I morse tog jag på mig en såndär kombo av en sjal och en poncho, ni vet – öppen i fram liksom:)

Helt ointressant egentligen, men den har varit med mig i husvagnen alla år, och jag fick nån flashback.

2012 var första året vi åkte ut med husvagnen, då till Årsunda. Vi mötte upp Helen med familj och jag hade då en äkta make med mig och fem barn. Eller äkta och äkta, han var nog fan bara halväkta eftersom han redan då var på väg bort. Det kan jag enkelt se i den där backspegeln som visar saker väldigt tydligt ibland. Den veckan var intressant. Janelle var på Peace and love-festivalen, och Robban och Corrinda åkte till Thailand med mina föräldrar. Allt strulade. Vi satte upp förtältet i storm och åska, och både den halväkta mannen och jag fick en rejäl stöt när blixten slog ner. Han ojade sig som fan, ville att jag skulle ta pulsen på honom, tyckte att hjärtat slog oregelbundet och kanske måste han faktiskt åka till sjukhuset?? Alltså va? JAG hade hållit i samma jäkla pinne, fått samma elstöt och ja, det var sjukt obehagligt, ja det gjorde ont men kom igen…;)

Janelle blev sjuk och fick åka och hämtas från festivalen, och tvillingarna fastnade i först Köpenhamn någon dag för att sen åka via Tokyo och det blev en annorlunda resa. De åkte på pappas biljetter, och alltså standby, ungefär. Men de kom till sist iväg till Thailand:)

Jamie var nästan ett år då, och hade inte lärt sig att gå, och det var ganska surt i marken, så han kunde inte krypa utan att bli som ett lermonster. Men det var trevligt, så länge Helen med familj var där. När de åkte, en dag innan vi planerat att åka, så blev han ûbertråkig, bara satt utan att säga ett enda ljud, pillade med telefonen såklart. Det slutade med att jag ledsnade och så packade även vi ock åkte.

Senare samma sommar hade vi bokat en sväng till på samma camping, med samma sällskap. Då ville halväkta mannen inte följa med. Han valde att jobba. Jag tror det var två veckor då, och han körde upp vagnen och hjälpte till att sätta upp förtältet och sen drog han. Jag minns exakt hur ledsen jag blev. Han hade sagt att han skulle stanna till kvällen och vi hade planerat att gå och käka grillbuffé ihop med Helens familj. Vi åkte ju på förmiddagen och var framme mitt på dagen, och allt var klart strax efter lunch. Då gav han mig en puss inför alla, bara for show för det hände liksom aldrig annars, och sa att han åkte nu. Med ett stort leende. Han såg mycket väl hur ledsen jag blev, för tårarna strömmade, men satte sig bara i bilen och åkte. Hörde inte av sig alls. Jag var tvungen att gå in i vagnen och gråta en sväng, innan jag försökte strama till mig och gå ut och låtsas som att det var som det skulle. I backspegeln ser jag att fältet lämnades fritt. Jag tror jag hade med mig sju kids då, Jamie ett år, Jordan tre så de var små. Min syrra var med, minns inte om hon var där hela tiden men tror inte det. Jag vet att det var knöligt att sova i tältet med småknotten, för vi var ju tvungna att ha tält också:) för att inte tala om alla blöjbyten och tvättar:)

Hemma fanns Janelle och Patricia som senare sa att pappa inte varit hemma, flera nätter var han kvar på ”jobbet”. Robban blev risig, och kanske att både han och Corrinda blev hämtade av halväktingen, men jag vet att de var hemma. Utan vuxen, och de var nio år gamla. Jorrå.

Men hur ledsen jag än var över honom, så var det så ofantligt härligt att vara på campingen! Jag älskar det:) Och när Helens familj ställde sig på kö för säsongsboende så gjorde jag samma sak, och vi bad om möjligt om platser nära varandra.

När vi runt jul fick besked om att vi fått platser, bredvid varandra var lyckan stor:) Halväktingen sa: Grattis, kul för er…

Och det var det ju, för sen drog han. Jag hade förvisso räknat med att vara ensam där mesta delen av tiden, de där veckorna 2012 gav mig styrkan att fatta att jag klarade mig själv på en camping med sju ungar under tio år. Nemos problemas, bara lite krångligare.

Lilla Fjant ♥

Sommaren 2013 var kaos. Jag mådde inte speciellt bra. Men i Årsunda var jag som i en trygg bubbla. Framför allt för att det inte kom någon post. Än idag är jag livrädd för att hämta posten. Jo, seriöst. Det är ångestfyllt. Så mycket jobbigt kom nämligen med posten efter att han drog. Skilsmässopapper, advokater, vårdnadstvisttjafs, soc-kallelser, adressändringar, konstiga låneansökningar, uppsagda abonnemang, påminnelser på räkningar som stod i hans namn som han struntade i, men som jag aldrig fick för de kom på hans mail eller som e-fakturor. Å n g e s t. Och massa sorg.

Det året vill jag helst glömma. Men husvagnen var min flykt, min trygghet, min bubbla, det jag behövde för att läka. Att vara där var som det där berömde balsamet för själen:)

Sju barn, en husvagn för fem och ett tält. Jag älskade att sova i det där tältet!

Jamie i barnsängen, och en av barnen bredvid mig, eller syrran om hon var med:)

Han var så enkel, det gick utmärkt att bara lägga ner honom i sängen, dra igen dragkedjan och gå till framsidan av husvagnen och fortsätta med resten av barnens kvällsrutiner:) Han somnade så gott:)

Vi bodde i Årsunda i tre säsonger. Sen ledsnade jag på algblomningen i sjön så fort det blev lite varmt. Jag bor liksom på en camping för att slippa ta bilen(bussen) till en strand. Att bada i spenatsoppa som dessutom gav magsjuka om man hade otur var inte att tänka på. Kom ihåg att jag led av massiv emetofobi under den här tiden.

Plus att de har både sommar och vintercamping där och för att vara säker på att få ha sin plats kvar måste man betala även vinter… 4000kr, plus sommarens 8000. Totalt 12 lax. Jag kan inte vintercampa ens om jag skulle vilja, min vagn är inte vinterbonad och man skulle frysa ihjäl direkt. Jag kastade ju fyra tusen i sjön varje år, och det var inte speciellt kul.

Så, sommaren efter flyttade vi närmare Uppsala, till Siggefora. Så tråkig camping att klockorna stannar, och inte det minsta lilla att göra förutom bada. Inte ens promenera kunde man göra, och för att komma till affären krävdes bil.

Alltså, byta ställe! Helens familj valde att hoppa säsongscampandet och i stället röra sig runt. Även det något jag inte kunde, jag fick inte dra vagnen med bussen, och att få upp och ner ett tungt förtält klarar jag inte ensam. Plus att jag inte var intresserad av det. Så då åkte vi runt och kikade lite på sensommaren. Kanske Sala? Silvköparens camping är fin, men ligger även den utkastad mitt i ingenting. Krävs bil för att handla och det vill jag inte behöva.

Jag ställde mig på kö på flera, men sen åkte vi till Norberg för att kolla. Lite för långt egentligen, det tar ju nästan två timmar att köra. Men med så mycket barndomsminnen ♥

Sommaren efter bokade vi tre veckor i Norberg, och sen fick jag en säsongsplats och tja, sen är jag kvar:)

Jag älskar Norberg:)

Det är inte riktigt samma frid och bubbla där som i Årsunda som är så otroligt speciellt. Jag älskar verkligen den campingen. Även den har massor av barndomsminnen och sen blev den ju viktig för mitt psyke. Herrgud. Utan mina somrar i husvagn vete fasen hur jag mått.

Jag vet inte vad det är, men kombinationen av att klara sig med det lilla, att vara med familjen, att inte ha några måsten mer än att laga mat och att det förhoppningsvis är bra väder då;) det ger sinnesro.

Folk som inte gillar husvagn, eller som inte provat, tycker jag är rätt konstig. En gammal skruttvagn från 1973? Inga bekvämligheter mer än tak över huvudet och el?

Men jag älskar det så mycket. Det är vilsamt, och rofyllt. Det finns massa grannar man kan göra sig lustig över, irritera sig på, skratta med eller bara ignorera. Massor av nya stigar att trampa på, massa saker att utforska, om man vill. Eller så ligger man bara och jäser:)

Om jag hade pengar i överflöd tror jag bestämt jag skulle köpa en camping och sen köra retreats där, för stressade själar.

.

Ja, och när jag ser det lite så här i min egen backspegel så inser jag vad långt jag kommit. Jag kommer aldrig att kunna förlåta hans svek, och det är som det är. Jag lider inte av det:) Eller jo, sveket lider jag av dagligen i form av olika saker, men att inte förlåta är inte något jag mår dåligt över.

Jag är annars för att ge folk andra chanser, men då måste de för det första be om det.

Jag kommer aldrig se det som en gåva att ha blivit dumpad på det sättet som det skedde. För vari ligger gåvan i att leva i ångest och panik? Nej nej. Men jag kan idag vara glad över att inte vara gift med honom längre. Rent lakoniskt konstaterande. Den han är idag är inte min kind of person helt enkelt. Skulle vi träffats idag hade vi nog mest troligt inte ens blivit vänner. Men den han var …  han var min bästa vän, min stora kärlek. Och han valde bort mig. Så enkelt valde han bort mig, vilket får mig att fundera på om kanske hela livet med honom var en lögn?

Tja, vem fan vet? Inte jag, och idag skiter jag i det. Jag hoppas han är lycklig på sitt håll.

.

Jag är lycklig:) På mitt sätt, med min familj. Nu för tiden kan jag sova inne i vagnen för sju ungar vill inte följa med, jag är glad om jag får med fyra:) Det är najs det med, att få bo inomhus och slippa det daggvåta eller regnblöta gräset när man ska in och ut ur tältet:)

Nu ska jag sluta! Jag är medveten om att bilderna ser ut som hejsans svejsan men verkar inte kunna göra något åt det. Förhoppningvis ser det bättre ut för er:D

Ha en fortsatt trevlig lördag ♥

Vi kan nog kanske höras lite senare 🙂