… och vips var höstlovet förbi.

Jag tänker tillbaka till när jag gick i skolan, då hade vi inget höstlov utan enbart två studiedagar, säkerligen runt allhelgona, det minns jag inte. Jag minns däremot väl hur viktiga de där två ynka lediga dagarna var, för det är tufft med en hel höst utan annan ledighet än helger. Det gäller även vuxna, så det är synd att vi inte har några röda dagar som infaller på hösten.

Men speciellt för skolbarn tror jag det är superviktigt med en vecka där de kan få andas. Återhämta sig. Ladda om. Slippa alla skolans krav. Jag tycker kraven från skolan är vansinniga, det är nog ingen hemlighet.

Jag tycker att barn ska få vara barn så länge det bara är möjligt. Man har i bästa fall runt 20 år på sig att vara barn och ungdom, sen ska man vara vuxen i hela sitt resterande liv. Det har blivit så annorlunda idag mot förr. Förvisso, om man tittar längre bak än min egen livstid så var ju barnens liv betydligt tuffare, de fick jobba hårt från det att de var väldigt små. Men idag jobbar inte barn, de ska däremot vara små låtsasvuxna. Barn har så förbannat bråttom att bli stora. Tjejerna sminkar sig och har tajta, obekväma, utmanande kläder på sig från de är runt tio. Killarna ska vara tuffa och coola med märkeskläder och en attityd som gör en mörkrädd. För att inte tala om språket. Herrgud så fult. Jag svär som en borstbindare det erkänner jag, men ingen har hört mig utbrista vulgära ord eller könsord. Någonsin. Jag tänker de inte ens. Mina barn får fritt svära så länge det handlar om Helvetes jävla skit. Kliver de över in i könsord så skäller jag ut dem efter noter. Det är få saker som jag verkligen tappar det över, men sånt är ett garanterat spott och fräs-utbrott. Hatar det.

Jag skulle önska att skolan var mer inkluderande. I vår tid när allt ska inkluderas, man får inte utelämna ett enda påhittat pronomen för då är man icke-PK, det finns inte en enda reklam utan ett gay-par som frontar och the sky is the limit — men skolan, där ska man tvingas in i en och samma mall.

Återigen, det är stor skillnad mot när jag gick, då hamnade de stökiga killarna, och ibland nån enstaka tjej, i OBS-klasser. Idag har var och varannan unge en diagnos, men ändå ska alla tvingas ihop och läsa på ungefär samma villkor. Undervisningen anpassas absolut, men du ska fortfarande sitta still och lära dig ganska tråkiga och  let´s face it – värdelösa saker;)

Hur många av er kommer ihåg regentlängderna? Vad kan ni om Franska revolutionen? För att inte tala om matten, vem använde senast PI i sin vardag, eller kände att behovet av att räkna med Pythagoras sats? Nope, inte så många om man inte jobbar med det, eller hur? Fokus borde ligga på att behärska de fyra räknesätten, procent och geometri typ. Man kan behöva räkna ut arean på ett rum, hur många kvadrat det är och hur många tapetrullar man behöver;) Det är också fint att veta hur många procent man ska betala i ränta på sina sms-lån. Vardagsmatematik. Behövs inget annat för de flesta.

Samma med att röra på sig, det borde vara så mkt mer av det i skolan. Idag sitter kidsen stilla alldeles för mkt, både där och hemma. De stissiga ungarna skulle tjäna massor på att få springa av sig ordentligt mellan lektionerna.

Nåväl. Jag tror de flesta barn och ungdomar behöver en break så här på hösten. Och även som förälder är det förbannat skönt med en andningspaus. Inga mail från skolan, inga läxor att övervaka, inga trött barn att få upp på morgonen. Och jag pratar nu inte om de som inte är hemma och lediga utan som är på fritids. Där behöver de säkert kliva upp som vanligt, men de får ändå en välbehövlig paus från skolan, och det är det väsentliga.

Nog om skolan. Lovet är ändå slut;)

Eller en sak till förresten:) Jag får alltid mess/mail från skolportalen Unikum strax efter midnatt. Alltså? Hallå? Den tiden på dygnet är det inte skolan jag tänker på i första hand utan mer: Vad har hänt nu?? Adrenalinpåslag precis innan man ska sova är kanske en bidragande orsak till sömnsvårigheter. Det är ju aldrig något viktigt från Unikum då, utan mer: De här notiserna bla bla bla, och så saker som rör klassen eller bara skolan i stort. Varför är det inställt så det går ut den tiden? Jag har påpekat det och får alltid, ”Oj, ja det är ju inte så bra”, men det är allt;)

De mailen/messen är det skitskönt att slippa på loven.

.

I går var vi i minneslunden och tände ljus. Mamma och syrran hade bestämt att vi skulle åka klockan tre, så det gjorde vi. Jag tycker det är mäktigare när det är mörkt, men protesterade inte.

Det börjar bli onödigt många som gått före nu. Jag har också insett, ibland är jag lite trög, att det bara kommer bli värre.

Det är ju naturligt, när man är ung är det få i ens närhet som går bort. Det händer givetvis, men ofta får man ha sina nära och kära i livet. Jag hade inte drabbats av någon mycket näras bortgång förrän jag var över trettio, då min mormor dog, och det var det absolut värsta jag upplevt i livet. Det var så hastigt och oväntat och mormor hade alltid varit en viktig och närvarande person i mitt liv. Jag grät i tre veckor, kunde inte sova utan låg och läste tills jag blev så trött att boken ramlade ur handen, då slumrade jag lite. Jag väntade Novalie då och tvillingarna var nästan tre år, så dagtid hade jag fullt upp. Men nätterna var tuffa. Jag har fortfarande ett sår i hjärtat som är signerat min exman. Jag vet inte om han inte brydde sig, eller om han helt enkelt inte kände något, varken för mormor eller mig, men jag minns så extremt tydligt en natt när jag släckt lampan för att försöka sova och tårarna exploderade igen, jag försökte snyfta tyst för att inte störa honom, och han suckade tungt och irriterat och vände sig sen demonstrativt om med ryggen mot mig och drog täcket hårt över öronen.

I min stora tunga, skitjobbiga sorg hade jag behövt en hand på ryggen, en kram eller ett par vänliga  ord om att han förstod. Men han blev bara störd. Jag kan fatta det, absolut, han skulle upp och jobba, men ändå … Jag hade fyra små barn och väntade det femte, jag höll ihop hela dagarna men brast i tusen bitar på nätterna när de inte såg. Och min egen man suckar. Det tog jävligt hårt. Jag hade tröst inom en armlängds avstånd, men han gav den inte till mig.

Jaja, det är tjugoett år sen, och den taggen sitter där fortfarande. Sorg är obönhörlig, och det är svårt att veta hur olika människor vill och behöver bli bemötta i den. Men en tung suck är definitivt fel.

Insikten att föräldrar och kompisars föräldrar är gamla nu är såklart inte ett wow-vad-hände-moment på riktigt, men ändå så är det det. Hur kan det vara så? Jag känner mig i mångt och mycket som en liten unge, och de här människorna som jag känt i hela mitt liv är ”de vuxna”. De är trygghet. När de försvinner går också en trygghet bort.

Mina egna vänner är inte heller tonåringar längre, utan de är på toppen av den där ålderstrappan ni vet:

Till och med på väg ner om man ska vara ärlig. Det kanske är för att jag är så barnslig i själen som jag har svårt att fatta det här, men det är obegripligt. Jag känner mig ju som 23, med lite mer livserfarenhet möjligen, men i mitt huvud är jag fortfarande på den unga sidan, inte på ”dösidan” som en av mina kompisar säger.

Insikten att det kommer bli mer och mer dödsfall, sorg och begravningar är inte den roligaste insikt jag haft i livet.

Men just idag är det inte en sån dag. Just idag är jag stark, eller hur det nu är sången lyder:)

Jag ska nu ta en promenad i det blåsiga vädret med Doris, om jag hittar henne;) Trixie kom nyss och frågade var hon var och jag insåg att jag nog inte sett henne på länge. Det verkar som hon ligger och slaggar inne hos Jordan, som bor nere. Det är något nytt för henne, hon är rolig på så vis, byter rum där hon vill hänga. Nere hos Jordan, eller Novalie och Lovelia, är hon alltid när hon är rädd för något. När det åskar exempelvis vill hon gärna krypa in under nån säng. Eller in i klädkammaren under alla kläder som hänger där. Det stormar på rätt bra nu och slår och smäller lite överallt, så det är säkert lite därför hon är där.

Det blir lurar i och tjocka kläder på för när det blåser är det svinkallt, termometern säger 12+ men blåst är lika med permafrost. Jag köpte ett par örnmuffar i går förresten:

Helt i den där andan att vara ett barn:D:D Men man har fan inte roligare än man gör sig och de var väldigt sköna. Jag hatar ju mössa. Vet inte om jag tänker visa mig med de här än, om inte så ska min stora tomte få dem på sig:)

Ha en fin söndag nu:)