Har ni kompisar som är lite lustiga? Typ som klagar på att man inte hör av sig, men sen är det liksom de som inte svarar när man ringer eller messar? Polare som hävdar att man är bästa vänner, men sen inser man att det är man ju inte alls det, för kompisen svarar när alla andra hör av sig😅 Man är ju förpassad till nån slags avbytarbänk. Duger i krig, typ. Vad gör man med sådana kompisar? Prata går ju definitivt inte för det enda som kommer hända är att man själv står där som en gnällig tjurskallig avis unge. ”Du leker inte med mig men med alla ANDRA!” Komplett med fotstamp i marken och korsade armar och en hopsnörpt min😂 Det går inte att säga något utan att det låter missunnsamt. Fattar ni?

När man alltid blir bortvald, fast det sker på ett ganska subtilt vis, kanske märker man det inte först för det handlar om saker som stökar till sig och då är man den som får stå tillbaka. Vilket man gladeligen gör, för, lets face it – det är sånt man gör. Man ger och tar även i ett vänskapsförhållanden. Men när man aldrig får något …men alltid får stå tillbaka, eller bli bortvald eller bara blir uppringd om det inte finns nån annan att snacka med… Eller som när någon öser ur sig sina problem och man blir helt uppriven själv, och försöker hitta en lösning, går i dagar, kanske veckor och funderar och mår dåligt å den personens vägnar, ägnar massa tid och kraft åt en annan människans väl och ve. För att sen inte ens bli meddelad när det löst sig.

Det är som det är. Eller så säger man upp bekantskapen 🤷‍♀️ Jag har ändå lärt mig att inte lita på folk, än mindre på vissa, och det underlättar. Att ha en plan B när man blir dumpad i sista minuten är också bra.

Ja, och vadan detta nu då? Vet inte 😂 det bara dök upp. Jag har varit för sjuk och sett för mycket konstiga serier/filmer på tv kanske. Häromkvällen såg jag SAW. Den första, och den filmen tyckte jag var så jäkla bra när jag såg den första gången för många år sen. Nytt, och sjukt psykologiskt. Nu var den … inte alls så bra:D Jag har sett så mycket skräck och thrillers att det finns inget som skrämmer mig. Ungarna hoppar högt men jag har förutsett det mesta. Det är ju för att det inte går att göra något helt nytt och skrämmande, har man sett film under ett helt liv så har man sett alla grepp. Det är tråkigt, jag kan verkligen sakna när jag var tvungen att gå upp och kolla så alla fönster och dörrar var låsta😂 Nu blir jag rädd av att kolla på nyheterna. DET är scary shit.

Jag mår äntligen lite bättre i alla fall. Ta i trä. Men idag är första dagen som jag inte knaprat Ipren var (nästan) åttonde timme, för att överleva. Jag vaknade också 🙂 Och har varit vaken, bara med en enda tupplur. Jämfört med att vara vaken 7-8-9 timmar per dygn och sova resten så är det en klar förbättring. Jag vaknade när kidsen gick upp, alla lite olika så mellan 6.30-8.30 är det ofta stök i köket, sen somnade jag om. Vaknade elva, av att min nya bästa vän började dammsuga 😍

Japp, jag köpte den:) Eller jag och jag….Robban fick åka i väg och köpa den, och det är också han som installerat den och sett till så den gör det den ska. Jag har varit så sjuk att jag inte ens var det minsta nyfiken, och då är det illa. Snart ska jag ta tag i bruksanvisningen och manualen. Den är väldigt söt när den borstar sig fram över golvet:)

Det är lustigt hur man instinktivt könsbestämmer saker. Jag tillhör nu de människor som inte ser det som en dålig sak, utan som något helt naturligt. Jag vill veta vad jag har framför mig. Om det är en man eller kvinna. Hen ger jag inte så mycket för. Folk får vara som de vill, men jag behöver ett kön för att känna mig trygg. Vilket det är spelar ingen roll. Men att prata med någon som jag inte vet om det är en hon eller han, det gör mig obekväm och nervös. Kalla mig uråldrig men jag kan fan inte vara ensam om det!

Jag säger Han om robotdammsugaren, medan Jordan refererar till den som Hon. Nej, den har inte fått något namn, jag vet inte om det är min grej riktigt:) Vi får se, det går fint att säga dammsugaren också 🙂

Ibland vill den komma in till mig i vardagsrummet när jag ligger här på soffan och ynkar, men Robban har stoppat den. ”Du måste städa först, det är för mycket skit”, säger han, och ja jo så är det. Men fast jag vet att den inte är mänsklig så åker mungiporna upp och jag nästan, men bara nästan, börjar prata med den som med katterna😂 ”Jamen KOM då, lilla gubben.” Städa ligger inte på min agenda framöver, så den får vänta lite med att mappa upp vardagsrummet.

Jag ägnar nätterna åt att hosta. Torr, eländig hosta som river i både halsen och bröstet. Går inte att sova. Hostar dagtid med men då är det ju enklare att dricka vatten, och då hävs det tacksamt nog. Ta i trä igen. Idag fick jag hemlevererat en kålrot:) Den har jag gröpt ur och smort med honung. Den drar ur kålsaften som man sen tar en sked av då och då, och det ska vara lindrande. Smakar mest honung med en frän biton av kålrot som jag inte alls gillar. Men det brukar hjälpa mot den här rethostan. Hoppas hoppas!

Nu ska jag gå och ta en skvätt och sen kolla nåt på tv. Vi hörs snart igen 🙂