Jag vet att det kommer bli stökigt senare ikväll. Inte nödvändigtvis på grund av festande, men det ska liksom grejas med saker hela tiden. Så jag tänkte att jag vill önska er ett gott slut och ett riktigt Gott Nytt År!

2020!

På tio år har det hänt en del. För tio år sen ganska precis, började en reklam för Familjen Annorlunda rulla på fyran, och jag konfronterades med mitt eget nylle. Gosh, Gudars skymning vad läskigt det var:)

För ganska snart tio år sen, nån av de första dagarna i januari, så skaffade jag mitt Friskis-kort. Jag hade tränat med våran idrottsförening nån/några gånger i veckan i flera år, men bara gympa. Jag var så redo att bli stark! Och det blev jag:)

Jag är oerhört tacksam över vad min kropp klarar av. Jag har fått nio fantastiska ungar, varav ett tvillingpar, jag har gått upp och ner i vikt, som minst 50 och som mest 82kg…ish. Vågade inte väga mig mer sen;) Innan Friskis och styrketräning så mådde min kropp bra, men var svag i ryggen framför allt. Jag hade återkommande ryggskott, varav det sista riktigt överjävliga, också kom för tio år sen. På Jordans ett-årsdag, och dagen efter skulle vi på Kristallengalan, för minsann var inte Familjen Annorlunda nominerade:)

Sen dess har jag haft ett ryggskott, mot flera per år. Och det fick jag när jag ouppvärmd, utomhus i kyla skulle göra ett jäkla boxjump upp på en bänk när vi tränade i Norberg. Inte det minsta kul att sova i tält sen;) Men högst självförvållat.

Jag fick ett barn 2011 och ett barnbarn 2018.♥♥

De här tio åren har präglats av både sorg och förlust. Mest av tilltron till folk. 2010 och 2011 var kanon, men slutet av 2011 blev början på slutet av det liv jag sett fram emot och förväntat mig.

2012 var ett år av lögner. Inte från mitt håll, men jag fick ju svälja dem. Ett år av total förnedring, nedtryckt och trampad på gång på gång. Jag höll uppe en fasad. Och grät i bilen när jag spänt fast barnen bakåtvänt.

2013 blev jag lämnad. Dumpad. Ensam med nio barn, mattan rycktes undan totalt och där låg jag och försökte hålla ihop både mig själv och barnen. Exmaken levde livet med nån annan, men förnekade henne .. träffade inte barnen mer än några timmar. Exakt 23 timmar på ett och ett halvt år.

Jag har försökt klura ut vad det var som hände. Varför kunde han inte bara vara en man och säga rakt ut att han träffat en annan? Varför göra allt så jäkla elakt?

Jag har inga svar, och det värsta är att jag inte ens tror att han har det själv. Men det får stå för honom. Jag antar att han hade sina skäl.

2014, 2015 tja vad hände? Jag kommer inte ihåg. Det var advokater, soc-utredning, rättegång. Om vad? Ja, jag vet ärligt inte. Det var inte jag som började. Jag bad i samband med det om enskild vårdnad för att slippa allt krångel som kommer med att pappan bor fem mil bort. Det är papper som ska skrivas på hela tiden, intyg osv. Jag orkade inte ha nån kontakt med honom. Jag har ALDRIG nekat honom umgänge, tvärtom så ville jag att han skulle ha barnen mer. Men han vägrade. Varför? Jamen jag vet inte? Säg det.

Jag blev rejält trampad på av soc. Så pass att jag aldrig kommer lita på dem igen. De begick både tjänstefel och var förbannat otrevliga och aggressiva. Jag hade fram till dess trott att de var en bra instans, men nu… nope.

Till sist stod vi med ett domstolsbeslut. Helt dikterad av honom efter hans önskemål. Han träffar de fyra minsta barnen varannan söndag, mellan 10-18 på våren, och varannan onsdag mellan 15-18 på vintern. Varför i hela friden jag inte kunde få enskild vårdnad går över mitt förstånd, det hade underlättat så. Eller jag vet de lagliga skälen, men förstår inte hans skäl.

Men han har säkert några.

Jag tänker att det vore enkelt om man använde procent. Har du inte dina barn mer än säg 25% så ryker delad vårdnad. Men mot konstiga fyrkantiga lagar är man väldigt liten.

Hur det gick med alla papper som ska skrivas på? Ja, jag skriver på och skickar tillbaka till skolan. Om de sen söker reda på honom vet jag inte. Tror inte det, för oftast är det snabba ryck. Vaccinationer som ska godkännas av båda osv. som sen ges dagen därpå. Men jag har ingen aning, tänker att det är faktiskt inte mitt problem:)

2016 ljusnade det. Livet återvände. Jag har hela tiden haft familjen och vännerna i ryggen. ♥

Jag har hela tiden försökt leva som vanligt. Och det har jag gjort, för man har inget val, man får lov att ta det som lassas på en, och helst med ett leende;)

Det har varit flera rejäla kollisioner och bakslag.

Jag har rest en hel del. London, två gånger tror jag, New York, Danmark, Turkiet, inom Sverige.

Jag har blivit en annan, med all säkerhet bättre;) människa. Jag har blivit kaxigare och modigare.

”Det har jag aldrig gjort så det är jag säkert bra på” Lite som Pippi Långstrump:)

Jag säger inte Nej per automatik till saker, utan tvärtom JA, sen kanske jag ändrar mig, men oftast inte. Jag vågar göra saker jag inte skulle gjort förut.

Jag har pluggat väldigt mycket:)

Administratör på Komvux. Hälsocoach i Hola (♥Ett av mitt livs bästa beslut någonsin) Journalistik, Kost&Hälsocoach, anatomi, flera olika skrivarkurser på folkhögskola, minst en per termin.

Att skriva Fantasy, Att skriva kreativt A+B(+C-pågående), Kreativt skrivande A+(B-pågående), Barnlitteratur en termin, Att skriva barnlitteratur A(-pågående), på universitetet.

Vad jag ska göra med mina studier? Personlig utveckling är en viktig sak, så jag säger det. Jag behöver inte plugga, men jag gör det för att det är min dröm. Att få lära mig nya saker är så jäkla roligt och berikande.

Jag åker tåg och letar mig fram till både hotell och campus, något jag aldrig vågat tidigare.

Jag har klättrat i berg:) Jag har tatuerat ”What doesen´t kill you makes you stronger” på ryggen. Jag har åkt slalom. Varit på massor av konserter. Jag har skjutit 50 av 50 med luftgevär. Jag har fyllt 50:)

Jag har ensam campat med sju ungar, som sen blev sex, sen fem och nu i somras fyra:) Den första sommaren som ensam var campingen i Årsunda en tillflykt där jag kände mig trygg och mådde så bra jag kunde. Trots att, eller kanske tack vare, att livet är väldigt primitivt i en gammal husvagn från 1973:) Jamie var två år och en rymmare av rang, så hela campingen visste nog vem han tillhörde till sist;)

Jag har tagit hand om nio ungar ensam. Och alla nio mår efter förutsättningarna bra idag. Det är det absolut viktigaste nu, då och alltid. Barnen är det enda som räknas.

Ja, summa summarum. Jag kommer inte ihåg:D

Men jag antar att de här tio åren varit bland de mest omtumlade och utvecklande och stärkande i hela mitt liv. Saker jag aldrig trodde skulle kunna hända hände. Och jag klarade av det.

I´m still standing.

Vad förväntar jag mig av kommande tio år?

Lugn och ro:) och massa roliga äventyr, resor, upplevelser. Jag vill skriva mina böcker, jag vill fortsätta plugga och lära mig saker, jag tror inte jag kommer sluta med det. Jag har kursare som är i sjuttio-årsåldern, på så sätt är Sverige helt fantastisk, att man utan kostnad kan plugga oavsett ålder.

Träning. Massa träning. Shitloads av träning! Hawaii….lära mig surfa. Flyga helikopter:)

Jag vet att det kommer vara massa tårar också, för det är bara att inse att många av barnen kommer lämna boet. Men det prokrastinerar jag. Som fan:)

Jag hoppas jag får fortsätta underhålla er. ♥

Bloggen är viktig för mig av många anledningar, inte minst för att jag har en dagbok jag kan gå tillbaka i, med bilder. Allt jag skrivit kanske jag inte tycker är så himla käckt idag;) men så är det ju. Man förändras och ändrar åsikt. Många av er har varit med mig länge, kanske till och med längre än de här tio åren. (Jag har bloggat i drygt tolv.)Jag hoppas och tror att ni vet vad ni betyder för mig.

Ni har lyft mig när jag mått skit. Ni har peppat, hejat och varit arga tillsammans med mig, och ni har stöttat i många fall. Jag har fått många upplysningar från er om allt möjligt. Saker jag kanske borde haft kunskap om men vafan, man kan inte kunna allt:)

TACK till er alla♥

.

Kärlek då? Man måste ta upp det:)

Jag vet inte. Jag kan inte känna att det är så viktigt med en man. Det vore såklart lite trevligt ibland, men jag är nöjd med livet. Jag kan själv. Jag spikar, kör släp, klättrar upp på tak, sågar ner träd, målar, rensar avlopp och allt sånt där man måste, och en del av det skulle jag förvisso med glädje överlämna till nån annan;)

Men jag kan inte lita på nån längre. Det är den krassa sanningen, och jag har ingen lust att engagera mig i någon som sen potentiellt försvinner. Orkar inte, vill inte, törs inte. Det är inte värt det.

Det ligger ingen sorg i det, det är bara ett konstaterande:)

Men OM jag nu ska specificera en man som jag skulle kunna tänka mig att göra ett undantag för:) så ska han vara lång, muskulös, ha en härlig röst, vara glad och hejsan, det gör inget om han är svinrik heller;)

Så, nu har jag suttit här med håret inlindad i en handduk på huvudet, i en fleecemorgonrock, och ätit en proteinbar och druckit kaffe. Tränade årets sista pass lite tidigare och går ut ur 2019 med träningsvärk och matta uttröttade muskler:) I morgon är den 2020!

Patricia och Corrinda ska ut och springer och vill ha smakråd om outfits, känns bra att jag duger till det:)

Det är kanske dags att snygga till sig, ta på KLÄNNINGEN, som jag förvisso kommer löka ihjäl i det är varmt inne, men jag öppnar väl en dörr eller så;)

Doris ska tas ut på promenad innan det börjar smälla, hon är rätt cool, men lika gott, och sen blir det en nattpromenad när raketerna tagit slut:)

Vi kör tomtebloss och Pommac i maxiflaska. Livet är helt okey ändå ♥

Jag vill återigen önska er alla ett

Riktigt Gott Nytt År!

See you on the other side:D