Jag vet att ni är fler som håller med mig nu, för det är fasen galet att min lilla kille, som föddes rakt in i inspelningen av Familjen Annorlunda som snurrar på Tv mest hela tiden, nu har slutat nian.

Jag kan inte riktigt få ihop det.

Får några månader sen frågade jag honom vad han skulle ha på sig. ”Inte kostym eller så va?” Men det var exakt vad det skulle vara. Jag har inte haft en son på länge som slutar nian och absolut inte hängt med i killarnas mode. De går mest i jeans och t-shirt och jag trodde väl att det skulle funka med snygga byxor och en vit skjorta typ. Men icke det, kostym alltså. Detta tjusiga men rätt onödiga plagg som mest hänger i garderoben.

Lovelias pojkvän, Axel, hade en som Jordan testade och den var jättefin på honom. Han var väldigt nöjd med den själv och så fick det bli. En vit linneskjorta som plötsligt hängde i klädkammaren, det är Robbans, som han hängt ut efter att ha rensat sina garderober, fulländade det hela. Nya skor köpte han i alla fall:)

Han hatar att vara med på bild, så det här är på nåder.

Regnet öste ner såklart, och jag skjutsade honom till den klasskompis där han och några killar i klassen skulle äta brunch. Sen var det olika bud, fram och tillbaka. Att få klara besked av en tonåring är inte alltid enkelt:)

Jag försöker vara lyhörd, och lyssna in vad de vill. Vill de att jag ska komma så gör jag det, men vill de helst inte så låter jag bli. I den här skolan har de en annorlunda avslutning i nian. De börjar i aulan vid tvåtiden på eftermiddagen, sen är det en middag vid fyra och runt halv sju tårtkalas. Dit är föräldrarna välkomna. Mina andra kids som gått i samma skola, Robban, Novalie, Trixie och Lovelia, där har enbart Lovelia velat att jag skulle komma, och mest för att ta hem finkläderna;) då de skulle vidare nånstans:)

Jag saknar att gå på avslutning i kyrkan! I 23 år fick jag den ynnesten, ibland upp till tre avslutningar på en dag, vilket kanske inte var hysteriskt skitkul;) men att få höra Den blomstertid nu kommer, och Ingen klocka ringer mer, det är liksom sommar för mig. Nu förtiden är det inga päron på avslutningarna och jag inser inte att det är sommarlov förrän skolan börjar igen i augusti;)

Jordans lärare mailade ut att de hoppades se så många föräldrar som möjligt på kvällen, Jordan själv sa att inga andra föräldrar skulle komma och jag visste inte hur jag skulle göra. ”VI hörs under dagen”, sa jag och bad honom ta reda på om hans kompisars föräldrar skulle komma.

Till sist fick jag besked om att de skulle det och gjorde mig i ordning för att åka in. Tog med Corrinda för att inte vara ensam. Vid sådana här tillfällen tycker jag inte det är roligt att vara solo, det är så mkt väntan och jag känner absolut ingen av de andra föräldrarna.

Tidigare i våras bad lärarna om foton på våra barn, när de var runt ett år. De skulle använda dem som bordsplacering eller nåt, och jag skickade den här bilden på Jordan. Jag ville att han skulle kunna känna igen sig själv, och det gjorde han. Dels på sig själv och dels på köket:) Hur han nu kan komma ihåg det för vi gjorde om det ett halvår efter att bilden är tagen:)

Lilla gubben! Alltid ett jäkla solsken och alltid full i finurliga bus:) Han klurade ut så smarta lösningar, och redan här var han en liten professor:)  Den här killen har sällan varit några problem, tvärtom. Han har haft oerhört lätt för sig i skolan med en skarp hjärna som gör att han inte direkt behöver anstränga sig för att plugga. Han lyssnar och lär på lektionerna. Han säger själv att han hade kunnat få bättre betyg men att han slappat lite;) Men han har en del A och något som imponerar extremt på mig, ett C i RYSKA:)

Skolan han gått på har inriktning på språk, något jag faktiskt inte visste när jag en gång i tiden ställde dem i kö, men det innebär att man i, jag tror det är åttan, men det kan vara sjuan, får ett fjärde språk. Han valde ryska, kanske för att jag puffade för att det vore väl kul:) Med facit i hand nu för tiden kanske det inte är jättekul;) Han kommer absolut inte läsa vidare säger han, för det är tydligen inget enkelt språk, och han anser inte heller att han kan ett skit. Men ett C är inte illa så jag tror nog han kan en hel del.

Att som förälder stå i ett litet trångt rum, runt ett långbord med alla ungdomar som äter tårta, är inte jättekul:D Faktiskt. Det är det enda. Lärarna sa några fina ord, och betyg delades ut, that´s all. Sen var det tack och hej, bye, bye, bye.

I höst väntar gymnasiet 🙂 Hur gick det till?

Och HUR gick det till när gossen växte om mig?

Jag svär på att han går ner på sitt rum i källaren och växer några centimetrar varje gång. På ett år har han vuxit en decimeter eller så. Om man ska titta på kurvan som estimerades redan på BVC så ska han, enligt sin födelselängd och våra föräldralängder, bli nästan en och nittio lång, tror den sa 188cm. Idag är han längre än sin pappa som är 182, eller möjligen 183cm, jag minns inte riktigt, och jag skulle tro att han har några centimeter kvar i sig. Jag är stabila 169, för information:)

Det som är så otroligt charmigt med unga pojkar i kostym är att de blir så medvetna om hur de för sig. Jag har noterat det förr, och gjorde det igen nu. Alla knäpper upp sina kavajer när de sätter sig och rättar till och knäpper dem igen när de reser sig. De blir oerhört ståtliga. I stället för att sjava runt med jeansen på halva arslet liksom:)

Alla skulle samlas vid Alnäs senare, men Jordan ville åka med hem och duscha och byta om, så jag skjutsade honom dit sen. Alnäs är en gård nere vid sjön där skolorna kan ha träffar, det är lägerverksamhet. Supermysigt!

Just den här kvällen var det dessvärre asfaltering på gång hemma här, i den rondell jag måste åka i för att ta mig ut från området. Det finns ingen annan väg. Eller jo, det finns en till men det innebär en rejäl omväg. Först gången var det öppet, andra gången när jag kom fick jag vänta på att vakten släppte fram mig och tredje gången, för jag hämtade såklart hem Jordan också, så fick jag stå länge, och sen köra på alldeles nylagd asfalt vilket jag avskyr. Det kan aldrig vara bra för min bil. Så på väg hem tog jag den långa omvägen:) Det blir fint med ny asfalt, även om jag inte fattar varför de gör det nu. Vägarna var fina, förutom några envisa potthål som de låtsas-lagar några gånger per år när tillräckligt många klagat. De lär ju komma tillbaka snabbt för vad jag såg gjorde de inget underarbete med dem. Fusk, kallar jag det för. Vad kommunen kallar det för vet jag inte.

Jordan kom hem i god tid före midnatt, helt färdig med dagen, och sen satte han sig vid datorn och fortsatte hänga med kompisarna där:)

Nu har han alltså gått klart grundskolan. Obegripligt:) Och fasen vad stolt jag är över honom ♥

Jag blev positivt överraskad av handledarkursen faktiskt! Min tjejtrio vill ta körkort, och två av dem var med, Lovelia och Trixie. Den tredje, Novalie, var kvar i England. Faktiskt så blev det så att Helen också bokade in sig, hon har också en dotter som vill övningsköra.

Sagt och gjort, vi åkte dit, utan förhoppningar. Sist jag var på en sån här kurs höll jag på att somna. De räcker fem år, dvs man behöver göra om dem med jämna mellanrum. Det måste vara över tio år sen som jag gick sist och då kostade allt, ex skulle de ha typ 185 kr för att trycka ut handledarbeviset.  Nu verkar det inte göra det:D Alltid något.

Det visade sig vara en rätt trevlig historia ändå, med en kul kille som ledde det hela. Dock med en del språkförbistringar. Av de församlade ca 20 personerna var det vi fyra som hade svenska som modersmål. Det är hur det än är, lite udda att vara en minoritet i sitt eget land. Sagt utan rasistiska undertoner, det är enbart ett torrt konstaterande att det är så. Under tre timmar, med två pauser, fick vi ta del av … saker jag redan glömt, men som säkert satt sig i minnet:) Jag KAN ju köra bil, har gjort det i snart trettio år, men det tillkommer ju nya saker i trafiken som jag inte alltid har tvärkoll på. Det mest idiotiska ever måste ju vara att man får ligga till höger i en rondell och svänga vänster. Den som hittade på det är värd en high-five, i ansiktet, med en stol. Dumt så klockorna stannar.

Men, nu har vi gjort den där kursen. Jag fick brev om att jag är godkänd som handledare igår, och tjejerna ska göra syntest och skicka in så kan vi köra sen. Egentligen är det galet. Man ska ha haft körkort i fem år under de senaste tio åren för att få bli handledare, och det är allt.

Min mamma har inte kört bil på iaf 25 år, kan vara 35 år också, men får likafullt vara handledare om hon går den här kursen. Ingen som vet hur få eller många timmar bakom ratten man har ju. Det skulle ju kunna förklara en del i trafiken …;)

Jag har frågat Jimpa om min bil mår dåligt av att få motorstopp, köra på fel växel eller liknande, för jag är ju rädd om den, och han garanterar att det är ok. Då återstår detaljen att de kör på saker. Jag ser inte fram emot att övningsköra, nej:D Jag minns när jag körde med pappa. Han tog med sig Expressen, satte sig i passagerarsätet, slog upp tidningen och sa: ”Kör till mormor.” Som att jag skulle kunna vägen dit? ”Men herregud, unge, du har åkt den vägen i 18 år, du måste ju hitta?” Det gjorde jag inte, och jag är fortfarande usel på att hitta om jag inte själv kör, då går det bra. Vi övningskörde inte så många gånger för han blev arg när jag inte fattade, och jag blev sur för att han inte fattade att jag blev sur för att han blev arg 😀

Jag var heller inte speciellt intresserad av att ta körkort, det gick utmärkt att åka buss eller cykla dit man skulle, och jag gjorde två halvhjärtade försök på två olika körskolor i stan. Köra var inga problem men teorin var ju så trist att jag inte orkade med den. När vi sen fått två barn och flyttade ut till världens ände i byhålan där somliga gömt sig under en sten nu;), blev däremot behovet akut. Jag behövde kunna ta mig in till Uppsala för att få lite umgänge, i byhålan blev jag inte direkt insläppt. De som vet de vet.

Jag tog mitt körkort på en körskola i Tierp, en annan byhåla med inga trafikljus på den tiden, så den mesta av min körning skedde i Gävle. Vi åkte dit med läraren, tre elever, en som körde motorväg dit och en hem, och sen satt vi på ett fik och hängde hela dagen medan vi turades om att köra. Det var inte jättekul:) Jag tror inte jag satt min fot i Gävle sen jag körde ut därifrån för egen maskin, i vår skruttiga Opel, med två barn i bilstol:)

Jag var sen handledare åt syrran några år senare och det var trevligt. Vi åkte runt, käkade glass och kanske … var det så att vi vid ett tillfälle körde en väldigt lång väg på en cykelbana utan att fatta att det var det:D

Jaja, det här blir nog bra det med:)

Jag har haft så förbenat mkt att göra sista veckan att jag inte hunnit in hit alls. Jag kan inte längre blogga från mobilen för av nån anledning kan man då inte kommentera och det är ju det roligaste med allt. Era kommentarer:)

Jag älskar ju att få ha en tvåvägskommunikation istf en monolog.

Dessvärre hinner jag inte uppdatera varken er eller bloggen nu heller, behöver sitta med redigering av två filmer hela dagen nu, men sen kommer det! Jag har ju inte berättat om handledarutbildningen, eller att Jordan slutat nian, eller att Jack kom hit över helgen, eller ens vad som hände i helgen! Massor att förtälja!

Så hav lite tålamod och kika in senare i kväll eller morgon bitti så ska jag berätta:)

Hörs snart!

Jag ska på en handledarkurs. Mina tjejer vill ta körkort och det innebär att jag måste agera körlärare. Robban kom just med en app och sa att jag skulle svara på ett gäng teorifrågor, och man kan ju säga som så här:

Det är en jävla tur att jag kör laglydigt. Jag vet inte om jag skulle orka ta om körkortet. Fy fan vilka idiotiska frågor, och massa siffror. Alla vet hur jag känner för siffror. Det går inte. Och rent så, jag skiter i hur mycket avgaser i procent jag släpper ut, eller hur mycket jag får dra med en bil som väger si och så mycket. Jag vet vad jag får dra med min bil, och jag vet var man får reda på det, så varför ska jag på fem sekunder kunna skanna av ett jäkla registreringsbevis för att svara på den frågan? Jösses.

Men i alla fall. Kursen är på tre timmar och jag har gått en sådan förut, med Janelle och Patricia. Det var de mest bortkastade timmar jag någonsin upplevt. Av de tre timmarna fick jag ut en enda sak och det var en gata i stan man inte fick övningsköra på. Inne på sjukhusområdet, där jag ändå inte tänkt tanken på att ens svänga in med en övningskörningsskylt bak på bilen:D

Min förhoppning är att den som leder kursen i alla fall inte är lika tråkig som sist, för jag fick kämpa för att hålla ögonen öppna och inte somna.

Jag tror ju att det här mest är ett sätt för Trafikverket att få in ytterligare stålar för jag tror att jag sen behöver pröjsa några hundra för att få en bevis på min handledarkompetens. Så först några hundra för en värdelös kurs, sen ytterligare hundralappar för att få intyg. Jippie. Och sen får jag tanka och vara rädd för att min bil ska gå sönder:D Nej, jag ser inte fram emot det. Alls.

Men, vad gör man inte för kidsen? 😜

När jag berättade för Helen vad jag skulle göra så passade hon på att boka in sig på samma kurs, så jag har iaf bra sällskap:)

Vi var ute och svirade i lördags, det var trevligt som alltid. Började på DogBar, slutade på Etage med karaoke. Och det var tydligen stora deppardagen för sångfåglarna, mestadels lugna låtar. Jag vet inte varför vi hamnar där, men det är lite småtrevligt ändå.

I fredags var jag och kollade fotboll med killarna och syrran. Matchen var inte varken spännande, eller bra. Minns målen, två och ett bortdömt, för Sverige, så vinst. Men tråkigt spel. Trevligt sällskap åtminstone, och det var ju huvudsaken för att gå ut och se matchen. En av killarna hade med sig en alldeles ny flickvän, så det var kul att träffa henne. De andra är gifta sen tidernas begynnelse eller så;) Vi satt kvar länge efter fotbollen och snicksnackade, det var alldeles för länge sen vi sågs nu. Men det är en del matcher framöver så det blir nog lite oftare nu:)

Vaknade alldeles för tidigt både lördag och söndag, men var om inte pigg så i alla fall vid god vigör:) I lördags var jag och Doris på långpromenad och i söndags städade jag poolrummet, eller påbörjade det, hann inte klart. Det är så jäkla mycket pollen som letar sig in så alla textilier behöver ruskas ordentligt eller tvättas.

Vid Stordammen uppe i Lunsenskogen som vi brukar gå förbi hade ett svanpar slagit ner bopålarna och skaffat familj:)

Jag blev så förvånad, jag har gått runt här i många år och aldrig sett några svanar. Änder finns det många men inga svanar, förrän nu då:)

Jag stod där en lång stund och tittade på dem, Doris var lugn och fin men fattade inte alls varför vi skulle stå där och glo. När vi fortsatte så kom något litet brunt rusande, och tvärstannade fem meter ifrån mig. Jag har sällan linser i när jag promenerar så här, jag ser det jag behöver liksom, så behövde hjärnan en extra sekund att fatta att det var en harpalt. Den skuttade in i buskarna och jag gick varsamt framåt för att inte skrämma den mer än nödvändigt. Rätt vad det var så satt den framför mig, ihopkurad och kikade, jag stannade och höll Doris stilla, så gott det går då:D Haren kollade på oss i trettio sekunder, sen bestämde den att det fick vara nog, tvärvände och drog som en avlöning. Och då slog stora snoset till på Doris och jäklar vad hon spårade. Det är synd att hon är totalt värdelös på inkallning och ungefär allt som har med lydnad att göra, annars hade hon kunnat bli en finfin spårhund:)

Det var min helg, i korthet:) Idag har jag inte hunnit mer än träna, och sen väntat på en brief på en film som ska spelas in, men det har inte kommit än. Troligen vill de ha det supersnabbt sen, fast de är sena, det är som det brukar:D

Nu regnar det, och jag är yr i skallen så det är väl bara att säga välkommen till sommarens alla migränattacker. Om någon har något klokt att säga om yrsel/huvudvärk vid lågtryck så shoooooot!

Nu ska jag göra mig i ordning för att åka och slösa bort min tid:D

Wish me luck!

I morgon ska jag få hit min lilla gogris, Jack:) Hans föräldrar ska på konsert och då får han hänga med mormor, och stanna över natten. När Jack fick höra det ville han stanna mycket lääängre ♥

Men nu fick vi inte till det, jag ska iväg och kolla på fotboll i morgon och tjejerna jobbar. Så, då löste vi det på ett ännu bättre sätt, nämligen att Jack kommer till nästa helg och stannar från fredag till söndag:D Så mysigt!

Då har vi exakt noll planer, eller jag har inga iaf, tror att ungarna jobbar lite men så är det.

Vi har fått en 4H-gård här ute hos oss, precis vid kyrkan, det öppnade i höstas. Syrran och jag har velat gå dit sen dess men kidsen anser sig vara för stora och vi har inte kommit oss för än. Men nu ska jag se till så vi gör det. Syrran, jag och Jack, en stark trio:D

Nu har jag ett extremt viktigt mission innan han kommer, och det är att montera upp iaf en studsmatta:) Det har jag lovat honom, och det måste hållas. Han kommer inte förrän gång runt fyra så jag bör hinna, om det inte ösregnar då. Men det ser ut att bli ok.

Jag insåg att det är dags för alla studenter i morgon! I Uppsala tar alla studenten samma dag, och det är ju underbart. Det finns inget så bitterljuvt som att se de lyckliga ungdomarna. De står i startgroparna på sitt nya liv, och det är vackert, men samtidigt lämnar de sina vänner, sin vardag och i många fall sin trygghet. Och går ofta raka vägen in i arbetslöshet. Men det kan man ju inte säga:)

Jag har ingen student i år, tack och lov för så fel ute i tid som jag är hade jag väl glömt hälften. Nästa år är det Lovelias tur, och förra året var det Trixie.

Novalie, 2022

Corrinda 2019

Patrica 2014

Och Janelle 2013

Helt rätt, Robban tog aldrig studenten, han bestämde sig för att det fick vara nog med skolan och hoppade av. Det går ju att åtgärda senare om så är, men han är inte det minsta intresserad av att plugga.

Kolla vad SMÅ de var! Det är så här jag för alltid kommer tycka att de är, det är här tiden borde ha stannat. Inte exakt just här kanske, för det är fyra månader eller så sen exet drog, så livet var inte superkul just då. Men åldersmässigt älskade jag den här tiden! Mina fina ♥

Nu ska jag se på Harry Potter, den tredje filmen.

Hörs i morgon:)

I förrgår var jag i Solna och igår var jag hela vägen in till Stockholm:) Nämligen på Djurgårdsbrunnsvägen:)

Jag hittar extremt uselt i vår huvudstad, hur ofta jag än är där så lyckas jag inte skapa en karta i huvudet av hur den ser ut. Eftersom jag inte hittar så är det också svårt att ta mig fram per lokaltrafik, och jag väljer oftast att promenera:) Dessutom är det ett bra tillfälle att få till en promenad i ny miljö.

De som bjöd in till välkommen-sommaren-fika var min samarbetspartner Adtraction och vi skulle vara på Villa Källhagen. För en gångs skull insåg jag att jag faktiskt visste var det låg, även om jag inte riktigt kunde komma ihåg att jag sett det. I vintras var vi på Tekniska museum och det ligger precis intill:) Jag bedömde att det skulle ta runt 45 minuter att promenera och det tog ganska exakt det, ibland är jag vass. Det var strålande sol och jag var nöjd med att jag inte svettades. Tills jag var så svettig att det ångade, typ.

Jag kom fram och möttes av de tre härliga tjejerna, och när jag gick in igen för att gå på toa så hojtade Mona på mig. Vi är bloggkollegor och har känt varandra i många år nu, hon är superhärlig:) Sen kom EmmaJennie och Nina (Niiiinis) och Linda-Marie, Jessica och Charlotta. Jag kände inte de två sistnämnda men de var såklart trevliga:)

Jag satt mitt emot EmmaJennie och vi babblade på och det var så himla, himla mysigt!

Det är ju fancy pancy här i krokarna, med alla ambassader och byggnader som är magiskt tjusiga. Fikat var topnotch!

Jag älskar ju fika, finns inget som slår det:)

Prinsesstårta och jordgubbar också, och bubbel i glaset. Svårslaget. Vädret var lite ombytligt, det var kallt i vinden, vi satt i skuggan, men skönt ändå att äntligen kunna sitta ute!

Den där lilla munsbiten var någon slags räktoast, Toast Skagen heter det nog:) Jag hade kunnat äta upp alla, så goda. Sen var det nån mousse, och tiramisu och koksochokladkaka. ♥

Underbart! Här satt vi i några timmar och snackade och hade det supermysig, och sen var det dags att bege sig hemåt igen.

Jag promenerade såklart hem också, den här gången längs vattnet hela vägen, på ditvägen gick jag vid Berwaldhallen, för det är den vägen jag hittar, men alltså vid stranden är det ju fantastiskt.

Shitloads av folk överallt. Man får väja och hålla uppsikt och det är intryck, intryck, intryck:) Jag vet inte om jag blivit en aning folkskygg efter pandemin men jag tycker det är lite obehagligt när det är mycket folk:D

Det ser inte allt för majsigt ut på bilderna men det var det! Jag hade jackan i handen och bara linne och en skjorta över, varav skjortan åkte av den med, alldeles för varmt:)

Jag kom in på centralstationen i väldigt lagom tid för att i lugn och ro ta mig till plattformen och sen köpa biljett. Klev ombord och sen tror jag bestämt. jag halvsov en stund på vägen hem:) Jag älskar att sova på tåg! Eller i bilen eller på flyget. Men tåg tar priset ändå, det gungar, det låter och det är sövande som sjutton. Jag lyssnade på bok båda vägarna, men har ingen super på g just nu, efter Haymitch hungerspel är det svårt att toppa:)

Även min buss rullade in bra i tid, det är ju helt otroligt, för normalt brukar de absolut inte lira, utan tvärtom. Man kommer in på stationen en minut innan bussen går och då hinner man inte.

När jag reste mig på tåget protesterade foten. Så less på den. För flera år sen, tror det är två år nu, så stukade jag den, och det blir fan aldrig bra. Periodvis är den finfin, för att sen helt plötsligt utan synbar anledning hoppa mellan att vara bra och urkass. Det kan slå till från ett steg till ett annat och känns som att nån kör in en kniv i fotleden. Utan att överdriva.

Det var samma visa igår, jag promenerade på dagen, från KS till tåget, och sen var jag och Doris ute 1,5 timmar och därefter kunde jag inte gå. Lindade den och då släpper det. Nu har jag lindat och det är bättre men inte bra. Jag haltade och grimaserade mig fram mellan tåget och bussen och mellan bussen och hem. Det kan vara så att jag måste söka för den, och kolla hur det ser ut där inne. Grejen är att jag aldrig stukat den, någonsin, och jag har inte varit försiktig. Men efter att jag opererade den, flyttade på senor, så varnade läkaren för att det skulle kunna bli stukningar. Och det kan man ju säga att det blev. Jag är usel på hur ledband och sånt där funkar, men min teori är ju att senan fick lite på käften. Men, jag vill inte söka innan jag är klar med min fetttransplantation och implantat, för jag är helt enkelt rädd för att det inte blir av då. Jag kan ha lite ont, det är inte hela världen.

Men det är knöligt när det är opålitligt:D

Hemma så var det middag och efter det har jag inte gjort många knop, sitter i soffan med foten i högläge och ska snart skriva lite fantasy. Fast min kurs är slut så är tanken att ha en ”inlämning” varje onsdag:)

Det blir bra! Hoppas ni haft en fin start på veckan, nu är vi redan halvvägs:)

Igår hade jag en tid på Karolinska Plastikkirurgen.

(Supersnabb re-cap: När jag var nyfödd fick jag som alla nyfödda en K-vitaminspruta. Ytterst få barn saknar den koaguleringsfaktor i blodet som gör att blodet – tja – koagulerar:) Efter ett trauma som en förlossning är för en bebis kan ett barn förblöda utan det, så det är en ren säkerhetsåtgärd. På mig satte man den i baksida lår,(görs inte längre, varsågoda, det är delvis min förtjänst, jag har varit forskningsobjekt under hel amin barndom. Nu sätts den i fram) och slet sönder ishiasnerven, med följd att hela benet är påverkat. Främst syns det på underbenet, som är yttepytteliten och tunn. Jag har, ett i mitt tycke då, skitsnygg vad på vänster sida, medan den på höger är som en pinne. Fotens funktion suger, och den är opererad flera gånger, men den kommer aldrig bli bra, jag haltar rejält. Men med åren har läkekonsten gått framåt, och nu för tiden kan man göra vadimplantat. Akademiska, som är skyldiga till skadan, vägrar göra det. De skyller på att de inte tror det blir bra, men egentligen handlar det ju om pengar. Jag krävde en second opinion hos KS och där ser de exakt noll hinder för att göra en sån operation. De är övertygade om att det kommer bli ett helt okey resultat, om än inte exakt likadant som den friska vaden. Första operationen gjordes nu i höstas.Det finns lite att läsa i bloggen om det här, sök i sökfältet.)

Jag hade tid 11.10 och kunde åka med syrran som jobbar i Solna och just den här dagen skulle in till kontoret. Hon släppte av mig vid tio och jag promenerade runt en timme. För en gångs skull smart, iförd kjol så jag bara skulle kunna hissa upp den och inte behöva klä av mig. Hur det än är så känns det jävligt larvigt och utsatt att stå i t-shirt och trosor framför en vuxen man. Eller kvinna, men nån som ska studera en.

Förra operationen i höstas gick ju finfint. De fettsög flank och lår, jag tycker det låter som styckningsdetaljer ur ett styckningsschema i kokboken:D Men de gick alltså in på sju olika ställen och sög ut fett. Utsida lår, och bak i ryggen.

Nej, det är inte det minsta smickrande att höra att man har gott om fett, tvärtom. Vaddå fett på ryggen, så pass mkt att man kan använda det? Lägg av? 😀

Min superläkare heter Martin och han är oerhört trevlig, han berättade hur mycket i milliliter fett de sugit ut och sen tryckt in i vaden, och eftersom det är siffror rinner de rakt igenom skallen på mig, men han var nöjd. De fick in bra med fett.

Det heter fettransplantation, och innebär att kroppseget fett används för att fylla ut skavanker. Man kan göra det här på brösten, om man inte vill ha väldigt mycket större än tidigare, och man kan göra det på vaden:) Säkert lite överallt. Fett sugs ut, renas på nåt vis och sprutas in där man vill ha det. Vid en fettransplantation är det liten risk för bortstötning och inkapsling eftersom kroppen vet vad det är. Däremot, eftersom kroppen är fenomenal, så upptas mellan 30-70% av det och försvinner alltså. Man behöver därför ofta göra om det. Jag vet inte om jag har rätt när jag säger att gång två stannar mer procent kvar, men det är så jag fattat det. Kan vara helt fel.

Anledningen att vi gjorde det här är också att huden är tajt, och behövde töjas ut lite för att få rum med ett implantat.

Martin var nöjd, kände och klämde, det är förväntat mängd fett kvar och det är inte lika tajt utan han skulle kunna få in implantat. Men, om jag ville ha mer fett skulle vi kunna göra ytterligare en fettransplantation först. Jag står där och lyfter på kjolen och han kollar ställena där han tagit fett, kikar så låren är jämna och fina och klämmer lite på min mage och säger att det är görbart:D

Hm, jag har alltså fett så det räcker och blir över. Det är ju i det här, för en gångs skull positivt:)

Jag är nu uppsatt på listan, och operationen sker framöver. Oklart när, kan bli på kort varsel eller längre. Som vanligt alltså. Jag kan komma in i morgon om så är, men det gör inget om det inte blir förrän till hösten. Det pga att man efteråt blir insnörd i gördel och svintajta cykelbyxor dygnet runt i minst en månad. Det kan bli knepig solbränna av det, och rätt svettigt;)

Den här gången tar han fett från insida lår och mage, kanske även lite utsida lår. Kan tänka mig att det gör en aning mer ont på insidan är utsidan, men jag hade verkligen inga stora problem med det sist. Där de tar fett blir det små pyttehål, de syddes igen med ett litet stygn, kanske två. Det jag hade ont av efteråt var att tejparna över såren fastnat i gördeln bak i ryggen, så de slet i huden när jag vred på mig. Jag vågade inte ens glänta på gördeln, men det skulle jag våga den här gången. Sen kändes det i vaden såklart, det spände och kändes som att den skulle spricka om jag kom åt något vasst, men inget annat. Man får gå promenader direkt, men inte få upp pulsen mer än så.

Jag är så glad! Planen är nu den här transplantationen och sen får vi se om ett implantat behövs. Det tar tid, det skapas en vad i etapper:)

Det är lite mindre skillnad på dem redan nu, men syns fortfarande väldigt väl. Det kommer det göra framöver med, men tanken är att det inte ska vara uppenbart.

Förra operationen började med mig i bukläge. Det här kommer ju inte jag ihåg ett skit av, jag sövdes på rygg som vanligt, men sen har de alltså vänt och vridit på mig. Jag är så glad att jag inte sett det, för det måste se helt fruktansvärt ut, en stor dallrig fettklump liksom, som det krävs ett smärre fotbollslag för att vända på. My god! 😀 Men det är troligen därför jag var så irriterad i halsen efteråt, andningstuben har rispat runt där när de bökat med mig. Jag hade rethosta deluxe, alltså sådär att jag hostade till en gång i minuten hela första dygnet innan det läkte. Det är vad som känns värst. Allt annat är en baggis:)

Så jäkla lycklig!

Besöket gick fort och fint och på nolltid var jag klar och på väg mot tåget. Nu för tiden hittar jag, det är en liten promenad som är rätt mysig. Tåget rullade in precis när jag kom ner på perrongen och sen lyssnade jag på bok hela vägen.

Alltså, det måste jag berätta också:)

Ni som är som mig och älskar ungdomsböckerna Twilight och Hungergames.

Visste ni att det finns dels Edwards perspektiv i en bok, Twilight. Men också att det kommit en ny från Hungergames där man får följa Haymitch?

Han är ju en vinnare av Hungerspelen, den som tvingas vara mentor åt alla barn som tas ut från Distrikt 12. Han är ju en alkis och rätt otrevlig typ, men här får man förklaringen. Jag var in public annars hade jag gråtit, för ujuj så sorgliga de här jävla spelen är.

Läs den! Ska bli spännande att se om det blir nån film av den.

En annan sak till:)

Alltså, som boende i hus så har man ju inte allmän tvättstuga. Tacksamt nog har jag en alldeles egen tvättstuga, men jag har ju ingen sån här stor maskin. Jag har ett dubbeltäcke till min säng, i dun, och det finns inte en plan i helvete att jag får in det i min tvättmaskin trots att den tar typ 10 kilo. Jag kom på att Patricia har tvättstuga och hon bokade en tid åt mig. Hon har aldrig använt den, så det var helt nytt och obekant för oss båda. Jag har ju bott i lägenhet men alltid haft egen tvättmaskin.

Vi skickade in det i tvättmaskinen, tvättade och sen in i tumlaren. Man loggar in med tagg, och då öppnades dörren automatiskt. När vi sen skulle hämta det torra täcket kunde vi inte komma in? Eh va? Men såhär är det, och det kanske är så det funkar överallt, men det fanns noll info om det. Man har enbart tillträde de timmar man bokat, en minut över och det är låst. Det gick inte att boka tiden som var efter, trots att den var ledig. Vi missade tiden med några minuter pga att vi bara missade, ingen anledning. Borde kanske fattat att det funkade sådär, men lätt att vara efterklok. Sist jag var i en allmän tvättstuga var det sådana där lås med nyckel på en tavla liksom:) Eller förresten hade vi inte det, vi skrev upp oss på en lista:D

Jaha, men hur gör man nu då? Ringde nån på Uppsalahem som i sin tur ringde jouren. Det fattar man ju att de inte rycker ut gratis, men 1200kr ….? För att öppna en dörr? Det slutade med att Patricia kunde boka tiden mellan 00-01, tydligen kunde man inte boka två tider samma dygn? Så jävla dumt ju. Om man nu påbörjat sin tvättid och sen noterar att tiden efter är ledig, varför i hela friden skulle man inte kunna få ta den också? När man redan släpat ner alla grejor? Så dumt (många ”tiden” blev det)

Jaha, så då fick hennes sambo gå och hämta mitt duntäcke mitt i natten:) Men det löste sig ju iaf:)

Klantigt men mänskligt:)