Jag mådde verkligen inte bra igår, det var så segt och så jobbigt att bara vara vaken:) Jag orkade inte ens vara vaken hela dagen utan tippade omkull mig för en tupplur mitt i kursen. Det gick ju bra eftersom det var skrivtid, och jag tog igen det genom att skriva resten av kvällen:)

Det var liksom det jag pallade göra. Gick mellan badrummet och soffan, små avstickare till köket för att hämta vatten eller nåt att käka, för märkligt nog är jag rätt hungrig.

Idag är det så mycket bättre! Men ändå riktigt risig. Jag skulle på ett möte på en av kidsens skola, och tänkte att det kan nog funka, men överlät till dem att bestämma. Skrev att jag var risig men kunde komma, det är ju såklart alltid lite akut, men de tyckte vi kunde avvakta. När de skrev tillbaka kände jag vad skönt det var, och allt Fake it till you make it rann av:D

Jag tycker ju att vi kan ta det över datorn men av nån anledning vill de ha mig där in person, och det gör ju att jag får lite panik. Jag har helt klart utvecklat det de sista åren, en otroligt jobbig känsla. Så fort det är något så tar det så jävla hårt på mig, och jag liksom dräneras och känner hur fight or flight-responsen kickar in, vilket är helt värdelöst.

Vet ni att stresshormonerna som aktiveras kan stanna kvar i kroppen i upp till ett år? Jodå, så är det, och vad gör det med kroppen? Bara dåliga saker. Vad händer om man gång på gång fyller på med stress? Ja, det fattar ju alla, det blir inte bra. Och det är väl där nånstans jag är. Jag vet hur jag ska hantera stress, för mig är träning det absolut bästa, men vafan, när jag varit sjuk eller rehabat … då funkar ju inte det. Jag har lagt mig till med så dumma grejor, som att tycka att det är jobbigt att svara på mail, eller ringa det där samtalet, eller som det här med försäkringen för katterna, det är en hög jävla tröskel innan jag tar mig an det. Så dumt och jag är medveten om det och försöker tvinga mig till att ta tag i vad det nu är, men då har vi nästa sak som gäller till det – tiden. Det går ju så förbannat snabbt att jag inte hinner med, och vips har det gått en månad, eller två.

Nu har det varit mycket med Doris, fram och tillbaka till veterinären och shitloads av pengar som fladdrar iväg, och det är också ett stressmoment.

Jag behöver bryta det här, och det ska jag ta tag i på måndag:D hehe.

Känslan är att allt vilar på mig, vilket är tungt. Allt tar jättemycket tid och jag hinner inte med det jag ska och borde, vilket ger mig ångest och dåligt samvete och så blir ryggsäcken ännu tyngre. Säg att nån känner igen sig?

Jag gillar ändå att jag är klarsynt och tydligt ser det här, det underlättar. Men det är ändå tufft att ta tag i.

Jaja. Kan inte ens sätta ord på saker idag, då är jag inte frisk:)

Jag tror att jag orkar med en promenad idag, om inte min förbannade fot krånglar, vilket är ännu en grej jag måste ta tag i som jag skjuter på, tror fasen det är tre, kanske fyra år sen, som jag stukade den och sen dess är den ju inte bra.

Jag lever ju efter devisen att det som inte dödar härdar, och att det mesta löser sig med lite tid, men tre år är ju lite väl länge för att inte kolla upp. Grejen med det här, måste jag ju säga så ni inte tror att jag är helt off, är att det är min skadade fot.

Ja såklart tänker ni, annars behöver du ju inte hjälp? 🤣

Exakt, men såhär: En vanlig läkare på Vårdcentral har ingen koll på min skada. Jag får sitta där och föreläsa, för att de sen föreslår nån möjlig lösning som jag vet inte kommer funka, men som jag ändå går med på för att inte liksom såra deras läkar-ego:D Jag vet, jag är för snäll. Men jag tänker också alltid att de borde veta bättre, de har trots allt ganska många års utbildning i bagaget.

Det har de inte, för min skada är ovanlig, tack och lov. För den som eventuellt inte vet – min ischiasnerv slets sönder av en spruta när jag var nyfödd, och det har lett till massa komplikationer. Efter att ha flyttat senor i den för några år sen, stukade jag foten och något hände ju då, som jag inte sökt för eftersom jag tänker att det läker av sig själv:D

Det är bättre till och från, har exempelvis varit peachy-peachy hela vintern, men nu är det tillbaka på skitont igen. Inte hela tiden, det hade varit enklare att beskriva, utan det kommer och går, kan hugga till och låsa sig, för att sen släppa efter några steg, eller så får jag halta hem som på glas. Det kan ju vara ledband, korsband eller nåt annat band, men det kan ju också vara senan. Jag behöver ju kolla upp det, men orkar inte:)

Det är för långa kliv i vården idag, först ska man till vårdcentralen, sen få remiss, sen kan man ge sig fan på att det är till fel läkare ändå. Eller så skickar man en egen begäran direkt dit man tror, men det är inte heller alltid rätt. Jag skulle kunna kontakta läkaren som opererade, men eftersom jag är sur på honom för att han inte ville rekonstruera min. vad, som han lovade, utan jag har fått söka vård för det på KS, så känns inte det som ett alternativ. Alltså är problemet att jag inte vet vem jag ska gå till.

Men – jag ska väl ta tag i det på måndag också då:)

Idag ska jag fortsätta kurera mig, för i morgon ska jag bära en miljon jordsäckar med Jamies fotbollslag, det kommer ju gå åt helvete misstänker jag:) Men tanken är att jag sa köra bilen och killarna bära. Bara det att jag vet ju hur jag funkar, jag kommer hugga i och bära för att det ska gå undan. Men då är jag ju frisk:)

Jag har beställt lite immunsupportande kosttillskott, för nu jäklar ska jag inte vara sjuk nåt mer:)

Och nu ska jag resa på mig, leta reda på ett par solbrillor för jag pallar inte visa mina rödsvullna ögon varken för folk eller för solen, då kommer jag få migrän säkert, vilket inte går an, och sen koppla Doris och gå ut en sväng. Siktar på den lilla rundan, men går det bra kanske jag utökar.

Är lite nojig över att gå i skogen så här efter stormar, det är ett och annat träd som tippat omkull och jag vill inte gärna hamna i kläm. Samtidigt älskar jag ju skogen så jag går ju där, men ni fattar, ett extra öga och öra på fallande ljud och knakande grenar.

Nä, jag bara gnäller idag, vi skiter i det här, det gör ingen glad:)

Ha det bra, så hörs vi när jag är frisk, i morgon 🤞