I måndags var jag och syrran till Blomsterlandet för att köpa pumpor. Hon var där kvällen innan och såg att de kostade 20 kr styck, och frågade om hon skulle köpa till mig. Efter lite diskuterande kom vi överens om att vi skulle åka dit tillsammans dagen efter och passa på att promenera i lite okänd terräng. Man ledsnar ju på samma samma hela tiden:)

Eftersom vi bara skulle in snabbt så fick Doris följa med, jag tänkte att hon fick sitta kvar i bilen medan vi gick in, men sen bestämde vi att vi kan ju fråga om hon får följa med in, vilket hon fick. ”Självklart!” sa tjejen i kassan.

Doris har aldrig tidigare varit inne i en affär, hon är nio år.

Det här skrev jag om på Instagram och tänkte att det vore lite kul att höra hur ni tänker också. Vet att många av er följer mig där också, så hav tålamod med upprepning isf.

De senaste åren upplever jag att folk tar med sin hund ÖVERALLT, och jag undrar när det blev allmän kutym att göra det? När vi var i New York för några år sen, kanske 2017? så var det hundar var man än såg, och jag reagerade på det då och tänkte att det hade jag aldrig sett hemma. För något år sen var vi inne på Hemtex, alltså massor av heminredning, frotté, lakan, kuddar osv, och plötsligt höll jag på att kliva på en liten hund. ”Oj!” sa jag. ”Han är allergisäker”, sa ägaren. ”Jasså …?” sa jag och noterade att mannen bredvid mig backade. Ägaren upprepade sitt allergisäker och pratade om päls och kvalster och vad det var. Mannen log och sa att han hade inte problem med pälsen utan det var nåt annat de utsöndrade som jag nu inte minns. Något som inte går att undvika. ”Jaha …” sa ägaren utan att se det minsta bekymrad ut. Hon och väninnan stod kvar, diskuterade länge, gick runt, och gjorde sig ingen brådska. Hunden var skitsöt, men uppenbart ett problem för iaf en person, som höll sig på avstånd.

Inne i matbutiker ser jag ofta hundar numera, och de återfinns ju hela tiden på kaféer och restauranger.

Jag vet inte riktigt vad jag tycker om det här. Som hundvan och hundägare har jag egentligen inga problem för egen del, jag tycker det är ganska mysigt. Men samtidigt tycker jag det är jävligt egoistiskt och själviskt. Sen gammalt har vi ju varit noga med att inte ha med djur in i butiker, varför har det ändrats? Och är det ok att ta med alla djur? Hästen, katten, ormen?

Idag är väldigt många människor allergiska, mot allt möjligt, och omöjligt med för den delen;) och folk är traumatiserade av än det ena än det andra. De är lättkränkta och fobifyllda. Hur är det möjligt att man som hundägare inte försöker visa hänsyn?

Jag har aldrig tänkt tanken att ha med Doris in på en butik, möjligen djuraffärerna där de klipper klor osv, jag kanske skulle ta det under övervägande på utomhusbutiker som Bauhaus trämarknad, eller Plantagen. Men absolut inte ICA. Jag väljer alltid att låta henne vara hemma. Nu är hon sällan ensam där, men hon klarar sig utmärkt i flera timmar själv de gångerna det händer. Hon sover liksom gärna tolv timmar per natt utan att klaga, hon vaknar inte ens:)

”Min” bar, heter ju DogBar och där är hundar välkomna, det hörs ju liksom på namnet. Det är jyckar där mellan varven, och jag har inget emot det. Men funderar alltid på varför.

Nu kommer jag göra mig osams med många hundägare, men alltså – det är ofta en speciell typ av folk… Det gullas och fjantas med hunden så att det kryper i mig. Hunden kan inte vara ensam mer än max en timme, de kan inte äta annat än superspecialfoder och sova i svindyra specialbeställda bäddar. De åker vagn, har skor och måste följa med sin ägare överallt. Möts man med hundarna ute så är det som att ha bebisar. Det jämförs och jag som har en blandrashund som har en egen vilja  är ju inte högst i rang;) Renraaaasigt och väluppfostrad ska det vara. Öh, okey, men din labradoodle är ju typ en blandras? Inte? Nä okey då:)

Alla är inte såhär, men vissa! Jag undviker alltid klubbar av alla de slag, för när folk blir nördiga är de jobbiga:D och Doris gick inga kurser som liten delvis pga det. Delvis pga översvämning också 😉

Nåväl. JAG anser att hundar inte ska vara på butiker som Hemtex, Ikea, Ica osv. Inte heller på Systembolaget eller på restauranger. Visst, en del tillåter hundar, men det finns alltid folk som har det jobbigt, och kan man låta bli så tycker jag man ska göra det. Hunden på restaurang har väl inte jordens roligaste stund misstänker jag. Även om ägarna såklart hävdar det;)

Jag försöker vara hänsynsfull och respektera att alla inte har samma förutsättningar som mig. Jag vet också hur jobbigt det kan vara att vara den som har en fobi. När jag var som sämst i min emetofobi kunde jag knappt gå ut. Det är obegripligt hur många människor som häver ur sig saker som har med illamående och kräkningar att göra, och allt det fick mig panikslagen. Främst såklart de som kräkts för några timmar sen, eller de vars barn var sjuka hemma och de hade flytt till ICA innan de själva blev sjuka, de mådde ju lite illa …  Fy fan blir svettig bara jag tänker på det nu. Jag mådde skit.

En fobi är inte grundad i klokhet, det är en jävla overload av hjärnan som sätter fart på varenda fight och fight-instinkt man har, stresspåslaget är extremt.Vad som triggar är individuellt. Det vill jag inte utsätta någon för om jag kan undvika. Att vara rädd för hundar är onödigt och jag tycker man ska försöka komma över alla rädslor man har som är obefogade eller som inskränker på ens liv. Det går, och det är bara dumt att lida. Om inget annat – KBT kan inte vara värre än för kräkfobi:) Jag kollar hellre på vad som helst på bilder än spyor liksom;)

Allergi är ju inte en fobi och inte lika ”enkel” att bota. Jag har massor av kompisar som är allergiska mot allt möjligt och försöker alltid underlätta för dem. Inget vatten i påskriset så det inte slår ut, är en sak. Dessutom har jag sällan björkris utan typ något annat jag hittar i trädgården. Jag byter kläder innan jag ska träffa fotbollskillarna där en av dem är sjukt allergisk mot pälsdjur, jag använder inte massor av parfymerade produkter och så vidare. Jag gör absolut inte allt, men en så enkelt sak som att inte ta med min hund in på affären tycker jag är en självklarhet.

Om det står en Hundar förbjuden-skylt på dörren kan man tänka att folk borde respektera det? Men jag fick massor av DM på instagram om att det inte alls görs. Folk låtsas att de inte sett den, och sen hävdar de att just deras hund är allergisäker och i sista hand kan den inte vara ensam och är ju så snäll och gullig. Jag blev alldeles paff när jag hörde det. Samma med synskadade som kommer med käpp och folk inte drar åt sig sin hund utan den synskadade snubblar på kopplet eller slår till hunden med pinnen av misstag.

Folk är fan egoistiska jävlar. Det är JAG JAG OCH JAAAAAG.

Om man var hundra procent säker på att hundarna man möter var säkra hade det kanske varit annorlunda, men det är ju inte så. Min egen får raserianfall på vissa hundar eller människor, främst män då…;) och jag får alltid vara vaksam. Hon kan göra utfall mot en cykel eller skälla på en barnvagn. De här nya cyklarna med kärra i fram är skitläskiga. Doris är supersnälla och tvärsäker med barn, hon älskar dem. Men skäller ju, ni kommer kanske ihåg Halloween… Men, Doris skäller bara, hon bits aldrig. Det är tillräckligt skrämmande för nån som är rädd, det fattar ju alla.

Många hundar är väluppfostrade och fina, och andra är det inte.

Om jag hade småbarn idag skulle jag garanterat inte uppskatta alla de här hundarna i butikerna. Småungar som ska klappa på allt med päls är ett orosmoment. Utanför butiken vet man att hundarna kan stå bundna, och vara beredd. Men inte inne.

Varför lämnar man inte sin hund utanför? Eller avstår att gå in på affären om man har hunden med sig? Jag fattar att det är bekvämt att passa på, men det är jävligt egoistiskt. Om man har en hund som inte kan vara ensam hemma, eller stå bunden utanför, då får man väl träna den i det? Eller lösa det på något annat vis. Inte på bekostnad av andra människor?

 

Ja, nu har jag ingen ordning i det här känner jag, men ni fattar väl 🙂

Vad tycker ni?

 

 

Innehåller åsikter.

 

Med risk för att folk flippar totalt:)
Men jag har gått runt och funderat ett tag på det här nu, och då måste vi prata om det.

Jag börjar med att säga redan nu då, i klartext – det här är MINA åsikter. Jag kommer att försvara dem och försöka förklara dem. Det innebär inte att ingen annan får tycka annorlunda. Alla får tycka precis som de vill, men jag kommer mest troligt inte att hålla med:)

Jag står för mina åsikter, och jag respekterar era.

Så, med det sagt.

 

JAG provoceras av:

ETT: Folk som säger ”Nejdå du behöver inte gå ner i vikt, du är så fin som du är”,  till nån som är överviktig och vill göra något åt det.

Vad är det för trams? Om en överviktig person kommit till den punkten att han/hon vill ta tag i sin vikt, så ska vi stötta genom att peppa till träning och bra kost. En ändrad livsstil. Inte snacka massa skit om att man ska älska sig själv som man är och att det är insidan som räknas. Självrespekt ÄR viktig. Men det är hälsan med.

Hälften av Sveriges befolkning är idag överviktiga.

Fakta är att det medför risk för sjukdomar. Varje gång jag skriver det så kommer folk och säger: ”Nähä! Jag väger tjugo kilo för mycket och jag har minsann perfekta värden och mår skitbra!” Ja, just NU ja. Men sen slår det till, förr eller senare. Vänta bara och sanna mina ord:)

Diabetes, högt blodtryck, hjärtproblem, ledproblem, ont i knäna…Faktum är att det kostar samhället shitloads av pengar. Helt i onödan.

Så, att säga att nån är fin som de är, det kanske verkar snällt, men det man i själva verket säger är att personen ska skita i sin hälsa. Och det är sjukt elakt.

Sluta kalla det för kroppshets när folk vill gå ner i vikt. I de fall där det handlar om att bli av med överviktskilon, av vilken sort de än må vara, och ta tillbaka sin hälsa så är det BRA.

I de fall det handlar om ett sjukligt beteende eller ett sätt att få mer likes på instagram är det DÅLIGT.

Vi måste skilja på äpplen och päron.

Att skrika Kroppshets!! till nån som vill bli av med sina graviditetskilon, som är så otroligt vanligt, det är inte schysst. Det är viktigt att gå ner de där förbannade kilona för de gör inget gott. Om man är gravid tre gånger, och varje gång inte blir av med tio kilo så är det trettio kilo plus…helt onödigt.

Att se folks före och efterbilder, blir vissa extremt provocerade av. Varför? För att man själv misslyckats mest troligt, eller inte har det fokus och driv som krävs. För det Är ett jävla slitgöra, och inte det minsta en dans på rosor. Oftast inte ens speciellt kul. Men för den enskilde individens hälsa är det bara positivt.

Alla får göra som de vill, och jag skiter högaktningsfullt i om man är överviktigt eller ej, men just att säga till nån som börjat inse att de vill/behöver förändra sin vikt….det är inte schysst

Alltså, sluta skamma folk som vill och behöver gå ner i vikt. Stötta i stället.

 

TVÅ: Jag provoceras av feminister. Vissa feminister. . Men orkar inte utveckla det just nu:):)

(Och ja det stod feminism först, men det var bara en miss från utkastet. Jag provoceras inte av feminism i sig. Utan alltså vissa feminister.)

 

TRE:  Jag provoceras av folk som är med i Lyxfällan. De som står där, efter att ha handlat inredning eller bilar på kredit, och nu är skuldsatta upp över öronen, och bara ”Oj då…jag visste inte att det var så mycket…” och sen grinar en skvätt. Vafan? Vuxna människor. Hur kan man INTE begripa att man går back med 30.000 i månaden liksom?

Man kan absolut hamna i ekonomiska svårigheter, av olika anledningar, men att vara så in i helvete korkad att man själv köper sig i fördärvet … på skitsaker… ?? Nä.

Jag tycker inte att man kan skylla på SMS-lån och sånt, utan det här handlar om att folk måste ta ett eget ansvar. Har man inga pengar så kan man inte handla, så enkelt är det. För om vi ska vara ärliga så är det ju inte direkt mjölk och makaroner som pengarna går till, utan det är lyxkonsumtion. Kläder, väskor, skor, bilar, tv, mobiler, datorer, tv-spel, hämtmat, skräpmat, utekvällar, cocacola…

Märk väl, det är en enorm skillnad på folk som sliter och kämpar för att sätta mat på bordet, och de som lånar pengar för att köpa en ny värstingTV…fast det finns svinbilliga på Blocket liksom… Eller som det jag hörde sist, ett par som köpte en bil för 250.000kr UTAN ATT HA KÖRKORT?? Wake up and smell the coffee, liksom.

 

FYRA: Jag provoceras av folk som inte har Facebook.

Alltså varför? Vi har ett kompisgäng på åtta personer, varav EN inte har Facebook. När vi ska bestämma en träff så pratar sju via Facebook och en via en av oss. Såå onödigt meck! Varför inte bara skaffa en låst jävla profil? Man dör inte och man bli inte profilerad och jagad. Eller jo, profilerad blir man men spela roll:) Man behöver ju inte ha den till annat än ren kommunikation.

Samma med ungarnas alla aktiviteter och sånt, Facebookgrupper är svinsmidigt. Men så kommer alltid nån: ”Jag har inte Facebook…” och ser ut att tycka att de är lite bättre än alla andra dessutom;)

OCH!! Det viktigaste av allt..när man vill snoka reda på någon, nån gammal kärlek eller antagonist eller så, och de inte finns där….så illa;)

Jag har flera nära vänner som inte har det så det här är skrivet med viss kärleksfull ironi, kanske jag måste tillägga:)

Men alltså, varför har man inte Facebook? Är det av rädsla för att bli just profilerad, för det är ju ett fakta att man blir, gilla EN gullig djurvideo och du får artonhundra till i flödet liksom.. Eller är det för att man inte kan hantera det? Att man fastnar där? Det kan jag överhuvudtaget inte begripa för jag tycker FB är skittråkigt. Jag borde ha en enormt större aktivitet, speciellt på min officiella sida, men alltså…skittrist, jag orkar inte. Jag kollar Fb-flödet om jag har riktigt riktigt tråkigt, och så tråkigt har jag kanske max en gång i veckan, och då blir jag så uttråkad av själva FB att jag ledsnar inom en kvart:D

Men däremot grupperna där man kan dela och få info – superbra:)

 

Okey, jag tror att det får vara nog för idag!

En annan dag ska vi ta upp Folk som inte kan köra bil, Folk som smaskar när de äter, och Folk som är både snygga, trevliga och har massa talanger – som liksom fått allt:)

Och jag hoppas att ni tar det hela med ro, det är delvis hårda ord, men jag har även full förståelse för att alla situationer och individer är unika. Medan många bara åker med den där farliga strömmen och inte tänker själva.

Nu ska jag dricka mera kaffe och fundera en stund på om inte det mest provokativa idag ändå är jag själv:)

Som fast jag tränade ett grymt HIT-pass igår, inte avbokade ett överjävligt Träna Med Instruktörspass idag, med David…Fast hela kroppen är stel och det är tveksamt om jag kan nå ner till golvet för det stramar i rumpan och baksida lår så utsätter jag mig för just honom av alla ledare. Han frågar inte, han kräver:) Det blir kul, eller vedervärdigt. Men, hittills har jag aldrig ångrat ett träningspass. EFTERÅT:D Just nu känner jag mer en skräckblandad förtjusning.

Vi hörs senare, om jag överlever så jag kan berätta om det. Typ.

 

Men tills dess, vad provoceras ni av?
Var inte så PK nu utan berätta, ingen är felfri liksom:)

 

 

 

 

 

 

 

 

Innehåller leksaker och åsikter som kan anses vara ickePK:)

.

När jag var liten så älskade jag att leka med olika vapen. Oftast så hängde lekarna ihop med vad man såg på TV, eftersom alla såg samma saker:)

Det fanns en serie som hette typ Dick Turpin, där fäktades de och genast hade vi värjor med oss bak på cyklarna. Vi tillverkade såklart nån smart fasthållningsanordning så vi kunde dra våra värjor även när vi cyklade och fajtas on the go.

Familjen Machahan, nån som minns? Luke var snyggast:) och Zeb coolast. Vi slogs då med pistoler som vi hade i hölster och gevären satt antingen på ryggen, eller… tadaaa… på cykeln som alltid var med, oftast var den en häst:) Pilbågar tillverkade vi själva, eftersom vi alla mer eller mindre alltid hade en kniv i bältet. Det här var innan knivlagen 🙂 och vi var scouter flera av oss, och tyckte vårt knivbevis   gav oss rätt att tälja lite här och var.

Fanns nån serie som hette Kampen om Colorado, och Bröderna Cartwrights såklart, där Little Joe sen gick vidare till att spela pappa Charles Ingalls i Lilla huset på prärien.

Vi lekte dem alla:D

VI det var jag, Helen och Larsan – järngänget. Grannar och partners in everything. ♥

Sen varierade resten, oftast var vi ett gäng på sex,sju stycken. Min syster, som ju är min LILLAsyster fick vara med på nåder. Hon kunde få vara Tim, ni vet, hunden i Vi fem-serien;) Mamma tyckte hon kunde får vara med, på samma sätt som jag tycker det om mina egna barn idag, men jag kan ju säga så här i efterhand att hon ska vara glad att vi sprang ifrån systeryster mellan varven. Vi har varit så på gränsen till vad som är rent skadligt. Som att hoppa i höladorna när de uttryckligen sagt att det var farligt för höbalarna var inte bra staplade och kunde rasa. Vilket de också gjorde, med påföljden att det var ren tur att vi inte klämdes ihjäl där under.. eller klättra upp i höga murkna älgtorn, eller radiomaster då förstås…skithöga, och givetvis tävlade vi. Alltid. Eller de där flotturerna på Fyrisån i vårflod:) På ett stycke frigolit. Som man bara kom upp på genom att vada i kossornas gyttjiga fotspår och nästan fastna i lera upp till låren. Och sen puttade man såklart i varandra, i den ganska strömma ån, bred som en flod och djup så man definitivt hade drunknat om det velat sig illa. Jeans och tjocka tröjor drar ner en rätt bra.

Jisses, det är fan ett under att vi överlevde till vuxen ålder allihopa.

Jag har inte supit och härjat, jag fick helt uppenbart mina kickar på annat vis;)

.

Eftersom jag själv hade så kul med alla vapenlekar, så är jag givetvis väldigt tolerant med sådana leksaker. Jag VET att vissa tycker det är helt jävla galet, men nu gör inte jag det.

Jag tänker att det man totalt förbjuder lockar så mycket mer, och får man inte leka med det som liten så lockar det hårdare sen, och då är det äkta vara. Vilket jag då inte skulle tillåta. Om jag skulle ha något att säga till om vill säga, skulle en stor unge komma hem med en automatkarbin så antar jag att morsans utskällning inte direkt biter.

Skytte är en sport. Och jag är vass på att skjuta prick. Flera av barnen har samma skills, och det utövar vi på skjutbanan på midsommar, men är något vi nog skulle kunna roa oss med även resten av året, men var? Jag tänker att med sex döttrar kan det där hagelgeväret vara fint att ha bakom dörren, och jag brukar noga visa deras pojkvänner mina skills, så de vet att de bör passa sig;)

Jaja, i det här huset finns det drösvis av leksaksvapen. Allt från laserpistoler, pilbågar, Nerfgevär, pistoler till AK4:or. Eller femmor eller fyrtisjuor, jag vet inte vad det ska vara.

Just nu är det småkillarna som leker mest med det, men nästan alla ungar har i perioder tyckt det varit kul. Jag tycker det är mindre kul att krypa ner i sängen, gosa in sig under täcket, flytta runt sig lite för att hitta den optimala positionen och plötsligt ligga på något hårt..AOUUUCH!

Ja, när man helt enkelt lägger sig på ett gevär av något slag;)

Sen sträcker man ut fötterna, efter att ha avlägsnat det första vapnet, och ….

Där i fotänden på sängen, bland Jamies kläder som han klätt av sig, så ligger en hel vapenarsenal.

Jag sover välbeväpnad.

 

Jaha, det var dagens ickePK-uttalande:)

Lite längtar jag tillbaka till tiden när vi fäktades på hängbron faktiskt:) När man fick göra som man vill bara man kom hem i tid till middagen.

Och ja just det ja, ingen av oss blev ligister, värstingar eller brottslingar trots våra vapenlekar. Eller kanske tack vare? Tja, vem vet;)?

 

Erik och Lotta.

Jag kanske är för personligt berörd av otrohet för att tycka att det är fräscht att de två ska sitta och tindra på julafton?

Vad man än vill säga om de där två, så hade de ett förhållande bakom hans frus rygg.

Och det får mig att vilja ruska om hela SVT. Vafan? Jag hade kunnat köpa Erik ELLER Lotta, men att sätta ihop ett par som alldeles nyss var inblandade i en ful jävla skandalskilsmässa? Vart är julefriden då? Jag kan omöjligen se dem två ihop, och tycka att det är fint på något vis. Jag tycker att om man är olycklig i sitt förhållande så tar man tag i det FÖRST, innan man kliver i säng med nästa. Man behöver inte göra det fulare, svårare och jobbigare än nödvändigt. Och har man gjort det så kan man kanske vara bannad från att bli julvärd i tv? I alla fall i något decennium eller så.

Sjukt ofräscht.

Dessutom ska det visst spelas in i förväg? Jag fattar tänket till viss del, att de ska kunna vara hemma på julafton, MEN är inte grejen med julvärd till ganska stor del att de som är ensamma ska ha en ”tröst i natten”? Lite sällskap. IRL alltså och inte inspelat.

 

Något annat som är jävligt ofräscht, det är alla de här tv-profilerna som outas som svin just nu.

Jag undrar om det bara är pengar som styr? Eller det är det ju, men ingen av de här profilerna blev det över en natt, utan de har förekommit i säsong efter säsong, program efter program. Deras folkkärhet har liksom präntats in i oss av PRODUKTIONSBOLAG OCH TV-KANALER.

Om de är så jävla vidriga som det nu vittnas om, så varför i helvete har de inte fått kicken direkt? Varför har de tillåtits bete sig som rövhål?

Jag känner mig fett LURAD. Här har jag gått och tyckt om många av dem. Tyckt att de verkar goa och rara, charmiga och som någon slags eftertraktat ideal. Och så har de hela tiden varit idioter?

Varför? Eller inte varför de är idioter för det finns det allt för många av i världen, men det finns ju även en hel massa vettigt folk. Varför välja en idiot? Och sen behöva täcka upp för den, skyla över och hålla uppe en fasad?

Vad har de som är så makalöst unikt och viktigt för att de ska tillåtas vara småHitlers?

Låt mig svara på den frågan själv, de har INGENTING viktigt.

Jag kommer aldrig att fatta sånt här. Aldrig.

Kan vi hålla kön utanför?

Det är många män som outas nu, ja! Men jag tänker att det faktiskt är så att det länge funnits massor av manliga programledare så att de är överrepresenterade kanske har sina naturliga orsaker? Alla har nu inte begått sexuella övergrepp utan det handlar ju om lite olika slag av storhetsvansinne.

Men oavsett, ett svin är ett svin och frågan är varför man absolut vill ha kvar sitt svin? Innan svinet blivit en riktigt guldko så har det ju gått ett tag, och de riktiga färgerna har visat sig. Varför inte hugga av huvudet direkt? Varför göra ett ideal av en idiot?

 

Så precis som Erik och Lotta liksom hyllas för sitt förhållande, som de inledde i otrohet på bekostnad av hans frus känslor, där de sårade och trampade på henne, så skapas ideal av idioter som vi sen matas med.

Folk som gör bort sig så in i helvete, är otrevliga, allmänt avskyvärda, tas tillbaka, skyddas, sätts på piedestal. Varför? Det här händer på alla håll i medievärlden, även inom de små produktionerna, och det handlar om att de av nån anledning anses göra bra tv.

Men är det så jävla bra när det är falskt? När det är en lögn från början till slut? Det måste rimligen finnas ett hav att ösa ur för att få fram nya, ärliga förmågor. Jag vill inte matas med falska leenden och hittepå-skit.

Då kan jag kolla på en film liksom.