Reklam och annonslänk för Cellbes

Tack för att ni visade er i kommentarerna, det värmer ♥!

Jag ska svara er lite mer, tänkte jag, men av nån anledning ville det sig inte riktigt nu. Teknik, eller mer troligt, skräp bakom tangenterna 😉

Men en sak jag bara vill kika in och säga snabbt är att jag satt och skulle beställa en julklapp och då fick jag till min fasa se att det redan var försent. What? Förvisso är jag sen som vanligt, men sen när blev det försent att beställa en vecka innan?

Jaja, Cellbes kan man alltid lita på i alla fall! Om du beställer senast den 18 december så kommer paketet innan jul!

Jag har lite att rekommendera, som vanligt:) Först ut är mitt allra senaste inköp som jag länge suktat efter, men som nu var nedsänkt, och då passade jag på. Det är ur Cellbes Premium sortiment, en tröja i merinoull

Jag har inte hunnit fota den, men jag har använt den och älskar den innerligt. Den är så tunn och skön, sticks inte det minsta utan är tvärtom mjuk och go. Ull är ett av mina favoritmaterial, det kyler på sommaren, och värmer på vintern, och det värmer även när det är vått. Det är ett suveränt plagg att köra som lager på lager, och den är lika najs att ha som ensam. Jag tycker de breda muddarna är både fina men också väldigt smarta, för dels smiter det åt en aning så ingen kyla rinner in i ärmarna, och dels när man drar upp dem, som jag gör hela tiden, så ”låser” mudden fast den. Plus att när man drar på något över den här tröjan så åker inte ärmen upp så där irriterande och fastnar i jackärmen eller vad det nu är man tar på sig. En klockren favorit i min garderob och just nu till ett bra pris!

Sen har vi min kappa, som dessvärre inte längre är nedsatt, men den är lika fin för det:) Jag har aldrig fått så många glada komplimanger för ett ytterplagg som för den här:) Och den är både varm, men inte för varm, vindtät och mjuk och go:)

De svarta manchesterbyxorna, som är treggings som jag tjatat om, men alltså, har ni inte köpt er ett par än så gör det! Det här är de skönaste brallor jag haft på många år:) Med gylf men inga framfickor, bakfickor som är ok, och passformen är super. Jag älskar dem och det enda minus de har är att de drar åt sig lite ludd. Men inte så farligt ändå, det räcker med att man luddar av nån gång då och då.

Kappan skaffade jag förra vintern, och tänkte att det var väl själva fan att man skulle behöva bli 50+ innan man begrep hur bra det var, vilken skillnad på värme mot en kortare jacka. Den här fryser jag INTE i:) Den är nedsatt, så passa på:)

Jackan är en nyare variant av den jag haft i flera år, men de är i grund och botten lika. Det här är en jacka som jag använder till vardags, och som jag trivs väldigt bra i. Den är lite längre men utan att vara jättelång. Nedsatt:)

Bruna, finns även i svart, vida manchesterbyxor  de är lika sköna som de svarta treggingsen men med vida ben. Skitsnygga ju:)

Dressade byxor  De här har Lovelia, och de är så snygga på henne! Jag tror att jag ska beställa ett par, för de är riktigt najs. De känns som slapparbyxor men ser dressade ut:)

Sen har ju Cellbes massor av härliga stickade tröjor, och jeans, och underkläder och och och:)

Ni hittar allt HÄR och glöm inte kolla in outleten, Dagens deal osv:) Man kan fynda rejält:)

Hörs snart igen!

..som om jag skriver för ingen alls här.

Jag saknar att ha en dialog med er i kommentarerna, och att bara höra av er, veta att ni finns där:) Jag vill inte begära något, men det är roligare att skriva när jag får lite feedback att ni är med på tåget. Anledningen att jag skriver en blogg är ju för att dela med mig, men det är inte det minsta lockande att sätta sig, prioritera den, när responsen är noll och inget. Jag fattar ju att det inte alltid går att svara något, och jag kanske ska bli bättre på att skriva sådana saker? Vill ni ha mer av diskussionsämnen? Jag har fått för mig att ni inte är så sugna på det, men jag kan förhoppningsvis ha fel:D Det roligaste som finns är ju att diskutera saker, sätta och blöta och inte vara överens! Iofs är det några som alltid tror att jag blir sur och tjurig, när det kommer till diskussion och inget kan vara mer fel, det är genom olikheter vi lär oss:)

SÅ, kommentera mera, så jag vet att ni finns där ♥🙏🏽

Jag hoppas att ni alla har haft en fin helg? Det har jag. Förutom regnet, men jag försöker blunda för det. I fredags ville Jamie bli klippt så jag ägnade mig åt det i ett par timmar. Bara för att bli rätt nöjd, men sen igår insåg jag ju att det ser för jävligt ut. Måste absolut fixas till, hur vet jag inte men för försöka iaf:)

På kvällen var jag och lyssnade på trubadurer och drack öl, men gick hem tidigt. Det var trevligt men när de slutade spela så blev det liksom inte roligare än så. Det var inte speciellt kul folk där, och de som kom och satte sig hos oss för att snacka var inga jag kände. Det är oftast kul, men i fredags hade jag noll feeling för att rabbla vem jag är, och fråga vem de är:D Helen hade lite huvudvärk och vi drog hem redan vid midnatt. I stället käkade jag lite hemma innan jag och Robban kollade på ett avsnitt av Supernatural:) Det är ändå att få det bästa från två delar:) Robban hade varit i Märsta hos nån kompis och jag trodde han skulle bli kvar där länge men han var hemma innan mig.

Seg start på lördagen, men mest för att jag blev väckt under natten, och för att Jamie skulle upp tidigt så jag hade larmet ställt. Jag kom på att det ju var Lucia. Jag saknar när barnen var små, alla de här små hållpunkterna man hade, som berättade var på året man var:) Julkänslan infinner ju sig på ett annat vis också när man har kids som ska gå Lucia. Men nu fick jag nöja mig med den på TV, och satt där med min kaffekopp och lyssnade.

Det var från Visby, med vackra klippbilder och tjusiga omgivningar. Väldigt visuellt vackert, såväl som fin musik. Dessvärre försvann all julfeeling direkt när jag stängde av. Jag har verkligen NOLL julkänsla. Noll. Zero. Nada. Inte ett skit. Det skulle lika gärna kunna vara september.

Patricia och Abdel ville komma och baka pepparkakor så det gjorde de, och inför det så röjde jag köksön, städade köket och sånt där. Jag satte ju en deg för några dagar sen och den var väldigt trevlig nu. Fin konsistens och smakade som den skulle. De hade med sig färdigköpt deg också, och vi grejade på i några timmar.

Det är inte det roligaste att göra pepparkakor, det är ju mest kavla, ta ut, kavla, ta ut på repeat, men det är ändå rätt så mysigt. Det som är träligast är väl att det hela tiden saknas plåtar:D Och alla mina bakplåtspapper är slut. Jag har två i silikon som är suveräna, men har tydligen kastat mina gamla. Vilket iofs inte var en dag för tidigt:) De var sönderskurna av knivar. Jag brukar ha vanliga i papper också men de var helt slut. Det fick bli smorda plåtar, och det går ju det med:)

 

Några bockar rymde…

Spännande;)

När det var klart och vi städat i ordning, åkte de hemåt, Axel och Lovelia försvann ner och jag påbörjade skåpstäd. Barnen klagar på att jag får för mig att städa i skåp och lådor, för de tycker att det är oviktig. Men det är ju tvärtom, när det är kaos och stök där får inget plats som det ska och det blir katastrof överlag.

Det ena skåpet gav det andra och nu är de flesta med mat i färdiga:) Jag var svintrött och kom inte i säng förrän vid två kanske. Bara för att somna en kvart, sen väcktes jag av nåt. Jag vet inte hur det är med er, men när jag får sova en kortis, så är det som att jag tagit en powernap och det blir hopplöst att somna igen. Nu låg jag klarvaken mellan halv tre och strax efter sju 🙈

Först försökte jag somna, men gav upp vid tre och tog fram mobilen. Surfade runt, jobbade lite;) och sen kom jag på att Jamie skulle upp vid sex, så då kunde jag lika gärna vara vaken tills dess. Jag var tvärpigg och hade lika gärna kunnat gå upp men det vill jag inte, jag vill ju sova. Scrollade på TikTok som jag aldrig gör, för jag får upp så tråkiga saker, men nu var det rätt trevligt. Stängde av och somnade äntligen där nån gång innan halv åtta. Och vaknade vid  kvart över tio. Men vad bra.

Snark.

Ja, vad gör man? Vi skulle ha kalas så det var bara att kliva upp, käka frukost och förbereda. Jag hade bakat dagen innan, saffransrutor, och det fick räcka. Vi brukar ju baka allihopa och det blir alltid en gigantisk buffé 🙂 Nu var Janelles familj lite skruttiga så de kunde Inter komma, men syrran hade bakat både kokostoppar och saffranspannkaka. Sjukt gott!

Vi var runt nio personer, och det är ju rätt knepigt att man upplever det som tomt runt bordet:) Men det är ungefär halva styrkan som fattas, och det märks. Rätt najs att man hör vad alla säger och kan vara med i samtalen hela tiden dock.

Patricia och Abdel åkte hemåt ungefär samtidigt som mamma och syrran, Robban började göra mat och jag städade på:) Ni kanske undrar hur mycket man kan städa? Och det undrar jag med! I mitt hus är det konstant stökigt och ligger saker framme. Jag tror inte att det handlar om att jag är en rörig person först och främst, utan om att vi har förvånansvärt få ställen att förvara saker på, och de ligger antingen och flyter, eller på fel ställe. Värdelöst är det hur som helst.

Jag plockade och städade, tvättade och strök. Pysslade på, lyssnade på ljudbok och blev tröttare och tröttare. Med tre timmars sömn i kroppen är det inte jättemärkligt… 😉 Jag gav upp redan vid elva, för ovanlighetens skull, och kröp i säng, låg och spelade spel och läste en stund men släckte långt före midnatt.

Vaknade av det berömd rycket klockan tre. Eller inte av ett ryck, men väl av att Stumpan krafsade på golvet. Hon kissar överallt och ingenstans nu och jag hatar det. Nu hade hon gått in till mig och kissat på gardinen. Och inte på det som låg på golvet, nejdå, utan en bit upp. Hur hon lyckades med det vet jag inte, men det var ju bara att kliva upp och torka. Sen var det ju kört, inte kan jag somna efter det. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra med henne. Hon har ju alltid varit lite eljest. Hon kissar alltid på saker som ligger på golvet, som handdukar som ramlat ner, eller kläder på golvet. Det är ju inte kul, men rätt enkelt att åtgärda. Nu sen de nya katterna kom, kissar hon var som helst, hur som helst. Golvet utanför toaletten där lådan står exempelvis. Den är ren och fin, vi är noga med att ta upp i den, men ändå går hon en meter bort och kissar. Hon är ju blåst, hade man navelsträngen så hårt virad runt benet att det gick av, då fick hjärnan syrebrist, det är ju rimligt. Det här är next level och beror inte på det.

Spontana lösningen är att avliva henne, och det är superenkelt att säga, men otroligt svårt att göra. Jag vill ju inte det, för det första. Igår tog det upp att hon kanske skulle flytta till syrran, för att få vara ensamkatt. Det är bättre än avlivning, men samtidigt vill jag inte beröva syrran den fina relation hon har med sina grannkatter som gärna går in till henne och slaggar, myser eller bara gosar. Med Stumpan i huset är det nog kört.

Det jag ska testa är i alla fall det här, som jag tror heter Felliway eller nåt, feromoner, som ska lugna och minska stress, för hon mår ju inte bra av de nya katterna. Men jag vill ju inte ha det osande runt för evigt, så det är en kortsiktig lösning. Fan också. Jag hade inte tänkt att hon skulle bete sig så här. Vilket ju iofs inte borde varit svårt att förutse, pga att hon är som hon är.

Om nån sitter på tips så dela gärna med er. Ni behöver inte säga att jag ska kontakta veterinär för det finns inget de kan säga som jag inte redan vet. Nu lät jag som jag vore veterinär, men det är jag ju inte. De kan garanterat mer, mycket mer, än mig, men jag känner min katt bäst. Hon är bara utvecklingsförsenad, och just nu stressad och tjurig, markerar revir och är en bitch i allmänhet.

Så nu ska jag ta itu med det. Jag kunde inte gärna börja riva ner gardinerna i natt, alldeles för störande, så det ska jag göra nu, plus fixa lite med Jamies skrivbord så han får rum att lyfta upp datorn. Sladdarna ska samlas ihop och hängas upp på nåt vis också, allt för att minimera risken för nya kissattacker.

Bah!

Nåväl! Ha det så bra så hörs vi snart igen:)

I onsdags fyllde jag år:) På självaste Nobeldagen, vilket jag egentligen inte kan bry mig mindre om, men som folk alltid vill påpeka:) Jag har med åren börjat säga det själv:D

Jag vaknade på morgonen av barnen som kom in med levande ljus, sång och paket och alltså det är ju väldigt mysigt ♥

Äntligen fick jag öppna paketet som stått och lockat på köksbordet:) Det är från Jimpa, som för övrigt är utomlands och jäser för tillfället, så han lämnade det här innan. Det var så fint ju:) Det som jag trodde var julgranskulor, visade sig när jag tog i dem för att ta loss, vara läppbalsam, och tittar man, och inte är en glosögd kärring som jag, så ser man ju att det står Ge Blod på dem:) Han lämnar blod regelbundet och har gjort det i alla år, är uppe på hundratals gånger nu, och nån slags rekord på Blodcentralen men jag vågar inte säga exakt hur många.

Jag är en nyfiken jäkel och jag erkänner att jag har ruskat försiktigt på det utan att bli klokare:)

Det visade sig vara en matchande vattenkokare till den brödrost jag fick av honom förra året, eller om det var året innan, minns inte helt för det går så förbannat snabbt🙈

Han hade tydligen noterat att min gamla vattenkokare började ge upp, och sånt där är han bra på att lägga på minnet:) Smeg är dyrt som fan själv också, men vem är jag att klaga? Jag älskar den ♥ Brödrosten gör perfekt rostat och den här vattenkokaren var snabb som vinden. Jag vet inte hur ni gör, men vi använder vattenkokaren hela tiden. Till uppenbara saker som te, men också när vi kokar pasta. Då fyller jag kastrullen till hälften, och tar hälften i vattenkokaren, det går dubbelt så snabbt att koka upp mycket vatten då. Jag har ju stora mängder hela tiden, av förklarliga skäl:)

Jag fick lite saker av ungarna också, ska visa er sen.

I onsdags var det en unge som skulle iväg, det var Lovelia, och hon började inte förrän vid tio. Jordan och Jamie har varit sjuka hela veckan, och övriga var lediga från jobb. Trixie jobbar på tre olika restauranger i stan, samma ägare, och bjöd på födelsedags- sushi på ena, Saluhallen. Där inne har jag nog inte varit sen långt innan den brann ner, som tydligen var 2001. Vad jag minns var det bara små olika matbutiker där inne, över disk. Nu kan man beställa mat och äta där, från de olika … öh vad man nu kallar det? Det finns sushi, pizza, husman osv. Olika diskar, men du kan sitta var som helst, typ som en stor foodcourt antar jag. Ja, det är korrekt, jag är uselt bevandrad i mat/matställen för jag äter så extremt sällan ute. Jag har ju i nästan hela mitt vuxna liv lidit svårt av emetofobi, och att äta mat som tillagats utan min överinsyn, har varit jättesvårt. Det har gått bra med folk jag vet är noggranna och hygieniska, till exempel har jag aldrig känt ett obehag av att äta middag hos mamma och pappa, eller hos barnens farfar och hans fru. Märkligt nog har ställen som McD och liknande funkat, och där handlar det nog mer om att viljan övervunnit fobin, för som alla vet är en fobi inte direkt förnuftig, utan tvärtom. Totalt jävla oberäknelig och uppåt väggarna knepig. Jag är fri från den nu, men är alltid på tårna för den vill gärna smyga sig på och ta över igen. Något jag inte tänker tillåta. Aldrig igen, om jag kan få bestämma.

Sushin var minst lika god som den såg ut! Jag älskar på allvar sushi, men har inte ätit det på länge pga att det är för dyrt. Allt är dyrt, och man får liksom välja sina grejer noga.

Gott, gott, gott!

Till efterrätt delade vi på en prinsessbakelse:)

Gullig, men om man ska vara krass så var den ju pytteliten:) Men väldigt god, och är det födelsedag så är det:)

Saluhallen ligger vid St Eriks torg, precis vid kyrkan. Kvarteren här är de vackraste vi har i Uppsala.

Parkeringen på torget är iofs inte vacker, och till det så är den rörig deluxe. Jag som inte direkt lider av ordningsstörningar, det är liksom en del av mitt liv;) men jag får fasen smått panik av den här. Skyltar överallt, och inte i några snörräta rader direkt utan med ojämna mellanrum, sneda och vinda så man blir snurrig i huvudet. Det här är en parkering likt Hotel Californa. Once your in, you never get out;) Hopplös att navigera på, och de gånger jag stått här har jag nästan varenda gång noterat att folk är jävligt förbannade också. Det fattar man, för i Uppsala tar politikerna bort centrala parkeringar, vilket gör det mer och mer svårt att ta sig in med bil, vilket man ju behöver mellan varven. Inte minst för att det är det billigaste sättet. För Trixie och mig skulle buss kostat 156kr T.O.R. Jag betalade 43 kr i parkering. (En bussbiljett kostar 39kr)

Tidsmässigt handlar det om i runda slängar 45 minuter man förlorar på att ta buss, minst. Nu stod vi inte här utan på en annan parkering i närheten, och fick en fem minuters promenad. Jag tog dock ett ärevarv runt men då var det fullt, vilket det inte var när vi var klara, det är ju flera lediga platser:)

När vi kom hem var Patricia här för att låna min tumlare, och vi snicksnackade några timmar innan jag bytte om för att åka och träna:) En ny ledare, som visade sig vara rätt kul. Vi har ju blivit av med David, och det är så tråkigt. I flera år har vi nästan bara kört hans pass, och varit mer än nöjda. Han har haft bra upplägg, plus att vi varit ett gäng som setts där. Nu är vi spridda för vinden, och dessutom är det knepigt att hitta nya ledare, nya pass som funkar. Jag tycker också det är jobbigt med nya ledare som inte vet att jag har en skada och vad den innebär. David visste, han frågade, och han fattade direkt när jag inte kunde göra vissa saker och gav mig ett annat alternativ. Eller så pushade han mig att försöka, och stannade kvar för att passa.

Nya ledare ska alltid först korrigera något jag inte kan göra, och det är alltid musik på ju så det är svårt att höras, plus att förklara min skada på tio sekunder är inte görbart. De tror ofta att det är något tillfälligt, eller att det är något helt annat. Jag har ju en nervskada med yttre synbar påverkan, men också en stor nedsatt styrka på höger sida och rörelseinskränkning. Jag kan inte stå på tå, jag kan inte göra utfall rakt bakåt, osv, min fot är mer eller mindre orörlig och helt kraftlös. Det är så mycket jag måste modifiera, som jag inte ens funderat på med David eftersom han vetat. Tro det eller ej, men jag avskyr att dra uppmärksamheten till mig:)

Det som också varit suveränt med honom är att han är så kunnig att han funderat ut en lösning, ett sätt som kan göra det enklare, som att sätta en viktplatta under den dåliga foten för att lyfta mer jämnt i marklyft, eller stå mer utåt med tårna i knäböj för att kunna gå djupare, göra utfall snett bakåt osv. Har något inte funkat har det räckt med att säga det så har han haft ett alternativ i rockärmen eftersom han vetat vad min skada innebär och vilka begränsningar jag har. Nya ledare kan såklart inte veta det här, och jag har heller ingen lust att varje gång berätta det.

Men, den här killen hade en rolig bana, och cirkelfysen var roligare än på hela hösten:) Det var kul! Och jobbigt:)

När jag kom hem sen igen hade barnen bakat kladdkaka till fika och vi satt länge och babblade vid köksbordet♥

Jack ringde mig på Facetime precis när vi klev ur bilen vid Friskis, och vi pratade en lång stund. Hela vägen till Friskis och hela tiden medan vi bytte om. Dvs drog av överdragskläderna och tog på skor:) Han är så rolig att prata med, min lilla gospropp. Hans lillasyster, Flora, passade på att skaffa sin mamma ett blöjbyte av den mer omfattande sorten, men var med en stund hon också. Lilla gumman som växer som ogräs:)

På söndag har vi kalas, det blir mysigt:)

Syrran och jag hade bokat in ett pass även på torsdag förmiddag, vid elva, men vi tvekade. Vilket är en del av vårt nya, slappa idiotmood. Jag kan inte ens minnas sist vi hade så lätt att falla för motståndets minsta lag och bara strunta i det som är en aning jobbigt när det kommer till träning. Vi som ofta har kört dubbla pass liksom 🤷‍♀️

Även det här handlar ju om David, den stackaren får ta allt;) Men det är så mkt enklare att skita i pass när ledaren inte kommer att ifrågasatta varför man inte kom:D

Nu var det ju faktiskt en bra ledare, och även om det var ett sent pass dagen innan, så vad spelar det för roll? Till sist övervann vi latmasken och masade oss iväg, och det blev ju ett bra pass. Sen var det raka vägen hem och logga in på kursen för ett skrivpass. Varje torsdag har vi ett gemensamt pass där vi skriver, var och en på sitt eget, men ändå tillsammans i cyberspace. Det kändes rätt fånigt först, men jäklar vad bra det är. Man har liksom ett inbokat pass, med lite krav på resultat, även om vi inte behöver redovisa där och då:)

Nu sitter Jamie här intill och väntar på att bli klippt. Han är expert på att stressa mig utan att säga ett ord, så jag ska ta itu med det. Sen ska jag ev köra Robban som ska iväg och ikväll är det trubadur på DogBar som ska avlyssnas.

Ha en fin fredag:)

 

Blinkade och det gick fyra dagar… igen:)

I fredags var det ju dags för Roxette, på Globen. En konsert jag av förklarliga skäl, som att Marie Fredriksson inte är med oss längre och att Roxette inte direkt varit aktivt på länge, inte trodde att jag någonsin skulle få se. Lite som med Guns´n roses med både Axl och Slash:)

Helen och jag bestämde oss för att åka tåg, ingen av oss gillar att köra i Stockholm, det är fan pest, och jag tycker också det blir mer och mer besvärligt att köra i mörker, speciellt när det regnar. Åldern eller bara att jag inte har rätt synkorrigering, vem vet, säkert en kombo av båda:) Tåg har sina fördelar och nackdelar, nu var det stopp i trafiken av nån anledning jag inte vet, och det hade jag också missat, men när vi skulle åka rullade det på igen. Min buss hemifrån däremot hade nåt för sig, jag mötte den på vägen, och min hållplats är den tredje från ändhållplatsen. Jag mötte den ungefär 16.50, och den skulle gå tillbaka 16.56. Det tar ungefär, ganska precis, tre minuter, max, att åka ner och vända, även om man ska släppa av och på passagerare.

Tror ni den kom? Nope. Nästa buss kom däremot. Drygt tio minuter sen dök den äntligen upp och sånt här gör mig så irriterad. Jag fattar inte varför det är så jäkla kasst idag med tiden och bussar, speciellt när jag VET att den var i tid, och sen tog den en kvart på sig att vända och komma tillbaka?

Obegripligt.

Det blev ju i och med det lite stressigare än tänkt, och jag var glad över att jag tog bussen tidigare, och att det fanns flera tåg att välja på. Väl på tåget satt vi och snicksnackade om allt och inget. Väl i Stockholm skulle vi ta tunnelbana, och lika enkelt som jag tycker det är i London, lika svårt är det i Stockholm av nån anledning jag inte fattar. Nu blev det rätt direkt:) Och vi klev av vid Globen några timmar innan konsertstart. Vi käkade en macka på nåt ställe och sen gick vi in, tänkte att eftersom vi har sittplatser och extremt gott om tid kanske man kan ta en öl innan? Kan säga att jag ångrade mig direkt. 89 pickadollar för en 3,5%öl? Skjut mig, eller snarare den som sätter priserna. Jag ogillar verkligen påslagen som är så här astronomiska.

Eftersom jag dras med en seg rethosta ville jag ha nån slags vätska, och jag fick såklart inte ta med min tomma vattenflaska in, så det blev ju till att köpa en ny sån, för en halv miljon. Och så tar de av korken. Jag fattar. Typ. En flaska med kork kan bli en fin projektil. I get it. Men rent så, håller inte centrifugalkraften kvar vätskan ändå? Kork eller ej? Det enda som händer är att ens kolsyrade dryck blir avslagen på en kvart och sen sparkar nån omkull den. Eftersom folk inte kan sitta stilla på sina platser utan absolut måste röra sig under konserten. Jag blir så trött, och fattar varför jag föredrar ståplats:)

Och, varför kunde jag inte fått ta med min tomma flaska in, utan kork? Jävla skinnare, som bara vill sälja.

Nu har jag klagat klart:D

Vi satt och väntade bra länge, eftersom vi ju var i tid:) Det ramlade in folk i stabil takt och när förbandet började var det ändå skapligt med folk.

De är ett lokalt band från Halmstad, och jag vill minnas att det är så Per Gessle gärna gör, tar in sina lokala förmågor för att låta dem skina.

De var bra! Jag tycker jag hörde influenser från Gyllene Tider i deras musik men det kan också vara inbillning:)

Men sen kom de äntligen, Roxette!

Lena Ph, vad ska man säga? Jag skulle vilja säga att hon fixar det med bravur, mer än MVG, hon är vass! Det lät bra, det var bra, det såg bra ut, allt var på topp. Det var en skitbra konsert helt enkelt! Hits på hits radades upp och jag inser återigen att jag, på samma sätt som med ABBA, inte riktigt kan greppa hur stora de är i världen. Jag minns första gången jag såg Roxette, på TV. kommer inte ihåg i vilket program, men typ nå fredag eller lördagsunderhållning säkert, och jag tyckte det var svinbra, men främst för att det var Per Gessle, jag tyckte han hade kunnat fimpa Marie;) Men det tog jag tillbaka rätt snabbt, det är ändå en perfect match med deras röster. Som även Lena och Per har.

Svinbra! Man blev liksom glad ända in i själen:)

När det var slut traskade vi tillbaka till tunnelbanan, kom med första tåget som gick och hade siktet på tåget hem som gick 00.09, eftersom vi hade missat tåget innan. Trodde vi ja, för när vi kom upp på perrongen stod det ju där, och vi frågade om vi fick ta det istället? Jadå, sa tågvärden, för den här gången 😉

Jippie tänkt vi, nu kommer vi hem tidigare, najs. Bara det att det fanns en anledning att det tåget var sent. Nämligen det här jävligt irriterande med att det är obehöriga på spåren. Kan inte folk sluta med det? Vi blev sittande i typ 45 min. Fick kliva av och byta till det tåg vi bokat, för de ställde in det andra. Men, men till sist var vi hemma, ganska precis klockan ett, och Robban kom och hämtade oss♥

Raka vägen i säng för jag var så trött, och hade ont i nacken och axlarna, höll huvudvärken stången med tabletter.

Vaknade på lördag morgon och kände mig bakis. Tack för det, hade inte druckit en droppe, men okej. Ont i axlarna, nacken och huvudvärk. Fan då. Syrran och jag hade en plan om att möta upp fotbollskillarna på O´Learys men det kändes inte det minsta lockande. Till sist blev det så att vi åkte hem till en av dem, och spelade spel och kollade på nån match:) Det var supertrevligt!

Spelet heter Splendor, tror jag, och jag har det hemma, men har aldrig orkat lära mig reglerna. Ingen hemma tyckte heller det verkade så kul att jag fick med mig nån, och då kändes det ännu mer ovärt:) Nu hade vi ju två snubbar som kan spelet som kunde förklara och hjälpa, och det var ju ett kul spel ju!

Vi beställde pizza, drack öl och Limoncello, snackade en massa och vips hade sista bussen gått. Jaha ja. Så bra;) Tiden flög verkligen iväg. Och eftersom vi är som vi är, så tänkte vi att vi går. Ingen minns en fegis:D

Han bor på andra sidan stan, så det var först en bra bit in till stan, sen igenom och sen över det astråkiga gärdet som är evighetslångt när man går. Cyklar man är det bara långt;) Jag hade mina kängor på, och kan återigen konstatera att de kanske inte är gjorde för långpromenader, för jag fick ont i lilltån och har ont i benhinnorna. Men hem kom vi. Sista biten när vi skiljts åt är ju seg, men innan dess hade vi ifall fall trevligt sällskap. Och det är rätt najs att ha klarat av alla dagens steg redan innan man lagt sig:)

 

Väl hemma var det återigen raka vägen i säng, somnade som en stock och vaknade av att dammsugaren hoppade i gång vid elva. Mådde långt ifrån kalasbra, värken i nacke och axlar var inte nådig, men huvudvärken var iaf på semester. Efter att ha suttit och rullat axlar, vickat på nacken, viftat med armarna och töjt och böjt lite kunde jag kliva upp och efter lite frukost och kaffe och Ipren var det ok. Resten av dagen och långt in på natten ägnade jag åt att julstäda och julpynta. Vi hade tänkt att kanske åka ner till den julmarknad som var i stan, men det regnade. Om det är något jag tycker sänker julfeelingen rakt ner i källaren så är det regn. Det är noll charmigt att gå på marknad i regn, så är det bara. Eftersom det är hantverk så är det också dyrt och inget jag skulle vilja handla, så varför ens anstränga sig? Nope:)

I stället putsade jag fönster, bara ett, tar kanske de andra, men det här är köksfönstret ovanför diskhon och det blir alltid slabbigt. Sen ställde jag i ordning en liten Hot choclate-bar, som jag sett på sociala medier:D Man vill ju inte vara sämre:)

Det blev himla mysigt:)

Här brukar det stå en kaffemaskin som nu får bo i skåpet, jag har ändå inte köpt poddar till den på evigheter, och alla våra skärbrädor brukar också bo här. Kaffemaskinen kunde jag ju ställa längst in i ett skåp, men skärbrädorna använder vi ju dagligen. Det slutade med att jag skruvade om skenorna till sådana där utdragbara lådor i mitt ena skafferi, och genom att höja upp dem ett hack fick jag ett perfekt utrymme längst ner. Sånt där höll jag på med. Den vita hyllan som några muggar står på är från mitt hörnskåp, och det innebar ju att jag fick omorganisera där också. Den bruna ”hyllan” är en gammal låda från ett städskåp, den har en gång i tiden tjänat som låda för alla kritor och den är full av spår efter kidsens kreativitet;) Men det syns inte så jag skiter i det.

Sen grejade jag med en belysning i hallen, kanske kan visa er sen. Det är en hög glascylinder-vas, som jag nu proppade full av julkulor och satte i en lysande gren. Det blev ju också bra:)

Sprang ut några vändor i garaget, men det är jobbigt med de nya katterna. Mamman, Sakina, vill ju bara ut, och jag måste boka kastrering för henne. Grejen var bara att man skulle ringa, och det är något jag tycker är jobbigt. Jag vet inte varför men jag har utvecklat en telefonfobi som gör att jag skjuter på det. Kanske ska jag bara överlämna det till nån annan? Sakina står gärna med nosen vid dörren, redo att smita ut, och man får ropa efter hjälp för att komma in igen, eller stänga in henne tillfälligt:)

Det var ju också andra advent igår, och vi tände ljus:)

Även det har blivit ett mission impossible, pga de nya katterna. Stumpan och Sellman är inte lika flaxiga som de är, och ja, katterna är på bordet. Jag ser inget problem med det, vi äter inte direkt från bordet utan från tallrikar, och katthår flyger det ändå överallt:)

Den som tror att deras katt aldrig går upp på bordet, för jag får alltid nån gnällig kommentar om det ”Min katt får inte vara på bordet…” Jag tror inte för ett ögonblick att personen som säger så har koll på sin katt 24/7, och när människan inte är hemma så dansar katterna på bordet, hundra procent:D Det ligger i deras natur att vilja komma upp, se sig omkring, speja.

Jag bryr mig inte om vad andra tänker och tycker, här får katterna vara på bordet, och det är inga större problem, förutom när det är levande ljus då;)

Jag har ju haft katt i många år, och även småbarn, och älskar att tända ljus vid matbordet och i vardagsrummet, så hur ser man det? Jo, med lyktor. Jag har massor, och även om de blir varma så brinner inte pälsen upp iaf:D Adventsljus och kalenderljus däremot är svårt att ha i stänga lyktor, så vi sitter beredda och lyfter bort katterna tusen gånger.

Jag kom inte i säng förrän närmare två, men ibland blir det så.

Både Jamie och Jordan är sjuka i nån influensa, de har feber, ont i halsen och hostar. De får vara på sina rum för att försöka minimera smitta till övriga familjen, men inte tror jag att det kommer hjälpa. Jag har tidigare sällan blivit sjuk, men efter pandemin åker jag på saker jag förr bara skakade av mig. Vi får väl se hur det här blir. Med lite tur var det en släng av det här jag hade för några veckor sen, både jag och Robban var risiga då. Han rejält med feber, men jag slapp den men hade ont i halsen och hostade.

Jaja, det bli som det blir.

Nu ska jag ha lektioner, eller jag har det faktiskt just nu. Vi har skrivövningar, men jag har en liten paus nu, men ska återgå.

Vi hörs snart igen:)

Jag vet inte om alla känner på samma sätt som jag, men när jag är bortrest känns det som att vara frånkopplad från den riktiga världen:) Som en bubbla. Jag älskar det, och i den där bubblan kan jag göra allt, bli vad som helst och allt kommer bli skitbra. Sen kommer man hem och inser att verkligheten är en annan:D

Jag trivs med mitt liv, det gör jag, och jag skulle inte byta ut det mot något annat, jag skulle inte vilja ha något ogjort. Att välja en stor familj och att vara hemma med barnen, det är fortfarande lika fantastiskt. Mina bästa år i livet fick jag ägna åt det som betydde mest för mig♥det är inte illa!

Okej, det lät deppigt kanske, med mina bästa år;) Jag anser ju att det finns många ”bästa”, men i meningen att man rent statistiskt och fysiskt är på topp så var jag hemma med mina nio barn under livets bästa år:)

Nu tar jag igen det genom att göra saker ensam, utan barnen, och det är som att vara ett barn själv, jag är inte helt ovan vid att resa, men varje gång så är det tindrande ögon och bultande hjärta, ingen tristess där inte:D

Jaja, jag fyller år på onsdag, och rent åldersmässigt börjar jag inse att mycket av det jag kanske velat göra inte längre är aktuellt. Men det är å andra sidan saker som att bli polis och göra lumpen, och det känner nog de flesta att det är försent. Iofs! Så läste jag om en kille som blev färdig polis när han var 60, så jag har lite tid på mig än:D Men jag vill inte bli polis längre förstås.

Nåväl. Skitsamma, idag är det en helt vanligt fredag, men ändå inte för senare idag ska jag ta mig till Stockholm tillsammans med Helen. Vi ska se Roxette. Den trodde man ju aldrig skulle ske, men nu gör det det. Hur kul!?

Det är Lena PH som efterträtt legendaren Marie Fredriksson och av det jag hört, så är hon grym! Jag är inget fan av Lena PH, men har alltid tyckt att hon har en bra röst, och att hon är lite småkul. Alla vet ju att jag älskar Per Gessle, och det var han som var den stora idolen för mig  i Roxette, inte Marie. Till henne har jag ingen superrelation egentligen, hon hade också en fantastiskt röst och en makalös utstrålning förstås, men jag lyssnade sällan på henne, bara hitsen på Tracks:) Marie hade ofta de här vemodiga, melankoliska sångerna som är så vackra.

Idag, när jag lyssnar på radio i bilen, som är enda stället jag lyssnar på:) så kan jag inte ha på nån annan kanal än Bandit:) Varför? Jo för att alla artister idag ägnar sig åt gnällvalsen och gråtfester. Jag är SÅ LESS på de här artisterna som sjunger om hjärta och smärta med gråten i halsen men utan riktig känsla. För antingen är de för unga och har inte upplevt det de sjunger om, eller så är de bara kassa artister, vad vet jag. En bra röst är bara en början, men fasen, man måste kunna sjunga med varenda cell i kroppen för att det ska bli vackert. Som Marie. Eller Celine Dion. Värst är alla gnälliga tjejer just nu, men det finns för många gnällnissiga killar också. Vem orkar lyssna på arton deppiga låtar i följd?

Inte så jävla konstigt att folk mår dåligt, med den influensen. Tacka vet jag Cotton Eye Joe:D Då blir man glad så det spritter:D

Dagen till ära så har jag huvudvärk och ont i nacken, det är ju som det brukar vara. (*muttrar surt och irriterat*) Jag har dels tränat, tror faktiskt det är veckans step-pass som ställde till det värst, jag flaxade med armarna nåt djävulskt, supernöjd med att jag för första gången behärskade att både kliva upp och ner på brädan i de steg som Tomas visade, OCH klarade av armrörelserna. SAMTIDIGT och i takt! Det ni! Inte illa för ett kylskåp:) Men i en av de här flaxen så knakade det till i högra axeln, och sen är den lite tjurig. Att jag sen igår ägnade mig i timmar åt att göra ren fåtölj och säng med sådär möbeltvätt, gör väl antagligen inte axeln bättre. Som grädde på det berömda moset sen, så låg kattungen, Sally, på min arm hela natten ♥ Hon kurade ihop sig strax under min haka och jag låg med högerarmen under kudden precis hela natten. Lika stilla som om jag haft en nyfödd bebis intill. Vaknade i exakt samma position som jag somnade, och ja, jag hade ont i axeln och nacken. Jag ska snart ta en promenad för att se om det lättar upp lite när jag rör på mig. Doris ligger och snarkar intill, inte helt sugen på en prommis för det är regntungt ute även om det inte regnar just nu så är det blött i luften, och det gillar hon inte. Inte jag heller för allt i världen. Vem gör ens det?

Veckan har tuffat förbi, jag vet inte ens vad jag gjort, men jag har inte suttit still så mycket. Det har varit massor av städ, en del handling, träning, kurs, och jag har försökt hitta tid till att skriva. Efter en kurshelg såhär, brukar alltid lusten att skriva vara på topp, man har fått feedback och man är taggad. Sen kommer vardagen och säger att man ska göra si eller så och vips har det gått en vecka.

I stycket vi lämnade in nu för feedback hade jag med en passage där jag beskriver min ena huvudkaraktärs vingar:) Han är alltså en ängel, här på jorden, och går runt och ser ut som en helt vanlig snygg snubbe. Det är ju en romantasy jag skriver och då är det en del objektifiering, och det är svinkul:) Jag kan utan att fundera över PK-ligan beskriva svällande muskler, vackra käklinjer, muskulösa överarmar och … vingar. Jag var extremt fundersam på det, tyckte inte riktigt att jag fick till det, var på väg att stryka hela stycket för det var så fånigt, men så lämnade jag in det ändå, för att se hur det togs emot. Hans vingar syns inte vanligtvis, men just här såg hans kvinnliga motkaraktär dem i spegelbilden i ett fönster, en kort stund, sen bryter solens första strålar in och gör dem osynliga igen.

Döm om min förvåning när alla mina grupp-kursare, plus handledaren, tyckte det var mycket fint berättat, väl  beskrivet och trovärdigt, för att vara helt otroligt då:) Så, det får vara kvar. Änglar och vingar, va? Jag kan meddela att jag snart har en kandidatexamen i att googla på änglar, och jäklar hörrni! De är inte direkt små blonda, tjocka barn på ett moln, utan hämndlystna soldater med ett enda fokus. Det är ungefär lika snurrigt som grekisk mytologi, Scylla och Karybdis, Odysseus och det här. Olika i olika religioner också för att göra det ännu mer besvärligt:D Jag tycker det är skitkul med research, men det är enkelt att bli sittande och bara snurra vidare. Jag tar sen allt jag lärt mig, och gör om det till min egen värld, men med rötterna i historian.

Det är kul med den friheten som fantasy ger en, man kan lösa allt med magi. Just den här historien är ändå mer Low-fantasy än något annat. Det magiska finns där, men är långt ifrån övertydligt, tvärtom så kickar det in väldigt svagt här och var. Jag vill ha det så verkligt det går:)

Nog om det! Jag vet att för den som inte skriver själv är det tråkigt att läsa om det, det är därför det är så värdefullt med de här kurserna. Att få dela sitt skrivande med andra som uppskattar det är så kul och givande♥

När jag sen blir publicerad … haha, men man måste visualisera det:) så kommer jag givetvis tacka er som uppmuntrat mig i Författarens tack:)

Nu ska jag städa lite, eller först promenad, sen städa. Ha en fin fredag hörrni:)

 

Sådärja, resan hemåt är påbörjad, och som vanligt gick helgen ihop med kursarna som en oljad blixt:D

Vi har haft massa skrivövningar och fått och gett respons till varandra på våra texter, som är otroligt kul och givande.

I går kväll, alltså lördag, gick vi till Torsåkers kyrka som ligger tio minuter, en kvarts promenad från skolan, och lyssnade på finska och svenska julsånger. Inte för att det var speciellt många på svenska, fokus låg helt på de finska, och om någon vet hur det kommer sig att det är så många finsktalande i och runt Kramfors berätta det gärna. Lite högre upp är det ju vanligt men ingen av oss visste varför det var så många att man kör finska julsånger. Med allt tal mellan på båda finska och svenska. Min finska är totalt obefintlig. Jag kan inte ens beställa en öl på det språket, och det är ju rätt speciellt att sitta och inte förstå. Sen kom ju allt en gång till på svenska, tack och lov.

Kyrkan är liten men pampig som sjutton. Både predikstol och orgelläktere

Jag frågade min kursare som har rötterna i Finland om hon kände igen sångerna, men det gjorde hon inte. Jag hade ju nånstans förväntat mig de sånger jag kan, fast sjungna på finska. Oavsett så var det en väldigt charmig och mysig stund där, hela kyrkan var full. Givetvis med obligatoriskt kyrkkaffe i församlingsgården efteråt:)

Vi promenerade sen hem och käkade mat, klockan var efter åtta på kvällen så det blev nåns lags baklängesmiddag:) När de andra drog sig tillbaka så klädde jag på mig och gick ut en sväng. Det gjorde jag även på fredagskvällen, det är väldigt skönt att få röra på sig, bara traska på med lurar i öronen och sträcka ut. Inte för att det finns speciellt många vägar att gå, men det är skapligt upplyst i alla fall:)

Jag var nere vid älven både fredag och lördag.

Båda gångerna var jag fascinerad över hur tyst och mörkt det var. Båda gångerna hoppade jag sen högt av plötsliga ljud:D och gick hemåt med rappa steg;) Tänkte att det finns säkert galningar eller björnar här också. Eller bjärven kanske;)

Jag är inte speciellt rädd för folk, det är jag inte, men eftersom det blivit som det blivit i vår värld, så inser ju även jag att jag borde vara försiktig. Jag borde inte ge mig ut helt ensam när ingen vet att jag gjort det. Det är inte helt smart. Men ändå gör jag det:)

Sen vågade jag inte gå mer än ut en bit på bryggan vid älven för tänk om jag ramlade i? Eller vid bron där de höll på att byta väggtrumma och det stod en grävmaskin i vägen. Sist vi var där var det faktiskt hål i marken i den bron. Det vore ju trist att ramla i och frysa fast;) hittas till våren eller så.

 

Jaja, jag klarade mig och fick ihop mina steg som jag tänkt:) Idag är det den sista november och i morgon går vi alltså in i årets sista månad, hur galet är inte det då? December är ju min månad, jag fyller alltså år om tio dagar, på Nobeldagen, det har jag inte riktigt hunnit ta in än. Jag är som vanligt några månader senare mentalt, vilket ställer till det. Å andra sidan verkar det gälla även flyttfåglarna. Vi såg en superstor flock kanadagäss vid kyrkan idag som sen flög iväg under högljutt skrikande. De måste ju rimligen vara sena iväg? De kanske också är kvar i september?:D

December. Hoppas kidsen hemma ställt upp det sista inför advent, det allra mesta har jag redan fixat, och har de inte gjort nåt så skiter jag i det:) Jag har fint där jag vill ha det, om de inte vill ha nåt på sina rum är deras sak. Deras adventskalendrar hänger redan uppe och paketen är klara, de får var och en hänga upp själva:)

Jag tänker bara glida in hemma, slå mig ner i soffan och kanske dricka lite glögg. Jag har gjort det redan idag iofs, vi avslutade dagen med det, men glögg är gott.

Jag ska ta och skriva lite annat nu också tänkte jag, innan jag blir alldeles för trött och måste sova:)

Vi hörs snart:)

Jag bor, som kanske de flesta vet, i Uppsala. Inte mitt i utan en bit utanför, men det är ett samhälle. Att bo i eller vid en storstad innebär att det aldrig blir riktigt mörkt och det blir aldrig riktigt tyst. Det är ljus och ljud hela tiden, man vänjer sig vid det och tycker det är tyst, men ack så man bedrar sig;)

Här i Hola, utanför Kramfors, är det becksvart och tyst som i graven, och det är oerhört vilsamt för både öronen, ögonen och själen:)

Jag åkte i går morse, men egentligen känns det som mitt i natten, tåget går 04.28, och det är så pass tidigt att det inte går buss. Alternativen är att gå, cykla, ta egen bil, taxi eller få skjuts. Jag har en väldigt snäll son som skjutsar mig ♥ Jag har också en syster som erbjuder sig om inte han kan. Så jobbar vi i min familj:) Robban som är värsta nattugglan och inte börjar jobba förrän långt efter lunch när han kör hemglassbilen, valde att stanna uppe hela natten, för att sen gå och sova efteråt. I den mån han nu hann det just den här gången, för inte nog med att jag bad honom skjutsa mig i okristlig tidig morgontimme, jag hade också bokat in min bil för besiktning, som han fick sköta:D Jag hatar att besikta bilen, det är ett enormt stresspåslag som jag gärna undviker och han får ta båda våra bilar. Jag bokar, han besiktar. Han meddelade mig senare resultatet:D

Nåväl, jag hade lite för mycket att göra kvällen innan så jag kom i säng en bra bit över midnatt och klockan stod på halv fyra… tror nån att jag kunde somna? Nope, inte direkt. Vaknade sen vid två av att det var för varmt, och då låg lilla Sally som vanligt väldigt nära. Det är alldeles för mysigt för att göra något åt, men jag gläntade lite på täcket och lyckades somna om en liten stund, men strax efter tre vaknade jag.

Klev upp och gjorde mig i ordning. Jag har alltid valt kläder kvällen innan om jag ska iväg, och de är inte diskutabla, det jag valt är det jag använder. Samma med resväskan, den är packad och klar, stängd och låst och inget mer läggs i. Saker som jag behöver in i det sista, som laddaren, läggs i ryggsäcken. Sen har jag även tagit med matlåda den här gången, och den tog jag direkt från frysen i en kylväska. Ute ösregnade det, och eftersom tåget sist gick från spår ett, och jag då kom på andra sidan och fick gå runt hela, så bad jag Robban släppa av mig på den sidan, då skulle det bli kanon att bara hoppa på.

Men, även fast det var samma avgång, samma bolag, så gick tåget givetjävlavis från spår 2. Vilket inte direkt är en snabb förflyttning i Uppsala. Vår station är liten men nog fan är det långt att ta sig, i det här fallet finns ingen trappa, den tiden på dygnet är själva resecentrumhuset stängt där det finns en trappa så alternativen är hiss eller att gå femtio meter ner för en lutande backe och sen tillbaka, plus en bra bit till. Jag siktade på hissen, åker absolut aldrig den för de är sunkiga, men nu hade jag ju en aning tidsbrist, så tryckte upp den. Och hoppade högt när jag såg en man ligga och sova, tror jag, i den. Jag är inte feg, men att kliva in i en hiss till en person som jag inte vet status på, det gör jag inte. Absolut inte den tiden på morgonen när det är glest med folk. Alltså fick jag vackert rusa ner och upp och med andan i halsen, det är så jäkla besvärligt att springa med bagage!, så kom jag upp på rätt perrong, och tåget rullade in efter en minut, hann knappt stanna till innan det åkte igen. Pust.

Jag tycker det är ovärdigt en stad som Uppsala, med ambitioner att vara den bästa det och det och det staden, (bästa cykelstad, bästa äldrestad osv, inget kan vara mer fel) att inte lägga resurser på att få ”bort” alla uteliggare. I stället för att lägga 20+ miljarder på en sketen spårväg, så kan man se till så alla har en säng att sova i, på ett tryggt ställe. Först. Det är fan inte okey med den ökade mängden uteliggare. Tycker jag.

Jag sjönk ner på min plats, satte i lurar och drog en sjal över huvudet och försökte sova. Det gick ju inte så bra, men lite slumrade jag iaf. I Sundsvall är det byte, och när jag reste mig såg jag min kursare som satt några säten längre bak, henne hade jag inte sett när jag klev på, och hon hade ju ingen chans att se mig under sjalen:) Nu snackade vi lite innan jag tog min väska och gick. Jag hade bestämt med en annan kursare att hoppa av i Sundsvall där hon bodde över natten på hotell, för att åka med henne resten av vägen, hon körde bil. Anledningen till det är att man inte kommer till Hola i tid om man inte får skjuts från Kramfors på nåt vis, och likaväl som hon hämtade mig där, kunde ju jag kliva av där:)

Jag tog rygg på några Sj-personalare och gled in genom en grind, tyckte det var ett lite knepigt område, men såg en skylt med ett hotellnamn skymta på andra sidan och var helt övertygad om att jag skulle komma fram den vägen. Man kan säga att det gjorde jag inte. Efter att ha dragit min väska i snömodd och duggregn genom hela området så kom jag fram till en grind, som var låst. Jättelåst, fanns inte en chans att ta sig genom den. Nähä. Men vafan då? Jag gick tillbaka, dragandes på rullväskan, svärandes, och svängde av en annan väg mellan två hus, men det såg inte riktigt bra ut där heller så när jag såg en kille komma i arbetskläder så hejdade jag honom.
”Godmorgon, får jag fråga dig?”

”Ja, absolut”, sa den väldigt stilige mannen och log vänligt, ”Fråga på du.”

”Hur kommer jag till Hotell Knaust?”

Han såg så förvirrad ut att jag fattade direkt hur fel jag var, och det var ju bara förnamnet för jag hade tagit mig in på ett låst område, så inte nog med att han fick ge mig en vägbeskrivning, det låg åt helt andra hållet;) så fick han också ringa och låsa upp grinden. Hm, pinsamt.

Jag slog på GPS och messade min kursare att jag var på väg, och hon skrattade glatt och sa att hon just funderade över vart jag tagit vägen. Tio minuter senare slog jag mig ner hos henne i matsalen och drack en kopp kaffe. Vilket tjusigt hotell va?

Jösses så vackert:)

Hon checkade ut och sen gick vi till hennes bil och påbörjade vår färd. Det skulle ta ungefär 1, 5 timmar, och det gjorde det nog. Vi fick stanna och fylla på spolarvätska för det hade varit grisväder kvällen innan, och trafikstudion rapporterade om flera lastbilar som stod på tvären över vägen vid Ullånger. Vi kollade var det låg, och kunde nöjt konstatera att det var bortanför Kramfors från oss sett så vi slapp. Däremot hamnade flera av våra kursare i evighetsköer.

Väl framme så hämtade vi våra rumsnycklar och tog en kopp kaffe, det är ändå det viktigaste:) Efter det drog vi snabbt iväg till vår huslänga och dumpade bagaget och tillbaka för att ha vår första lektion:)

Nu ska jag sova, eller först kolla på ett avsnitt av senaste säsongen av The Witcher, och försöka acceptera Liam Hemsworth som Geralt, vilket är typ omöjligt. Det finns bara en sann Geralt och det är Henry Cavill. Så är det med det:)

Natti natti:)