Jag scrollade runt på Facebook i morse, det är min vanliga rutin innan jag kliver upp:) Jag kollar igenom mailen, Facebook, instagram och om det kommit notiser från Snapchat och WhatsApp. Läser lite här och var och sen är jag vaken nog för att kliva upp. Jag hatar morgnar, det kommer aldrig bli min primetime på dagen, jag är trött, seg och helt off. Min skalle vaknar inte till förrän jag varit uppe några timmar och det är värdelöst. Inte så att jag inte klarar av att göra saker, för det gör jag, men lusten att göra något är på minus. Minsta motstånd och jag dricker kaffe i stället;)

Men det här är ett bra sätt för mig att vakna till. Och i morse vaknade jag till lite extra när jag susade förbi den här bilden:

Utan att bry oss om själva killen i kläderna, jag vet inte vem han är och det är inte intressant heller. Men alltså … är det här en av Sveriges bäst klädda män så vill jag hoppa av nutidståget.

Vad ända in i helvete har människan på sig ens? Nån slags stel, vadderad midjegrej som mest troligt inte ens når ner till byxlinningen. Jag gissar ju eftersom den inte syns, men med tanke på att det är en man, och män generellt inte har en insvängd midja som den feminina kroppen ofta har, så är min gissning att den här slutar där jag har min midja, i höjd med naveln. Om byxorna då sitter som på de flesta män, alltså inte upphängda på höfterna utan nedanför, så blir det ett glapp.

Modernt kanske, men fan inte ”bäst klädd”. Jag får rysningar ända in i själen.

Hans ringar sen då, spetsiga spjut som rimligen borde gå under vapenlagen och kräva licens. Skjortan ser väldigt feminin ut med den svängda delen. Det kan jag tycka är fint, på rätt snubbe, men inte ihop med den där fåniga lilla ursäkten till kavaj, eller jacka? Jag vet inte ens vad plagget ska föreställa ju:D

Överlag ser han ut ungefär som valfri unge här hemma har haft på sig när de velat vara fina. När var fem år gamla.

Kan vi inte ta en sekund åt hans frisyr också:) Jag tycker om långt hår på killar, men … och här kommer mitt problem – det här ser exakt ut som min skurmopp som står och torkar upp och ner i badkaret:D Sorry kompis, gillar håret men inte stylingen.

Jag är gammal. Det tar emot att säga det men när jag ser sånt här så inser jag hur fucking jävla gammal jag är. Jag kan inte se något varken fint, charmigt eller coolt i utstyrseln ovan. På en tjej, nja. På en av Sveriges bäst klädda män? Nope. Jag vet att man inte längre får tycka att saker ska vara maskulina eller feminina, allt ska vara ett enda jävla blurr av HEN. Men jag orkar inte med det:)

Folk får vara som de vill, men de får väldigt gärna berätta vad de vill att jag ska kalla dem. Han, hon, hen, det, inget, annat. Jag begriper inte hur man ska kunna veta vad folk identifierar sig som, och varför det är så galet att säga fel, när folk inte direkt gör det enkelt för betraktaren? Klär en man sig som en tjej, sminkar sig och använder sig av kvinnliga attribut så tar jag liksom för givet att han vill kallas för Hon. Men det är ju inte säkert, han kan ju vilja kallas för vad fan som helst och så blir det surt. Men hur ska man veta? Och kom inte och säg att man alltid ska utgå från att folk är könlösa tills de identifierat sig som något, för låt oss vara ärliga nu – det vanligaste är fortfarande att vara man eller kvinna.

Vill man kallas för något annat, varsågod, jag kan inte bry mig mindre om du vill bli kallad för Den/det, eller hen. Men jag kan inte se det i pannan på dig. Berätta för mig och jag kommer absolut göra dig till viljes, varför skulle jag inte det? Men bli fan inte sur för att jag inte fattar. Rent ärligt så tror jag också att det är en del av grejen. Folk som inte gör nån Big deal av att de känner sig som något annat än de var från början, och gör något åt det märker man ju inte ens av. Medan de som ska sjunga ut överallt, få shitloads av medial uppmärksamhet och göra en karriär på det, det är de som blir kränkta när man inte förstår. I stället för att bara säga som det är så gör de allt konstigt.

Tillbaka till bäst klädda män. Jag kommer ihåg när män såg ut som män:) Jag kommer också ihåg när män såg ut som långhåriga fluffmonster med gummitights och nitbälten:D Men de männen blev aldrig utsedda till bäst klädda. Iaf inte i sina scenkläder, möjligen privat.

Hur tas kriterierna fram till bäst klädda man? Handlar det om att vara mest utfreakad, våga gå emot nån slags ström? Eller om vilken designer det är som rökt på och dragit ihop nåt på måfå? Eller om att själv ta fram saxen och klippa av ett plagg?

Ett axplock från Ellegalan gjorde mig mörkrädd;) Benjamin Ingrosso är ju en stilig man, med skitfula byxor;)

Jag fattar fan inte. Samma sak är det ju med kvinnornas klädsel för allt i världen. Vad är detta? Alltså … Jag antar att det är nån form av statement,men jag kan inte begripa det:D Så då är det ju ett rätt kasst statement:D

Män som lyckats fint med att vara både stiligt klädda och ha en viss pondus är de här två. Minus luvan då, för mössa är bland det fulaste jag vet, om det inte är utomhus på vintern. Inomhus är det bara töntigt. Kostymer varierar ju i snitt hela tiden, de här är ok. De ser ju inte allt för glada ut, men har åtminstone haft lyse i garderoberna;)

 

Till skillnad från här, där det liksom ser ut att fattas ett överplagg. Det här ser ut som underkläder och som om hon glömde dra på själva klänningen.

 

Det här är ett typexempel på vad jag, kom ihåg att det är mina personliga åsikter och ni får tycka vad ni vill, tycker är svinfult.

I jämförelse blir ju det här riktigt skapligt, fast det ser ut som om hon rev sönder ett lakan och en gardin och snurrade omkring sig;)

Och hjälp.

Nummer ett och två är ju bara fula medans Edwin Törnblom är … ja jag vet inte? Alltså jag tycker såhär: En gala är en gala och kräver galastassar. Inte en jävla badrock, inte ens när han toppar den med fula högklackade och bling. Har ni läst den här berättelsen om Kejsarens nya kläder? 😉

Den borde kanske ingå som obligatoriskt läsning i skolan?

Samma här, ska man på gala kan man väl anstränga sig lite? Och försöka se ut som att man bryr sig, och inte dra på nån slags myskläder?

Okej, det var inte meningen att plåga er med bilder från en gala jag inte ens vet vad den är till för:D

Mer än för att visa upp konstiga kändisars konstiga utstyrslar.

Jag är ändå glad över att vara gammal om det är så här man förväntas se ut på gala? Det fanns klänningar som var tjusiga också, ska ju tilläggas. Men när det ser ut som lump och trasa så går det fetbort för min del.

Så. Har ni nåt att tillägga?

 

Nu ska jag ta mitt eländiga jag och försöka sminka till mig. Det kommer absolut vara som att sminka en gris, men det får bli så. Jag ska på möte med en unge i skolan, det blev uppskjutet från förra veckan då jag var sjuk. Det är jag fortfarande helt uppenbart, snorar, hostar och har små feberfrossor mellan varven men utan att det syns på termometern. Jag är nog i skedet efteråt, inte sjuk-sjuk, men på bättringsvägen. Jag har inte varit utanför dörren mer än för att hämta ett barn igår när det ösregnade, och största delen av veckan har tillbringats i soffan. Jag orkar inte ett dugg, så jag ser inte fram emot det här, alls.

Men, livet som mamma:D

Jag återkommer senare.

 

Hur coolt är inte det?

Nu för tiden är det ju inget som är speciellt speciellt med att de är tvillingar, mer än att det i mitt hjärta alltid kommer vara det häftigaste jag ever varit med om:)

Men under småbarnsåren och skolåren var det mesta lite speciellt.

Idag fyller alltså Robban och Corrinda 25 år!

Här var de nykläckta, stora och fina:)

Robban vägde 2,8kg och Corrinda 3,2kg, han sov aldrig på dagen och hon skrek för jämnan:D

De var helt och fullt osynkade och det var det enda som var viktigt med tvillingar hade jag lärt mig, att de skulle synkas för att man själv skulle hinna med att sova och sånt där. Ja, men när det inte gick då? När Robban sov som en stock hela nätterna från det att han var nån vecka medan hon ville äta hela tiden. Måste man synka då?

Ja såklart, sa BVC-tanten. Nej, sa jag efter några veckor, det går ju inte. Jag får mest sömn om jag låter Robban sova och har Corrinda intill mig i sängen så hon kan äta hur ofta hon vill. Jag är glad att jag redan hade två barn, plus min erfarenhet som barnsköterska i grunden. När BVC-tanten hetsade upp sig över olika saker, det vart alltid något som var fel och det var alltid akut. Helst skulle jag åka till barnakuten hela tiden. För vad? Ja han är gul. Ja lite, men värdena är ju ok och på väg ner? Han MÅSTE SOLA! På barnmottagningen suckade de bara och skickade hem oss. Robban var lite mindre, och höll sin egen vikt, men helt plötsligt skulle han matas med rapsolja för att gå upp i vikt? Det här var när jag äntligen fått honom att acceptera välling eftersom jag skulle jobba nätter. Aldrig i hela livet att jag förstör det genom att hälla i ren olja?

När det verkligen var något, som när han hade öroninflammation, och det rann ur öronen, då var hon noll intresserad. Hon var inte bra, nej:D Totalt värdelös och förvirrad.

Varje gång vi kom för att väga var jag ensam. Hon satt vid skrivbordet och fipplade med journalen medan jag klädde av Robban som var tvilling Ett, för Gud nåde om jag tog fel ordning på ungarna!  Jag tog av honom alla kläder, vaggade Corrinda som alltid var ledsen där hon satt i babyskyddet, vägde honom, talade om vikten för sköterskan och la honom på längdbrädan. Då frågade hon varenda gång: Vad vägde han? Eller vänta, förlåt. ”Vad vägde tvilling ett?”

Jag upprepade det men oftast ville hon kontrollera så jag fick väga om, och det stämde ju varenda gång såklart. Hon gick till skrivbordet för att fylla i journalen och: ”Vad vägde tvilling ett nu då?”

Snark. Vid det här laget skrek Corrinda högt för det mesta och jag ville byta barn, men hon skulle mäta längden in absurdum, så Robban också började vråla av ilska över att bli utdragen som ett gummiband, och inte komma ihåg den utan jag fick påminna. När hon äntligen var nöjd med längden, för den måste ju också stämma med föregående gångs, hade hon mätt så det inte stämde måste vi göra om…., så hade jag fått på Robban blöja och alla kläder innan hon fått upp Corrindas journal, och innan hon fått fram tabellerna var Corre avklädd och vägd. Jag rapporterade vikten, och la henne på längdbrädan, tänkte att nu är det lugnt och tyst, nu måste hon ju klara av att skriva in siffrorna. Men icke. Hon skulle helst kontrollväga och såklart glömma vikten likafullt på väg tillbaka.”Vad vägde tvilling två?” Längden samma sak. Jag vet inte om hon någonsin sa deras namn utan det var bara tvilling ett och två.

Jag kom från jordens bästa BVC-sköterska till den där …

Efter några år gick hon i pension eller nåt, tack och lov. Hon var även distrikssköterska och vid något tillfälle vet jag att en av våra grannar som kom dit med någon slags hudåkomma, tvingades gå ut på balkongen för att ”det var så äckligt när det rasade hudflagor överallt.” Jodå.

De sista åren jag hade BVC fick jag förmånen att ha min gamla kollega som BVC-sköterska och det var som en egoboost varenda gång:) Hon hjälpte till med kidsen, berömde mig för att de var tjocka och feta osv:)

Jaja, det gick ingen nöd på mina tvillingar i alla fall:)

 

Ibland sov de samtidigt, de tillfällena är väldokumenterade:D

De har gått i samma klass tills de började sexan, då ville Corrinda gå basketklass så då delade de på sig. De har aldrig varit speciellt nära, men de är ändå viktiga för varandra. Ibland är de så lika att man rycker till, men med åren minskar ju det. När Robban har rakat sig och kommer helt babyslät så inser jag dock varenda gång hur lika de faktiskt är. Han vill sällan vara med på bild så det finns inga bevis;) Men här är för två år sen.

Då var det varmt och skönt den fjortonde maj, men nu är det nio grader och ösregn. Vilket katastrofalt dålig vår vi har! Eller är det bara jag som är sjuk och gnällig?

Jag har skickat mobila presentkort till dem idag, på lite gott, och sen får de riktig present lite senare. Corrinda kommer hem för att jobba lite i sommar, så vi ska fira då är tanken. Och sen vill hon ha fest nere i andra änden av Sverige så vi kanske åker dit och kalasar också, men då kommer inte Robban kunna vara med eftersom han jobbar hela sommaren. Han kör Hemglass och de jobbar alla lördagar, och det är alldeles för mycket pengar för att skippa. Vi får se hur det blir!

Nu ska jag gå och se om nån vill ha mat, jag vill det inte, den här förbannade förkylningen släpper inte taget och jag vill helst bara sova bort dagarna. Äta när det inte smakar är trist, även om det nog kanske är lite bättre nu:) Ta i trä!

Grattis på födelsedagen mina fina tvillingar! Jag älskar er ♥

Alltså, jag är så dagvill! Jag kan inte förstå att det är den 14 maj på onsdag, då fyller mina tvillingar 25 år! Normalt är de här dagarna i maj de absolut vackraste i mitt huvud. Men nu? Jag är kvar i april. Fuck virus.

Jag trodde jag var frisk redan i fredags, hade ju orkat vara uppe utan att sova middag både torsdag och fredag, och lördagen var jag typ frisk. Väldigt seg dock, orkar liksom inte fundera på att ta en promenad, men det är mer för att jag fryser och vädret är tråkigt. Jag hade lock för öronen, känns som att ha öronproppar i, helt värdelöst, noll smak, noll lukt och jag snyter ur halva hjärnan flera gånger om dagen, men det verkar vara rätt normalt. Jag gjorde mig i ordning för att träffa Helen på DogBar. Två killar som spelade covers, hur jobbigt kan det vara liksom? Jag behövde få träffa lite folk.

Man kan väl säga att det var faktiskt jobbigt:D Inte med musiken, det var najs att inte behöva ha öronproppar, och det var härligt att få kramas med kompisarna, men sen. Jag tänker säga det till er här nu, så får ni hålla det emot mig om jag bryter mitt löfte. Men det var sista gången jag var på O´Connors. På allvar.

Jag har aldrig blivit utkastad eller nekad att komma in någonstans i stan, någonsin. Förutom där. På grunder som inte har med något att göra. Vakten där, eller det är två, de hatar av någon anledning mig. Inte för att jag bråkar eller är för full eller somnar under ett bord eller något sånt, nejdå. Utan för att jag haltar, och ”helt uppenbart inte ens kan gå”. Det nekades jag att komma in för ett par månader sen, då var jag nästan helt nykter. Och i lördags var det en kompis som inte fick komma in, och när jag då skulle säga hej då till honom, så fick inte jag heller komma in sen. Fast jag alltså redan hade betalat inträde och lämnat min jacka två minuter tidigare. Nu var jag helt plötsligt inte välkommen. För att han var för full.

Om jag får vara elak, och det får jag för det är min blogg:D Så är de där två vakterna vidriga. På allvar. De silar mygg och sväljer kameler. Båda två visste att de släppt in mig två minuter tidigare, men båda två skulle nu göra en stor sak av att jag var otrevlig för att jag blev en smula irriterad över deras bemötande. De beter sig som klassiska ”jag ville egentligen bli polis men kom inte in på polisskolan så nu tar jag ut all ilska över det på folk som är glada”-vakter. Jag är alltid trevlig mot vakter, det finns liksom ingen anledning att inte vara det, dessutom vet man ju att de sitter på makten att hiva ut en, och det var jag även i lördags. Tills de går på mig som två jävla bufflar. Två minuter tidigare gick det utmärkt att ta emot mina pengar och jag ser ett mönster som gör mig irriterad. Den ena av de där två har jag haft en ordväxling med vid några tillfällen. Det är alltid: ”Passa dig för annars åker du ut!”-hot som levereras. Om jag uppför mig, vilket jag alltid gör, så finns det ingen anledning att hota mig, och det reagerar jag hårt på.

Jag är inte ensam om att tycka så här om de här två, och nu känner jag att mitt mått är rågat. Jag tycker om O`Connors som pub, men deras val av vakter går inte. Jag kommer ju åka ut vad jag än gör. Bara för att de kan. Och det tänker jag inte gå med på, de tar inträde vilket bara det är sjukt, sen åker man ut om man tittar fel på vakten. Allt samtidigt som folk kan vara extremt råpackade och otrevliga i en annan del av lokalen.

I stället gick vi till Harrys, eller förlåt de har ju bytt namn till … öht Etage. Vakterna där hade inga problem med att släppa in mig, och då hade jag ändå gråtit lite bittra tårar av ilska för att jag blev så förbannat jävla arg;)

Kvällen var ändå trevlig, förutom vakt-asen. Killarna som spelade covers var både bra och kul. Jag gillar ju när det är låtar man känner igen och kan skråla med i:)

Dagen efter var jag tillbaka på ruta ett. Men vafan? Jag var uppe rätt skapligt och duschade och käkade, men sen hade jag lite frossa, lite hostattacker from hell, en snorproduktion på högvarv, och återigen ont i huden, sådär som jag bara har när jag har feber. Det höll i sig hela dagen, hela kvällen och en bra bit in på natten. Sen somnade jag så svårt att veta hur jag mådde då:)

Nu i morse kändes det som jag kanske var bättre, men nja. Det är tveksamt. Jag är ändå inte sjuk, fattar ni hur jag menar? Jag är matt, trött, seg och extremt ofokuserad. Kan inte riktigt hålla en tanke i huvudet tillräckligt länge för att åtgärda den. Jag har försökt beta av mail men det är svårt när orken tar slut direkt. Jag är halvdöv och snorig så det är ju svullet i öron-näsa-hals området vilket påverkar såklart. Jag vill ju inte använda nässpray men just nu får jag nog återgå till den. Jag slutade med den för några dagar sen, eftersom jag är livrädd att bli beroende igen. Men samtidigt är jag lika livrädd att det här ska fastna och bli nån läcker bihåleinflammation:D

Jag känner mig färdig med att vara sjuk nu.

Jag har läst era kommentarer om lukt och smak och tänker inte lyssna på dem som säger att det kanske aldrig kommer tillbaka:D Så jobbar inte jag. Jag ska ha tillbaka det. Finns inget annat. Jag tänker att det är lika bra att gå ut med en positiv inställning:)

En annan sak som hände i helgen är att Helen och jag beställde de dyraste biljetterna jag någonsin beställt, för så dåliga platser:)

Jag hade ju missat det här, så det var ju slut på bra biljetter, men då brukar det ju å andra sidan inte kosta så mycket. Döm om min förvåning när Helen visar upp att helt vanliga sittplatser vid sidan av scenen kostade 2300kr STYCK! Nere på ståplats ska man tydligen sitta nu, och då fick man hosta upp 2800kr.

Det mesta var ju slut, förutom de här dyra biljetterna då, men vi har nu sittplats i mitten, på mittenläktaren, för tusen spänn styck. My fucking god. Jag var på väg att vägra, jag ska se både Guns n´roses och Robbie Williams i år, då står vi och betalar typ 800kr. Där nånstans går smärtgränsen. Jag kan betala mer för att stå i Golden Circle, men för att sitta långt uppe på läktaren? Det sved ordentligt, kan jag meddela:D Samtidigt är det ju fånigt att avstå för några ynka hundralappars skull.

Men, så här är det, en gång på stenåldern, innan de var världsberömda, spelade Roxette i Uppsala, och av nån anledning jag glömt, troligtvis handlade det om ekonomi, så gick vi inte och såg dem. Något som skavt sen dess. Jag hade gärna velat se dem, Per Gessle är ju min barndom på så många sätt. Jag såg Roxettes debut i nåt underhållningsprogram på dåtiden och jag gillar det, både nu och då. Jag vet inte om de inte spelat mycket i Sverige eller om jag helt enkelt hade för mycket att göra med att vara mamma då, men nu kan jag se dem. Den chansen att få bort skavet måste man ta:)

Jag tycker valet av Lena PH är suveränt, hon har en pipa som kan mäta sig med Marie Fredrikssons, samtidigt som den är egen och unik. I december, tror det var den femte, är det dags. Jag fyller år fem dagar senare och har alltså skaffat mig själv en finfin födelsedagspresent:D

När jag bokat biljetterna till Guns n´roses var jag helt lycklig i själen efteråt. Jag trodde inte att jag ville gå så mycket som jag tydligen ville:) Frågade syrran och hon var lite sådär njaaa, njäää, kanske…. och jag bokade direkt efter ”kanske”:) Så fort biljetterna landat i min inkorg spred sig lyckan i kroppen. Jag blir fortfarande alldeles pirrig:) De är så jäkla bra!

Den känslan är inte samma inför Roxette, men det kommer mest troligt finnas där när de drar igång, för det är låtar som funnits intill mig i livet:)

Att musik kan vara så viktigt ändå. Jag älskar musik och jag har vidgat mina vyer under åren. Alla som blev så förvånade över att jag gillade Herreys, kanske blir lika förvånade över att jag nu också lutar åt country-hållet:) Vilket inte är ett dugg konstigt för mycket av countryn är ju ren rock. Med magiska röster.

Nu måste jag gå och snyta mig och dricka en halvliter vätska, jag är osäker på om jag har lite feber eller om det bara handlar om att det är kallt inne. Solen visar sig så jag ska gå ut och sätta upp snoken …. nej förresten, den försvann;)

Ha en bra måndagkväll nu:)

Om det nu är covid jag haft, så är det ju många saker som faller på plats. Främst varför inte ColdZyme funkade, för det dräper varje vanlig förkylning i sin linda, men även den här extrema tröttheten, mattheten och trycket över bröstet. Men främst – att jag inte har nån smak. Eller lukt. Och nu är min lilla fråga – när tänker det komma tillbaka tro?

Jag läser på 1177 att det kan ta några veckor och jag bara – eh va? Nej. Jag luktar mig ju igenom livet:)

Men seriöst, hur är det ens möjligt att tappa det mer eller mindre helt? Jag har aldrig gjort det förr, utan hur sjuk jag än varit har jag känt dofter. På gott och ont för man luktar ju inte direkt rosor själv när man är sjuk;) Det enda som är en aning positivt i att inte ha nån lukt är väl möjligen den detaljen att jag delar hus med inte en, inte två utan TRE söner. Vars fötter stinker;)

Men annars. Kom tillbaka. Igår gjorde jag granola i ugnen och det är lätt hänt att man bränner den, speciellt om man som jag har i kakao, då ser den bränd ut från början och man tror att det är lugnt, det är bara färg, tills det osar bränt i hela huset. Det var nog då jag till fullo insåg hur det låg till. Jag satte ner näsan i plåten och kände att det var varmt, inget annat. Smakade och det smakade absolut inget. Jag fick be Lovelia om hjälp. ”Är det bränt? Smakar det som det ska?” Snacka om att bli fråntagen ett viktigt hjälpmedel i vardagen!

Maten igår var tydligen vansinnigt god, och jag kände en svagt sur/syrlighet från beasåsen, det var allt. Samma med bakverken Lovelia fått hem, ni vet wienerbröd med nån slags fyllning. Jag kände ju konsistensen och fattade att det borde smaka något och jo en knepig syrlig smak som jag inte kunde placera gick att urskilja. Hon sa att det var äpple och då vet jag iaf hur det borde ha smakat:D

I går köpte jag superfina färska hallon på Ica, idag åt jag dem till frukost och tänkte hela tiden att det var ett jäkla slöseri. Nog för att hallon ibland smakar noll och intet, men de här var enligt de andra fina. Jag som alltid hävdar att mat för mig är bara en ren överlevnad, får nu suga i mig det:) Det kanske är bra, om inte godis eller chips heller smakar något kan det få stanna, men vid en närmare eftertanke, nej. Bättre jobba på självkontrollen. Jag luktar ju på all mat jag äter. Det här har jag alltid gjort, jag vet att pappa ”klagat” på det sen jag var liten. Men rent krasst är det en överlevnadsinstinkt och det är ju rätt klokt ändå. Mat som luktar och smakar bra äter jag oavsett vad det står för datum på det. Vissa saker kan jag släppa om de är känsliga, jag har fortfarande en emetofobi i botten som ligger och pyr och den försöker jag hålla i schack utan att inskränkas, det är en tunn linje att balansera på. Fisk/skaldjur chansar jag inte på, om de inte kommer från frysen då, där står tiden stilla:)

Barnen har fått lära sig att man luktar och smakar och jag är stolt över att de flesta lär det vidare till sina kompisar. En av tjejerna kom hem i chock efter att en kompis slängt ett halv paket bordsmargarin för att det ”ändå är BF-datum på det i morgon”. Hon bara: ”Men? Är det nåt fel på det idag?” Nope, det var det ju inte. ”Varför skulle det då bli oätligt i morgon?”

Jag ställde in en tetra nyponsoppa i kylen häromdagen, bäst före var nån gång 2021. Jag förutsätter att det kommer smaka utmärkt. Så länge saker förvarats vettigt och är i hela förpackningar brukar det hålla evigheter. Just den måste jag vänta en aning med, jag måste ha tillbaka mina sinnen först:D

När jag var som absolut sämst i min emetofobi … och här måste jag bara säga: Vem fan kom på att sjukdom skulle benämnas som MIN? Jag har inte valt den, vill inte ha den och kommer aldrig ändra mig, alltså är det påtvingat och då känns det som ett accepterande att kalla det för min. Jag gör det om vissa saker, oftare i efterhand, när de är överstökade har jag insett…

Tillbaka 🙂 Då minns jag hur jag hivade ett och ett halv kilo färsk köttfärs i soporna för att det luktade inte så bra. Jag har kastat annat kött också. Fint kött. Bara för att det inte luktat gott. Och Newsflash baby: kött luktar inte speciellt mumsigt, det luktar – kött. Det ser inte alltid superkul ut heller, men behöver för det inte vara dåligt. Försök säga det till en emetofobiker. Försöka också berätta för en sån person att det faktiskt går att använda skärbrädan även efter att man skurit kyckling på det, för det går att diska. Varmt vatten, diskmedel och skrubba på, så behöver man inte kasta den.

I efterhand när jag ser tillbaka inser jag exakt hur stört det var. Där och då hade jag med lätthet givit djävulen min själ för att slippa må som jag mådde. Samtidigt skämdes jag och mörkade deluxe. Det finns folk med riktiga sjukdomar, sådana man dör av, som skulle älska att bara ha lite kräksjuka mellan varven. Det tog tid innan jag fattade att det inte går att jämställa, man får må dåligt även om andra mår ännu sämre. Hur bra jag mörkade fick jag svar på många år senare, vid ett gräl mellan mig och exet där han beskyllde mig för att aldrig vilja göra något. Han rabblade upp att jag inte ville göra si eller så eller det och det, och jag bara gapade. Hade han inte fattat ett enda dugg under alla år? Det handlade inte om att inte vilja, utan om att inte våga. Att inte klara av att gå emot den här vidriga fobin. Det hjälpte ju inte direkt heller att han var borta så förbannat mycket att när väl någon hemma blev magsjuk så var det jag som var tvungen att ta hand om det. Jag HAR tvingat mig till massor av saker, fejkat och låtsats vara glad och räknat timmarna till en eventuell inkubation klarats av. Jag har vänt i dörren hos farfar en gång när vi åkt hela vägen dit för att äta middag och det visade sig att kusinen precis kräkts innan vi kom. Det var inte lätt, men just där och då var det rätt beslut för mig, och i efterhand när det visade sig att kusinen fortsatt kräkas, var det rätt även för familjen.

Jag pratade massor om det med honom, och det var ju bara att inse att han inte lyssnat ett enda dugg. Han hade verkligen ingen aning om hur dåligt jag mådde. Eller, så struntade han i det, vad vet jag. Om han hade varit ett stöd hade det kanske inte behövt ta så många år, det handlar ju om give or take 20 år, eller så hade det varit ännu värre, vem vet. Men jag hade oavsett känt mig stöttad. Att inse att jag varit och var, helt ensam i det jag ändå trott att han förstått, det var inte ett jättekul moment. Att få skit för något man inte kan kontrollera är tufft.

Idag är jag inte där längre tack och lov. Ibland känner jag hur det sticker till, paniken knackar på och en varm eller kall våg sköljer över hela mig, får mig att kippa efter andan och trampa vatten. Sen drar jag några djupa andetag, fokuserar och talar om för mig själv att jag inte vill tillbaka dit. Sen tacklar jag det som kommit i min väg, dvs någon form av magsjuka. Skulle jag välja att backa och fly skulle jag troligen vara tillbaka i emetofobi-träsket direkt och det vägrar jag.

Därmed inte sagt att jag söker upp kräk. Absolut inte. Minns med obehag hur mamma ringde för några år sen och sa att jag måste komma för pappa var sjuk, och hon med. Det här var när han var dålig hela tiden och det var akuta utryckningar mellan varven. Jag fick råpanik deluxe. Tror att det då också handlade om andra saker, som att det var pappa, som var så sjuk i annat, och att han är min pappa, den som ska vara stark. Plus att det var mamma också. Jag ringde in syrran som backup och sen drog jag upp halsduken över näsa och mun och behöll den där hela tiden. Pappa var så dålig att vid kontakt med sjukvården skickade de en ambulans, jag stod ute på balkongen och pratade med dem medan mamma och syrran var inne.

Barnen lät mig inte komma hem, Patricia bodde hemma då och hon och Novalie är lika illa däran som jag var förr, utan de packade en väska åt mig och jag fick flytta med hem till syrran under de här 48-72 timmarnas inkubation. Syrran, som, framåt kvällen började kräkas. Jippie, eller inte;) Hon hade INTE haft halsduk som skydd, just saying;) Man kan ju säga att jag blev kvar där hos henne i en vecka eller så, först för att vänta in att hon blev frisk, sen alla timmars väntan på att jag skulle bli sjuk och sen något dygn extra.

Erkänner mer än villigt att när syrran blev dålig gick jag raka vägen ut i hennes spritförråd och rotade fram en Mango-vodka som jag sen drack:) Det var det starkaste jag hittade, och det var den eller alkogelen;) och tanken var att bränna bort varenda viruspartikel. Det här var nog den gång det varit tuffast och närmast ett totalt ”återfall” i fobin, och det lär ju ha berott på att jag hade alldeles för gott om tid att tänka och för lite att göra. Jag hatar fortfarande magsjuka och att kräkas, men jag har inte dygnet runt-ångest inför att det kanske kommer hända någon gång i framtiden, som jag hade förr.

Nej fy fan.

Nu måste vi prata om roligare saker!
Jag vet dock inte vad:D

Men vädret hörrni! Vi är ju ändå i Sverige, vad är inte bättre att prata om då? Nog för att jag har varit däckad en vecka, men har det varit något härligt vackert, varmt majväder? Jag har sett solen, absolut, men de gångerna jag gått ut för att kanske sitta en stund ute har det varit kallt. Det känns inte som en dum idé att ta vinterjackan, men av princip ska den läggas undan till i höst nu, men då blir det dubbla andra, en vind och en varm. Det snöade och haglade häromdagen. WTF liksom?

Jag är inte det minsta brun, jag som får en fin bränna bara jag visar mig ute, är blek som ett lakan. Även innan jag blev sjuk;) Det handlar enbart om att jag inte varit ute, för att det är för kallt. Jo, det går säkert att ta på en jacka och hänga ute nu med, det fattar ju jag med, men det är ingen njutning. Jag vill ha varmt!

Nu måste jag avsluta, ska skriva lite fantasy i stället. Jag älskar min berättelse! Jag drömmer den, jag lever den, jag funderar massor runt den och den rullar på. Jag får finfina omdömen från läraren och det ger mig en boost att fortsätta hela tiden. Jag har nästan ett färdigt slut också, i sikte:) Det är ju min akilleshäl all time high. Helst skulle jag ju bli klar inom den här terminen, för att få ha kvar det, men det är nog inte helt hörbart. Men jag kan ju börja med att faktiskt skriva:)

Ha en fin fredag!

 

 

Men fy fan vad risig jag har varit! Helt rå-däckad i flera dagar.

Börjar ändå med att säga att husvagnen är på plats – tadaa:D

Jag mådde helt ok i lördagsmorse när vi åkte, var lite hes och lät bitvis som Zeb Macahan;) men inget mer än så. Vädret ser ju ut att vara katastrof men det var faktiskt väldigt trevligt. Lagom, om man så vill.

När vi rullade in på campingen, klev jag ur för att checka in oss och hämta nyckeln, och gick från passagerarsätet runt bakom vagnen. Varför berättar jag det, tänker ni? Jo, lyssna:) När sen Jimpa backade in, (och såklart givetjävlavis nailade det på första försöket, vagnen hamnade exakt där jag ville ha den. Jag skulle aldrig få dit den, varken jag eller syrran kan backa med släp. Utan är det noll problem, jag backar lätt in på varenda p-ruta, in mellan trånga grindstolpar osv, jag backar heller än kör framåt när jag måste precisionsköra. Men med släp? Nej vi har slutat att ens försöka och kopplar loss och knuffar för hand i stället, det går snabbare och är enklare) så var jag helt fokuserad på var vagnens hjul var i förhållande till trädäcket, sen gick jag fram mot bilen på vagnens högra sida hela tiden, för att säga att det var perfekt – mission completed, när syrran utbrister: Men? Vad har hänt här??

Jag kollade direkt ner på hjulet, vi har lyckat köra sönder det förr, men nu var det helt- Fattar inget och tittade upp på henne som viftade mot vagnen, mot dörren…?

Haha, jomen vet ni? Tänk er att dörren är stängd och att hela den där beiga plåtbitenöver hjulet har släppt och under den fladdrar två, tre frigolitbitar som ju vagnen är isolerad med…:D Det var synen som mötte oss. Lite som att öppna en konservburk:) Hur i hela friden vi kunnat missa det? Fan vet när det hände ens men Jimpa fattade iaf direkt varför. Listerna runt dörren är slut och det är vad som delvis håller fast plåten, han har skaffat nya men vi hann aldrig sätta upp dem eftersom vi skulle ut så tidigt. Eller vi … det är HAN och ingen annan som ska äras för allt jobb med vagnen:)

Vi fick upp förtältet snabbt, det är ju en extrem skillnad mot det gamla som vi på allvar kunde hålla på med i två timmar eller så bara att få upp det löst, nu tar det en timme och då är allt förankrat och justerat och färdigt och klart. Plus annexet:) Alltså jag älskar mitt annex! Jag borde ju såklart ha bytt förtält redan när jag började säsongscampa, för med alla kidsen med hade det varit enormt värdefullt, men jag visste inte ens att det fanns då.

Vi hämtade alla saker ur huset ni ser bakom, där de vinterförvaras, sen sopade vi av den rutan vi haft till vårt förfogande och kände oss duktiga:)

Nu återstår bara att se om allt är korrekt justerat, det handlar inte om speciellt mycket för att det ska samlas vatten på taket och det är inte bra. Jag hoppas mina snälla grannar håller koll, för troligen kommer jag inte hit än på ett tag. Det är för kallt ju:)

Vi tog det lugnt, käkade lunch i godan ro, fikade och grejade på, Jimpa säger hela tiden att han inte vet hur man gör när man campar och det börjar ju bli bullshit för han har gjort det här många gånger nu:)

Mot eftermiddagen var jag redigt hes, men mådde supertoppen, och tänkte att det handlar säkert mest om att jag givetvis är en aning förkyld men också att jag babblade konstant. När jag väl är förkyld så sätter det sig gärna på rösten, helt normalt. Vi körde hem, och jag var trött såklart, men kollade på nån film. Sen… Blev jag sjuk. Just like that.

Frös, hade ont i huden, tungt över bröstet, snorig, hostig, mådde allmänt skröpligt. Kröp i säng och tvärdäckade, klockan var runt midnatt. Vaknade framåt lunch dagen efter. Hade givetvis vaknat och vridit och vänt mig, hostat, snorat och hostat lite till. Klev upp och åt ”frukost”, och sen var jag helt slut och det var bara att gå tillbaka till sängen. Sov precis hela söndagen. Mådde ändå inte dåligt, men jag har också ett lite skevt sätt att se på saker. Typ: Det kunde alltid vara värre, och så är jag glad att det inte är det. Ja, det är knepigt;)

Men ingen huvudvärk är i min värld värt massor. Sov till och från hela natten också och vaknade till på måndag morgon för att väcka Jamie. Somnade om. Vaknade, somnade, vaknade, somnade. Orkade inte göra ett skit förutom sova. Satt i tio minuter och glodde på Tv.n i mitt rum och funderade på om jag skulle casta upp något att titta på, men pallade inte och sov i stället. När jag sen väl orkade kolla, har jag för ovanlighetens skull, varit tvungen att stoppa mitt i och sova några timmar. Att prata med nån var helt uteslutet, barnen kom in och berättade saker och jag lyssnade såklart men sen var jag slut.

Jag har varit riktigt sjuk. Orkade inte ens surfa runt, utan kollade snabbt av mailen nån gång per dag ifall det var nåt viktigt, och sen var det bra med det. Sen sov jag igen:) Jag brukar aldrig vara speciellt sjuk, enda gångerna jag åkt dit sista åren är av covid, och med tanke på att jag har exakt noll lukt och smak kanske det är samma nu? Jag fick en vitlöksklyfta av Robban för att testa om jag verkligen inte hade smak och det enda jag kände var att det var starkt och en väldigt mild touch av vitlök. Jag åt halva:) sen kändes det meningslöst. Att sova så här mycket har jag nog aldrog heller gjort, förutom när jag haft covid. Normalt klarar jag av att vara vaken men det var inte ens nån idé att försöka;)

Det här var inte en bra vecka att vara sjuk på, en av kidsen ska påbörja en grej som vi hade tid för två dagar, och sen hade jag ett möte med en unges skola. Fick boka om allt. Det fanns liksom inte på kartan att jag ens skulle kunna proppa i mig alvedon och ipren och fake it till I make it. Trots att jag ätit dem regelbundet har jag känt hur febern krupit upp och ner, det känns i magen och i huden, så jäkla skum känsla. Jag har rätt låg temp i vanliga fall och det krävs ytterst lite ökning för att jag ska känna av den.

På tisdagkväll släpade jag mig upp för att kolla Robinson med Robban, och låg som en utslagen säl i soffan istf sängen. Försökt sitta upp lite för att skaka runt på slemmet i lungorna, typ.

I onsdagsmorse började jag misströsta och tänkte att jag kommer vara risig för evigt. For ever. Eternity. Fuck. Var uppe och röjde det värsta i köket, men var tvungen att  – ja just det, sova lite sen. Eller faktiskt sov jag inte i går, onsdag, men jag vilade. Jag plockade undan så robot-Dusty kunde dammsuga och skura golven, och jag tvättade faktiskt Jamies matchkläder som han skulle byta ut på kvällen. Det var allt. Eller vänta, jag ”lagade mat” också, dvs stack hål i matlådorna och värmde på dem:) Jag har aldrig uppskattat dem mer än nu. Inte för att jag har nån smak då, men för att kunna servera kidsen mat. Både Lovelia och Trixie har dessutom jobbat kväll, och Robban gör alltid det så det är bara de yngsta killarna hemma. De är 13+15 år och kan absolut laga mat, men … jag undviker det gärna. Jamie är så klantig och saker går sönder i hans närhet, jag är livrädd att min spishäll ska spricka igen. Ta i trä!

I dag, torsdag. Jag vaknade sju och väckte Jamie och kände att …. jomen kanske mår jag lite mindre sjukt idag? Kanske är trycket över bröstet borta, kanske har jag inte ont i huden, hm? Har sovit extremt dåligt, kan vara för att jag låg och kollade på Twilight-filmerna igår, jag är en sucker för dem, men ännu hellre böckerna. Slumrade en stund till men klev sen upp, käkade frukost och började samla ihop sopor som skulle ut. Vi har sophämtning i morgon, fick nya kärl för ett tag sen och man kan väl säga att vi inte riktigt kommit in i att man faktisk kan slänga tidningar och glas där ute nu för tiden, att man inte behöver samla papper och plast i garaget osv. Att jag varit sjuk innebär också att chefen varit borta…;)

Jag höll på med det en god stund, gick vändor mellan tunnan och garaget:) och var glad att förhoppningsvis inga grannar såg. Jag hade ett mission idag, och det var att åka till ICA, De har nån SuperBonanza-torsdag med fina priser på många varor, och det kan man inte missa. Tidigare i veckan hade jag inte ens orkat höja på ögonbrynet över det, men nu kände jag mig frisk. Om än inte i form, för oj så trött och matt jag är.

En blick i spegeln visade en hålögd jäkla häxa, så det krävdes en del förarbete med sminket innan jag kunde utsätta andra för mig själv;) Fick sällskap av Jamie och vi handlade det vi skulle, sen hem och då har jag faktiskt plockat och städat hela eftermiddagen. Gått ut med påskgrejorna, grävt ner en gammal hyacint, flyttat på saker som legat och väntat osv.

”Lagade mat” och där tog orken slut. Vi åt vid sju och sen satt jag kvar och snicksnackade med Robban en stund, innan jag var tvungen att bege mig in i mitt lilla krypin, med sista Twilightfilmen. Nu har jag sett klart den, och ska snart joina honom i vardagsrummet för lite mer Robinson och sen försöka sova. Det går ju inget vidare, vilket i sig väl är ett tecken på att det är som vanligt:D

I morgon är det fredag, jag tänker vara hemma och kurera mig vidare, har bokat av allt som funnits hela veckan men om vädret tillåter ska jag ta en promenad med Doris. Hon har haft så sjukt tråkigt med mig sjuk och ingen unge hemma, det är ovanligt.

Lördag har jag planer och då jäklar ska jag vara frisk:D

Det som är nu är matt och trött, snorig och täppt, det skulle kunna bero på nässprayen delvis, jag klarar inte av att ta sån mer än ytterst sporadisk för då blir jag beroende direkt. Tack alla graviditeter:D Har varit extremt fast i ett nässpraysberoende och undviker det så långt det går, men nu har det varit att välja mellan pest eller kolera. Jag får vänja av mig när jag är frisk. Värt att notera är att jag alltid har bebis-styrkan, så det är ju bra iaf.

Nåväl, det som inte dödar, det härdar. Det är sen gammalt:)

Hur mår ni? En kompis som messade mig i …. öh fredags kanske? påstod att många var risiga, även han. Samma som mig tydligen. Det är ju egentligen oväsentligt, men alltid skönt med lite sällskap i misären:)

Ha en bra fredag nu! Själv ska jag försöka fatta att en hel vecka i maj, min favoritmånad, försvann. Inte okej alls.

Hörs snart!

Annonslänk för BetterFeast

Jag måste tipsa er om något som är suveränt! Nämligen helt färdiga matlådor, det ENDA man gör är att ställa in dem i ugnen. Alltså, hur bra? De kommer från BetterFeast och ni får, håll i er – 51%rabatt på er första Familjelåda!

Hur bra??? (Se kod längre ner.)

Jag har testat nästan alla varianter av matkassar genom åren, och tror inte jag träffat på någon som är värdelös, men grejen är ju att det alltid handlar om att man måste tillaga maten. Jag gillar ju inte att laga mat:) Och ska jag göra det så gör jag hellre något jag vet går snabbt som ungarna gillar, än att testa nya grejer. Lite trist kanske, men laga mat är inte kul.

Med BetterFeast får du hem helt färdiga lådor, kylda såklart, i rejäla kartonger med frysklampar så de tål att stå en bra stund utan att de blir varma. Jag har haft mina kvar i lådorna, med frysklamparna i ute i poolrummet när det är den här temperaturen och det funkar alldeles utmärkt. Jag hivar över några filtar så håller sig kylan. De levereras fram till dörren:)

 

 

Nu har jag dem i ett kylskåp nere i matkällaren, och det är som en dröm att packa upp dem och veta att jag bara behöver ställa in  i ugnen en 25 minuter eller så:)

Herregud, det är så gott! Jag som är som en jäkla kinkig unge när det kommer till mat, för trots att jag inte gillar att laga mat så har jag åsikter, jajamen;) Men det får inte vara fett kvar på köttbitar, eller senor, eller något annat som är läskigt.

BetterFeast mat får, på allvar nu, toppoäng! Nej, det är inget för den som bara äter rysk kaviar och oxfilé kanske, men för normala människor som äter husman blandat med influenser från alla världens hörn är det mycket, mycket mer än gott:)

Man väljer rätter själv från en lång lista, och det svåraste är ju att välja, för det finns så mycket gott.

Låt oss kika lite på vad vi haft:

Väldigt goda hamburgare, med stora burgare! Överlag är det väl tilltagna portioner, till och med tonårspojkarna blir mätta.

Allt är med, så pommes, sallad, rödlök, tzatziki osv.

Det här har jag glömt vad det var, men ett vegetariskt alternativ, svingott, med ris, sås och bönsallad. Den ser kanske inte jättekul ut, men jäklar så god:)

Jag blev så glad att det blev bönsallad över som jag kunde tjoffa i mig. Till och med de gröna långa samlade bra, herr kuverten:)

Bolognaise – med parmesan:)

Alla middagar vi har haft har varit för fem personer, och nästan varje gång har det blivit en mindre matlåda kvar, och det trots att vi ofta är nån mer.

Det här gillade Sellman, han hade sånt span på pizzan på någon form av tjockt bröd. To die for!

Det var tomatsås, kyckling, ost, nån sås jag inte kan stava till, ruccola och pommes. Proppmätt:)

Något som barnen åt en fredagkväll när jag var ute och svirade var pannbiff. När jag kom hem på natten och såg att det fanns en kvar blev jag så glad, för de här är superfina!

Jag gillar absolut inte lök, men kidsen älskar det. Det här är ju en riktig husmansklassiker, och det bästa är att man kan välja som man vill. Bara husman går fint, eller så tar man in andra smaker, det här är nån sötsur sås och kyckling som barnen satte upp som favorit.

Löjligt gott!

De kommer alltså helt färdiga för att värma på, i lådor. Man bara gör hål i plasten och in i ugnen.

Det står på hur många grader och hur länge men oftast 180 grader i 25 min.

Jag har barn som gillar att laga mat, och som tycker om mat på ett helt annat sätt än vad jag gör, och de ger också matlådorna 10/10. De ÄR bra!

Idag är jag sjuk, igår var jag iväg, ofta är jag och tränar, och det är så jäkla skönt att veta att maten står där, redo och klar för vem som helst i familjen att fixa. Just när man är sjuk och inte vill stå och snora över grytor och kastruller är det extra skönt. Jag önskar att det funnits när jag hade småbarn:)

Testa det här!  Ni får alltså 51% rabatt på er första Familjelåda, med koden infl-carola och det enda ni förbinder er till är en ytterligare låda till full pris. Ni väljer hur många dagar/vecka och för hur många personer, och såklart vilka rätter. Jag rekommenderar … alla! Idag ska vi äta matpannkakor med kyckling och lite annat, jag har aldrig testat det och det ska bli så spännande. Om jag har nån smak då, det är den lilla detaljen … Hatar att vara sjuk.

BetterFeast infl-carola 51% rabatt

Varsågoda och trevlig helg 🙂

 

 

 

 

 

#makeinfluence-EdqQYyn

Nu är det vår:)

Sista april i Uppsala är något utöver det vanliga, jag såg precis en video som Jamie kollade på Youtube, om förra årets. Jag har ju aldrig studerat på universitet i Uppsala, och har aldrig haft tillgång till nationslivet osv. Jag fick barn när jag precis fyllt 24 också, så för mig är det en mer eller mindre okänd värld allt det här med fest och fylla hela dagen.

Men det är helt ok:) Jag tror säkert det är kul, men inte riktigt min grej. För jävla mycket oberäkneligt folk.

Däremot har jag ju barn som lockas av det enorma folkfestandet, och man kan inte låsa in dem. Inte ens när det dagen innan begicks ett trippelmord. Vilket såklart fanns med i tankarna hela tiden. Jag tycker det är oerhört tragiskt på alla sätt och vis och har svårt att skaka det av mig. Det tror jag gäller de flesta faktiskt, det var så extremt brutalt och vidrigt.

Nu har de släppt den 16-åring som först var anhållen, han är friad tydligen. Men han avvek likafullt från ett HVB-hem … I min enfald trodde jag att de ställena var låsta och bevakade, inte frivilligt. Whats the fucking Point med det då? De har flera andra anhållna nu, lite äldre. Fy fan, det är vidrigt.

Jag hade förmaningstal deluxe med kidsen kvällen innan. Var uppmärksamma, tänk efter före, se er omkring, reagera på ovanliga saker. Om ni hör en bil som varvar – reagera. Ge er inte in i farliga situationer. Ring hellre 112 än att gå i mellan. Saker som jag själv har svårt att göra, för det sitter liksom djupt inrotat i ens DNA att man vill hjälpa någon i nöd. Men törs man det idag? Jag vete fan.

Vi har en app där vi kan se varandra live, det är skönt. Inte för att jag sitter och kollar upp var de är, (de brukar däremot kolla upp mig, de små räkorna;) ) men OM det skulle inträffa något är det skönt att veta var de befinner sig, eller iaf befann sig senast. Jag förbereder alltid för det värsta men hoppas på det bästa. Jag bad också om uppdateringar mellan varven och de skickade också till mig när de bytte plats. De är ju vettiga ändå och jag litar på dem. Tills de bevisat motsatsen, då jäklar är det slut på förtroende och fördelar. Det har funkat bra hittills.

Trixie jobbade från 14-04 … ett riktigt långt pass:) Hon jobbar på krogen, så det är ju inte så konstigt. Hon bytte ställe efter halva tiden, och det hade förlöpt utan större problem. Jordan, Jamie och Lovelia var med kompisar lite här och var. Jag gjorde inget, mer än var hemma och försökte jobba undan lite. Men en förkylning höll på att krypa på och jag var inte på topp. Fattade ju först inte varför jag kände mig så sänkt:D

Jag och syrran skulle till Jimpa på kvällen, de har ett fint firande där han bor, vi var dit förra året och det var mysigt. För att ens orka med var jag tvungen att ta en powernap först. När jag vaknade insåg jag att – fan, jag är ju förkyld;) och hämtade Coldzyme. Det är så jäkla länge sen jag var sjuk. Vi åkte dit vid sex-draget och han bjöd på pizza och paj och vi snicksnackade och åt så det stod ut genom öronen. Klockan gick snabbt och plötsligt var det dags att gå ner för att se kasen. På vägen ringde Jamie, sen Patricia. Patricia och Abbe hade tänkt åkt till majbrasan i Gamlis men det är ju totalt kaos där, så de hittade ingen parkering, och det slutade med att de anslöt till oss:) När vi kikat klart på elden, gick vi tillbaka till Jimpa allihopa och fortsatte fika till halv två eller så på natten.

Hämtade upp Jordan på vägen hem, för han ändrade sig om att sova i stan. Hemma sov Lovelia och Jamie redan sen länge.

Nu började jag känna mig risig, och när jag la mig ner började jag såklart hosta, och svälja massa slem så illamåendet kommer som ett brev på posten. Proppa i alvedon och nässpray, coldzyme och halvsitta funkade sådär;) Klockan var tre och Trixie slutade fyra och jag hade lovat att hon fick ringa om hon inte fick tag i en Uber, så jag slumrade mest till och från. Sen hörde jag henne komma hem runt fem och kunde slappna av. Men klockan sju ringde klockan för Jamie skulle upp. Han skulle åka till Åland för att spela match och samling var 8.00 på Ica. Kollade så han var vaken och visade var jag gjort av matsäcken jag fixat. slumrade lite till sen men klev upp vid tio. Trött som en gris men mådde åtminstone bra:D Det finns ju grader i helvetet helt klart.

Det var tur att jag mådde fint för jag skulle till Stockholm för att se på Aladdin, the musical!

På Gärdet slår Dröse&Norberg upp ett cirkustält där musikalen spelas, och det ger det hela en extra dimension, det är en upplevelse utöver det normala.

Syrran och jag åkte bil och mötte upp Jack och Janelle. De hade otur med tåg och tunnelbanor så de kom precis i sista sekunderna, typ tre minuter i fyra när det började, men i tid. Jag har aldrig fattat hur jäkla stort Gärdet är, men när vi gick med dem tillbaka till tunnelbanan så fattade jag – det är ju gigantiskt! Stackars Janelle som ju är gravid och fick skena så fort det gick.

Det här var en VIP-föreställning/genrep och det var ju massor av kändisar, de första känner jag inte igen nu för tiden:D

Jag blir sällan speciellt imponerad eller starstrucmked av kändisar. Enda gångerna är när jag såg Ingemar Stenmark på nån djurpark och sen Mikkey Dee i en bar efter en konsert.

Haha, det här enda gången ever jag gått fram och frågat om jag fick ta en bild med NÅGON. Jag gör inte sånt:) Men Mikkey Dee är legend, Motörheads trummis ändå, även fast jag inte är förtjust i deras musik:D

Jag skickade den till syrran och en kompis som älskat Motörhead sen han var en liten snorvalp och lyckades göra båda lika starstrucked som jag var;)

Tillbaka till Aladdin!

Vi kom in och slog oss ner, Jack som var med på Lilla sjöjungfrun för ett tag sen var så taggad:) Det är kul! Jag älskar ju Dröse&Norbergs musikaler för de är annorlunda på ett kul sätt. Om man tror att man ska få se en vanlig Aladdin kommer man bli besviken, historien är alltid ändrad men grundar sig i klassikern. Samma med musiken, inga originalsånger från filmerna, utan helt ny för musikalen, och de är alltid superbra.

Artisterna interagerar med barnen i publiken, visar tydligt att det är de som är de viktiga, de vuxna är bara med som chaufförer typ:D Barn älskar det här!

Jack satt och diggade med i musiken mest hela tiden.

Föreställningen tar ungefär två timmar, då är det paus i mitten. Har ni problem att hitta en perfekt present till en unge mellan 4-10 år så är detta en keeper. Den funkar för alla åldrar, jag vet flera bekanta som gått ensamma som vuxna, men barn är så förutsättningslösa och öppna att de är extra mottagliga.

Det är alltid toppkvalitet på artisterna, musiken, kostymerna och allt som behövs för att det ska bli en bra musikal. Det här är riktigt bra, och man går därifrån med en mysigt glad feeling.

När det var slut gick vi med dem till t-banan som alltså var i en annan delstat på andra sidan Gärdet – Holy Moses vad långt!

Jack ville att jag skulle följa med hem till dem, och blev ledsen när det inte var görbart just nu. Lille gubben ♥ Men snart ska vi ta oss dit, de har ju flyttat så de ska få komma lite i ordning först. Få dit soffan exempelvis så vi har nåt att sitta i:D

Vi fick en timmes promenad genom Stockholms fina gator, det är väldigt vackert där omkring. Väl hemma sen gick liksom musten ur totalt. Efter att ha ätit och snackat med de som kommit hem ville jag mest gå och sova, men höll ut till midnatt iaf.

Sovit uselt, och mår idag inget vidare alls.

Det måste kureras för i morgon ska vi köra upp husvagnen! Det går inte att flytta på, eftersom grejorna måste ut ur Kultrycket senast på söndag har de bestämt. Det brukar vara vid Kristi Himmelsfärd men i år är den väl för sent eller nåt. Jag vet inte riktigt och skiter i det, vi kör upp och slår upp allt i morgon så klagar ingen. Tills gräset börjar växa då…..:/ Haha, jag orkar inte. Men det kanske blir varmt och soligt så man kommer iväg nån helg, vem vet?

Min vagn är ju ungefär lika varm och isolerad som en schweizisk ost och även om jag såklart har värmefläkt i den så vill jag inte använda den. Det är inte vad jag tycker är mysigt helt enkelt;) I år har jag snackat mig blå för de större ungarna om att de kan åka dit med kompisar. Det är ju rätt perfekt, de gillar ju ändå husvagnen men vill inte hänga med mig och alla syskon så tätt inpå hela tiden. Vi får väl se hur det blir helt enkelt:)

I morgon klockan tio åker vi, och jag ska nu koka te med honung, överdosera coldzyme och kanske dra en äcklig whiskey i kväll:D

Ha en fin fredag!