Eller nä, det är det inte, men i princip. Jag får dammsuga igen i morgon och piffa lite, men i stort sett så är det färdigt.

Janelle ska baka lite, och jag har bakat en kladdkaka, passade på när ugnen var varm efter kasslergratängen. Fiffigt va 😉

Det ska hämtas en specialtårta i morgon, min dotter må fylla 20 år, men man blir aldrig för stor för vissa saker, tack och lov!

Mamma och pappa är ju på semester, men farfar och hans fru, barnens farbror med familj, lilla kusinen och stora kusinen, plus bästa vännerna kommer, och så syrran då. Hon är ju förutom moster även gudmor åt alla barnen.

( hm…jag vet inte om det är hos mig, men jag har problem med att ladda upp både bilder och symboler??  Jaja, det löser sig väl, men ni blir utan bilder idag , igen )

Totalt blir vi runt 22 personer, och då är vi bara de närmaste. Precis som hon vill bli firad <3

 

Idag vaknade jag av barnens glada utrop: Wow kolla ut!!!!  och fattade ju att det snöat 🙂 Bah. Men okey det är  vackert, det är det, och det erkänner jag villigt.

Ut och skotta då, och provade den lilla elektriska snöskyffeln pappa kom med…i två meter sen slängde jag in den i garaget och tog fram snösläden…shit vilken jobbig grej! Tung och lät illa och sprutade snö framåt så man liksom fick skotta samma snö? Jag kanske gjorde fel? Får fråga pappa 🙂

Hur som helst, skotta är inte hela världen, och det var ju inga mängder, men lite småblött och ganska tungt..och precis när jag skottat klart började det toksnöa 😉 Såklart.

Packade ihop alla julklappspapperskassar som stått i poolrummet, och så kom syrran med pappas bil. Den har bäst utrymme att packa i, så vi fyllde upp den, och tog med Trixie – släppte av henne på ett kalas, och körde till tippen.

Ut med alla sopor, och så iväg till Gränby för att köpa present till Janelle … Vad säger jag inte, förrän i morgon möjligen 🙂

Hämta Trixie på vägen hem, och då, i mörkret så märktes det ju väldigt väl hur stor skillnad snön gör, för det är ju inga problem att gå igenom en mörk skog när snön lyser upp 🙂

Okey då, den får stanna ett tag 🙂

 

Vi hade en kasslerbit i kylen och barnen önskade sig kasslergratäng, så det fick det bli. Det går rätt fort att göra och alla tycker om den. Sen var det som att någon drog ner gardinen, och medan kladdkakan gräddades i ugnen lade jag mig på kökssoffan och blundade, jag blev så jäkla trött. Jamie kom och gosade —-> hoppade på min mage, pussades, hoppade lite till, satte upp fötterna i ansiktet på mig, osv 🙂

Efter tio minuters ”vila” var kakan färdig, och jag med;) så då tog vi nya tag. De där små micropauserna är guld värda, och man ska inte underskatta dem. Nu sitter jag här, mitt i natten och är pigg som en mört;)

 

Fick ett mess av syrran nyss, en bild på mammas och pappas gran, hon bor ju där och tar hand om katterna när de är borta.  Den hade ungefär….tja INGA barr kvar alls. Hon hade plockat av alla dekorationer och klippt ner den.

Min gran….har inte tappat många barr, den dricker en dryg liter om dagen och är lika fin som när vi tog in den. Den kommer få stå kvar till nästa jul;)

 

Okey, lite nostalgi kan man ju inte vara utan så här kvällen innan mitt äldsta barns 20 årsdag, eller hur?

För 20 år sedan hade jag gått några dagar över tiden, fem tror jag det blev till sist, och jag både ville och fasade för att förlossningen skulle starta. Läskigt, men skräckblandad förtjusning helt klart.

Hon är född vid 14-tiden, och jag vaknade vid 8 av, inte värkar utan mer ett obehag. Inte visste ju jag hur det skulle kännas 🙂

Vi åkte in så småningom, och de konstaterade att jag var öppen typ 4 cm, som alltid, det är liksom standard när jag kommit in. Spelar ingen roll, sist kom Jamie ut 16 minuter efter att vi kom till förlossningen, och det var ändå 4 cm öppet när de kollade 😉

Ingen fattade riktigt hur ont jag faktiskt hade, och jag visste ju inte då att jag födde barn som en raket, så jag förväntade mig den fruktansvärda smärtan i 16 timmar, för det hade de sagt var medeltiden för en förstföderska .. haha.

De tyckte jag var så ynklig att jag fick morfin, och lustgas, som säkert lugnade ner förloppet lite, och smärtan var uthärdlig typ en eller två timmar, vi fick vara ensamma på ett rum och de kom med nån varm kudde eller så, men mest var vi ensamma. Jag andades och koncentrerade mig på att överleva. Herregud det var ju fruktansvärt att föda barn? Hur fan kunde man skaffa fler??Jag skulle då aldrig i hela livet utsätta mig för det igen.

När krystvärkarna kom, så ändrar det ju helt karaktär på värkarna, och från att ha varit precis snäppet under att jag dog, så eskalerade de till att få mig att känna att just det där med att dö hade varit ganska skönt;)

Jag tror att de höll på i nästan en timme…och så småningom blev det akut med en unge utan hjärtljud och det var kaos och koncentrerat arbete sista sekundrarna innan hon kom ut – blå, slapp och andades inte.

Nähäpp. Det var det. Jag fick ingen bebis.

Jag jobbade då på en avdelning med svårt skadade barn, och allvarliga sjukdomar, och ett flertal förlossningsskadade barn hade passerat, så att få en frisk unge kändes lika troligt som att vinna hundra miljoner på lotto…man blir ju arbetsskadad så är det bara.

Som minst skulle det väl bli en höftlux eller så… vilket kändes som en ren högvinst.

Hon togs ut på återupplivningsbordet, skrubbades med en handduk och sögs ren i svalget och sen var det ju inget fel på den bebisen, utan hon kom in till mig igen 🙂

Fina fina ungen <3

Att vi sen fick ta med oss det lilla underverket hem, alldeles ensamma, bara vi två? Det kändes som att vi fick låna henne för att prova om vi klarade av det;) och jag vet att jag de första tre, fyra månaderna gick och väntade på att de skulle komma på att vi inte var kapabla att ta hand om en bebis utan skulle hämta tillbaka henne. Knäpp man kan vara 🙂

Jag tyckte att solen sken extra mkt på mig och vagnen när vi var ute på promenad, och att alla människor borde tycka att jag gjort stordåd var en självklarhet:) Jag var så jäkla stolt över mitt lilla barn. Jag är fortfarande stolt över henne, och över alla mina barn, för trots att den där förlossningen var en nära döden upplevelse på riktigt, så var längtan efter fler större, och det kom ju ett gäng till <3

Ingen förlossning har varit längre, eller jobbigare. Det tog sex timmar från första aning till att hon var född, och det var ju bara för att jag var så totalt oförberedd på hur det skulle vara. Jag är smärttålig, men den där smärtan går inte att föreställa sig.

Sex timmar är ju ingenting:) men med tanke på att Patrica tog tre timmar, och tvillingarna inte ens två…och sen har det väl hållit sig runt 1-2 timmar, så är sex timmar långt i min värld. Lovelia och Jamie var lite annorlunda, det finns förlossningsberättelser HÄR . Inte alla ser jag nu:) Det är en väldigt uppdaterad sida, men förlossningarna är ju som de var 😉

 

Janelle var en mönsterbebis.  Hon åt och sov, och när det var Grannar på tv, den australiensiska såpan om nån minns- jag följde den slaviskt,så hon kände igen signaturmelodin;) så reagerade hon genom att vända sig mot tv:n och lyssna. Åt hon då så släppte hon taget och bara lyssnade, sen fortsatte hon käka . Patricia gjorde lika med Paradise Beach, och när jag väntade Robban&Corrinda var jag sjukskriven och låg och glodde på Sunset beach hela dagarna så det var deras melodi 🙂

Sen dess har jag inte sett på TV på samma vis…så de andra hade inga preferenser 😉

Andras barn är vana vid nyheterna eller så…mina vid kassa såpor, hihi.

Ja, i morgon är det alltså 20 år sen. En hel evighet, och ändå så kort tid att jag minns det som igår. Det snöade när vi åkte in till förlossningen, vi var tvungna att tanka (taskig planering) och jag kunde inte sitta still i bilen utan vankade fram och tillbaka med värkar varje minut medan jag stirrade på bensinpumpen, fick massa snö i håret och slog huvudet i dörren när jag knölade in mig igen;)

20 år sen. Obegripligt.

Grattis min fina Janelle <3

 

Om 20 år är den här fjanten 22 år, och ni får tycka vad ni vill, men jag tycker att han ser ut ännu mer som en tjej utan det långa håret?

Han har precis slickat av kladdkakesleven…och sitter på min mage och hoppar …

Patricia satte upp en knut (!) och han kom och tyckte att han var så fin 🙂

 

 

Han tycker om när hon håller på med hans hår, plattar eller lockar. Kamma är inte lika kul, och fy vale om nån ska tvätta det?? Då blir det höga protester, och det är hårtvätt under milt våld, det kan jag lova…

 

Nä hu, nu måste jag hoppa i säng!

Det är en dålig Anacondafilm på tv som jag fastnat i…men det är bara skräp, så jag ska slita mig nu!

Natti natti 🙂

 

 

Janelles dag började tidigt, och nästan lika tidigt för Patricia som fått en snäll förfrågan från syrran om hon skulle kunna fixa håret..kvällen innan gjorde hon naglar:)

Perfekt med en egen stylist!

Håret gjorde hon superfint, Janelles hår är hur tjockt och långt som helst så det tog runt 45 minuter att locka till det. Vi har en såndär pinne man rullar slingor på, bara som en kon, hur bra som helst.

Jag masade mig upp ur sänghalmen efter en ganska sömnlös natt, dels snurrade det i huvudet allt som skulle göras och kommas ihåg, och så krånglade Jamie dessutom, var hungrig en gång extra mitt i natten 🙂

Janelle traskade iväg , hon fick skjuts av en kompis till champagnefrukosten, med sig hade hon sin studentmössa som hon längtat så efter att få sätta på sig.

Vi andra här hemma fixade det som skulle göras, mamma och pappa kom för att hjälpa till , och syrran kom med specialleverans av jordgubbar. Jag gjorde tre jordgubbstårtor och försökte sen få plats med dem i kylen…tack och lov för den vi köpte till husvagnen, den står i poolrummet och vi slog igång den för att få plats med all mat och dricka.

Så packade vi in oss i bilarna, min buss är ju på verkstaden och det krånglade till det lite, men med tre olika bilar så kom vi iväg i god tid.  Trång om parkering såklart, men vi hittade en bit bort, det tråkiga var bara att p-automaten enbart tog mynt, och det hade vi inte så gott om…det resulterade i en förbannad p-bot. Hatar p-vakter av hela mitt hjärta! Står man helt åt skogen så visst, men en sån här dag, när man omöjligen vet hur länge man blir borta,och så mynt?  Enbart! Blä..

Nu tog min svärfar hand om den, han tyckte nog att jag gormade rätt ordentligt när jag kom hem igen, viftandes med lappen 😉

Tack 🙂

 

Nåväl, jag satte Jamie i vagnen, och övriga gick, och ju närmare Katedralskolan vi kom, ju fler glada människor såg vi, och på skolgården var det en skog av skyltar, man såg ungefär ingenting 🙂

Jag tycker att barnen var tappra som inte ledsnade ur där de stod i värme och bara väntade på nåt de inte riktigt förstod.

Janelles klass var allra först med att springa ut, men hon hade ju inte en chans att se oss, eller vi henne, så Matilda, Patricia och Corrinda trängde sig fram till platsen där SP10a skulle samlas, och hämtade henne, och guidade henne till oss.

Så kom hon då….Min fina fina flicka!

Glädjen i ögonen gick inte att ta miste på ♥

Vi hängde på henne mjukdjur och blommor, och såklart plastförkläde underst så inte klänningen blev smutsig:

En flagga i handen att vifta med på flaket 🙂

Och champagneglas att dricka (alkoholfri) cider ur, tror inte hon använde det men det var gulligt.

Efter att vi kramats och hängt på allt, så åkte mamma och pappa hem för att göra klart det sista, de tog med sig Novalie , Robban och Joel och vi andra – resten av familjen, syrran, Anna, gick med henne ner till flaket som väntade, färdigpyntat och tjusigt:)

Där då den äldre släktingen stod och gjorde bort sig, men med gemensamma krafter fick vi Janelle att släppa de ledsna tankarna och tagga upp igen för att åka flak. Dock är jag förevigt förbannad, och hoppas att budskapet gick fram…Morr!

Man ska fan inte behöva gråta på sin student!

Trots allt så lyckades hon mota bort det trista, och blev uppföst som den allra första i klassen på flaket, ingen annan vågade 😉 och efter kom Matilda som skulle vara flakvakt ( över 18 och nykter )

Jihaaaa!! För jag har tagit studenten!!!

Övriga i klassen fyllde på, och stämningen var hög och uppsluppen:

Lycka!

Inte ett endaste moln på himlen, solen strålade, champagnen flödade och livet leker för årets studenter.

 

Vi tog oss till bilarna, packade in oss och åkte hemåt.

Mamma och pappa hade hunnit fixa fram en hel del av snittar och gjort vuxenbål, på alkoholfritt vitt vin och fruktsoda:) och jag hällde ihop barnens på smultroncider och lite apelsinskivor.

Min svärfar och hans fru hade precis kommit, och snart slöt även min svåger med familj upp, och Helen med sina barn, varav den minsta ser ut såhär:

Mio, sex veckor gammal:) Ljuvlig:)

Snittar och bål:

 Hungriga ungar 🙂

Barnbål:

Vi åt snittar och snackade medan vi väntade på Janelle, och så småningom hade de åkt klart på flaket och ville bli hämtade, och så äntligen kom festföremålet hem:

Hon hade på sig samma klänning som hon hade när hon konfirmerade sig 🙂 och skorna är platta ballerinas från Skopunkten för typ 149kr. Inga extravaganser här inte, och det helt på hennes eget önskemål. Hon förstod inte riktigt vitsen med att lägga flera tusen kronor på en klänning man använder en gång, och high heels, som man skulle vricka fötterna i på flaket 🙂

Janelle är, precis som jag. väldigt praktisk, det får gärna vara fint, men bekvämt och praktiskt är viktigt. Mössan är iaf ny 🙂

 

Champagnen hälldes upp:

Och såklart är det inte champagne utan Pommac eller cider 🙂 Typ alla kör bil, eller är minderåriga så det är liksom ingen idé att bjuda på alkhol.

Janelle försökte se lite besviken ut över det faktum att det inte var äkta vara:

Haha, men ingen går ju på det, det här är tjejen som faktiskt är skötsam och inte är speciellt intresserad av att supa skallen i bitar 😉

 

Vi skålade för henne, och sen bjöd vi in till buffén på köksön:

Lax, kyckling, fläskfilé, potatissallad, pasta, grönsallad, västerbottenspaj, lite såser, baguetter och oliver. Cider, öl eller bubbelvatten från Soda streamern .

Vi åt så mkt mat att det var svårt att få rum med tårta senare 🙂

Lovelia i fina klänningen, Trixie har en likadan

Killarna var så fina i sina skjortor.

Alla i familjen hamnade såklart inte på bild, det är alltid några som smiter iväg när kameran kommer fram…;)

 

Före tårtan så var det presentöppning 🙂

Anna var smart och återanvände den tjusiga kartongen som jag klädde i fint papper, och dekorerade till Matildas studentpresent:)

Nästa år tar hennes Joel och vår Patricia studenten….vi vet inte riktigt hur vi ska lösa det..!

Janelle fick mycket fint, och såklart är jag extremt nöjd med hennes reaktion på våran:

– Säg att kartongen är den riktiga!?

Vi har en vana i vår familj att återanvända kartonger när vi slår in paket, så man kan aldrig vara helt säker på att det är samma sak i som visas på utsidan 😉

Men det var det ju:)

En systemkamera 🙂

Klart hon ska ha en egen, att den är aningens vassare än min suger lite dock, hihi.

 

Efter tårtan , som jag glömde fota? Jaja, de såg ut som helt vanliga jordgubbstårtor;) så var klockan runt 19.30 och folk drog sig hemåt.

Patricia skulle få skjuts ner på stan av sin farbror, men vi skyndade oss att ta ett gruppfoto på alla barnen innan hon for:

 Corrinda och Patricia bytte klänningar när de kom hem..de där två är hopplösa på att byta kläder med varandra och sen klagar de för att de inte hittar dem 😉

Fina underbara ungar! ♥

 

I bakgrunden vår vinranka som alltid ser helt död ut  för att plötsligt börja grönska som sjutton.

 

Patricia åkte, och det blev ganska tomt och tyst. Vi röjde lite, och fotade Janelle lite 🙂

 

Bra precis 19 år mellan bilderna 🙂

Janelle var så nöjd med bilden på skylten, hon hade nog varit orolig för att den skulle vara fånig eller pinsam, men herregud, såna är ju inte vi 😉

Hon är ett halvår på bilden, och den är tagen ute på Gräsö camping sommaren 94, som slog värmerekord.

 

Janelle blev ganska ordentligt trampad på foten under flakfärden, och hela vristen svullnade upp, och trots högläge och ispåse gav det sig inte, så jag lindade på ett stödförband innan hon fick skjuts ner till en kompis där tjejgänget skulle förfesta innan de åkte till Flustret och den stora studentfesten som hölls där.

Det hindrade henne inte från att ha en av sitt livs bästa kvällar om jag inte missuppfattat det hela, och det är klart att den ska vara det ! Ett minne för livet:) Jag minns precis vad jag gjorde den kvällen när jag tog studenten…eller ;)?

Jodå, det minns jag faktiskt!

 

Barnen hemma slocknade allt eftersom, och sov sen länge dagen efter, det tar på krafterna att kalasa!

 

Nu är Janelle färdig med skolan, hon behöver inte plugga en endaste dag till i sitt liv om hon inte vill. Den känslan är rätt skön.

Vad hon ska göra i framtiden, tja det får hon själv berätta när hon kommit fram till det 🙂

Nu ska hon få ha några veckor i frihet innan allvaret tar vid. Det är hon väl värd efter alla års slit i skolan.

 

Min fina förstfödda, min ljuvliga unge, min Janelle ♥ – Grattis till studenten!