Sådärja. Jag har precis lämnat in min essäanalys, en minut över deadline. Men, det var bara en enda som lämnat in före mig, så jag känner att jag är safe:)

På två dagar skrev jag ihop den, önskat antal tecken var 12-16000, och igår hade jag skrivit två meningar, mitt namn och Essäanalys. Det är inte många tecken alls😅 Jag har ändå lärt mig att jag dels presterar som bäst under press, och dels att jag, fast jag tillsynes inte gör ett skit, likafullt skapar inuti huvudet. Osynligt även för mig förvisso men vafan;) Jag siktade på 12000 tecken, men hamnade till sist precis mitt i:) 14020 tecken, check:) Jag väljer att kalla det för skicklighet, och vet att ni fattar att jag skämtar.🤗

Jag hade ju läst alla böcker och delvis valt ut vad jag ville skriva om, och jag kan nu bara hoppas att den duger. När jag läste igenom den en sista gång precis innan jag skulle lämna in så inser jag att jag nog skrivit en rätt schysst essä… snarare än analys… Fasen då, men jag väljer att kalla den för essäistiskt analys 😂 och tycker ändå att jag fick till det bra. Att analysera är svårt, jag har inte riktigt fått grepp om det än. Att låta bli att skriva med humor och ironi är sjukt svårt! Att använda fina tjusiga ord är inte heller min grej, men jag försöker.

Igår loggade jag in och såg att jag fått betyg på första delkursen, och eftersom det är så mycket som varit svårt, och nytt, (men roligt! ) så blev jag nervös som sjutton. Helt i onödan visade det sig 🙂

Herrejösses! Jag har jobbat för det, massor och åter massor av timmar, både vakna och sovandes, har ägnats åt att läsa och skriva kritik:) Bara att ändra inställning till ordet Kritik är knöligt. För mig har det hela livet mestadels betytt att något är dåligt🙈 Att få kritik för något har vart negativt. Kritik är dåligt, feedback är bra. Men icke. Att ha ett kritiskt förhållningssätt är bra:D

Ja men ni fattar. Jag är stolt över mitt VG! Jag älskar att lära mig nya saker:D

Igår hade jag först svårt att komma igång, som alltid, men sen satt jag några timmar och skrev, sen var det avbrott för att träna. Syrran var bokad på pass, och jag, Corrinda och Patricia åkte med för att gymma. Jag försökte hänga på tjejernas benpass, och det sket sig direkt. De skulle göra höftlyft med stången på golvet, och då blev vinkeln på min fot för … ? Öhhh? Okey, blir den för stor eller för liten?😬 Jag kan inte längre sträcka ut den lika mycket som förr, så kanske för stor vinkel? I alla fall så vågade jag inte fresta på senan. Och övergick till marklyft med kettlebell. Lätta lätta marklyft, ynka 20 kilo. Direkt kändes det i ryggen, som jag haft känning av ett tag, så jag var supernoga med att spänna till bål och rumpa. Gjorde 3*12 och sen 3*12 knäböj. Efter första varvet knäböj flåsade jag som om jag sprungit intervaller i en timme. Helvete! Vart tog kondisen vägen;)? Det blir till att ro och staka lite framöver.😂 Sen körde jag lite axlar och nån mer benövning innan jag gav upp. Helt slut. Idag har jag träningsvärk, insida, utsida, baksida lår. Och för att toppa det så sa ryggen tack och hej och gav mig ett ryggskott. DET var länge sen, men så var det också länge sen jag senast låg på soffan och hasade mig fram i snigelfart flera månader i sträck.

Inte desto mindre gör det jäkligt ont, och att försöka hålla sig i rörelse är ju kört när man har en deadline 🙂 Så morgondagens uppgift är att röra på mig.

Idag blev enda utflykten utanför huset en tripp till vaccinationscentret, som på hemsidan utlovade drop in. Det är ju stört omöjligt att boka tid åt Lovelia och Jordan som fått den första sprutan. Efter massa letande förra veckan hittade jag äntligen tider för drop in, och syrran körde dit oss. Bara för att mötas av en skylt på dörren att det minsann inte alls var drop in:/ Men, syrran gick in och frågade och jodå vi fick komma in 🙂

Så nu är hela familjen fullvaccinerade utom Jamie som är för liten. Det känns bra! Snart blir det väl en tredje spruta, men än så länge är jag inte i målgrupp för det. Så avvaktar tills min tur kommer:)

Jag hade klätt på mig för att eventuellt behöva vänta utomhus, så med fullt ullunderställ, ullkofta, fuskpolo, tjock jacka och vantar, ingen mössa😅 så höll jag ju på att svettas ihjäl inomhus;) Men hellre det än att frysa. Det är ju kallt så snoret fryser i snoken, vilket det gör när temperaturen är runt -12 har jag lärt mig idag. Inte by doing, utan syrran hade hört en meteorolog säga det:)

Hemma sen då, så satt vi runt matbordet allihopa när Janelle ringde med FaceTime. När jag svarade så dök Jack upp på skärmen, strålande leende och sa HEJ MORMOR!! ❤️ Den lilla godingen hade hoppat runt där hemma och pekat på Janelles mobil och ropat mormor:) När Janelle frågade om han ville ringa till mormor blev han superglad för det var ju exakt vad han ville. Så satt han där med sin klubba han fått i julkalendern och ropade HEJ till alla, och jag visade i tur och ordning dem i kameran, och han log glatt. Jack har ju inte pratat så mycket, han är som sin mamma, och mormor;) lite sen i starten, men nu så. Han kan ju det viktigaste ordet av alla – Mormor 😍

Sen kom pappa hem och då rusade han dit i stället, som sig bör, och sen kom han tillbaka, sa hejdå och lade på luren:D

Lilla lilla skruttungen, som jag älskar honom. Hela familjens lilla ögonsten:)

Nu ska jag ta min träningsvärkande kropp och trotsa ryggskottet och hasa ut i köket och hämta nåt att äta. Det var inte tillräckligt med middag idag, så jag är hungrig 🙂 Lustigt det där, man kan laga exakt lika mycket mat om man ser till vikten i gram, men det är stor skillnad på mat och mat, ibland räcker det en vecka, ibland inte ens till en måltid. Idag var det pizza….say no more:)

Så, vi hörs snart igen!

Natti Natti🤗

Reklam för Ellos

Ja, så var vintern över oss, och det med besked❄️ Jag som knappt varit ute för min opererade fots skull känner mig totalt köldchockad 🙂

Instinktivt dras mina blickar till varma kläder, ju varmare ju bättre❄️❤️🤗 Ellos har en helt makalös kappa, som jag som aldrig haft en kappa längre än strax nedanför höften, trånar efter. Kolla!

Som en fluffig dröm ju!! (Men kan någon svara på vad som hände med modellens fötter? 😅 ) Jag minns när mamma köpte en täckkappa på 80-talet, och hur avis jag var för hon frös aldrig 🤗 Det här är en uppdaterad version:)

Ni kan använda koden 445431 om ni vill handla, då får ni 33% på den dyraste varan(ord.pris) och även 5% på alla redan nedsatta priser👌🏼 Ellos hittar ni här

Jag älskar koftor, och kan verkligen aldrig få nog, det här är en charmig, lite gammaldags modell som jag är mycket förtjust i:)

Men absolut utan fuskkragen. Gillar de små bollarna på ärmarna 🙂

Volanger är hett nu, på både finblusar och stickat. Jag tycker det är himla fint för det mesta och ger en extra piff. Den vita blusen får ett skirt intryck av poncho, och den bruna är mer casual clean

Snyggt med de här treggings till, och de har den fördelen att de inte har någon hård obekväm linning. Najs när man ska äta massa julmat:)

Ellos har kläder som passar alla former och åldrar, och det finns alltid massor att botanisera bland:)

Volanger återfinns såklart även på de nättare topparna. Både den röda blusen och den bruna har dessutom jättefina kragar ❤️

Till julafton och även nyårsafton så är det ju vackert med klänning tycker jag. Jag blev så förtjust i den här silvriga klänningen med v-ring och vida korta ärmar, lång kjol med lagom vidd och knytet i midjan⭐️

Den silvriga toppen är också superfin, och så enkel att den är lätt att matcha med allt. Som här till en glitterkjol men precis lika snygg till treggingsen jag visade, eller vanliga svarta jeans. Även under en fin kavaj eller cardigan är den stilig utan att bli to much. Så fin!! ❤️

Hittar ni något ni gillar så använd min kod.

Med 445431 får ni alltså 33% rabatt på den dyraste varan, och även 5% på redan nedsatta priser👌🏼🎅🏼

Ellos finns här ❄️⭐️⭐️

Jag är född och uppvuxen i Uppsala. På dåtiden hade vi kanske kallare, men det bekymrade ju inte ett barn. Nu, som vuxen, tycker jag det är högst obehagligt när temperaturen … hm nu ska vi se så det blir rätt;) – sjunker? Temperaturen sjunker till minus massor. Låter korrekt:)

Nu är det fjorton jäkla minusgrader ute här hos mig. Det är inget för er som bor på nordligare breddgrader, jag vet det, men å andra sidan är ni förberedda och redo. Det är ett återkommande fenomen:)

Jag går runt med lite lätt ångest när det är obehagligt kallt. Dels för att man ska frysa ihjäl rent allmänt, vilket vore tråkigt. Men också för att det ska hända något. Att värmemojängen lägger av😱 eller att det fryser sönder något någonstans. Jag var ute i garaget nyss, och var tvungen att städa lite. Fy fan vad det såg ut. Jag har inte varit där ute sen jag opererade foten men det har alla andra, kan man säga 🤦‍♀️ Det har ju skruvats isär en säng, Jordans gamla, som Janelle kunde tänka sig till Jack om ett tag, men för nu står den inte allt för bra där ute. Det har ställts tillbaka Halloweensaker, men inte där de ska vara på hyllan under taket, som jag inte når för jag vågar inte klättra, utan på golvet. Det ligger pant från en armé i femtielva olika påsar, på lika många ställen, och sen är det säckar med saker jag inte alls vet vad det är. Någons. Kanske, eller så ska det kastas. I don´t know🥵

Det var skridskor överallt, en här och en där;) både med skena och med hjul, och skor. Skor skor skor. Om man bara kollade garaget skulle man lätt tro att det var en familj med tusenfotingar som bor här😂 Alla har så förbannat mycket dojor! Och… ingen har någonsin några skor att ta på sig. Aldrig. Märkligt det där ändå;)

I alla fall, jag letade efter mina utebelysningar. Det är en snögubbe och en ren, ni vet, ganska stora. De har alltid stått i ett hörn i poolrummet förut, men inte nu, för det hörnet är upptaget av ett kylskåp. Men var är de då? Jag tycker att jag borde se dem, för de är ju stora och bör inte ligga i en låda för jag har inga så stora. Men de syns inte till? Jag börjar tvivla på mina egna ögon, och får lov att skicka ut ungarna för att kolla. Kan muta med att den som hittar får en chokladkaka 😉 Jag har också ett antal stora stjärnor, som ska hänga i poolrummet, även de puts väck borta. Så märkligt. Jag vet ju att jag har ställt dem på ett bra ställe. Men frågan är bara hur bra det egentligen var;) Nu när jag skriver så kommer jag på att jag faktiskt kanske vet var iaf stjärnorna är, men inte figurerna. Ska kolla sen. Men jag är ju hur det än är inte det minsta sugen på att halta runt och försöka sätta upp eländet, med alla sladdar och skarvdosor och skit. Kanske om det blir varmare ute:)

Jag gillar snön däremot. Det lyser upp fint och är ju otroligt vackert. Min bil står som en igloo det gillar jag inte. Jag har heller inga vinterdäck på den så riktigt hur planeringen var där vet jag inte. Men tänker att det blir bra ändå till slut. Jag har en liten plan, som jag inte delgett Corrinda än, men som hon nog kommer få köpa vare sig hon vill eller inte. Det är att byta bil med henne. Hon kör pappas nu, ett tag till sen måste den nog säljas, men det är en automat och det bör jag klara av snart tycker jag. Jag tror iofs att det inte är så stor skillnad på min manuella heller, jag klarar det nog. Snart, för jag känner ju själv att jag inte har riktig koll på finliret i foten. Haha, nu lät det som att jag faktiskt HAFT ett finlir i den, men så är det absolut inte. Den har alltid varit mer som ett bihang som inte kunnat gasa/bromsa genom att höja och sänka foten. Nej, jag lyfter hela benet. Det lär jag fortsätta med så varför jag egentligen är lite rädd för att testa är nog faktiskt allra mest för att jag är rädd att inte kunna längre. Varför jag nu inte skulle kunna det? Men ni vet hur man får för sig saker.

Det är hur som helst inte aktuellt just nu, eftersom mina vintersulor inte är här än. Jag laddar mentalt.🤗

Jag är sjukt glad över att jag fått den här operationen, och även om det inte blir bättre än exakt vad det är i denna stund, så är det bättre än förr. Det har ju varit en lång resa, som började med att ortopeden sa JA vi gör så här, och det var sex år sen eller så. Sen fick jag vänta, och fick plötsligt ett återbudstid, den 18 december. Det kände jag inte att jag kunde, och med facit i handen var det klokt. Sen drog det ut på tiden, och så ville de ha en ny röntgen ifall nåt hänt…ja, varför inte? Har det inte hänt ett skit på 35-40 år så KAN det ju hända något på ett? Helt logiskt. Men, sen tog det några år, och när jag sen åter sökte så fick jag träffa en kvinnlig läkare. Som sa NEJ, det kommer inte bli bra, det är inte värt det, foten är för dålig, risken är att det blir sämre. I mitt stilla sinne tänkte jag att det går inte, den kan inte bli sämre, om den inte trillar av vill säga;) Hon konsulterade sin överläkare, även det en kvinna, och även hon sa nej. Modstulen gick jag hem, men tänkte att de vet nog bäst. Jag får leva vidare så här. Halta, och få ont av ortosen, eller snubbla.

Så kom jag till plastikkirurgen. Jag ville ha en vad, de sa nej. Hänvisade till att de bara gjorde saker som bröstrekonstruktioner. Jag protesterade och kom med argumentet att det ändå är väldigt sällan en kvinna lallar runt barbröstad men väldigt ofta som en kvinna(jag då) vill vara barbent. Typ hela sommaren. Det köpte de och bad om en second opinion på KS, som sa Ja, men kör, vi har sett fina resultat på det. Plastikkirurgen jag träffade, ringde och sa att hans kollega blivit nyfiken på fallet och nu ville se vad han kunde göra. Han var sugen på att dels fetttransplantera men även flytta senan för bättre effekt. Bättre livskvalitet. Och det gjorde han. Samma operation som ortopederna sagt nej till. Och som sagt, hittills är det bättre. Även om det såklart är en lång väg kvar innan jag är fullt återställd. Det är stelt och svullet och lite obalans och allt sånt där som kommer sig av att man öppnar och flyttar runt saker där inne:)

Ni noterade säkert att jag skrev att de som sa nej var kvinnor, och de som sa ja var män. Jag skrev det såklart av en anledning, och det är att från mitt perspektiv är det sjukt stor skillnad på manliga och kvinnliga läkare. De män jag träffat, och kom ihåg att jag varit i sjukvårdens klor sen jag var en liten skit, har varit pådrivande, pushande och peppande. Kvinnorna har inte velat chansa utan kört på säkra kort. Männen har varit mer benägna att se möjligheterna medan kvinnorna sett problemen, som eventuellt kan komma. Det här är MIN upplevelse, och andra kan garanterat ha andra, tvärtom. Jag är inte heller anti-kvinnliga läkare, utan går gärna till sådana, för det är ofta mest bekvämt rent psykiskt:) Men föredrar alltid en man. Som helst inte får vara snygg, lukta gott och vara trevlig för då blir jag nervös😂 Haha.

Ok, jag är tacksam över att äntligen fått hjälp 🙏

Jag vet inte varför jag började skriva om det, för jag vet att det var något helt annat jag tänkte på:;) Jaja. I alla fall, jag har ett kalenderljus på bordet.

Jag hittade inte en enda ljusstake som var fin, vilket är mycket konstigt för jag hittade alla jag har;) Men det var nog för att jag så gärna ville få en ursäkt att använda den här ⬆️ som jag fått i en goodiebag för många år sen. Den har stått i sin kartong i bokhyllan och väntat troget. Nu skruvade jag ihop den, och Corrinda satte dit min fina vätte. Visst blev det fint?🤗 Snögloben kommer från Dinseystore, köpt 2009 som synes, och snögubbarna fick jag i födelsedagspresent förra året. De är så himla gulliga:) Rusta, som har massa fina även i år.

Jaha, och vet ni då? Jag ska in med typ 15000 ord till i morgon och jag har skrivit exakt detta:

Carola Wetterholm

Essäanalys

Japp! Så jag tror att jag ska sätta fart nu! Jag har i alla fall läst det jag ska och ska ”bara” analysera sönder det. Jag vet exakt vad det är som fått mig att tappa tråden, det är mina kursares fel;) Flera av dem är konstant flera dagar, ibland veckor, sena med sina uppgifter. Jag som hatar att missa deadlines dras med i den dåliga strömmen;) Haha, nä, men jo faktiskt så är det lite så. Men, förhoppningsvis så hinner jag klart:) Börjar NU😂😂

Vi hörs snart 🙂

Jag trodde inte mina ögon när jag igår fick ett samtal från TV4, Efter fem. De ville att jag skulle vara med i Sverigesvepet och visa adventskalendrarna:) Det är tio år sen den sista gjordes, typ i alla fall, och helt plötsligt så vill folk se dem. 🤗

Eftersom jag är väldigt stolt över min mammas hantverk så visar jag mer än gärna upp det, och talar alltid om att det är hon som ska ha cred. Men ändå hamnar den liksom på mig:) Det känns inte helt ärligt, för det är ju verkligen inte en enmansgrej, det är ett bra teamwork 👌

Jag försöker alltid dela med mig av berömmet och så gjorde jag även i går:)

Jag snackade fram och tillbaka med programledaren och tekniken, de ville ha bilder och filmer på kalendrarna och jag har haltat upp och ner i trappan för att försöka fota/filma:) De ville gärna ha med barnen, så jag messade dem och de tyckte det var kul och kom hem, och tog på de önskade tomteluvorna. Själv nöjde jag mig med en diskret jultröja, nån måtta får det vara på roligheterna;)

Eftersom jag i bland tänker fort och smart, men fel, så tänkte jag vara smart och laga maten i ugnen. Tänkte att en onepotpasta, fast i ugnsform blir kalasbra. Två saker bara. Ett: jag glömde, efter att ha haft min ugn i tio år, att den har en fläkt som går på oavsett värmeslag, och den fläkten låter. Inte jättehögt men när den tystnar drar man en suck av lättnad. Jag hade tänkt att vi kunde stå i köket, men det fick jag ju ändra på lite akut;)

Två, jag gjorde i ordning min ugnsform – tomater, fetaost, en bit härlig gorgonzola, purjolök, lite olja och så pastan, och in i ugnen. För att sen efter en halvtimme när den borde vara klar, inse att jag missat den där lilla detaljen med att pasta behöver nån form av vätska för att liksom tillagas. Så, pastan var brun och knaprig, bara att skicka i soporna. 🙈

Efter programmet fick de koka ny spagetti och så mixade jag tomat, ost och purjo med lite grädde och det blev sjukt jäkla gott! Nästa gång ska jag komma ihåg vätskan;)

När vi närmade oss sändning var barnen nervösa och tramsiga, de var grymt imponerade av mitt lugn, men jag är bara bra på att hålla masken, för självklart blir man lite nervös. Efter fem, live, är ändå Efter fem. Live. Gör man bort sig gör man det inför väldigt många människor;) Å andra sidan… hur farligt kan det bli? 🤷‍♀️ Jag har blivit otroligt chill på vissa saker, ibland;)

När de ringde upp var det reklam och vi fick vänta, ”tre minuter kvar” sa de, och DÅ, just då, kom ett bud med paket till Corrinda:) Vad händer då, jo Doris får ju spritt spratt och skäller satans djävulen. Nu hade vi lite tur ändå för det var en bud som inte ringde på utan lämnade utanför dörren:) Så, när vi fick komma i bild var det lugnt🙏

Teknikerna ville att jag hade lurar, så barnen hörde ju inte ett dugg, men såg glada ut ändå:) Mina fina ungar ❤️

Jag lägger en länk till klippet längst ner!

Tänkte visa er kalendrarna, det är löjligt svårt att få bra bilder på dem, det är ljuset, vinkeln och alla paket som sabbar;)

Men här är de; först Patricias:

Den här har hängt med i typ 25 år eller så:) Ni ser att gubbarna liksom sitter fast, så den är tredimensionell 🙂

Robbans, utan paket för det ids ju inte han hänga upp, han har sina i en kasse intill:) Jag har faktiskt hängt upp dem åt honom nu, för jag tyckte jag hade lust med det.

Även den här har massa detaljer som gör den tredimensionell.

Corrindas, svår att se för alla paket:

Så kommer vi till Novalies:

Jäkligt snyggt mot den lila väggen:)

Trixies är på andra ledden:

Lovelias har en lite annan stil:

Jordans kommer här:

Han har flyttat ner i gillestugan nu, och den här väggen gillar jag. Totalt värdelös att sätta upp saker på, men när man väl får in en spik eller så, är det en snygg bakgrund:)

Jamies slutligen:

Hans har mamma gjort på fri hand, eftersom Panduro där de andra kommer ifrån, inte kom ut med någon ny nån gång:) Jag tror att materialet är överblivet från de andra, och så har hon filurat och tänkt till🤗

Alla är superfina, svårt att riktigt få fram så här, de gör sig verkligen så mycket bättre i verkligheten.

Jag älskar dem och gillar inte alls att de försvinner allt eftersom barnen flyttar hemifrån, de är liksom en del av de finaste och mest traditionsenliga julpynten vi har:) Kanske får göra kopior på dem:D I miniversion, för det tar en jäkla plats att förvara, speciellt de som har utstickande delar. Men det är bara kärt besvär.

Nu ska jag skriva! En essäanalys, skjut mig, typ. Varför detta förbannade analyserande hela tiden? Blir man verkligen lyckligare/klokare/ av det? Jag blir bara arg/irriterad/ sur/förvirrad och känner det som jag är med i Kejsarens nya kläder;) Alla bara låtsas.

Jaja, det ska göras, så bara att sätta fart! Fast först ett Teamsmöte med Lovelia och hennes mentor, får jag inte glömma:) Typ NU!

Ok, Här kommer länk:)

https://www.tv4play.se/program/efter-fem/hon-syr-egna-julkalendrar-till-sina-nio-barn/13732149

https://www.tv4play.se/program/efter-fem

Idag ringde de från Efter fem:)

Runt klockan 18.30 kan ni se varför ⭐️😂