Vaknade i natt av att det regnade. Vaknade i morse av att det regnade. Det fortsätter regna och det regnar inte direkt lite. Tvärtom.

Min garageuppfart är lång, vi får upp en jäkla massa bilar på rad, som mest sex stycken:) Två kan stå i bredd längst in, såklart, allt annat vore ju för behändigt😅 Vill man använda carporten, och gillar att tråckla med bilen för det är knepigt att få in den där, så får vi kanske in en sjunde bil. Men där står cyklarna i stället.

Det jag vill säga med detta är ingenting, egentligen:) Mer än att den är lång och gammal. Blivit knölig. Knölig som i sjunkit lite här och var och det innebär vattenpölar. Lägg till att det är niagarafall från mina takrännor på minst två ställen och se sen bilden framför er – en väldigt blöt uppfart där man får hoppa mellan vattenpölarna.

Jag blev sjöblöt om fötterna när jag skulle gå och stänga grinden för att kunna släppa ut Doris. Måste skaffa antingen höga platåskor, eller köpa nya gummistövlar 😉 Jag gav bort mina till Jamie, han är ute jämt och det är inte jag😇 De var lite för små också, faktisk, jag vill kunna få plats med ett par raggsockor i.

Jag känner rent spontant att jag håller mig inne idag. Dessvärre så behöver jag väldigt mycket åka till universitetsbiblioteket, för äntligen har boken jag letat efter återfunnits där. Jag har beställt den men den har inte kommit än, så jag vet inte om jag ska chansa och se om de kan plocka fram dem snabbare om jag är där? I det här vädret är jag böjd att strunta i det, det finns ingen parkering nära så jag kommer vara som en dränkt katt. Jo, jag har paraplyer, men när det regnar så här så stänker det upp lika mycket från marken som från himlen 😉

Jag borde också åka och handla i kväll. Det är ett absolut måste om jag inte hämtar boken för då måste jag sitta med den i morgon. Fasen, det är knepiga beslut det här 😉

Nåväl, det är deadline imorgon, och förutom en liten grej så är jag i fas 🙏 Jag ska läsa igenom dem nu, efter att de har vilat sen igår, och finslipa dem, så de kan skickas in sen. En recension av en bok, och två diskuterande och jämförande texter om musik. Holy smoke vad det är svårt att beskriva musik! Nästa grej är en recension av ett album. Såklart inte ett coolt maffigt hårdrocksalbum, eller ens nåt halvrockigt, utan jazz. Jazz för mig är ungefär lika irriterande som poesi. Det finns visst trevlig jazz men allt som oftast framkallar den irriterade rysningar längs med ryggraden och en vilja att dunka huvudet i något hårt;) Det blir ett uthållighetsprov för varenda gång hittills jag satt på musiken på Spotify för att lyssna, så blir jag sjukt stressad. Tror på allvar att om jag hade en kontinuerlig blodtrycksmätning på, så skulle trycket visa en rejäl stegring 😂

Det är ju så olika vad man föredrar inom alla områden, saker som jag avskyr älskar andra och tvärtom. Jag föredrar alltid tyngre musik men kan trots det uppskatta en symfoni av Mozart eller nån annan gubbe. Jag förvånade mig själv när jag i en kurs var tvungen att fuska lite när jag inte hittade en bok, nån grekiskt gammalt tragedi/drama, och i stället för att läsa fick leta upp ett klipp på YouTube med en inspelning. Tror det var Medea kanske(?)och det är körsång och solon, allt i operastuk;) Jag tänkte skumma igenom men fann mig själv sittandes fascinerad 🤗

Jag blev också bjuden på en musikalresa, där vi såg Shakespeares Something Rotten, inte heller riktigt min smak, men jag blev helt såld. Med tiden har jag insett att man inte bara kan dissa rakt av utan det är smart att prova. I alla fall en gång. Vad har man att förlora? Några minuter/timmar av sitt liv. Som kanske berikar en:)

Med åren har jag blivit enklare. Jag har haft en hel massa principer om allt möjligt. Inte dåliga principer, men kanske onödigt hämmande. Jag har också varit försiktig med att prova nya saker. Idag när jag ställs inför något där mitt spontana svar är ett rungande NEEEJ! Så försöker jag avvakta lite med att svara och låta det sjunka in. Vad är det värsta som kan hända? Oftast är det värsta som kan hända att man gör bort sig. Och vem bestämmer om man gör bort sig eller inte? Just det:)

Första gången jag fick frågan om att vara med i Familjen Annorlunda sa jag NEJ för helvete! Men möttes av övertalning till att castingfolket ändå skulle få ringa… Okey då, då kan jag säga nej på telefon, det är enklare:) De kom hit, vi pratade och sen ringde de och sa att TV4 älskade oss, vi måste vara med. Men Neeeeeeeejjjjj…..?

Min familj motarbetade mig, och jag fann mig vara den enda som inte ville. Vågade är ju rätt svar. Så då tänkte jag så här; ”Men jag kan hålla mig i bakgrunden. Det blir bra”.

Och hej vad bra det blev 😂 Fokus ligger ju rätt mycket på mammorna, speciellt om mamman råkar vara gravid. Jag fann mig själv i centrum, och där insåg jag att det var ju inte så jävla farligt:)

Första gången jag fick frågan att vara med i debattprogram sa jag nej. Jag kan inte debattera, punkt. Jag är alldeles för blyg och feg för sånt. Han tjatade men jag vågade inte. Lade på och så ångrade jag mig. Vafan det hade ju varit en kul erfarenhet ju. Där och då bestämde jag mig för att inte säga nej direkt, utan vänta tills den överrumplande paniken släppt taget. Fundera igenom, be att få återkomma. Och det har funkat fint:) Jag sa ja till att vara med i Malou efter tio. Bara för att jag egentligen inte vågade:)

Här kan ni läsa inlägget jag skrev efter det, jag fick tillbaka de där fjärilarna i magen nu:)

Ja. Vad ska man säga.🤷‍♀️

Jag får fortfarande, och det här är ju sex år sen, meddelanden om det här. Folk som har sett det och letar upp mig för att säga att jag är stark och en förebild, ett hopp, ett ljus i deras eget mörker.❤️ Det gör mig otroligt rörd.

Mestadels män. Många män i fasta relationer som inte för sitt liv kan begripa hur man kan göra så. En del män som gärna vill hålla kontakt. Det händer ett antal gånger per år att det ringer män som sett programmet, och varenda en av dem är trevlig. Jag får oftast höra deras historia som då brukar handla om att det är de som blivit bedragna. Senast det hände var några veckor sen.

Massor av tjejer har under åren hört av sig också, men de messar i första hand på Instagram eller mailar. De har samma erfarenheter som vad jag har, och det gör ont varje gång, för varför gör vi så här mot varandra? Varför sårar man den man en gång älskat?

Jag kan ärligt säga idag att skulle min exman ringa mitt i natten och behöva akuthjälp så skulle jag åka. Jag har inte pratat med honom på åtta år, sen den dag han valde att gå, och jag har inga känslor what so ever för honom idag, förutom förakt🙈, men han har varit den jag älskat mest på hela jorden, och han är pappa till mina barn. Av ren princip skulle jag göra det. Inte för att jag vill, utan för att jag måste för att kunna se mig själv i spegeln🤷‍♀️

Jag tror inte, men vet inte, om det gäller åt båda hållen. Men tror inte det.

Jag har inte förlåtit eller glömt, för hur ska jag kunna göra det? Allt hade kunnat vara på ett bättre vis om han gjort annorlunda val. Men han valde att ljuga och såra, och i förlängningen så har det inneburit att jag inte kan lita fullt ut på folk. Jag har blivit en annan människa sen dess, men det är inte en människa jag ogillar utan tvärtom:D

I love myself:) Jag är starkare än förr, men jag är samtidigt svagare. Men at the end of the day, så känner jag att jag duger. Jag är good fucking enough:)

Haha, och hur i hela friden kom jag in på det här??

Från musikkritik till Malou och dumpning;) Tja, det är så det ser ut i min hjärna för det allra mesta😂

Nä, regnet avtar inte. Jag tänker inte gå ut. Jag skiter i boken, det får bli i morgon! Jag går och lägger i en maskin tvätt i stället och lyssnar in mig på den där förbannade jazzen;)

Wish me luck:) så hörs vi snart!

Missa inte föregående inlägg förresten, med maffig rabatt! ⬇️