Jodå, jag är här:)

Kanske har ni inte ens hunnit sakna mig? Det kanske bara är jag som saknar er… Det vore ju lite jobbigt;)

Det är mycket nu. Det mesta rullar på, men tar tid, och prioriteringar är av nöden tvungen.

Kommer ni förresten ihåg att jag kräktes lite galla över Uppsalas politiker i allmänhet, och Erik Pelling i synnerhet;)?

Nu är det såhär att antingen så sitter politikerna och googlar sig själva, eller så läser han min blogg, för det trillade in ett mail häromdagen, från herr Pelling himself.

Han ”råkade snubbla över min blogg” och ville förtydliga lite saker. Det är väl på ett sätt trevligt, men hans mansplaining lämnade en del att önska. Jag vet vad jag pratar om, och jag har många med mig som håller med. Men han förklarade som att jag var … ganska okunnig. Det är jag inte. Alls.

(Mansplain = ett sammansatt ord av man och explain. Definieras som att förklara något för någon, oftast en man till en kvinna, på ett sätt som betraktas som nedlåtande eller ringaktande.)

Jag ska svara honom personligt såklart, och fråga vidare på saker som han svarade men som inte var ett svar utan ett politikerljud;)

Men det har jag inte tid till just nu, han får vänta, och det gör ha säkerligen med spänning, eller vad tror ni;)

.

I måndags var det deadline, och nu duggar de tätt, har en ytterligare den 10 maj, sen  är det seminarier och opponeringar och sånt. Det tar aldrig slut, och på ett sätt vill jag inte det heller! För då är kurserna slut och då blir det tråkigt:)

Nog för att jag har sommarkurser men det är helt annat, med okända människor. Men de ska bli kul de med, såklart:)

Om någon sagt till mig för tio år sen att jag skulle älska att plugga, så hade jag skrattat länge. När jag slutade skolan var jag sjukt less. Jag gick grundskolan, sen en tvåårig gymnasieutbildning inom nåt jag inte ens ville, (äldrevård) men det fanns inget annat. Har man kassa betyg så har man… Eller snarare, jag hade en klass från åk 1-9 där alla genier samlats. Hur mycket jag än försökte, så var det bara medelmåttigt. Om maxpoäng var 12, så var medel 11,5, det är jäkligt jobbigt då.

I gymnasiet var jag bland de bästa, enbart för att jag hamnade i en mer normal klass:) (och kanske för att många mest var ute och söp skallen i bitar, vem vet?)

Efter det gick jag en ettårig gymnasieutbildning(barnskötare) till och sen en 22 veckors påbyggnadsutbildning(barnsköterska, alltså på sjukhus med sjuka/nyfödda barn)

Sen var jag less, och hade ändå uppnått det jag ville jobba med – sjuka barn på sjukhuset. Allra helst ortopeden, eftersom jag hade starka band dit sen mina egna operationer. Jag hamnade exakt där, och jag var en bra barnsköterska:)

Sen fick jag egna ungar och valde en annan karriär i livet. En som inte direkt ger en ett fett bankkonto, men väldigt gott samvete och massor av kärlek och livsglädje ♥

Jag skulle välja på samma vis igen vilken dag som helst:)

Även om jag idag kan känna mig underlägsen de som jobbat i ett mer accepterat yrke alla de år som jag varit hemmamamma. Men det brukar gå över efter ett tag, för jag är nöjd och trygg med att det valet var det bästa för mig och min familj. Alla får välja efter sina huvuden, som det passar dem bäst:)

Och nu är det sociala medier och plugg som gäller, hur otippat var inte det en gång i tiden:D

.

Jag älskar ju att skriva. Det är för mig ren terapi. När jag blev dumpad, så var det tre saker som höll mig vid mina sinnens fulla bruk.

Det var Barnen såklart, för deras skull måste jag ju sopa ihop spillrorna av mig själv, det var Träningen-som gav mig utlopp för alla elaka stresshormoner som rusade i kroppen, som var en stund då jag inte tänkte utan bara körde, och det var Skrivandet som lät mig fokusera på annat, som hjälpte mig sortera, eller bara få ösa ur mig all ångest och skit.

Jag har massor av dokument och utkast här på bloggen, som är skrivna i affekt, ångest och med tårarna sprutande. Det är dokument jag aldrig vill läsa igen. De har gjort sitt, jag fick sätta ord på vad det var som var jobbigt, och tro mig, det är brutalt. Jag har inte direkt varit försiktig;)

Det gjorde att jag kunde vända och vrida på det, för i texten kunde jag se saker från olika håll, även om jag fortfarande än idag inte har några konkreta svar på alla de frågor jag hade, så har jag på något vis ändå svaren. De går att utläsa ändå. Men, jag vill som sagt aldrig behöva läsa dem igen, för det skulle vara ren smärta. Det orkar jag inte utsätta mig för.

De finns där, som blomblad för vinden;)

.

Idag har mitt fokus stärkts, jag har lärt mig så otroligt mycket i Kreativt skrivande och jag har fått bekräftelse och pepp. Jag är nu helt övertygad om att jag kommer skriva klart den berättelse jag håller på med, och att den kommer bli en färdig bok. Kanske bara en bok i min dator, förvisso, men den kommer vara avslutad. Om det vill sig väl så kanske det blir en riktig bok också:)

På något sätt.

Jag har alltid vetat att jag kan skriva, det var väl ungefär det enda jag var bland de bästa på i årskurs ett till nio;) Men sen ska man ha tilliten till sig själv också, man ska våga. Att våga visa mina texter för folk, och få deras kommentarer och feedback, det var i början galet läskigt.

Nu längtar jag efter det, och det är lite av samma känsla som när jag i gymnasiet skrev en berättelse, som sen lästes allt eftersom av mina klasskamrater och vänner:D De frågade på måndagsmorgonen om jag skrivit mera, och det fick mig ju att vilja prestera.

Elaka människor, eller kanske bara människor som inte kan förstå att deras ord sårar, har kapat mina texter jäms med fotknölarna, utan att ha läst mer än det lilla jag visat er här.

Jag skrev om det i min essä, att för vissa så betyder text ingenting. Kanske är det bara en jobbig massa man ska ta sig igenom, en instruktion eller bruksanvisning. Vissa tycker att text är ett onödigt ont för att fylla ut mellan bilderna, och ja, de personerna förstår jag sågar mina texter;)

Folk som gillar poesi tycker nog inte heller om det. Kan vara så att om man ogillar action så tilltalar inte mina ord, men det är ju inte samma sak som att det är uselt?

Man har olika preferenser helt enkelt:) Det är för vissa omöjligt att förstå. Och det får stå för dem:D

Och nu blev det väldigt mycket om Att skriva:)

Nu vidare!

I helgen ska jag och syster yster på roadtrip!

Det ska hämtas ett förtält, som hamnade i Helsingborg i stället för var det nu var från början, Hässleholm väl?

Jag är onödigt taggad! Det ska bli så roligt att få göra något annat, även om det mest innebär mil i bil:) Vi kommer sova på hotell för det är inte så kul att köra fram och tillbaka. Det är enligt kartan 6,5 timmar enkel väg. Bara tanken på det, ett hotell med en hotellfrukost är lika spännande som att göra en weekendtrip till nåt turistställe;)

Hur utsvulten på intryck är man då? 😉

Kanske ska vi köra en instagramlive i bilen, eller inte;) Haha, men seriöst, det känns spännande!

Ni som bor i krokarna av Helsingborg får gärna berätta om det finns något kul vi kan göra, givetvis på ett coronasäkert sätt. Men nån fin promenad eller kul hinderbana till exempel. Och goda ställen att äta på! Fika alltså, äta gör vi väl som vanligt på McD, det finns väl där??

Vi hade ju tyckt att det vore grymish att kunna åka över till Danmark, men det får man väl inte ens, så det får bli en annan gång.

.

När vi kommer hem så ska husvagnen hämtas, fixas lite och så småningom dras på plats. Det känns inte det minsta lockande just nu, med regn som slår som trumpinnar på taket, vinden som ylar och rycker i allt. Men det kommer bli härligt så småningom 🙂

.

Jag har en unge hemma, inte för att hon är sjuk utan för att flera i hennes klass är det. Konstaterad corona och eftersom undervisningen just nu är lite sisådär, de försöker gå igenom saker i sakta mak för att de sjuka inte ska hamna allt för mycket på efterkälken, så känns det bättre att hålla henne hemma. Det är flera som är det av rena säkerhetskäl och skolan är helt ok med det.

Jag skulle känna mig personligen förolämpad och djupt kränkt om jag blev sjuk så här på upploppet.

På allvar alltså.

Helt uppenbart har jag klarat av att leva på ett coronasäkert sätt. Det måste man väl ändå få klappa sig själv på axeln för? 🙂

Så nu får det lov att hålla hela vägen in i mål. Till Sputnik-vaccinet eller vad det nu blir man får;) Jag ser fram emot att vakna dagen efter och tala flytande ryska;)

För den delen, syrran som är yngre än mig och inte i riskgrupp, och flera av hennes vänner i samma ålder, plus våra gemensamma vänner, alla under 50, har fått kallelse med tider för vaccinering. De kom i slutet av april.

Idag kunde man på Sveriges radio höra att det var ett misstag:) De hade fått någon slags felkod i sina journaler, hur nu det funkar? De hade blivit placerade som riskgrupp om jag fattade det hela rätt.  Syrran har inte varit till läkare och hennes journal borde ligga gömd och begraven i arkiven;) Men de skulle ändå få behålla sina tider, vilket känns helt korrekt. Palla hålla på att dubbeljobba med att ta bort dem för att sen kalla igen. Resurserna kan användas betydligt bättre.

Vi går in i fas 4 nu i Uppsala, vilket innebär att 50-59 åringar kommer kallas, och mamma kan sluta oroa sig för att jag hamnat mellan några stolar:) Det var syrran som var ett misstag;)

.

Nu ska jag sova!

I morgon är det träna och sen städa! Och skriva, och läsa:)

Vi hörs snart igen:)

Natti natti ♥