Det är första skoldagen för Jamie idag, i morgon börjar Jordan och det är de två jag har kvar i skolan. Det är på ett sätt oerhört skönt att inom några år inte ha skolbarn, lite som att slippa ha med packet på Försäkringskassan att göra när man inte längre har föräldrapenning edyl😂 Men samtidigt är det sorgligt, för snart är det slut på barnaåren. Jag saknar det ju redan.

Hur jobbigt det än kan vara med att tjata om läxor, gå och lägga sig i tid, att planera sina studier och att liksom bara försöka hålla humöret uppe på skoltrötta ungar så är det kärt besvär på ett sätt. I dagarna nu kom ett larm om att en 14 årig pojke drunknat på ett av de bad vi frekvent varit på under åren, och fast jag vad jag vet inte har några personliga kopplingar till familjen, så gör det ont i hjärtat. Det finns en pojke i Jamies ålder som inte får börja skolan idag. Det finns en mamma och en pappa som inte får tjata på sin son om läxor och att sköta sig. Det finns kanske syskon och andra anhöriga, vänner och bekanta som förlorat en kär person.

Jag har sagt det förr och upprepar mig gärna, vatten är farligt och är en av de få saker jag har riktig respekt för när det kommer till att uppfostra barn. Jag är livrädd för att det ska hända mina barn något, och jag har suttit som en hök med ögonen klistrade på barnen, allihopa, och har alltså haft ögon som pingpong-bollar, på elitnivå😅

Igår var jag och syrran på badet, ensamma utan barn, vad gör man då? Jo automatiskt håller jag koll på folk, främst mindre barn, men även tonåringar som hoppar och dyker. I går var det en gammal dam som syrran noterade och sen tappade ur synhåll, och blev direkt orolig men så syntes damens hår när hon klev upp ur vattnet. Då kan man pusta ut. Det här är ju ett beteende jag troligen aldrig kommer vänja mig av med. Jag menar nu inte att jag alltid sitter som en spik och kollar andras barn, nej det gör jag inte, är jag ensam och ligger ner och solar så solar jag. Avslappnat och i visshet om att jag inte behöver hålla koll. Men sitter jag upp, eller är jag i vattnet eller på bryggan, så nog fan håller jag ett öga på omgivningen.

Igår sprang två små flickor hand i hand fram och tillbaka på bryggan. De var kanske tre år och såg ut som tvillingar, hade så kul och skrattade högt. Mamman var först med, sen ”försvann” hon. Både syrran och jag spejade runt, höll koll på småtjejerna samtidigt som vi försökte lokalisera mamman. Hon var precis intill, såg henne inte för det var buskar som förvillade och det kan ha varit pappan också. Pust, skönt, men ändå, blicken var på de där två tills de gick upp på stranden. Det tar EN sekund, och den sekunden kan ändra livet. Jag har många gånger dragit upp en ostadig liten unge som stått på öronen i vattenbrynet. Ibland blir föräldrarna en aning sura, tror det är mer förskräckelse iofs, vad gör jag med deras unge liksom? Men vet ni? Det skiter jag i. Tråkigt om du blir sur för att jag hjälper ditt barn🤷‍♀️ Jag hoppas bara att de gör det samma för nån annans unge. Kanske min.

Nu är Jamie femton, man KAN INTE som mamma följa med sin femtonåring och kompisarna och bada. Det enda man kan göra är att försöka pränta in i dem att aldrig bada ensamma, alltid vara vaksamma, aldrig låtsas (Peter och vargen, ni vet) och alltid alltid tänka efter  före. Gör tonåringar det? Nej. De gör ju inte det. Det skrämmer mig.

Samtidigt måste de få frihet. Frihet under ansvar är min paroll, sköt dig och du får göra saker. Missköt dig och det blir inte kul😝

Jag får ont i mammahjärtat när barn far illa och som i det här fallet, förlorar livet. Just drunkningslarm berör mig hårt.

Nej, vi går vidare, det var inte min mening att vara deppig, men nu blev det så.

Idag började alltså Jamie nian! NIAN?? Vad fan hände?

Nog för att tiden går snabbt, och den här sommaren har varit ungefär lika lång som en blinkning, men ändå? Nian?

Och apropå sommaren – som sagt, jag blinkade och sen var den förbi. Kul, nej.

Det är förhoppningsvis fina dagar kvar men sommarlovet är över och med det så är friheten borta. Nu är det helger som gäller och de är fulla av allt möjligt. De kommande tre veckorna nu är fulla. Jag ska ha planeringsmöte med föräldrarna i Jamies klass inför en skolresa, jag ska träffa husvagnskompisarna som vi gör en gång om året, det är storkalas, sen ska jag vara barnvakt, det är utvecklingssamtal, själva skolresan och sen har ju jag som vanligt en kurs på g som startar upp och sen är det en närträff:) Mitt i där ska jag hinna jobba också, och vara nån slags ankare i hemmet:) Det kommer gå bra, allt ser ut att klaffa på pappret så det är bara att hålla tummarna att det gör det även i praktiken.

Får jag önska vill jag ha en lång och varm höst, det hjälper så mycket. Jag får ju panik på hösten för att den är porten in i årstiden jag avskyr – den långa, kalla, mörka vintern. När man måste planera när man ska i väg, sätta i motorvärmaren två timmar innan, skrapa rutor, skotta ett ton snö, och klä på sig en kvart innan man sticker näsan utanför dörren. I stället för att sätta fötterna i ett par skor och gå. HUR kan NÅN med vettet i behåll tycka om det? Att man gillar att åka skidor eller vandra i snö är ju en sak, men den här förbannade slaskiga tillvaron där vinden viner och fryser själen till is, där mörkret härskar och solen är en bristvara, där det är ljust några timmar mitt på dagen i bästa fall? Det är vi inte skapade för.

MY GOD så positiv jag är idag då? 😂 Jag ÄR glad, jag lovar:)

Fast det är nåt pajjo på mitt wifi, och min wifi support ligger och sover, vilket gör att jag inte kan göra nåt av det jag planerat, vilket stressar. Själv fattar jag inte ett jäkla skit längre av teknologi. Jag var en fena på det, tills jag inte var det längre. Utvecklingen sprang förbi och jag står och kliar mig i huvudet och tänker Vad fan hände? 🙂 Lite som med sommaren.

Jaja.

Annars då? Valdebatterna är i gång, de lokala partierna i Uppsala fjäskar och bjuder in till möten, mutar med korv (moderaterna) och tilltugg(sossarna) och jag tänker att jag tar med kidsen och frågar ” Hur många får man ta?” 🤣

Jag tycker det är en knepigt val i år. I Uppsala är det lättare, jag kommer rösta på det partiet som säger att de är emot spårväg och kommer riva upp allt om de kommer till makten, dvs troligen Moderaterna. Det var inte igår det kändes som en vettig röst, men nu är det så. Inget parti har ju alla rätt i min bok så det handlar alltid om att välja det som gör minst skada och är mest i min linje. I Uppsala måste vänsterstyret bort, de har suttit i tolv år eller vad det är, och blivit maktfullkomliga. De gör inget bra för Uppsala längre, tvärtom. Jag känner att jag inte ska gå in på det spåret nu😂 för jag orkar fan inte bli irriterad. Men det kan ville säga är att det är mycket fjäskande just nu, på alla plan och i alla led, och det är i mitt tycke rätt äckligt. Sluta fjäska och gör vettiga saker under er mandatperiod i stället för att lova guld och gröna skogar till nästa.

Alla dess larviga slogans på valaffischerna, alla vill väl ändå att vården ska fungera, att skolorna får tillräckligt med resurser och att inga äldre blir våldtagna i sina hem av vårdpersonal? Eller? Om inte så får de gärna säga det istället 😀

”Vi vill ha mindre lön till anställda i hemtjänsten. Vi vill kunna anställa män som är straffade för våldtäkt som hemtjänstpersonal.” Det vinner man iofs inga val på 😉

Men ni fattar. Kanske, för det är rysligt snurrigt i huvudet nu känner jag:)

I går var jag och tränade step. Vi låg på stranden och jäste och hade ingen koll på tiden och det blev brådis. Kom till Friskis fem minuter innan passet, bytte om och insåg att ”Eh vafan? Jag har bara en sko??”  Jag hade bara rivit åt mig träningsväskan som alltid hänger redo i hallen, tryckt ner kläder och dragit. Och nånstans tappat en doja?

Jaha. Så för första gången sen jag började träna, inklusive de yogapass jag varit på, så tränade jag barfota. Ryser bara jag tänker på det. Inte för att jag tycker det är speciellt ofräscht, även om fötter inte är min favoritkroppsdel, men för att jag personligen vill ha skor på mig. Jag har ont i hälarna och att vara utan skor är lika med att få ännu ondare, vilket är onödigt. Upp och ner på en bräda barfota var på ett sätt väldigt bra, det blir bättre balans och inte halkigt, jag var tvungen att ta av strumporna för med dem på halkade jag åt alla håll hela tiden, men att ideligen kliva ner på hälen var inte skönt. Och var var min sko?

Jag visste att jag hade den i fredags, men när jag sen kollade i Hondan som jag trodde jag kört då, så fanns den inte där. Precis när jag skulle gå in och vända upp och ner på hela hallen så ringde Robban och jag frågade direkt: ”Vet du var min sko är?”😅

”Ja, den ligger i röda bilen”, svarade han. Och det gjorde den ju, det var visst den bilen jag kört:D Hur ska man komma ihåg när man hoppar mellan olika bilar som om man ägde ett helt garage? Min egen bil står alltid längst in med minst två bilar framför så den stackaren får jag aldrig köra. Sista veckorna har jag kört min Dacia, Robbans Honda, syrrans Honda, Patricias Toyota, en BMW och Axels Volvo. Två automat, två keyless, en där man ska stoppa in en fyrkant i ett hål och två där man faktiskt ska vrida om en riktig nyckel.

Nu Kom Patricia och Elias! Återkommer !