I förrgårkväll så smög sig ett halsont på, det började som lite rasp och innan kvällen var slut var det te-med-honung-ont. Robban kom hem från jobbet och hade ont i halsen han med, och vi följs åt i den här förkylningen som hoppade på oss.

Nu har halsontet släppt nästan helt, men det är irriterat och hostigt, och jag är täppt, fryser och mår inte alls toppen. Det var värre i natt, då tyckte jag riktigt synd om mig själv:) Nu är jag mest irriterad över att det är tråkigt, jobbigt och kanske mest över det faktum att jag ens är sjuk. Jag brukar inte falla för sketna förkylningar;) Men, den solklara förklaringen här är att jag inte hade ColdZyme till hands. Nu har jag beställt och fyllt på mitt lager:) ColdZyme anses av de som inte testat, eller de som testat och inte fått resultat, som humbug. Det är det faktiskt inte. Jag grundar det på att jag i alla de år som det funnits på den svenska marknaden inte blivit förkyld de gånger jag startat med det vid första tecknen, alternativt att jag förebyggt med det när kidsen däckat. Det funkar inte på Covid dessvärre, men vanliga virusförkylningar motar man, eller förkortar.

Jag hittade en halvtom flaska till sist och vet att jag troligen kommer förkorta längden på förkylningen iaf. Alltid något.

Robban vägrar sånt här, han menar att man får lida sig igenom, och det gör han. Han dricker honungsvatten och så får det räcka. Jag å min sida vägrar att lida i onödan:) Igår låg vi i varsitt hörn av soffan och snorade och tyckte synd om oss själva;)

Vi kollade på Scream, det är ju ändå Halloween, och sen gick vi över på Robinson. Trixie och Jordan var med och såg Scream och den är ju ändå rätt underhållande:) Vi får se om de klarar sig från att bli smittade, hoppas ju ändå det.

I morgon är det Halloween med bus eller godis, och jag har inte pyntat nästan alls. Trixie hade ju en fest hemma hos syrran och efter det packade vi ner alla grejor som hon haft som dekoration där, och nu känns det som att Halloween redan är över. Jag är färdig för i år. Men just nu står Lovelia och Axel och skär pumpor, och vi har ytterligare två som ska fixas till, och kanske får det räcka med dem på grindstolparna. Jag har för övrigt trauma från förra året när det blev en aning galet.

Jag hade nån mask eller vad det nu var på mig när jag öppnade dörren, redo med en godisskål i handen. Utanför stod ett gäng mammor med barn, typ tre mammor och sex kids i åldern runt en meter:) De var väl ungefär 4-6 år skulle jag gissa. Vår kommunikation i familjen hade klickat och ingen hann med att ta Doris som flög ut som en annan helveteshund och skällde, skällde, skällde och rände runt de här småungarna som skrek i högan sky för att de blev så rädda, Doris blev rädd för att de skrek och för hur de såg ut, de var ju utklädda. Mammorna skrek, Doris skällde, barnen grät och där stod jag med en jävla skål med godis, med en mask och försökte få Doris att lyssna på mig och gå in.

Hon är ju supersnäll mot barn, rör inte ett hårstrå på deras huvuden, men nu blev det ju helt vansinnigt. Hon gjorde ju inget annat än att skälla och springa runt alla, och jag fattar att även hon var rädd och ville skydda sin familj. Men ändå. De där stackars kidsen kommer väl behöva KBT för hundrädsla framöver i livet. Jag tror inte att jag skämts så mkt i hela mitt liv faktiskt.

Jag fattar ju att om man går upp till ett okänt hus och ringer på, så får man lov att ta med sånt här i beräkningen, men det blev verkligen så jäkla fel. Med det i bagaget känns det inte det minsta kul med Bus eller godis, och jag hoppas nästan att ingen kommer. De här kidsen lär ju inte dyka upp iaf, och ryktet kanske går i förskolorna: Gå inte dit! de har en galen hund och en kärring som inte har pli på henne.

Jag hade en skitbra lösning och det var att mina barn hemma skulle få öppna och jag ansvarar för Doris, och katterna som inte får gå ut, de nya alltså. Men nu är Jamie uppe i fjällen med en kompis, Jordan ska iväg nånstans, Lovelia och Robban jobbar och kanske även Trixie, så det är bara jag hemma. Jag kanske släcker och låtsas att jag inte är hemma, och ställer pumporna uppe på terassen så ingen ser:D Jag har inte bestämt mig än:)

Jag tycker det är roligt med Halloween! Jag har alltid gjort det, och det var har varit så kul när mina ungar var små och ute och Trick or treat:) Men det här traumatiserade mig. Det är ju inte skitkul när saker blir fel.

Något som jag däremot ser fram emot supermycket, det är att göra pumpasoppa! Jag kanske siktar på det redan i kväll, jag är ju fasen sjuk och behöver soppa:)

Jag behöver också städa utomhus!

Har ni alla gjort det? Jag har inte riktigt haft tid och sen började det regna och det har liksom fortsatt. Allt är blött och geggigt och det lockar ju exakt noll att börja klafsa runt. Studsmattan är iaf nere, men inte riktigt inlagd på sin plats, Jordan tog ner den när det var stormvarning. Sen ska alla utemöbler in och uterummet behöver ställas i ordning, vinrankan behöver friseras till lite och det är en hel del rankor både från den och björnbären som måste bindas upp. Saker som tar tid och helst inte görs i ösregn.

Idag är det en sådär dag då det inte blir ljust, det är grått överallt och regnar det inte, vilket det gör mesta delen av tiden, så är det korta uppehåll men tusen procents luftfuktighet. Fy fan. Det här vädret gör inte mycket för att pigga upp, den som mår bra av sånt här skit avundas jag!

Jag är mest trött och det känns lite som att gå runt i sirap. Jag har förstått att man kan skylla även det på klimakteriet, så jag gör det, det är ju en anledning lika god som nån annan:D

En sak som garanterat inte handlar om klimakteriet, för det är skapligt unga män som kör sopor hemma hos oss:) är det här. Att mötas av att de helt sonika kastat ut en soppåse in på tomten istf att tömma den i sopbilen? Anledningen vet jag inte, men den låg i kärlet.

Det ligger också en påse med ruttna morötter där som jag inte vet vems de är. Jag kanske fick dem som en bonus eller nåt. Jippie, eller nåt.

Att sen inte ställa tillbak kärlen på sin plats, som alltså bara är att trycka in dem mellan grannens och min grindstolpe utan i stället lämna dem i vägen för brevbäraren … Alltså vad fan!?

Vi fick de här fyrfackskärlen i somras och sen dess haglar klagomålen in till kommunen. Med all rätt! Jag som kund kan faktiskt inte behöva bekymra mig om hur tunga de är, det är inget jag kan göra det minsta åt eftersom vi inte kan välja något annat. Det är ett jäkla klagande från sopgubbarna, och ja de har säkert ett fancy namn nu för tiden men jag orkar inte bry mig;) De hämtar sopor. De gör ett superviktigt jobb och deras officiella titel skiter jag i. Det är löjeväckande med alla dessa hittepå-titlar som vissa anser behövs för att respekten för yrket ska öka. Jag håller inte med. Ge en dagisfröken 78000 i månaden och respekten kommer öka. Kalla henne för förskolelärare eller förskolepedagog och ge henne en lön på 25000 och respekten uteblir. Tror jag då.

Sopgubbarna försvarar sig alltså med att de numera kör ensamma i bilarna, vilket är helt sjukt, och att kärlen är så tunga, vilket jag helt fattar. Men det är ändå inte mitt problem som kund. De får klaga till sitt fackombud och se till att få en ändring, för det är inte en betalande kund som ska sköta deras jobb. Sen kan man ju allvarligt fundera över deras arbetsgivares dumhet, i det här fallet Uppsala Vatten. Sluta snåla in på er personal! Man kan inte sköta en verksamhet på snåljåpsvis, då blir det inte bra för nån.

Jag har förstått att sopisarna inte anser sig ha tid att ställa tillbaka kärlen och att de är för tunga. Men brevbäraren då? En annan yrkesgrupp som kommer och vid var och varannan brevlåda inte kommer åt? Här hos mig kör de bil, men det är ju minst lika bökigt för de som cyklar. Jag fattar inte att man inte tänker på sin nästa? Folk idag är så förbannat egoistiska att jag storknar. Omtanke om andra är tydligen ett väldigt omodernt ord.

Jag har kompisar som efter varenda sophämtning får jaga sina kärl på gatan eftersom gubbarna inte ställer tillbaka dem, så de rullar iväg, är det trafiksäkert? Nä. Jag fick mess från en tjej där de inte tömmer hennes tunnor för de står på fel ställe, dvs inte exakt där de vill men ändå där de stått i alla år tidigare, men nu är det tydligen helt omöjligt, de tömmer grannens men inte deras. Folk får mail från PostNord som säger att blir det ingen bättring kommer de få hämta sin post hos nåt ombud.

Är det här verkligen okej? Nej, det är inte det. Det är långt ifrån okej!

Dessutom, det klagas på att kärlen är för fulla. Ja, men inte alla fack. Uppsala har bestämt att den tunna som töms en gång i månaden är Plast, restavfall och glas.

Kompost, pappersförpackningar, tidningar och metall töms en gång varannan vecka.

Tittar man på mer normala familjer, som kanske har två barn och två vuxna, så svämmar deras plastinsamling över och även restavfallet. Jag har faktiskt lyckats rätt bra med att få rum, men så är jag en mästare på Tetris och staplar de hårda platsförpackningarna in absurdum. Plus att jag när det kniper kan åka med en påse till syrran som oftast har en liten påse med rest, en med plast och sen en påsförslutare i metall;) En enda liten alltså;)

Jag gör av med extremt lite metall, glas och tidningar, men i princip allt har ju ett omslag eller är förpackat i plast. Hur kan man tro att det räcker med en gång i månaden? Jodå man kommer kunna ändra sina intervall framöver, kanske redan nu, men för det tillkommer ju en kostnad.

Vem har ens så mycket tidningar/reklam att man behöver tömma det två gånger i månaden? Väldigt få. Vem på Uppsala kommun har tänkt? Som vanligt kan de inte göra vettiga val. Och vem får lida för det? Jomen det är ju kunderna som får en sämre tjänst till samma, eller högre pris. Det är uselt.

Dessutom regnar det in i tunnorna och i somras var det massor av fluglarver i mångas. Jag och syrran som var husvakt åt en granne, skurade ur deras tunnor när de var några veckor gamla för det var så överjordiskt mkt larver som krälade. Vidrigt, och inget jag upplevt som ett problem förr. Min kompost är väldigt liten, vi är tydligen rätt bra på att äta upp det mesta och jag hade tacksamt nog inga äckliga larver.

Nåväl. Jag tycker att det är pinsamt att det år 2025 utförs samma arbetsuppgifter som i alla år, men nu med noll yrkesstolthet eller arbetsmoral. Alla skiter i alla andra och gör minsta möjliga. Det är samma sak inom alla yrken. Ta busschaufförer exempelvis, det finns många som inte stannar för nån som kommer rusande, äldre som stapplar fram så fort de kan, som gasar iväg innan folk hunnit sätta sig osv. De har ju ingen känsla för andra. Ungarna som åker buss dagligen har så många historier att berätta och det är sällan bra. De chaufförer som däremot stannar till, som kör lugnt och försiktigt och som är trevliga, de älskar man ju.

Uppsala vatten skulle behöva lyssna på de klagomål som inkommer och istället för att inte göra något men låtaslyssna, så borde lyssna och lösa problemen. Men när det inte finns några alternativ, det finns inget annat att välja på, så blir det såhär.

Nu ska jag sluta tjura och i stället gå och snyta mig, för tusende gången i dag! Det är väl själva fan, ena dagen, eller i natt faktiskt, så var det fritt flöde och jag önskade att jag kunnat stoppa upp bomull i näsan för det rann konstant, asäckligt, och nu är det mer av sitta fast men ändå snörvla. Tröttsamt som sagt.

Ha en fortsatt bra eftermiddag och kväll:) Och håll er friska:)

 

 

Jag har nio barn, det kanske alla vet:) och av de nio så fyller fyra år från 2 september till 15 oktober, det är Jordan, Lovelia, Patricia och Trixie. Janelles Simon fyller också i oktober och vi hade firat noll av dem. Vi har försökt få ihop en tid, men ibland är det helt hopplöst. Vi har folk som jobbar på helgerna, Simon, Abdel, Robban och Trixie. Även Lovelia mellan varven men då är det ofta tidiga morgnar och hon kan vara med ändå. Givetvis jobbar de inte samma helger. Det är ju roligast om alla kan såklart och nu när Corrinda och Zehro var uppe för att gå på Gröna lunds Halloween så lyckades vi faktiskt få till det:)

För övrigt var Halloween på Grönan lyckat för mina kids som åkte,(Corrinda, Zehro, Patricia, Abdel, Lovelia, Axel, Janelle, Simon och kidsen) men det samstämmiga utlåtandet är att det är för kort tid att enbart ha dag eller kvällspass. Jag håller med. Man hinner inte allt man vill, tyvärr. Tror ett pass är ungefär fem timmar och det är tajt när det är långa kötider. Nu hann de inte med flera av skräckhusen tyvärr, men hade överlag en mysig kväll:) Jag hoppas att Grönan kan komma på ett sätt att göra så att kötiderna minskas för det är fan inte kul att stå timme efter timme i kö för att sen åka en attraktion som tar en minut.

Jag var ute och svängde mina lurviga på lördagskvällen, eller det gjorde jag inte för jag satt still hela kvällen:) men jag träffade Helen och kompisarna på DogBar för att lyssna på en spelning. Obojen eller nåt liknande hette de och dalmålet de pratade skojar man inte bort:D Jag älskar dialekter! Vissa mer än andra, men det är så charmigt att vi i vårt ändå rätt lilla land, har så oerhört många dialekter. För att inte tala om alla halvt bortglömda dialekter som smält ihop med nya när folk flyttar från Malmö till Kiruna eller liknande.

De var duktiga också, och det var en väldigt trevlig kväll överlag. Hände inget speciellt utan var bara allmänt lugn och fin. En av kompisarna uttryckte det en gång som att det var som en ungdomsgård för vuxna, och så är det:) Det är många stammisar, en del är alltid där, andra mellan varven och så dyker det upp nya ansikten. I lördags bland annat två polska män där den ena pratade engelska, men det är ju omöjligt att höra ens svenska när det är hög musik, och den andra kunde inte ett enda ord engelska men ville ändå prata:D Det var ju ingen direkt hit, men de var säkert trevliga:D

Jag vet inte om jag är ensam om att tycka att det är skitsvårt att höra när det är hög ljudvolym runt om? Rimligen kan jag inte vara det, det förstår jag ju, men alla verkar på riktigt kunna föra konversationer även när decibelmätare slår i taket. Hur? Det är så ofta som nån sätter sig intill och börjar fråga saker, och det går ju an om det är kompisarna, men när helt främmande människor kommer för att liksom börja lära känna en med ”Tja, går du ofta hit/Vad heter du/Har du några förslag på bra restauranger/Vad tycker du egentligen om det politiska läget i USA” och det enda jag hör är lösryckta ord som vrålas in i örat med risk för hörselskador … då undrar jag en enda sak: Varför? 😀

Jag hör inte, och jag orkar inte ens försöka höra eftersom det då medför illvrål rakt i örat som jag är väldigt rädd om dessutom, jag har inte för avsikt att riskera min hörsel för att nån ska fråga saker som de kan vänta med:) Herregud så grinigt det låter;) Fattar ni hur jag menar? Hör ni?

Vi åkte hem så jag var hemma runt ett tror jag, då var Corrinda och Zehro på väg i säng men jag satt en stund och pratade med henne i vardagsrummet, klappade lite katter och stökade runt lite i köket innan jag gick och la mig.

Vaknade på söndagen med ont i nacken, och lite huvudvärk som jag haft precis hela veckan, och är gruvligt less på, men den vill inte riktigt ge sig. Klev upp så småningom och insåg att Corrinda och Zehro satt i köket men var tysta som möss eftersom Trixie låg och sov. Hon hade jobbat på nattklubb och kom hem vid halv sex på morgonen, pust.

Käkade frukost, och röjde sen det sista. I fredags hade jag bakat två morotskakor, det var inte meningen att det skulle bli två, men jag fuckade upp den ena trodde jag och gjorde snabbt en till så kunde vi äta upp den första till filmen vi såg tillsammans på kvällen:)

Zehro hade köpt en tårta och sen kom syrran med äppelkaka, nån havregrynskaka och cornflakestoppar:) Robban hade fått en hel kasse med överblivet bröd/fikabröd från nån butik och vi hade så det räckte:)

Vi blev mer än mätta och belåtna på det här fikat:)

Jimpa och mamma var med också och det är bara att inse, det börjar bli trångt runt bordet;) Barnen har ju inga planer på att skaffa nio barn i var, men OM så skulle det bli 81 barnbarn, plus de nio, och eventuella partners och så jag syrran och mamma. Det är då snudd på hundra personer i den närmsta släkten:D

Men troligare är väl att barnen skaffar mellan 0-3 kids i var, ett rimligt antagande är väl ändå att jag kommer kunna få runt 20-25 barnbarn. Det blir ändå väldigt mycket folk i den innersta kretsen. Jag älskar det! Jag kommer från en liten släkt, och vi umgås överhuvdtaget inte. Mina tre kusiner är mycket äldre, mer i mammas ålder, och den enda jag egentligen träffar av släkten mellan varven är min faster. Det finns ett antal barn jag inte ens vet att de existerar, så bra kontakt har vi, vilket är synd. Det finns ingen anledning att vi inte ses, mer än avstånd och att vi aldrig umgåtts speciellt mkt, men inget gammalt groll som ligger och gror. INte vad jag vet iaf:D

Jag har alltid önskat mig en stor bullrig familj och släkt och när jag inte fick nån av mina föräldrar fick jag påbörja en egen, och det måste jag säga att jag gjorde med bravur ändå♥

Vi hade en supermysig eftermiddag/kväll och det var så fint att äntligen få kramas med Jack och gosa med lilla Flora. Jag norpade henne och sen ville jag helst inte dela med mig, för oj så mysigt det är med bebisar. Det är och kommer alltid vara något av det vackraste jag vet.

Jack skulle vidare till farmor för att sova över några nätter och Simon skjutsade dit honom, medan vi andra inledde projekt Secret Santa. Det är något vi började förra året, och nu är det en tradition. Vi använder en tomtegenerator 🙂 och skriver in alla namn, gör undantag för den man hade att köpa julklapp åt förra året, och sen slumpar den fram en mottagare. Man får alltså en person som man ska köpa julklapp åt. Istället för att köpa till alla, det är väldigt skönt. De minsta är undantagna, så Jamie, Jordan och Lovelia plus såklart Jack och Flora får julklappar av alla. Medan de som tjänar egna pengar är med.

Förra året hade vi också att vi skulle köpa en liten klapp åt var och en, för max 50 kronor, men nu hade några åsikter på det, dessvärre. Jag älskade det! Man kunde pyssla nåt eget, Trixie gjorde exempelvis jättefina nyckelringar åt alla, eller köpa på loppis, ju personligare ju bättre och det behövde alltså inte kosta speciellt mycket. Nu togs det fram nåt system där vi drog lappar på tre personer som vi ska köpa en liten grej till och jag kände igår att det här gillar jag inte alls. Tre personer, av många. I dag kryper det i hela kroppen för det känns inte alls bra. Jag fattar att det kan tyckas besvärligt eller bli dyrt, (men köper vi för 50 kr så handlar det om 600kr och det är ändå en hanterbar summa för alla som är med) och om man inte bryr sig så mkt om julklappar är det säkert helt ovärt besvär.

Men, jag personligen tycker om att ge julklappar och att få julklappar. Det behöver inte vara dyra saker, men att få en grej med omtanke värmer i hjärtat. Att gå runt och fundera på vad man ska hitta på för speciellt till just den personen kan vara svårt men samtidigt kul. Corrinda är grym på att hitta roliga saker på loppis, och samma sak gäller för Patricia, dock är helt klart loppisarna billigare i Skåne. Det är alltså inte saken i sig som jag vill ha, det är omtanken. Fattar ni?

På nåt vis tror jag det är såhär jag känner, att om folk inte vill dedikera en smula av sin tid för att tänka till, så har vi tappat bort en stor del av det jag tycker julen handlar om. För mig handlar den om glädje och värme, om omtanke och om att bry sig om, att glädja någon annan. Det behöver man inte göra genom en dyr julkapp men genom att ta sig tiden. Med andra ord, jag måste lägga in en protest om det här. Om jag är den enda som känner på det här viset kanske jag får ge mig. Men glöm att jag inte ger alla mina barn och min mamma och syrra en julklapp. Det är för mig helt jävla otänkbart, och så är det med det.

Jaja:)

Vi hade hur som helst en trevlig kväll, och det är skönt att det bara är väldigt kort tid kvar innan Corrinda och Zehro kommer upp till jul. De åkte tåg hit, men flög hem, så jag och Robban skjutsade dem till Arlanda. Den här helgen är det totalstopp för tåg genom Uppsala eftersom de håller på med nåt banarbete deluxe. Vi ska ju få fyrspår, bevara mig väl, och till det ska även några övergångar bli undergångar. Jag ogillar ordet Undergång i sammanhanget att gå under en väg, för jag associerar till Undergång som i Jordens totala kollaps, jag vet – det är knepigt men sån är jag:)

Fyrspåret i sig är väl inte det stora problemet här, måste jag tillägga, men det är hur våra jävla politiker har sålt ut hela stan pga det och sen hävdar att vi inte skulle fått det utan det här idiotavtalet.

Men när jag sen fått till mig direkt från annan hög politiker i stan att staten betalat hela kostnaden och inte ställt ett enda krav om vi avvaktat några år … det gör mig vansinnig. Dessa skitpolitiker vi har i stan borde vi gräva ner och använda som cykelställ, så gjorde de nån slags nytta.

Nåväl. Det var så dimmigt igår! Jösses Amalia, skönt att det inte var jag som körde, det är högst obehagligt i tät ärtsoppsliknande dimma. På Arlanda är det numera alltid shitloads av bilar på parkeringen, vad nu det beror på. Jag tycker att det förr gått att få en plats utan problem när man ska hämta eller lämna men nu är det tvärtjockt och man får stanna till och hiva ur passagerarna. Snart är det jag som ska få åka iväg också, hur kul känns inget det då! Efter att hela året ha kört dit eller hämtat folk så ska nu jag få kliva ombord på planet och åka iväg. Vilket får mig att komma ihåg att jag genast ska göra mitt ETA, så det ska jag göra pronto!

Hör snart:)

 

 

God lunch på dig, denna gråtunga måndag, som inte kommer gå till historien som den vackraste dagen direkt. Vi har haft några dagar av totalt jämngrått och blött, och det blir aldrig ljust. Än värre när vi ställde tillbaka klockan nu i helgen. Nu börjas det på riktigt, den tunga årstiden. Blä.

Veckan har rusat förbi, och tiden har inte räckt till överhuvdtaget, så fort jag är lite i kapp så händer nåt och det blir arton steg bak.

I torsdags var Jimpa här och hjälpte mig med lite grejor, och sen satt vi och drack kaffe och babblade när Jamie kom hem från fotbollsträningen. Han har varit lite sådär småsnuvig som typ alla är så här års, speciellt när man kommer in efter att ha varit ute. Men nu hörde jag att det var ledsamma snörvlingar där i hallen och frågade om han var ledsen. Svaret var Ja.

Det visade sig att han fått ett knä rakt i ansiktet. Han var målvakt och när han kastade sig efter en boll drog en annan kille upp knät och träffen var ett faktum. Jag vet inte om du kan föreställa dig, om du har den förmågan att riktigt känna hur jävla ont det gjorde, men det har jag. Det är en riktigt hård smäll och Jamie var väldigt ledsen och hade så ont. Han hade blött näsblod på planen, men det hade slutat nästan direkt, men svullnaden och blåklockan var redan på god väg. Ögat svullnade mer och mer för varje gång jag tittade på honom, stackars liten. Jag gav honom kärlek och ispåse, och han gick och la sig på min säng en stund, tills han lugnat ner sig. Han skakade i hela kroppen när chocken kickade in ordentligt och frös så han huttrade, och jag skickade in honom i duschen, men med olåst dörr så jag skulle kunna komma in om han svimmade. För jag insåg ju att vi skulle behöva åka in och kolla upp det här. Ett trauma mot huvudet, det säger sig själv.

Ändå, och det här är så typiskt mig, så vill jag inte vara till besvär. Jag vet att det allra mesta är ofarligt och att det sällan behövs sökas vård för mindre skador och förkylningar. Jag ogillar också att sitta på akuten, det är en miljö som jag tycker är obehaglig som patient. Jag skulle garanterat kunna jobba där utan problem, men det är två helt olika sidor. Vårdpersonal/patient. Jag föredrar aldrig patientperspektivet:)

Jag ringde 1177 för att få tillåtelse:D

Efter att ha frågat Jamie tusen frågor så blev det barnakuten. Robban som precis kom hem från jobbet vände i dörren och åkte med, det är fint ändå, för de gillar ju inte varandra;) Det här broderskapet är en knepig grej, de tuppar och muckar sig mot varandra hela tiden, rangordnar och testar, men när det kniper – då ställer de upp♥ Jag har inte varit på barnakuten sen Jamie var liten, men då var vi där lite för ofta, eller bara några gånger iofs men för rejäla skador. Ena gången, han var runt två, ramlade han och smällde hakan i en stentrappa ute hos grannen, och bet nästan av hela tungan. Ja jag vet, det låter vidrigt och det var det också. Han hade hål genom tungan, men den var hel på kanterna så det behövde inte sys, och det läkte snabbt. Värre var det med mitt dåliga samvete. Jag var inte hemma utan det var Patricia som fick rådda i det, jag var och tränade. Hon ringde mig precis innan jag skulle gå in i hallen på passet, men exakt där i den trappan jag var, fanns av någon anledning ingen täckning, så hon ringde syrran. Då hade vi kommit upp för trappan och hon fick fram samtalet. Behöver jag säga att vi vände och åkte hem direkt? Troligen inte.

Nästa gång var han äldre, och sprang med pannan före in i en av glasdörrarna in till vardagsrummet, den gick sönder och även hans panna. Han kom utrusande till mig och syrran som stod och målade en trädgårdsbod, blodet forsade från huvudet, och alla systrarna sprang efter och ropade att han skurit sig. Tårar som blandade sig med blodet gjorde att det såg ut som han blödde på fler ställen än det gjorde, och jag trodde först att han skurit sönder hela ansiktet. Jag fick tag i en handduk och pressade mot det jag såg, och fick med honom in i badrummet, det var panik i hela huset och blodspåren visade tydligt var han gått. Jag är glad över att jag i de situationerna blir väldigt handlingskraftig och agerar. Jag står inte handfallen och skriker utan jag gör något. Nu var prio att stoppa blodet så jag kunde se, och när jag väl gjorde det var det full fart mot barnakuten, efter att jag tejpat ihop det provisoriskt och fått stopp på det värsta. Först då såg jag att han hade ett sår på handleden också som blödde, och i efterhand visade det sig vara väldigt nära pulsådern, längs med och där hade han ju iaf turen med sig, och centimetrarna.

Han blev ihopsydd och var hur duktig som helst och det hela läkte ju fint. Men han har ett rejält ärr i pannan. Något som syskonen tycker är rätt coolt:) Han själv bryr sig inte speciellt mycket om det och jag tänker bara på vilken tur han hade. Det hade lika gärna kunnat vara ögonen, eller hela ansiktet. ”Bara” pannan är ändå ett skapligt utfalla av att dra med pannan före in i en glasdörr. Och nej. Vi har inga glasdörrar kvar, de är ersatta med plexiglas eller träskivor;)

 

Jag har jobbat på barnsjukhuset och i många år efter det fanns samma personal kvar, och då visste jag vem jag skulle få träffa om man hamnade på de olika avdelningarna. Nu är det bra precis tjugo år sen jag satte min fot där som personal, jag gjorde mina sista nätter innan Trixie föddes, och även om det inte känns som så länge, finns få kvar som jag känner igen. Typ ingen:)

Lokalerna är sig skapligt lika, men det är på nåt sätt inte lika välkomnande idag som förr, det sitter fler skyltar med vägledning men det känns opersonligt. Klockan var strax före åtta och sjukhuset stängt, så det var porttelefon, som ingen svarade på så vi smet in när nån gick ut. Sen ny porttelefon utanför barnakuten där de svarade direkt och sen fick vi stå precis innan för dörren och prata med en sköterska, sen fick vi ett könummer och åkte ut utanför och fick sitta i korridoren.

Samma orangea soffor som alltid funnits där, jag undrar om de inte fanns där när jag var liten till och med? Men att sitta i korridoren? Ingen skuld på personalen, det är inte de som bestämmer, men vafan? Jag antar att det är för att separera patienterna och med tanke på att det satt en unge med kräkpåse där inne är jag nöjd på så vis, men överlag absolut inte. Som patient är man ändå i ett utsatt läge, och att sitta i korridoren till allmän beskådan? Nej tack.

När jag opererades på Akademiska, fick jag byta om inne på en allmän toalett. Jag fick en säng i korridoren och ett bylte kläder och blev ombedd att byta om till operationskläder inne på handikapptoaletten. Jag frågade flera gånger för jag tänkte att det kan ju inte vara korrekt? Här har jag duschat med desinfektionsmedel både kvällen och morgon och så ska jag byta om på en toa där alla kan gå? Bara att lägga ifrån sig de rena kläderna på en hylla innebär ju en risk för kontaminering. Fattar ju jag med att de inte är sterila, men ändå, de är rena. På Karolinska bytte man om i bås i ett stor omklädningsrum där det luktade rent, inte ett halvsunkig skithus.

Att sen ta sig från den här toaletten, förbi alla som satt och väntade, i alla fall tio personer, iklädd en skitkort vit rock som räcker till halva låret och strumpor, det är allt, är extremt ovärdigt svensk sjukvård. Att Uppsala inte lägger pengar på vårt universitetssjukhus utan väljer att plöja ner dem i en spårväg – är inte bara ovärdigt utan också icke ansvarsfullt.

Byta om på toaletten inför operation och sitta i korridorer på akuten, Anno 2025 eller är det i själva verket 1825?

Nåväl, vi behövde inte sitta där länge innan en läkare som såg ut att vara jämngammal med Robban som är 25;) kom och bad oss följa med och sen undersökte Jamie. Hela IT-systemet låg nere den här kvällen, och det var anteckningar för hand som gällde, något som jag ändå gillar. Läkaren frågade tusen frågor och kunde konstatera att han inte fått en hjärnskakning, och sen klämde och kände han över ansiktet och det verkar inte heller vara några frakturer eller nervskador, en skiktröntgen var lite to much tyckte han och det håller jag med om. Eftersom Jamie upplevde att en tand flyttat på sig, och att det ömmar över tänderna och käken så rekommenderade han att vi åkte till tandläkaren dagen efter. En halvtimme tog besöket vilket jag ändå ger en tumme upp på. Som alltid, eller nästan alltid, så har jag inget ont att säga om personalen. De gör så gott de kan med de medel de har, men jag inser varenda gång att jag inte kommer säga mig tillbaka till vården. Aldrig. Redan på min tid var det ”Slit ut en personalstyrka åt gången så ersätter vi dem efter hand”, som gällde och det lär vara likadant, fast värre nu. Att inte ha tid med omsorg och att kunna ge det där lilla extra, skulle knäcka mig. När jag började hade vi tid att låta föräldrarna gå iväg på lunch, eller bara ta en promenad när de höll på att få spunk. De kanske fick vänta en stund men man såg till att de kom iväg, eftersom föräldrarna är så viktiga i barnavård. Bara något år senare var det omöjligt. Hur det är nu vet jag inte, ska jag såklart säga. Jag hoppas det är bättre, men tvivlar.

Nåväl. Vi åkte hem, Jamie somnade efter en stund helt slut och sov som en utslagen i soffan. Robban och jag åkte och hämtade Corrinda och Zehro från tåget och sen installerades de i Novalies rum. Det blev rätt sent innan det släcktes.

Dagen efter ringde jag tandläkaren och eftersom det var slut på akuta tider sa de att jag skulle komma in med Jamie exakt klockan 9.00, på lördag morgon. De har öppet 9-11 för akuta grejor och då skulle de ta honom först. Vi var där tio i, och först ville personalen i kassan, för den var öppen minsann, att vi bara skulle vänta på vår tur, men för jag förklarat att vi fått en tid 9.00 och de sagt att det inte funkade så på lördagar och jag sagt att nu var det ju så de sagt, så fick vi sitta ner och vänta.

Och om Akademiska är tråkigt så är Folktandvården ett skämt. Det finns INGET i väntrummet. Inget. Jo, en tv med inslag om att borsta tänderna, men UTAN LJUD, helt meningslöst, men inte en enda tidning. Det låg en Kupé på ett bord som någon tagit med sig, men det hör till ovanligheterna. Förr fanns det nån bil till ungarna och nån sorteringsgrej, men nu är allt sånt borta, sen pandemin skulle jag tro. Ett easypeasy sätt att få en lite mindre ångestfylld stämning i väntrummet vore ju att ha ljud på tv:n, och ett snäpp till vore ju att ha på en kanal. Så det finns något att förströ sig med istf mobilen. Nu sitter ju alla men näsan i mobilen förvisso, men jag gör det sällan för jag vill ha fokus på det jag gör, även om det handlar om att slöscrolla;)

Jamie blev inropad rätt snabbt och en tandläkare kikade på honom, skickade honom på en röntgen och bilderna såg bra ut, inga sprickor eller konstigheter. Däremot tyckte han att det var lite märkligt att de inte röntgat honom på akuten, och då blir man ju fundersam. Jag ska boka en ny tid för kontroll om två veckor och Jamie ska också äta mjuk mat i typ tio dagar för att låta tänderna vila, men allt såg bra ut.

Invärtes då för han ser ut som han gått en boxningsmatch, blåtira och svullen i halva fejset.

Jamie mår bra iaf, han känner hur svullnaden lättar och hur det ömmar mindre och det är ju ett bra tecken, jag tror det blir bra det här till sist. Jag har anmält till försäkringsbolaget också.

Så var det med det. Nu ska jag gosa lite med katterna som kommer och gnor runt mig när jag sitter med datorn, så återkommer jag snart:)

Tja, jag vet inte? Vad ÄR ens normalt;)?

Frågan i rubriken ställdes av Robban, min 25 årige son som igår kväll runt 23-tiden kom ut till mig i garaget där jag städade för fulla muggar:) Han tyckte att normala människor städar på dagtid, och jag är säkert i minoritet, men jag är som bäst kvällar och nätter. På typ allt:) Det är liksom min primetime, vad ska jag göra åt det?

Jag har ägnat de senaste kvällarna och en bra bit in på natten åt just att städa. På de här ställena som alltid blir stökiga trots att ingen bor där, men där saker ställs in. För förvaring, i väntan på nåt och så vidare. Pannrummet har sett ut som ett bombnedslag, men efter att ha lagt saker där de ska vara är det nu ok igen. Klädkammaren har rensats på vinterjackor som inte längre används och de har transporterats till Stadsmissionen som den här veckan står i en av de tomma butikslokalerna i Gränbycentrum och tar emot saker. Syrran och jag råkade se det när vi var på Gränby för att handla presenter och det kändes som ett tecken, det är dags nu. Jag har så oerhört mycket kläder och jag tycker det är jobbigt att ta hand om dem:) Så sånt här som liksom ger mig en skjuts är perfekt. Jag funderar på att sälja dem, det som är lite dyrare iaf, men orkar aldrig. Novalie grejade med Vinted och sålde en hel del av familjens saker, men nu är ju hon i England och verkar aldrig vilja komma hem. Tur att vi åker till London snart och tar med henne hem:)

Sen hade jag bett Robban hålla utkik efter en frys, eftersom jag inte får rum med något längre i de jag har pga att jag plockade shitloads av blåbär som tar all plats:) I förrgår kom han hem med en. Hans kompisar har nåt slags företag där de köper och säljer begagnat och där han ofta är med och kör saker från ena stället till det andra, och nu hade de fått tag i en frys. Problemet då blev ju att den inte fick plats nånstans, tanken var att den skulle stå i garaget, men det är lite väl stökigt där just nu. Eller – var:)

För nu är det ordning och reda igen. Det är mitt förråd, det är där allt förvaras som ingen säger sig vilja ha, men som är förbannat bra att ha när det behövs. Det har kidsen som flyttat upptäckt. När de bygger egna bon finns inte allt det här som man samlat på sig under åren, enkla saker som gummisnoddar, skruvar, cykelpump, extratäcken eller kylväskor:) I mitt garage finns det mesta. På gott och ont, och jag ska nog försöka göra mig av med saker som bara står. Men ni vet, ska man verkligen göra sig av med Elsa Beskows och Astrid Lindgrens barnböcker bara för att ingen just nu läser dem? En kulturskatt? Nope, inte jag:)

När jag väl plockat i ordning sakerna är det ingen större fara, mycket saker som sagt, men det är ju när de flyter runt som det blir stökigt. Nu har jag bett Jimpa komma och hämta alla miljoner kartonger och skräp som stått och bara stått. Han har en stor jobbil där det ryms väldigt mycket bättre än i min:) Han kommer ikväll och hjälper mig med lite annat smått och gott också:)

Jag har ju exempelvis klagat i flera år på att det drar från fönstret i vardagsrummet, och ungarna har sagt att det är för att jag är en gnällkärring, men så sitter de själva sen i soffan och: Det draaaaaar;) Jag har klistrat fast nya lister men inte fan hjälpte det, och nu ska han lösa problemet med magi:) Eller nåt.

Ikväll kommer också Corrinda och Zehro, det blir mysigt! De kommer älska de nya katterna ♥ De ”gamla” älskar de redan:)

Det går fint nu med alla fyra katter. Från början kändes det mest som världens sämsta beslut att skaffa två till, när alla ogillade varandra och det frästes och catfightades överallt, även av hunden. Men nu har de rangordnat sig och det är lugnt för det mesta. De två små är inte längre instängda i vardagsrummet utan strövar fritt i huset och utforskar varenda vrå, de har varit med mig när jag stökat runt. Deras mat som står på bordet i vardagsrummet äts av både Stumpan och Sellman och de små äter från deras matskålar i köket. Samma med lådan, de har hittat dem som står på toaletten och använder främst dem. Minsta, Sally, men fan jag undrar om det inte är en kille, hon är alldeles för mysig för att vara en tjej;) behöver ju äta lite mer näringstät mat, så hon har fått kattunge-käk, som även hennes mamma, som får fortsätta heta Sakina, kan äta. Hon är bara 1,5 år och fortfarande liten. Men de två sjuåriga katterna behöver definitivt inte äta mer kalorier än de redan gör:) Men jag vet inte hur jag ska få till det. Häller jag upp mat när Sally står där så äter hon ju, men så kan jag inte göra varje gång hon vill ha nåt, mina katter har fri tillgång till käk dygnet runt, och de går och tar några bitar då och då.

Sakina vill ut, men får inte. Hon ska kastreras först och innan det sker vill jag att hon ska känna sig trygg hemma. Inte skitkul att få en krage och må skit och samtidigt känna att man måste försvara sig. Innan hon får gå ut måste hon också ha tillräckliga skäl för att komma tillbaka, annars vet man aldrig med en katt. Hon kan ju gå tillbaka till sitt förra hem, där de inte längre bor eftersom de flyttat. En annan sak som är jäkligt oroande just nu är att vi har fått en, eller om det är flera det vet man ju inte, rävar som är väldigt närgångna i området.

Jag har sett i vår Facebookgrupp att en räv är väldigt sugen på att sällskapa när folk grejar i trädgården, nån sa att den lekte med hennes katter och att katterna satte sig i respekt vilket ju är skönt. Och för nån kväll sen kom Robban hem efter jobbet och hade då sett Sellman och en räv stå och snosa på varandra. En googling säger att rävens huvudsakliga föda är smågnagare men att den är allätare och kalasar på det mesta. Fallfrukt är gott tydligen och mina vindruvor har ramlat ner efter frosten. Nej, det blir inget vin i år:) orkar inte, ids inte, har inte lust och dessutom inte plats för fler flaskor 😉 Det var så kallt i våras att de inte kom igång riktigt som de skulle och skörden är skaplig men inte riktigt färdig än, det hade behövts mer värme.

Att släppa ut en kattunge är som att erbjuda räven ett snacks, så nej mina svartpälsade skönheter, ni får inte gå ut än på ett tag. Det är förvisso skitjobbigt att hela tiden försöka undvika att framför allt Sakina smiter ut, men så får det bli.

Vad det gäller vindruvorna … fåglarna äter av dem och blir på lyset. I måndags när Lovelia gick till skolan var det flera, mellan 5-10 sa hon, som flög runt i uterummet, slog skallen i glasrutorna på först ena, sen andra hållet. Hur fan de kan navigera till Afrika och tillbaka men inte hitta ut ur ett jäkla rum med stor dörr är obegripligt!?

Igår satt jag i soffan när det smällde till rejält och en fågel störtade huvudstupa i i rutan och sen flög ut genom dörren. Hur jag ska undvika att de kommer in vet jag inte, jag har inte möjlighet att stänga helt. De brukar göra så här några veckor på hösten, men det brukar vara senare.

Katterna igen:) Sally är ju en bebis och röjer runt i 800 knyck för att sen tvärslockna. Gärna i famnen, och allra helst när jag sitter med datorn.

Det blir knöligt, jag får skriva med en hand, men det gör jag ändå gärna för det är ju jäkligt mysigt ♥ hon är så liten!

Nu till en helt annan sak:)

Jag har funderat ett tag på att skaffa en anslagstavla, för att kunna sätta upp lappar med karaktärer, intriger osv på väggen. Min text är uppe i 70 tusen tecken nu, vilket enligt en omvandlare på nätet motsvarar en bok på runt 270 sidor. Det innebär att det är en jäkla massa att hålla reda på som jag hela tiden glömmer. Spår som jag hintat om, saker som är viktiga som ska återkomma osv. Ni fattar:)

Jag har såklart en anslagstavla liggande, inte i garaget men i matkällaren:) Den satt i köket förut men togs ner nån jul för att en adventskalender skulle sitta där, och sen kom den aldrig upp igen och ingen saknade den heller.

För nån dag sen (alltså kväll/natt, hehe) hämtade jag upp den och konstaterade att den var för jäkla trist alltså.

Jag letade reda på en bit tyg jag hade i gömmorna, och spände fast det över hela alltet, fäste på baksidan med häftstift och på framsidan med ännu mera häftstift för att få det slätt. Och vips, visst blev det fint:)?

Om ni undrar vem Rafael är så är han en av huvudkaraktärerna, jag har inte hunnit längre:)

Nu ska jag snart återgå till honom och de andra, vi har skrivtid med kursen idag, och jag ska dedikera tre timmar åt det. Eller det ska snackas en del först, om kursträffen jag inte var på i helgen. Jag fick inte ihop livet helt enkelt och fick prioritera hemmaplan. Det var på MittLitt, en mässa, och det kändes surt att missa men mindre matnyttigt än en vanlig kursträff hoppas jag. Klart att det är trevligt med masterclass med författare och författarsamtal, men om man ska missa nåt så kändes det ändå som rätt sak, hänger ni med hur jag tänker?

Det ska bli intressant att höra de andra berätta om det alla fall. Mest surt är det att inte träffa de andra, för jäklar vad mysiga människor det är:)

Nu – dags för annat, vi hörs senare:)

Jag har oerhört svårt att ta in tid, jag vet det:) Men tjugo år? Jag fattar inget:D

Kan ni fatta att de här är 20, 16 och 18 år!

För 20 år sen var hon inte ens född, hon är född fem i tolv på natten, tretton dagar och 23 timmar över tiden en söndag. På måndag skulle jag in för igångsättning om hon inte bestämt sig för att det var dags att skåda världen utanför. Den kväll hon föddes var det final i Robinson, och eftersom det är och alltid har varit, ett favoritprogram, och det var spännande att se vem som vann, så ville jag såklart se den. När den började var det lugnt, och medan jag låg där i soffan kröp sammandragningarna på, utvecklade sig till värkar och så fort det var slut flög jag upp i soffan och förklarade att vi skulle åka till förlossningen. NU:) alla blev förvånade för jag har såklart inte sagt ett ljud om att det var igång;)

Den här hösten hade Robban och Corrinda börjat på hockey, de var fem år gamla och av totalt oförklarliga skäl hade jag gått med på det här. Jag hade fått höra, nästan blivit lovad, att träningen ofta låg mitt på dagen, men icke. Klockan åtta söndag, eller om det var lördag, minns inte helt, morgon skulle de stå på isen i andra änden av stan. Min dåvarande man jobbade alla helger, och jag var höggravid, plus hade fem ganska små barn hemma. Novalie var tre år och behövde ju åka med på de här träningarna. Alltså, som jag slet! 🙂

I efterhand rätt kul, men där och då var det inte det minsta roligt. De började träna i slutet av augusti eller början av september, och jag fick släpa två stora hockeytrunkar, iklädd vinterjacka eftersom de var svinkallt inne i isladan. Sen när vi väl kommit in skulle jag klä på alla tusen skydd som de ska ha, det är galet, de blev som små Michelingubbar:D På med skydden och byxor och nån skitstor tröja de fått över alltihop, på med hjälmen med galler och trycka ner fötterna i skridskor och snöra. Minst en av dem skallade mig med hjälmen;) Jag var alltså höggravid, och rejält stor och otymplig. Lyfta ut kidsen på isen och sen stå bredvid och serva med vatten, för givetvis skulle det ju drickas hela tiden. Det var tydligen en viktig del i själva träningen. Svettas först, sen frysa när jag äntligen kunde sätta mig ner.

Så föddes Trixie. Vad händer då? Jo, då blir pappan svinsjuk i dubbelsidig lunginflammation. Han var faktiskt rejält risig, så pass att jag till sist tog över luren när han återigen fått höra att han hade influensa av sjukvårdsupplysningen, som trodde att han var en sjåpig nybliven pappa som var rädd att smitta sin bebis. Efter att jag lugnt betonat hur illa det var, bad hon om att få dubbelkolla med en läkare. Två minuter senare ringde hon upp. ”Han ska in till akuten. Nu. Jag skickar en ambulans.”

”Nej, för helvete, han får ta taxi:)” sa den elaka mamman:)och så blev det. Han var helt osynlig i typ två veckor, låg inne i vårt sovrum och hostade 24/7, feber och elände, och den första antibiotikan tog inte. Jag? Jomen tackar som frågar,  jag och Trixie låg på en madrass ute i vardagsrummet. Ja, det var högst jäkla obekvämt, och inte att rekommendera. Men jag kunde ju inte direkt ligga inne jämte en sjukling.

Efter tre dagar var jag tvungen att gå till Ica och handla, vi bodde tre minuter ifrån och jag hade med mig Janelle och Patricia som stöd, säkert alla ungar förresten, kan ju inte ha lämnat nån hemma med den sjuka farsan. Det gick bra dit, det gick bra halva handlingen men sen kroknade jag och det började snurra. Men vad ska man göra åt det då? Ungarna måste ju äta och maten behövde handlas, så det var ju bara att fortsätta och sen ta sig hem. Det var inte jättekul. Så var det hockeyträningarna då. Första veckan hade pappan tillfälligt en feberfri dag just då och åkte med, men orkade ju inte göra nåt mer än sitta, så det var ju jag då. Nyförlöst och med Trixie i en sjal under jackan fick jag på tvillingarna alla skydd och skridskor och sånt men behövde iaf inte ha ögonen på Novalie:D Den enda gången iaf;)

Han var sjuk i en månad eller så, sen var han slut som människa i tre, fyra månader, orkade inte mycket. Trots det jobbade han alla helger, såklart för vem skulle annars göra det? Och jag var ensam med allt igen.

Ibland undrar jag hur fan jag orkade? Men jag vet att det kändes rätt ok ändå, förutom att det var för jävligt bökigt och alldeles för tidigt på dygnet. Det var ju inte som att jag sov hela nätter, och när skolbarnen äntligen var hemma så var jag ändå tvungen att ställa klockan och vara ute ur huset strax efter sju på morgonen. I början av januari bröt Corrinda benet och det var slutet på hennes hockeykarriär. Robban körde terminen ut innan han slutade och jag var så förbannat lycklig över det! De började på tennis i stället och att ha med ett par gympadojor och sitta i en varm lokal var ju helt magiskt:D

Så Trixies första månader i livet handlade mycket om att bara få det hela att snurra på. Vilket det gjorde med bravur, trots att det låter gnälligt nu. Hon var en så enkel bebis, åt, sov och var snäll när hon var vaken. Syskonen älskade henne såklart och hon var inga problem:)

Som att de andra varit det;) Nej, mina kids har aldrig varit några problem. Kärt besvär, kan man kanske säga:)

Trixie är väldigt lik Janelle, både i sättet och till utseendet. De är lugna och drama-fria för det mesta, vilket är skönt. Raka och ärliga, man vet oftast vad de tänker och tycker och behöver inte gissa sig fram.

Trixie Belle Vera♥ Ända in i sakristian velade jag, för det är jag som bestämt alla namnen:) Jag har såklart lyssnat på inputs och aldrig gått emot någons absoluta vilja, men valet har alltid varit mitt i slutänden. Pappan ansåg det vara mitt privilegium efter att ha burit ett barn i nio månader:) Jag velade mellan Trixie och Trixiebelle. Tills sist blev det två namn, enklast så på nåt vis. Även om hon ofta kallats Trixiebelle:) Vera är efter barnens farmorsmor.

Den här tjejen har gått sin egen väg, även om hon ingick i lilla tjejtrion som alltid varit tajta, tills de blev stora:) Nu är de inte alls lika nära, men det är ju så, det kommer och går. Som enda unge valde hon estetiskt program på gymnasiet och jag tror hon förvånade oss alla med det. Hon beskriver sig själv som introvert och hatar folk, och då är scenen det sista ställe man förväntar sig att se henne på ju:)

Men hon älskar det, och tanken är att gå nån musikalutbildning, även om det nu tydligen lutar mer åt vad det nu var, bakom kameran eller nåt. Hon var med i två musikaler i skolan, Chicago och Made in Debenham, och jäklar, min lilla tjej kan båda dansa, sjunga och agera trovärdigt!

Just nu jobbar hon nåt år, för att fundera över vad hon ska göra sen, och är ni i stan på Stationen, Athos eller Saluhallen så kan det hända att ni träffar på henne:)

Idag är hon knappt hemma, jag såg henne snabbt i morse, sen har hon jobbat och efter det träffat kompisar. Nu ska hon på bio.

Nordiska film, inte Filmstaden som fått vägglöss, hu!

Grattis älskade lilla, stora unge på 20-årsdagen:)

Familjen har utökats ♥

Återigen var det Patricia som lyckades hitta kattungar som behövde ett hem, och tja, på den vägen är det:)

En liten kolsvart madame med vita tassar och vitt bröst flyttade hit i torsdags. Och dagen efter kom hennes mamma. Det var inte meningen men blev bara så:)

Från början sa vi en unge, men så ångrade jag mig, det är ju så mysigt när de kan leka med varandra. Nu var det inte så att det fanns nån unge kvar dessvärre. Men familjen ville gärna ”bli av med” mamman. Det låter ju helt stört taskigt men såhär: Mamman är utekatt och nu har familjen precis flyttat till lägenhet och hon vill bara gå ut. Här hos mig finns skogen om knuten och det är fantastiskt för djur. Familjen tänkte behålla en av kattungarna och ha den som innekatt, men för mammans skull önskade de att hon skulle få fortsätta vara ute. Och eftersom hon är bara 1,5 år … ja jag vet. Det är ungt för att få en kull ungar och ja, det är extremt respektlöst att inte kastrera sin utekatt, men nu är det som det är, och inget att göra åt. Hon kommer kastreras så fort hon funnit sig tillrätta här och de andra accepterar henne så hon inte behöver försöka gömma sig med en stor tratt runt halsen.

Men hon är fortfarande en ungkatt, och vafan … ta hit henne då:)

Problemet var bara att mamma och unge hatar nu varandra efter att ha varit separerade i typ 24 timmar, det trodde jag inte. De går och fräser mot varandra och är lite allmänt tjuriga, samtidigt som de gärna leker med varandras svansar, så riktigt eländigt är det inte.

Det går inte att fota en svart katt, än mindre två svarta:) och med en Iphone som måste ha ett starka studiolampor för att vilja ta bilder i lite halvskumma ljus blir det inte bättre än så här:) Det här är bebisen, som inte har nåt namn än:)

Hon kom precis och kröp upp i famnen på det här viset. Hon ligger alltså och sover:)

De är instängda i vardagsrummet/sovrummet om ingen har tid att sitta med och det funkar utmärkt. De röjer runt och har det bra:) I natt välte de en ljuslykta i metall så det smällde som hela taket ramlade ner:)

Vi tror hon ska heta Sally. Jag har pratat mig varm för Sonja men får inte riktigt gehör. Mamman heter Sakina men jag är inte förtjust i det alls, så hon ska vänjas över till Safira, eller Safina, nåt liknande men inte så hårt. Hon är inte lika trygg än, hon ligger nu under soffan eftersom dammsugaren är ute och kör, men är ofta ute i rummen och spatserar. Hon ser exakt likadan ut, alltså de är kopior:) Men henne har jag inte fått på bild än:) tror jag…:)

Doris har börjat acceptera dem, efter att ha försökt mopsa sig och hävda sin status, men hon blev genast satt på plats av en liten fräsande unge;) Det har absolut varit en del utfall och jakter runt huset men nu är hon bara nyfiken och vill nosa. Katterna är nyfikna de med men vill ha henne på avstånd. Sellman är den sanna gentlemannen ♥ Han har inte höjt rösten en enda gång, inte ett enda utfall utan han är bara förvånat artig. Går extra försiktigt runt damerna och har hållit sig på avstånd utan att för den delen hålla sig undan. I går kom han in i vardagsrummet och la sig vid mig i soffan när bebisen låg i mitt knä, och uthärdade hennes fräs stoiskt, och sen var det liksom bra. Då sov de båda två på en armslängds avstånd:)

Stumpan däremot … hon hatar de två svarta madamerna:/ Först märkte hon inte ens att de var här, på allvar alltså, hon fattade det inte. Inte förrän hon låg i soffan och chillade bredvid mig och kattungen kom gåendes, då begrep hon och det blev catfight deluxe. Mest lät det illa, de rörde nog inte varandra vad jag såg, men fan så det skreks. Hon är nu nyfiken men vi försöker hålla henne på lite avstånd ett tag till. Det är bökigt det här!

De får vara i vardagsrum/sovrum, och det är deras bas, men är vi hemma och med, så låter vi dörren ut till köket och resten av huset stå öppen. Igår mötte jag bebisen nere i källaren när jag hade duschat:) De utforskar och springer ”hem” när de blir rädda eller vill sova. Är de äldre djuren ute så är det fritt fram ju, men även när de ligger och slaggar nånstans är de ute på spaningsrundor.

Alltså kattungar är ljuvliga. Jag kallar mamman för unge också, för hon är så näpen, och som sagt bara 1,5 år. Det här är två smala tjejer, spensliga och inte det minsta runda utan mer avlånga och spetsiga. Svansarna är långa och smala och när de reser ragg blir de som flaskborstar, ser så fånigt ut. Det ska bli spännande att se hur stora de blir, jämfört med Selman och Stumpan som är vad jag anser helt normala bondkatter så är de pyttesmå. Lilltjejen har legat och sovit hos mig både i går kväll och nu på förmiddagen, från att inte ha velat vara i famnen nästan alls till det, och det är underbart mysigt. Man sitter där, i en obekväm ställning, blickstilla av rädsla att störa dem:D

Det blir nog bra det här med, lite tålamod och kärlek reder det mesta 🙂