Igår var det en sån där dag man inte behöver lägga högst upp i minnesbarken direkt. Jag var trött, hade hjärnsläpp och sen gjorde vi jobbiga saker.
Först sov jag tills det var dags att åka och träna, typ;) Sen var det sinnesro en timme i alla fall för när man tränar hårt kopplar man bort det vanliga tänket. Då är det mer ”upp upp upp!” om tunga vikter:)
Så hem igen, äta lite och så dricka kaffe och sen slog den enorma tröttheten till och jag tvärsomnade. Sov i en och en halv timme och lyckades glömma bort ett utvecklingssamtal 😳Sånt gör inte jag. Jag är rätt glömsk men jag skriver upp allt och jag kollar hela tiden almanackan just därför, för jag hatar att missa saker. Det är dålig stil och gör mig både ledsen och irriterad. Men det där samtalet ramlade totalt bort. Jag kom inte ens på det igår utan i morse. Så nu måste jag maila skolan och be om ursäkt och en ny tid.
Barnet i fråga borde ju rimligen sagt till mig på eftermiddagen men jag träffade honom inte. Han var iväg med kompisar efter skolan och jag skulle hem till mamma.
Vi har ju saker att ta tag i.
Nu visade hon de fina gåvobreven eller vad det kan heta, från WWF som folk skänkt pengar till i pappas namn.
”Var beredd på att gråta”, sa hon och Syrran sa ” Ta en näsduk.”
Okej, jag grät. Sista hälsningar är jobbigt. Mamma och pappa har en stor umgängeskrets och han är saknad. Även om allas liv står på paus just nu och de inte träffats på länge. Han var engagerad i vår scoutkår i många år, dels som ledare och som ordförande och därifrån kom ett sånt där fint ark, vilket kändes väldigt mycket. Och sen ett annat där det stod en så fin hälsning och ett ”Flyg iväg nu”.
Och nu rinner tårarna här🌹
Pappa har flugit massor i sitt liv, han jobbade på SAS. Inte som pilot eller flygande men han har åkt i jobbet, och privat.
Sen skulle vi också skriva en tack-annons till tidningen. Det gick hyfsat, mamma hade preppat med urklipp som vi kikade på. Men man får lov att koppla bort känslocentret i hjärnan.
Och sen käkade vi. Mamma ville ha sushi 🙂 så det hade vi tagit med.
På väg att hämta den hamnade vi ”rakt i” en brand. Inte som att vi var exakt där men vi såg den bolmande svarta röken. Såklart blir man nyfiken, det ligger ju i den mänskliga naturen, så när det plingade till i mobilen och svaret kom kändes det bra att ha laddat hem den där appen från SOS Alarm.
Det var, om jag fattade saken rätt sen, sammanpressade bilar som börjat brinna. Känns lite knepigt för är de ihoppressade finns det väl inte så mkt som kan brinna. Mer än metallskrot liksom? Jag trodde ju iaf att man tömde ut olja och bensin och andra vätskor innan. Men brann gjorde det!
På väg hem körde vi igenom röken på långt håll och det luktade inte direkt rosor. Det tog flera timmar att släcka tydligen.
.
Vi åt sushi och sen började vi försöka planera den minnesfesten vi tänkt oss. Den blir i augusti, förhoppningsvis kan man träffas under vettiga former och tanken är att vi ska vara utomhus. Hos syrran, alltså mamma och pappas gamla hus.
Mamma och syrran ska till nån juristfirma på torsdag för att påbörja bouppteckningen. Alltså vilken krånglig djungel det är att dö. Framför allt om man är ena delen av två och har så varit i femtio+ år. Allt är ju gemensamt men vissa saker står ju enbart i pappas namn. Vi har en äldre halvsyster som aldrig funnits mer än som ett namn. Inte för att någon har något emot någon, men för att det var så förr. Pappa var nitton år när hon föddes och då var det enbart mammans sak att ta hand om barn. Hon gifte om sig och vår halvsyster har haft en annan pappa. Det har aldrig varit något krångel eller tjafs från något håll någonsin. Bara ingen kontakt mer än typ julkort. Hon och jag brevväxlade ett tag när jag var i början av tonåren:) Men så rann det ut i sanden. Blod är inte tjockare än vatten helt enkelt.
Hon är ju i sin fulla rätt till arv. Ingen som tycker något annat, men det blir krångligt. Jag och syrran är ju mer så att vi avstår. Visst är det najs med lite extra pengar, men inte på bekostnad av någons välmående. För vår del är det viktigaste att mamma kan få ha ett fortsatt bra liv med hyfsad ekonomi. Vår halvsyster är såklart inte intresserad av att avstå något till förmån för en människa hon inte känner. Det skulle inte jag heller gjort om jag var i hennes kläder.
Därför tar vi det via jurister. Så att allt ska bli korrekt. Men det kommer ju bli ett ekonomiskt bakslag för mamma. På många vis.
I ärlighetens namn fattar jag inte speciellt mycket av det. Det är regler och undantag och siffror… då stänger ju min hjärna av. Pga pandemin får man bara komma två personer till juristerna, och att inte jag ska med är rätt självklart:)
Syrran kan så mycket mer om sånt än vad jag kan, plus att hon inte är allergisk mot siffror.
Vi pratade och pratade. Om saker pappa sagt och gjort, om hur sjuk han varit och att ingen av oss fattade det och att ingen av oss heller begriper att han är borta för alltid.
Fortfarande, arton år efter att min mormor gick bort, tänker jag att ska ringa henne och fråga saker, så jag är helt enkelt dålig på att ta in ”för alltid”.
Jag gör det nu med. Jimpa har fixat min grind, igen, och jag tänker varje gång jag öppnar/stänger den att det här ska jag visa pappa. Sen när han kommer igen. Han kommer bli imponerad av den lilla plåten som Jimpa svetsat fast och fast ett hjul i.
Jag tänker att det kanske hör till. Att det är en del i det hela. Och jag blir också lite extra religiös, och tänker att pappa sitter där uppe och kollar ner, har koll helt enkelt.
Ja. Så gårdagen var lite jobbig.
Jag kom hem strax före elva och för en gångs skull gick jag i säng nästan direkt. Så låg jag och läste och släckte sen 00.09.
Inte ofta det händer. Sov hela natten förutom att jag vaknade och höll på att svettas ihjäl i den fleecetröja jag hade på mig😅 😆Det var runt tre men kors i taket somnade jag om direkt för att vakna sju när klockan ringde:)
Fast jag är trött ändå🙈
Jag har kört ett HIT pass, och tanken var sen att fortsätta städa, men så ringde Corrinda och hade lite funderingar så nu har jag tappat tråden. Otur 😂
Snart laga lite middag och sen skjutsa Lovelia på basketträning.
Hennes lärare ringde nyss och vi har bokat möte för utvecklingssamtal😅Ska bara komma ihåg det också✊🏻 Via teams som jag sällan använder, vi kör Zoom i min skola. Men det blir bra!
Nu måste jag städa lite!
Vi hörs snart 🙂
Kommentarer
Tror att det finns många halvsyskon, som man aldrig haft kontakt med och helt plötsligt dyker upp. I mitt fall ringde ”halvsyster” för att tala om att man far som jag inte träffat sen jag var 20 gått bort.Det var ju snällt men visa sig efteråt vara ett spel för gallerierna.
”Men vi pratade alltid om dig”, ”Du fanns alltid med” Men ingen vare sig min pappa eller halvsyskonen har hört av sig under alla år. Så Bullshit säger jag. Mycket konstigt kom fram under några veckors tid. Någon bouppteckning fick jag aldrig se.
Något som det skulle vara lag på är att den Bouppteckning man kan göra själv inte borde få förekomma utan att juridiska personer finns närvarande. Man kan ljuga rätt av utan att skämmas och personer som inte känner till bakgrunden bevittnar hej vilt. Tyvärr har man bara en väldigt kort tid på sig att bestrida en bouppteckning, efter den tiden är det kört. Väldigt sorligt men sant.
Varje dag tänker jag att jag måste ringa mannen och varje gång jag besöker asklunden så har jag svårt att lämna honom kvar😢Sorg tär
Min pappa fick en halvsyster vid bouppteckningen när min farfar gick bort. Liten överraskning så där…😆 Skönt att ni vet om att eran halvsyster finns iaf.
Jag fick ett barn som 19åring. Nu när jag är äldre och vet vad som kan hända om jag går bort har jag, för cirka 8 år sedan, skrivit ett testamente. Min partner sen 30år tillbaka ska stå i orubbat bo om jag går bort först. Barnet får vänta till min partners bortgång. Laglotten har barnet möjligen rätt till, men testamentet gäller.
Inte ”möjligen rätt till ” du kan aldrig skriva bort laglotten för ett särkullsbarn det spelar ingen roll hur du utformar testamentet .
Tur att ni har vänt er till jurist/advokat så att inte någon gode man/ förvaltare lurar ihjäl er som de gjort med mig och att du har släktingar. Hur ska ni ha gravsättningen?!
det där med ”avlägsna släktingar” som gärna vill ha sin del av arvet fast man inte har pratat på x antal år känns igen helt klart x) min (inte biologiska men ”mest nära” avståndsmässigt) morfar gick bort och hade då en adoptivdotter sen typ 65 år (han träffade en tjej och så hette det typ att ”jag gifter mig inte med dig om du inte skriver på här” från mamman, så sagt och gjort – sen ingen kontakt resterande typ 60+ år med dottern, han skiljde sig från mamman och träffade min mormor) och jodå självklart ville hon ha ”sin del” (helt rätt såklart för han står ju trots allt som pappa åt henne på nåt vis) av arvet, drog in advokater och allt så det skulle bli rätt… vissa gör allt för pengar asså x)
Jag kan fortfarande sakna att ringa min mamma och få prata med henne, hon gick bort sommaren 2000. Även min pappa och bror som båda gick bort 2016, få berätta hur bra det går för min dotter och att jag är så stolt som mamma. Men jag brukar tänka att dom ser säkert hur det är där dom är nu. Men den saknaden försvinner inte.
Det kommer att bli en fin minnesstund i trädgården där dina föräldrar bodde, när det nu blir av i Augusti eller så. Det är fint av er att respektera din fars önskemål.
Många kramar Eva
Brukar inte skriva men läst i många år.
Funderar lite på hur ni tänker kring att inte ha en begravning. Inte att de är fel eller så alla gör som de vill.
Men en begravning är en del av sorgearbetet (eller inte just själva begravningen) men att ta ett avsked.
Gör ni det ändå fast kanske på annat sätt och andra former?
Vi tänker såhär: vi alla tre tycker begravningar är hemska. Pappa tyckte samma sak, och han hade inte velat att vi var ledsna mer än nödvändigt. I och med Corona nu så får man inte vara mer än 20 personer, vilket inte hade räckt till, och då skulle vi behöva välja ut vilka som skulle bjudas. Jag och barnen är ju tio stycken bara det. Alla deras vänner är pensionärer i karantän så deras val då blir att chansa, bryta karantänen för att gå på en begravning, eller strunta i den och känna ett dåligt samvete över det. Det känns fel. I stället väljer vi att ha en minneshögtid i höst, eller när nu Corona släpper taget så man kan umgås.
Innan det kommer vi samlas jag, syrran, mamma och barnen, i minneslunden, och titta på plaketten med hans namn och sen gå och fika eller något sådant. Det blir när urnan och plaketten är på plats i vår nångång. Det kanske försvårar sorgearbetet att inte ha en begravning men det får i så fall vara så. De begravningar jag varit på minns jag nästan inget alls av, för det är sådana jobbiga händelser som hjärnan förtränger. Att slippa det, genomgå något som kroppen sen gör allt för att förtränga, känns klokt. Att vara så ångestfylld och panikslagen som vi alla är på begravningar är bara fruktansvärt. Det känns onödigt. Pappa hade inga uttalade önskningar om sin begravning för han skulle leva för alltid, och om han inte gjorde det skulle han brännas och grävas ner bakom en Kinakrog i England:) och sen transformeras till en trut(fågel)
Hans prio genom hela livet har varit familjen, och att vi mår bra. Han skulle inte tycka om att vi samlades och grät och mådde dåligt, hellre då en ljus minnesstund senare.
Hade inte pandemin funnits hade vi nog tänkt annorlunda, men som det är nu känns det här bäst för oss alla. ❤️