Om en vecka är bröllopet över. Det känns konstigt, för man har ju haft det att se fram emot länge nu.

Jag har skrivit ett tal! Jag har aldrig gjort det i hela mitt liv, inte ens på nån av alla skrivkurser jag gått. Hade alltså noll aning om hur det ens ”ska” vara. Jag har inte heller varit på så många bröllop så det fanns liksom ingen inspiration att hämta från något sånt. Det enda jag egentligen hört om tal var: Håll det kort och personligt.

Jag hittade i af en sida om just bröllopstal och tal till dotter och son, och där fanns det en tydlig struktur som visade sig vara ungefär som när jag gör en UGC-video, det ska börja med en hook, sen ha en body och avslutas med en CTA (call to action) Det blev lite enklare. Sidan finns HÄR om nån behöver den. Eller jag i framtiden:)

Jag skrev talet, ändrade och grejade, det tog evigheter. Sen hivade jag in all i Chatte, alltså Chat-gpt, och bad honom se över det, göra eventuella förbättringar och strukturera det korrekt. Robotar är ju extrema people-pleaser och jag hade såklart skrivit ett fantastiskt tal och blablabla:) Men han petade lite i det och gjorde en version också med var det var passande med pauser för att ge effekt eller vänta in skratten. Fan om inte folk skrattar 😀

Jag hatar att stå och prata inför människor. Det spelar ingen större roll om jag pratar om något som jag kan på mina fem fingrar heller, jag avskyr känslan av att folk tittar på mig när jag pratar. Så har jag varit hela livet, jag vill inte vara i centrum och jag vill inte tala inför fler människor än typ tre, då är jag nöjd. Kompisar, samma sak. Jag gör det ju, för det är så det måste funka, men jag är inte den som glatt tar plats och berättar en kul historia. Gör jag det så är det hettande kinder och öron:D

På Hola, så hade vi en dag där skolan hade sin årliga Hola-dag, när utbildningarna visar upp sig på olika sätt. Ekobrukarna gjorde en växtsäng ute, Behandlingsassistenterna hade en frågerunda tror jag och vi författare (😊) skulle läsa upp vår pitch för vår berättelse och sen läsa ett utdrag inför publik, inte bara kursarna, som är tillräckligt jobbigt:)

Men jag gick upp framför kanske 40-50 personer, läste min pitch och min text, fick skratten på rätt ställe och applåder när det var klart. Det fick ju alla såklart:D Att läsa mina egna ord högt för andra är skitsvårt! På något vis lämnar man ut sig själv nåt så djävulskt, man har skrivit det där, hittat på det och satt det på pränt, och måste stå för det. Jag tycker ju att det är bra, men oron över att andra ska tycka det är skit är stor, för det är ju en del av mig. Att ge folk min text i textform är en helt annan sak, hur stört det än låter:D

Jag tyckte det var as-läskigt! Men efteråt kändes det supernajs. När folk kom fram och sa några ord om att de blev nyfikna på resten så växte jag ju typ en meter av stolthet. Med det här i bagaget, att jag faktiskt HAR stått framför publik och lämnat ut en del av mig själv, så känns det som att jag kanske, men bara kanske, kommer klara av att läsa det här talet utan att böla sönder totalt.

Jag ska öva hela veckan nu:)

Och min pitch för texten jag jobbar med, varsågoda:

När Kellie träffar den undersköne ärkeängeln Rafael är deras spirande kärlek varken enkel eller självklar. Hon är den kloka, självständiga tjejen som aldrig skulle bli kär igen. Han är en av de mäktigaste änglar som någonsin funnits. Rafael oroas över utvecklingen där fallna änglar sprider sig över världen, människor försvinner eller förvandlas till själlösa utan empati och moral, men framför allt oroas han över Kellies säkerhet.

Centrum för det hela är nämligen Kellies stad. Här vill demoner och fallna änglar skapa en metropol för synd, och det på människornas bekostnad.

När situationen eskalerar måste Kellie hitta sina krafter, krafter hon inte ännu vet att hon besitter.

En urban romantasy om samhällets hårda utveckling med kriminalitet och gängvåld och en kanske omöjlig kärlek

Tadaa!

Fantasys är ju väldigt liknande varandra, det är ofta en hjälte och en hjältinna, de börjar gärna med att hata varandra, men är tvungna att samarbeta för att lösa en uppgift som är avgörande på något vis, ofta handlar det om liv och död. En värld som kommer utplånas av ett hot, maktkamper och David mot Goliath-style.

Jag har valt att tona ner det fantastiska i det och håller det hela på en low-fantasy-nivå. Det är änglar absolut, men det är väldigt lite magi och underverk. Den svåra frågan, som också är vanligt förekommande i fantasys, är att det ofta är en människa och ett väsen som blir kära. Väsendet är urgammal, i mitt fall är Rafael en ärkeängel som funnits sen tidernas begynnelse, medan Kellie är en tjej i trettioårsåldern kanske. En kärlekshistoria mellan dem är ju på ett sätt extremt sunkig😁 Hur fan löser man det? Och hur gör man med fortsättningen av deras liv? Änglar är odödliga och åldras inte, människor åldras och dör. Jag har med hjälp av mina kursare landat i att man får bara skita i det, låtsas att det är helt normalt och bara köra på här och nu:) Kellie får såklart också ett val, att bli odödlig, men vill hon det? Skulle DU vilja det?

Haha, jaja, tillbaka till verkligheten.

Mitt tal är klart, så gott som, jag ska fila och putsa lite och sen skriva ut det. Om skrivaren behagar funka, det vet man aldrig. Det här känns skönt att ha klart för det har hängt över mig. Jag VILL säga några ord, jag vågar egentligen inte, men tänker att ingen vet vad jag tänkt säga och får jag panik så är det bara att dra till med SKÅL för brudparet och strunta i resten:D

Jag återkommer med rapport om hur det gick:D

Våra klänningar då, nästa jäkla orosmoment.

Syrran och jag letade i alla butiker på Gränby köpcentrum, det är Lindex, Kappahl, H&m, Vila, Cubus. Indiska, BikBok, New Yorker, Johnells, och några till. Inga fina klänningar. Jag vill ha en hellång, för jag har inga passande skor, och vill inte visa mer av benen än nödvändigt pga, tja ni vet, mina ben:D

Det fanns inga hellånga, knappt några halvlånga, och absolut inget i nåt lite mer festligt material utan i typ stickat eller tweed. Mörka, dova färger. Såklart eftersom det är höst. Sommarklänningar är för somriga, det är oktober och kyligt så helst inte spagetti-axelband eller liknande. Tvärkört och vi gick hem och beställde online.

Givetjävlavis strulade beställningen och fast vi hade så pass god tid på oss att vi skulle få hem klänningarna, kunna prova och beställa nya om ingen passade så sitter vi nu här. Klänningarna kommer troligen i början av veckan, men kanske också på torsdag.

Kan säga att paniken är bra nära🙈

Jag har rivit i alla garderober och hittade den klänning jag hade när Patricia döptes, det är alltså 31 år sen. Den funkar! Den är mörkblå, och ganska enkel, men fin. Då var jag liten och klen, så den stramar över ryggen och bicepsen men det är inte så det är fult. Den är nu min backup. Jag hittade också Corrindas balklänning som hon hade i nian tror jag.

Nej det måste vara senare än nian, kanske gymnasiet? Skit samma:)

Jag fick på mig den, men kunde inte riktigt dra upp blixtlåset i ryggen som också visade sig vara paj. Jag skulle ju inte kunna ha den så här, jag kan omöjligt ha axelbandslöst och livet på den här är alldeles för stort i bysten. Men jag tänkte att jag kunde sy dit axelband och ha nåt över. Nu var den ju paj, så jag funderar på om jag ska klippa av den, sy dit ett nytt blixtlås och ha den som kjol. Men det kräver en del sykunskaper som jag kanske inte riktigt besitter 🤣 Plus att jag absolut inte kan tänka mig en överdel som skulle kunna passa.

Det här är så typiskt! Man försöker och så blir det inte bra ändå. Håll alla tummar ni har nu för att klänningarna kommer och att de passar. Vi har beställt typ 16 stycken, ihop, samma klänning i olika storlekar så förhoppningvis passar någon. Annars blir det dopklänningen 😀

Skor sen då, jag har gympaskor. Gympaskor, gympaskor, gympaskor. Och foppatofflor. Och kängor. Läckert vilket jag än väljer 😂

Jag har ett par platta ballerina-ish i beige som förhoppningvis funkar. Jag testade att gå i klack för några dagar sen. Det har ju aldrig varit en paradgren pga att jag har en fot som är paj, men jag har kunnat ha lite klack, det har till och med kunnat vara bättre än utan. Kilklackar har exempelvis varit helt ok. Efter att jag flyttade på senorna i foten är det helt kört, jag har noll balans så fort jag kommer upp lite framåt.

Jag har en del stövlar som skulle kunna funka och ville testa. Det gick inte alls:D Däremot hittade jag ett par kängor med lite klack och de gick förvånansvärt bra. Inte för att jag kan ha dem till klänning men jag gick helt ok i dem. Var tvungen att filma mig själv när jag struttade runt på uppfarten mitt i kolsvarta mörkret:) Frågade också Patricia hur det såg ut. Det KÄNNS för gräsligt svagt, men jag tänker att jag nog kanske ska gå i dem hemma, korta Dorispromenader så kanske de stackars musklerna som är nästan helt förtvinade, fattar vad de ska göra:)

Ja, ni fattar, det är stökigt nu, med mycket som snurrar i huvudet:)

Nu ska jag ta mina gympadojor och gå ut på promenad! Ha en fin fortsatt söndag 🙂