklart. Det tycker jag är en självklarhet. Man hjälper sin familj, både den man fötts in i och den man valt själv, den som kallas ohana:)

Ja. Alltså jag bara slogs av den här insikten och måste dela med mig:)

Kanske helt emot Jante att klappa sig själv på axeln men sånt skiter jag i:)

Jag är bra på att uppfostra barn.

Nån annan är bra på kärnfysik eller bowling. Inte så noga vad man är bra på men man måste kunna säga det:)

Nu ska jag göra något jag är bra på men inte gillar – dammsuga:)

Vad är ni bra på??