Jamie spelar fotboll. Jamie är också, tillsammans med sin bror, Jordan, en mästare på att slita ut både skor och kläder. Tjejerna och Robban har använt kläderna i evigheter, ofta har de kunnat gå i arv mellan alla barn, tills det kommer till Jordan:)

Förutom att de sliter kläder som om de vore cowboys så växer de också som ogräs. Jag svär på att Jordan blir en centimeter längre för varje gång jag ser honom. Ibland är han iväg med kompisar över en helg och när han kommer tillbaka har han växt Han är i Robbans längd snart och han är runt 183 cm. Enligt de beräkningar som görs på födelsevikt, längd och föräldrarnas dito ska båda ”småkillarna” hamna på nånstans 190cm.. De var tungviktare när de föddes, båda över fyra kilo, medan Robban kvalade in på 2,7kg. Det är ju enda skillnaden, för föräldrarna är ju samma för alla tre gossar. Vad det gäller Jordan har jag ingen anledning att misstro den beräknade slutlängden. Jamie har inte riktigt lagt in samma växtspurt men är lång.

Jag köper kläder till Jordan som han sen inte kan ha nästa månad, och då tar jag ändå i med storlekarna 🙂 Jamie kan ärva dem såklart men faktum kvarstår ju att även den äldre brodern behöver ha kläder på kroppen.

Och skor! Herrejävlars vad deras fötter växer! För bara nåt år sen hade vi en allmän storlek i familjen på 39. Det var perfekt för det fanns alltid några par i garaget om det var akut. Nu innan jul blev det total råpanik på vinterskor till killarna. Så det var ju bara att bita i det sura äpplet och köpa nya. Och några dagar senare behövde Jamie nya inneskor till fotbollen

Hans uteskor, dubbdojorna, köpte jag medvetet för stora och så la vi in sulor. Det funkade bra, tills skorna plötsligt sa upp sig i sömmen mellan ovandel och sula. En stor glipa. Fan. De spelar utomhus mycket fortfarande, det är föräldrar som skottar av planen….my god. Men det är härligt med engagemang, säger jag och låtsas ha fullt upp:) Hehe, nä men de gånger det behövs skottas så har jag faktiskt inte kunnat. Jag bor en bit ifrån också.

I alla fall. Han kan inte spela i trasiga skor där foten ramlar ut. Givetvis säger han inte till heller förrän kvällen innan match, så sista fick han spela med dem, och jag hoppas ingen såg dem.

I måndags tog jag med ungen för att köpa nya. Så surt. Syrran tyckte jag skulle ta med kvitto för skor ska hålla längre än så. Sant ju.

Jag letade. Och letade. Hittade kvitton på det mesta, men inte på skorna. Till sist hittade jag två från Decathlon där vi köper det mesta i sportväg. De var urblekta som fan gick knappt att urskilja något alls, men en koll på korttransaktionerna visade att det borde vara något av dem. Köpta i mars förvisso, inte augusti som jag trodde. Jag var nästan säker på att de kostade 649kr, de var nedsatta från över tusen. Summan jag hade transaktion på var 718 vilket borde stämma. Jag handlar nästan alltid ett eller två par fotbollsstrumpor när jag är där.

Åkte dit. Trodde aldrig jag skulle få igenom det. Pratade först med en tjej som lämnade över till en kille. Som kollade och försökte tyda kvittona, och fick det till att de var daterade 2021. Fan då, fel kvitton. Men svårt att se när de använder bläck som försvinner 😀

Han pratade med en annan tjej som sa att de borde kunna hitta det via min screenshot på transaktionen. Tog lite tid, men voilà! Där var den:)

Och jag fick tillbaka 649kr och gick in och köpte ett par nya för 699:D Kändes som att vinna på lotto:D

Jag har nu blivit medlem, det har jag aldrig orkat med att fixa när man står där vid kassan, och på nätet har jag nog aldrig beställt nåt. Men nu sparas kvittona både i medlemskapet och så får jag dem till min mail.

Jag hatar på ett sätt att ha dem på mail, samtidigt som det är smidigt som sjutton. Jag är av nån outgrundlig anledning rädd att slarva bort dem på mail…. Tjena Som att det vore enklare där än med en liten lapp.

Är ni duktiga på att spara kvitton?

Jag brukar vara det, men är sen sämre på att hålla ordning på dem. Nu letade jag på de tre ställen jag brukar lägga dem, utan att hitta. Till sist låg de på ett otippat ställe, som jag kom på precis innan jag skulle åka. Jag har haft en stor glasburk där jag lagt kvitton, men den var knökfull av gamla nu, så jag har flyttat över dem till en annan burk, för jag orkade inte leta igenom de som var äldre. Nu har jag den där glasburken ledig igen och kan köra årets kvitton där i:)

.

Jag tror att man har reklamationsrätt på just skor, kanske andra kläder med? i två år. Det var en tjej som sa att hon alltid gick tillbaka med sina om de inte var ok och även om butikerna försöker undvika det så hade hon så mycket koll att hon kunde argumentera för sin sak, och fick alltid byta. Jag ska bli sån:) Ska läsa på mer.

Det är sjukt med slit och släng. Och ett par gympaskor ska ju hålla. För resten! När jag köpte skorna till killarna så var de inte med, utan jag högg några i lämpliga storlekar. Vinterkängor är ju ingen fara om de blir lite stora, då man alltid kan ha ett par tjockare sockor i.

Jag stod och läste på lapparna var det var för skor, och noterade att det på några stod att de inte var till för att gå på asfalt med….? Öh ok? Hur fan ska man undvika det? Andra skulle man undvika grus. Jag tycker nog att det blivit lite fånigt. Ett par skor ska väl kunna användas på alla underlag? Vi snackar inte om special-skor utan helt vanliga kängor.

Jag har ett par, eller fler förresten, där mönstret i sulan är suveränt på att plocka upp grus med. Det kilar in sig mellan räfflorna och sen klickar det när man går. Man får sitta med en hovkrats och krafsa loss dem. Högst irriterande. Speciellt som det ligger tonvis av vintergröns kvar långt in på våren när man använder sina gympaskor.‍♀️ Det förstör ju sulan också när de där vassa grus, eller snarare småstenen, trycker sig in och gör hål i gummit. Jag kan inte minnas att det var ett problem förr.

Lovelia fick ju också punka på sina basketskor. Vart är världen på väg:)

Jaha, jag ska snart åka iväg och träna faktiskt. Har blivit så lite sånt, syrran är sjuk och jag har tagit den enkla vägen och struntat i det. Vädret har bidragit. Jag suger på att fickparkera och på den anläggningen där det funnits pass krävs det. De har dessutom inte plogat gatan bakom Friskis alls vad det ser ut. Alltså inte på hela vintern. Det är vallar, tjocka sjok och snö som man tar ett steg fram och glider tre bakåt. Inte ens bara två, utan tre! Med andra ord så har jag vilat:) Jag har haft ont i foten, så det är säkert inte dåligt egentligen, men jag trivs inte om jag inte får träna.

Idag och på fredag har jag iaf pass bokat. Den allra största anledningen är faktiskt att David, favoritledaren, inte haft några pass:/

Jag vet att det är en usel ursäkt, men det är en anledning i alla fall:)

Nu ser jag fram emot passet idag, ska sätta i motorvärmaren och kolla om bilen behöver skottas fram;)

Vi hörs snart!

Reklam och annonslänk för Cellbes

Jag noterar att det nu är finfin vinterrea på Cellbes:) det är kul!

Kanske vill ni ha en vinterjacka med upp till 50%? Jag frestar lite med några av de som finns:)

Jag älskar mina två som jag har! En svart liknande den överst till vänster, den köpte jag förra året och den är så skön. Och sen min dunkappa, som jag inte begriper hur jag kunnat leva utan tills nu:)

Den är ljuvlig när jag går ut med Doris och har fula mysbyxor under:D Men den är också underbart skön oavsett vad jag gör. Jag var rädd att jag skulle avskyr att den är så lång, jag har ju aldrig haft ett så långt ytterplagg förut, men det är bara najs. Den har ingen huva, vilket är dess enda minus, men å andra sidan har jag virkat mig en mössa jag faktiskt tycker sitter skönt på huvudet, så det är ok.

Cellbes har vinterrea med upp till hela 60% på massa olika plagg, och där ser jag bland annat min sköna stickade tunika.

Den finns i grått och blått också. Jag har använt den här så mycket! Så skön med den lösa polokragen, och längden som går ner över rumpan.

Den här skjortan/blusen köpte jag i höstas men har nog inte visat er?

Den blev jättefin med ett linne under, och jag har också haft en tajtare v-ringad tisha under. Manschetterna är långa och jag har haft dem uppvikta för en mer kaxig look:) Med en långärmad svart tröja under blir det också jättesnyggt, då framträder spetsmönstret mindre tydligt.

Den finns även i rött, om man vill vara mer färgglad.

Dessutom är det nedsatt lite här och var, inte minst får man 25% off på basplagg, där ingår massor av jeans! Cellbes jeans är riktig bra tycker jag. Jag har flera olika modeller men de jag gillar bäst är de här:

Shapingjeans finns i lite olika modeller, bootcut eller smalare.

Och de här med hög midja

De sitter svinbra och är sköna som sjutton. Båda två, och jag har båda i svart och mörkblått. Ljusa jeans är något jag sällan använder av nån anledning, men ska nog skaffa mig ett par av det i nån av de här modellerna, det är ju så snyggt på alla andra 🙂

Tänk på att inte använda sköljmedel och inte tumla, så håller jeansen:)

Ja men Hörrni, passa på att kika in nu på Cellbes, det är garanterat värt det!

Ingen har väl missat att min förstfödda, Janelle, har fyllt 30 år:)

I går var det dags för kalas med släkt och vänner. Simon hade sitt 30-årskalas i hyrd lokal med smörgåstårta, och Janelle ville inte ha en repris på det, för då hade de lika gärna kunnat fira ihop. Han fyller i oktober och hon januari.

Simon tar examen i vår, och till sommaren ska vi ha stor fest för honom här hemma, det blir en total repris av Janelles examensfest däremot, och det ser vi alla fram emot. Nu ville hon fira med alla men lite enklare, och i stället för att lägga pengarna på en lokalhyra så frågade hon syrran om vi kunde vara där. Syrran bor ju i vårt gamla barndomshem, och det är perfekt för större sällskap. Det är ett stort kök och sen har mamma och pappa öppnat upp mellan två rum med ett valv, så man ser varandra även om man behöver dela upp sig på två rum. Här hos mig är det inte alls lika öppet. Däremot är mitt hus perfekt för sommarfester:D

Jag har varit där under veckan för att hjälpa till med att ta ner bord och stolar osv från vinden, möblera om lite och allmänt förbereda.

Eftersom jag var ute fredagkväll och bad en stilla bön om att må bra när jag vaknade, fast det snurrade lite oroväckande i huvudet när jag la mig, så var jag nöjd med att må fint när jag slog upp de ljusblå.:)

Varannan vatten och nej tack till alkohol efter midnatt lönar sig:D

Janelle och Simon kom dit vid lunch och fixade det som de vill ha det, och vi andra gäster klockan 15. Patricia kom förbi här och hämtade upp några, och Robban körde en bil. Vi hämtade upp mamma på vägen och hade med oss massa fikabröd och kaffebryggare:)

Vi möttes av marschaller i djupa snödrivor, och det är nog bland det finaste som finns, eld och snö:)

Gör sig däremot inte det minsta på bild.

Syrran hade frusit islyktor, så fint!

Vi dukade upp och folk minglade runt, Janelle bjöd runt på bubbel, och det var så mysigt. Vi kokade kaffe och hällde upp i termosar, och eftersom vi i vår familj har runt tio ”finserviser” så körde vi all in på det. Pyttesmå koppar, sköra och med öron som man omöjligt kan få in ens lillfingret i, men vacker är det:)

Jag hade bakat. Och det var definitivt inte något av det bästa jag gjort, snarare tvärtom. Det ena var vetebröd i långpanna som jag gjort förr och det var supergott. Nu blev det torrt. Det andra var rutorna till vänster med kokos på. De är svingoda men blev brända i botten 😆 Min ugn är inte superbra. Det är en bred spis med sina 90 centimeter, jag behövde ha fler stora plattor eftersom jag alltid lagar mat i minst två stora kastruller eller en kastrull och en stekpanna. Men förutom det är inte min spis speciellt fancy. Det är en SMEG och det är fancy, men det är deras budgetvariant 😉 Kostade ”bara” 29lax, för tretton år sen, och när spishällen fick en lång spricka kostade det 11 tusen att få en ny…sjukt. Ugnen är ojämn i värmen och har vid några tillfällen slutat fungera, oklart varför. När något händer nästa gång byter jag ut den, helst mot en gammal rackare med vanliga plattor, som man kan hamra hur mkt som helst på utan att de går sönder. I nuläget är jag så förbannat nojig med spisen att barnen suckar. ”Lägg inget där! Akta! Försiktigt! Smäll inte ner kastrullen! Dra inte stekpannan” osv …

Kanske borde jag ha två spisar bredvid varandra i stället 😀

Nåväl, tillbaka till kalaset. Det fanns fikabröd så det räckte och blev över.

Simon hade bakat en LJUVLIG prinsesstårta i långpanna. Jag älskar det, det är ett av de godaste bakverk jag vet, så jag kanske stod där och skar små munsbitar flera gånger:) De hade också bakat en svingod blåbärscheesecake, och syrran hade bakat några supergoda ingefärsrutor, Lovelia och Novalie hade bakat kolasnittar och sen fanns det lite bullar och kakor.

Syrran hade ett så gott te, vet inte vad det var, men det luktade så gott att jag hoppade kaffet till förmån för det. Det händer typ aldrig, men jag är inte helt förtjust i bryggkaffe 🙈 jag kör ju snabbkaffe normalt.

Vi hade klurat på vad vi skulle ge henne, det är ju kul med något man kommer ihåg. Till sist dök det upp ett magiskt escaperoom på instagram, och det var ju perfekt! Janelle är uppvuxen med Harry Potter, och fortfarande älskar hon det magiska.

Vi vet inte om det är kul, men det hoppas vi:)

En sån här present måste man ju förpacka med magisk stil, och vi fixade detta:

I paketet är det en piedestal som hon också fick, och sen den fina silverkvisten, hjärtana och den fina ugglan som fick hålla i presentkortet. Syrran har så mycket olika pysselsaker och givetvis hade hon lack och sigill. Lite elda på kanterna så det blev tjusigt, luktade satan dock;) och sen stämplar.

I kuvertet låg ett litet kuvert där vi skrivit var och så gav vi henne mobilen för att kika själv. Hon blev glad 🤗

I äventyren kunde man vara mellan 3-7 personer, det gick att lägga till nån, men på bekostnad av en lite mindre upplevelse, så vi gav henne för fyra personer. Antingen bjuder de med sig två, eller så får kompisarna betala själva och så kan de köra två gånger:)

Hon fick så fina presenter av alla, det var lyxiga handdukar, presentkort, armband, piedestal, doftljus och sånt. Vi hade också hittat en flaska med guldflingor i, så den fick hon också.

Jag kommer inte ihåg nu ifall det var bubbel eller inte🙈 men kul var det iaf:) Tror jag måste köpa en hem också, kanske ska vi tillsätta 24 karats guld i vårt eget vin också:)

Vi fikade i några timmar och sen städade vi i några timmar:) Och delade ut fikabröd till alla. Hjälptes åt att möblera tillbaka, bära upp saker på vinden och till sist var vi klara. Vi körde hem mamma, och sen blev det lite pizzaslicar till middag. Robban som ville ha, och köpte till oss alla:)

En supertrevlig eftermiddag med härligt umgänge. Simons familj är så enkla och lättsamma, det är alltid trevligt med dem. Vår familj är också enkel och lättsam så det är en bra match. Deras kompisar är likadana och det är kul att snackas med dem.

Samma konstellation plus dubbelt så många, det var några som inte kunde komma igår, blir det till sommaren:)

Maj, sa Janelle och jag sa aldrig i livet:D Jag har en konfirmand och en student i år så jag har absolut inte tid med en examensfest också då. Sist hade vi den mitt i sommaren så vi siktar på det.

Resten av lördagen tillbringades i vågrätt läge i soffan med LOST. Sista säsongen nu, och snurrigt som fan med tidshopp och parallella universum, knepiga övernaturliga saker osv. Men jag gillar den betydligt bättre än när jag såg den på tv när den kom.

I kväll blir det antingen det eller Reacher, men först ska jag till Willys och köpa ost:) Den kostade 69kr kilot:)

Var det förresten nån som såg mig på SVT i veckan?

Pust! En ansträngande helg som tagit på krafterna är snart slut. Idag söndag och jag kör vilodag all in:)

I fredags var jag och Helen och lyssnade på Lasse som spelade på Dogbar. Jag insåg när vi satt oss vi bordet vid scenen hur mycket jag trivs där. Det är jäkligt gemytligt och har en atmosfär av hemtrevnad. Det är mysiga detaljer med belysning och möblerna är ett hopplock av gammalt och nytt, finns bland annat gamla stoppade soffor och fåtöljer från 20-30-talet. Det är litet och trångt och … ja mysigt:)

Lasse, för ja, nu anser jag att vi är du med varandra 😂 han satt vid vårt bord och surrade hela kvällen, är en duktig musiker och en kul trubadur som kör varierat material men helt klart med rötterna fast förankrade i hårdrocken.

Vi klämde ner oss vid det som vi numera betraktar som vårat bord;) Det satt en kille där, men han var ensam och uppskattade vårt sällskap. Tror jag:D Haha;)

Helen är ett under av sociala skills, jag hatar att kallsnacka för jag är så förbannad dålig på det. Jag får tunghäfta direkt och kommer inte på nåt att prata om. Jag har identifierat det för många år sen, och det är att jag är uppväxt med att man inte ska vara nyfiken. På andra människors privatliv alltså. Det är jag ju, som fan 😂 men jag frågar sällan. För det skulle man inte göra. Däremot lyssnar jag alltid på när folk pratar, och då kan jag ställa följdfrågor. Det här ställde till det rätt rejält när jag läste journalistik, man måste ju som journalist FRÅGA saker, hur obekvämt det än är. Men där kunde jag gå in i nån slags yrkesroll och då går det fint.

I alla fall, Helen är bra på det där, så jag backar alltid in bakom henne och låter henne göra det första rycket:D det brukar bli kalasbra då.

Den här killen satt med oss under hela spelningen och nån timme efteråt. Sen drog han hem för det hade tydligen blivit för mkt innanför västen;) Jag lyssnade inte så noga. Lasse drog en stund efter det och vi funderade på att åka hemåt vi med. Men då kom det ett gäng nya killar och slog sig ner och var roliga, så det hela slutade ju inte förrän de stängde nästa ställe klockan 3… 🙈

Det här var killar jag kände igen, dels från Dogbar och dels från Solutrain så det var ju kul att hänga lite. Roligast kanske ändå var att plötsligt så stod en kille där som jag kände igen så jäkla väl. Började leta i minnet och vips insåg jag att det var den kille som syrran och jag kallar Satellit-killen 😂.

Det är länge sen nu vi stod utanför O’Connors en tidig morgon och snackade med honom, han var så jäkla intressant att lyssna på. Jag vet fortfarande inte riktigt vad det är han gör, det är nåt NASA-ish-shit, men när han pratar så lyssnar man fascinerat. Vi är gamla skolkompisar, lika gamla och har gått på Fyrisskolan. Jag minns honom absolut inte sen dess, och han hade absolut inget minne av den där kvällen vid O’Connors 😜men nu lär han väl fan komma ihåg mig till nästa gång 😀

Vi gick vidare när Dogbar stängde och hamnade på Harrys. Ett ställe jag inte gillar, men det blev så. De har karaoke i en del av lokalen, och där har jag nog inte suttit förr. Det var rätt charmigt ändå. Det är nåt med karaoke! Jag hoppas att jag aldrig kommer ställa mig och sjunga, för allas skull, men de som gör det är lite – eljest, kanske man kan uttrycka det. De har karaoke även på Dogbar, och nu när vi varit där ett par gånger så inser man att det är samma folk hela tiden. Kanske är det samma på Harrys, lite av en klubb för inbördes beundran? Utan att vara taskig eller nedlåtande på något vis.

Nåväl, vi satt där och babblade på, det ställdes fram öl i parti och minut och jag gav dem vidare, för jag hade absolut inte tid att vara bakfull på lördagen. När de stängde så kom Robban och hämtade oss och körde hem Helen. Det var svinjävlakallt där på natten. Jag hade tagit på min Canada Goose jacka, den fryser man inte i hur kallt det än är.

Lovelia kom hem från skolan tidigare på dagen och hade nog snudd på förfrusit både kinder, fingrar och fötter. Hon hade inte ens varit ute speciellt länge, men måste ha fått vind i ansiktet, för hon var röd och svullen över kindbenen, och händerna hade svullnat så hon inte fick av sin ring. Paniken låg och lurade, men jag lyckades lugna henne och så fick hon ha händerna i rinnande svalt vatten tills svullnaden började lägga sig. Till och med jag var orolig när fingret var så svullet att det skulle varit i princip omöjligt att klippa upp ringen med något av de verktyg jag har till buds hemma. Men det gick tillbaka, och några timmar senare fick hon av ringen. Hon har jätteont i fötterna, känns som att gå på spikmatta säger hon, och fingrarna känns som de är stukade allihopa.

Hon hade både vantar och riktiga vinterskor på sig, och en rejäl jacka, med huva. Kanske mössa också där är jag osäker. Men det är fan kallt när det är kallt alltså.

I går -15, idag +1….. I fredags -22…

Upp och ner väder, kan man lugnt säga. Jag gillar ju ändå det vackra vi har den här vintern!

Det svinkalla gör ju så att luften är torr och behaglig och det känns inte så kallt, värre när det är runt nollan och fuktigt och blåser. Jag tycker vi haft en fin höst och en väldigt fin vinter. Sen i november har det varit mycket snö, det försvann helt några dagar, för att sen komma tillbaka med full kraft. Jag minns knappt när vi haft sån här vinter. Jag blir glad av det. Jag hatar att frysa, men det vita gnistrande gör så ljuset kommer tillbaka, och det behöver jag, och alla andra, så innerligt. Jag är trött pga mina till 75% felande gener som måste vara björn, men jag är inte less och låg. Jag är glad och positiv.

Det är rätt stört att jag är så påverkad av vädret. Men när det är till min fördel är det bara att tacka och ta emot:D

Något jag uppskattar är det konstanta i det, jag slipper den där panikstressen över att man BORDE göra si och så, och det nu direkt, för annars är det för sent. Inte för att jag har barn man måste åka pulka med nu för tiden, det kan vi såklart göra, men ingen har frågat efter det. Men bara att ta en promenad är vackert. Doris fryser ju, så har letat reda på hennes kläder. Hon skulle helt klart behöva skor, men det vet jag att hon skulle vägra:D Hon hatar att man petar på hennes tassar. Att få henne att gå i skor skulle vara ett mission. Det funkar bra med kortare promenader, och när jag släpper ut henne på tomten kan hon ju bestämma helt själv när hon vill komma in igen.

Jag tar gärna sådana här vintrar framöver⛄️

Jag ska slänga in en tvätt bara, återkommer med lördagens kalas snart:)

Jag sitter och väntar på att Boxer ska ringa upp mig. De skickade ett mail förra veckan om att det tyvärr pga ett systemfel blivit så att jag betalat för lite för mitt bredband, och därför skulle de nu höja det. Från 279kr/mån till 579kr/mån. Alltså mer än dubbla det. Fuck no.

Dessutom är det inget jävla systemfel! Det är ett pris jag förhandlade fram för ett år sen, som skulle gälla ett år. till den andra februari. Alltså ljuger de, vilket gör mig vansinnig. Jag tycker inte det är acceptabelt att företag ljuger. Mest troligt tänker de att jag antingen bara godtar en höjning på det dubbla, eller så tänker de att jag ringer och omförhandlar och på så vis binder de mig som kund ett år till. Jävla buffel och båg-taktik.

Jag tänker säga upp det, rakt av. Om de inte ger mig ett bättre erbjudande.

 

Ja…och så ringde de…:D

Jag hade surfat runt och insett att det kanske var i de siffrorna andra företag låg, men var ändå sur som ättika. Jag tycker det är orimligt dyrt faktist med både tv och bredband, det är något vi i princip måste ha idag. Inget funkar ju utan det. Rent så kan jag tycka att det är något som bara skulle ges till oss. Har nu världen blivit uppkopplad får de bjuda på det:D

Jaja, fattar att det inte funkar så. Efter att jag sagt att jag vill avsluta det hela för att det var åt helvete för dyrt, och han faktiskt la in en avbeställning, och jag insåg att det var kört så frågade jag om vad det skulle kosta att öka på bredbandet? Jamen då skulle det kosta åtta kronor mer. Men vafan?

Då blev valet: ska jag ha 100/100 för 423 kr eller ska jag ha 250/250 för 431kr/månaden?

En snabb koll innan hade berättat att jag inte fick billigare någon annanstans så då sa jag lite surt att jag kanske kunde tänka mig det då. Men! Jag frågade noga om jag fick ångra mig när jag kollat runt mer noga. Det fick jag såklart men ville ändå veta det, plus att jag ville att han skulle veta att jag skulle leta:D

Haha. Aldrig vika ner sig helt liksom. Jag avslutade också samtalet med att säga att han var trevlig men att priserna var åt helvete. Han tackade och höll med om priserna.

Om jag INTE ringt hade jag fått betala 579kr för 100/100 bredband. Så bara för att man ringer och tjafsar får man 156 kronor billigare. DET ÄR SÅ FULT! Jag lägger alltid in i min kalender att jag ska omförhandla om ett år, för jag vägrar att betala mer än nödvändigt. Jag har så förbannat mycket som pengarna ska räcka till så det är helt oacceptabelt. Låt inga abonnemang bara löpa på, utan kolla upp dem, för det finns nästan alltid en sänkning att få. Förvisso låser jag upp mig på ett år, vilket garanterat är en bonus för dem, men om det är det även för mig så är det ok.

Mitt Tv-abonnemang kostade mig 129kr/månaden och skulle nu gå upp till 299kr. Men nej. Aldrig. Jag kollar jag inte ens på tv speciellt ofta, det är streaming och det betalar man ju extra för de tjänsterna. Där fick jag istf 299kr nu det för 159kr…. (alltså 140kr mindre…..) så se till att ni omförhandlar och får det som en nykund skulle få.

Eller byt, för det lönar sig absolut inte att vara trogen kund idag, tvärtom. Jag har varit kund hos Boxer sen Jesus gick i kortbrallor, tror faktiskt vi haft dem sen de dök upp. Och det lönar sig inte det minsta.

Nu vill jag såklart veta om nån av er har ett billigare bredband? Berätta gärna så byter jag direkt:D

Och förresten, jag har inte koll på mina streamingtjänster, kan man omförhandla ner de priserna också? Måste genast kolla upp:)

Återkommer!

 

 

I dag, tredje måndagen i januari är tydligen den deppigaste på hela året. Början av en ny arbetsvecka, ekonomin suger efter jul och nyår, kallt och mörkt ute både när man kliver upp, går iväg och kommer hem igen. Forskaren Cliff Arnall, forskar på just det, och har tagit fram en formel på HUR deppig den faktiskt är.

Han kallar den för Blue monday.

Formeln innehåller massa bokstäver och skit jag inte begriper, men tydligen är faktorerna som spelar in: Vädret, ekonomisk skuld, månadslön, tid som förflutit sen julen, tiden som gått sen vi avgett, och misslyckats, med våra nyårslöften, låg motivationsnivå och behovet av att vidta åtgärder.

Cliff Arnall menar att efter julen och nyår, med firande och trevligheter, så börjar verkligheten sjunka in, landningen efter helgerna blir hård. I samband med det börjar krediträkningarna efter julen ramla in för betalning.

Ja, det låter ju deppigt. Som fan. (Jag handlar helst inte på kredit så just det är jag befriad från nu. Tacksamt nog för det är ju annat som ska betalas i januari)

I år kan man lägga till de hot om krig som våra politiker i princip får att låta som att kriget står på gränsen vid Gotland. ÖB var inte bättre han…

För övrigt tycker jag att vår statsminister är en pajas, som har en retorik som alltid låter som att det är katastrof. Han tittar in i kameran med de där sorgsna ögonen och suckar, talar t y d l i g t som om han stavar till nån som ska skriva, och låter som att det är hans sista stund på jorden. Fan, vi kan väl bättre än så! Utan att vara speciellt politiska intresserad så måste jag ta tillfället i akt att framhäva Magdalena Andersson. Hennes retorik är enkel att förstå, hon talar med bönder på bönders vis, så att säga. Använder inte en massa knepiga ord, skapar ingen onödig panik utan är saklig och lugn. Jag brukar ogilla kvinnliga politiker, för de är i mina ögon mest skräniga och gapiga (Gudrun Schyman, Ebba Busch) men Andersson är fan GULD.

Barnen hemma fick ju råpanik, och vad det verkar var de inte ensamma om det. Jag är helt för att vi ska ha ett starkt försvar, det har jag sagt förr, men skrämseltaktik gillar jag inte. Det skapar panik och folk börjar visa sina egoistiska sidor.

Nåväl, tillbaka till Arnalls deppiga måndag.

Tydligen tar många avstånd till hans formel, inte minst universitet i Cardiff där han jobbat. En svensk psykolog och psykoterapeut , Christina Hermanrud tycker ändå att det finns en poäng med Cliff Arnalls forskning.

Hon pekar på att vi har vad som kallas för oxveckorna framför oss, jag hade inte fattat att det var en specifik tid på året, men det är tydligen från nu till påsk?

Bristen på ljus påverkar oss, både till kropp och sinne, det ör viktigt att ta vara på dagsljuset och gärna gå ut en stund mitt på dagen.

En annan sak är att den där känslan av nystart är övergående, man har ju samma problem kvar, som en taskig chef, en jobbig sluttermin i skolan osv. (Jag sa ju det! De här nystarterna är bara for show… inget som gör nån skillnad egentligen.)

Den här texten kommer raka vägen från Aftonbladet, jag har skrivit om den efter eget huvud dock, de också har en faktaruta med hur man deppar mindre:

*Kom ut en sväng varje dag när det är som ljusast.

*Hitta på roliga saker, det behöver inte vara dyrt. Kanske ordna hemmaspa eller ha knytkalas. Det viktiga är att man unnar sig nåt.

(Fan jag HATAR uttrycket unna sig .. Vet inte varför men det får mig att rysa.)

*Är du ensam? Ta kontakt med en gammal vän, eller fundera över vad du tycker är roligt, varför inte börja en kurs?

———-

Klyschigt som fan😂

Men fakta är ändå att ljuset påverkar oss. Jag går runt som en björn som blivit väckt i förtid, är segare än sirap i starten och inte förrän framåt tvåtiden på dagen börjar jag bli någotsånär produktiv.

Jag löser det genom att vända lite på dygnet. Jag kan plugga, skriva, jobba under dygnets och veckans alla dagar, så jag kör mitt eget race.

Ofta har jag ett träningspass vid lunch, och innan det blir det inga större saker uträttade, men har jag bara fått träna, duschat och ätit så börjar saker falla på plats. Jag har ägnat hela helgen åt att jobba med saker som behövts, och totalt utslaget på en 40-timmars arbetsvecka tror jag att jag ligger en aning över 40 timmar. Tiderna däremot är inte mellan 8-17😂

Jag är usel på att gå ut så här års, jag gillar inte kyla. Jag går ut, men oftast är det inte ljust då.

Att hitta på roliga saker, det är något jag tror stenhårt på! Bara att boka in något längre fram gör så man får något att se fram emot, och det är positivt. I vardagen försöker jag göra något jag gillar varje dag, som att läsa, eller virka😅

Vill ni se mina alster för övrigt? Jag har virkat en mössa och ett pannband. Det är något ifrån felfritt men fan så sköna de blev. Jag som hatar huvudbonader kanske måste börja använda det nu;) Jag mätte mössan efter mitt huvud och den blev perfekt, sitter löst men inte för löst, och fast på huvudet utan att glida upp. Jag tackar också för rådet att virka ihop och göra en rund virkning istf att virka en rektangel. Vilken gamechanger det var! Plötsligt blev det liksom rätt utan att jag behövde räkna maskor. Typ rätt iaf. Jag kunde till och med kolla på tv samtidigt så det var verkligen en winwin.

Men jag blir lätt manisk. I fredags satt jag från 20-02…. Först repade jag upp massor, sen virkade jag, repade upp lite, virkade och sen var det så lite kvar av garnet att jag tänkte att jag ville göra slut på det. Då var ju mössan klar att sy ihop så då måste jag göra det…. 😀

Ja, det var mitt sätt att göra något kul:) Andra saker jag gör är att gå ut och svira med Helen, eller killarna och syrran. Jag ser det som själavård.

Sista rådet, är du ensam så ta kontakt med en gammal vän, tja men det är ju inte så enkelt oftast. Alla,( många då, lika bra att förtydliga annars kommer kommentarerna om att de visst inte är så) har ju fullt upp med sitt, livet, familjen, jobbet, fritiden. Men man kan alltid försöka. De där gamla vännerna kan man aldrig träffa för ofta:D

Gå en kurs… ja, det är kul! Jag älskar att gå kurser, dels för att lära mig nåt nytt, men också för att få träffa likasinnade. Jag fick hem nåt kursprogram häromdagen men det lockade noll och intet. Vet inte var det var ifrån heller.

Att gå en kurs tror jag är grejen. Finns det ingen man vill gå kanske det fortfarande går att starta en egen i typ Medborgarskolan regi? Eller så kör man bara lappar på Ica: Välkommen på min kurs i broderi. Typ.

Något jag mellan varven funderar på är bokklubbar och syjuntor.

Vi har husvagnen vinterförvarad ute på landet hos en bondfamilj i ett mindre samhälle, och där är det så mycket aktiviteter. Jag vill bo där! De har syjunta och vävstuga, och danser osv. Alla, det är både barn, vuxna, tonåringar och pensionärer, alla tillsammans, vilket är ljuvligt ju!

Jag tänker att Facebook är en gåva när det gäller sånt här. Corrinda hittade ju sina resekompisar till Costa Rica i en grupp där, och förutom att det ledde till att hon numera bor i Skåne så var det en lyckträff. En av tjejerna och hon blev som systrar, och hon bor i Skåne. Jag kan absolut inga orter där så jag kommer inte ihåg. Sölvesborg kanske?

Det finns grupper för allt på Facebook, och finns det inte en specifik så kan man starta en själv. ”Vi som vill gå långpromenader i skogen” ”Vi som vill sitta på en bänk och snacka skit och dricka kaffe” eller varför inte ”Vi som vill dricka rödtjut på tisdagar” ?

.

Ja, och vad ville jag med det här inlägget då?

Vet inte. Men såg Depparedagen och tyckte att det var en kul sak att skriva om. Vad gör ni för att mota bort det deppiga? När det mest är ett grådask man traskar runt i, vardagen är som sirap och det känns som att man är i en oändlig tunnel. Det behöver nödvändigtvis inte vara att man är less eller deppig, men ni vet – när det inte händer något speciellt utan det bara rullar på?

Jag vill ha lite konserter att se fram emot, och allra helst vill jag att Nickelback ska komma. De jäklarna drar ut på Europaturné men hoppar tydligen över Sverige? Det är lusigt gjort! Jag hade kunnat sträcka mig till att åka till Göteborg men nu blir det typ Paris…. Lite skillnad;)

Mina inbokade saker framöver är: Kanske ett barhäng på fredag. Definitivt ett trettioårskalas på lördag. Soultrain veckan efter. Ja. Det var det:D

Vad har ni? Inspirera mig!

Nu ska jag ta tag i lite annat än att sitta här med er, vi hörs snart 🙂

Idag för trettio år sen så föddes mitt första barn, en liten tjej:) Jag var hundra procent säker på att mitt första barn skulle vara en pojke, men ut kom ett flickebarn minsann. Den lyckan:)♥

Jag minns relativt väl hur det var, jag vaknade och mådde inte bra. Inte dåligt heller, men liksom o-bra. Klockan bör ha varit runt åtta, och när den blivande pappan frågade om han skulle stanna hemma från jobbet kunde jag omöjligt svara på det. Kanske? Eller … kanske inte? Hur fan ska man veta liksom? Han bestämde nog åt mig, och vi åkte in. Det vräkte ner snö, vi hade en gammal häck till bil som dessutom behövde tankas. Haha men vi var 23 och 24 år gamla, nån framförhållning fanns inte riktigt. När vi stod där på macken, fick jag panikont, och slängde mig ur bilen för att GÅ, röra på mig, göra nåt. Vad som helst utom att sitta fastspänd. Snö upp på vaderna, skorna blev blöta, jag blev blöt överallt och pappan blev stressad. Jag är inte sjåpig, inte nånstans, och nu var jag helt klart väldigt smärtpåverkad.

Såklart fanns ingen parkering vid förlossningen, så det tog lite tid med det. Äntligen inne i ett intagningsrum. Ligga på en brits, byta om, få ett lavemang. Det fick man som rutin och det var rätt skönt på sitt sätt. Jäkligt jobbigt där och då dock.

Öppen kanske fyra centimeter, det minns jag inte, men precis så vi fick stanna kvar. Vi fick komma in på en förlossningssal, och det bedömdes att det här skulle ta tid. Jag hade riktigt skitont och tänkte att ska det vara så här i 48 timmar, som jag fått för mig att det skulle ta, så vete fan alltså. Då dör jag nog. De sprang med lite varma vetekuddar, nån massagerulle som pappan körde med på ryggen, men ärligt nu – inte där det gjorde ont och absolut inte när det var som värst 😉

Efter en stund fick jag en spruta morfin. För att få vila lite, det skulle ändå ta tid så det skulle inte påverka barnet.

Man kan säga att det var en felbedömning 😀 Deluxe. När min kropp fick vila, så öppnade den sig alla centimeter på en gång, från 4-10 på en halvtimme eller så, och sen var det en vidrig halvtimme med krystvärkar. Sen kom hon. Sex timmar efter att jag vaknat. Blå. Livlös. Inte fräsch alls. De högg henne och pappan och sen drog de till salen intill där de skrubbade och sög rent. Jag låg kvar där och tänkte att ”Tja, det var det. Hade ju varit kul om man fått en bebis för besväret men tur ändå att den inte behövde leva med allvarliga hjärnskador pga syrebrist.”

Ja, jag vet att det var en rätt morbid tanke, men så kände jag. Jag jobbade på en barnavdelning med neurologi och ortopedi som områden och vi hade väldigt många barn(stort upptagningsområde) som fått förlossningsskador, eller som hade andra skador/sjukdomar som inte helt var förenliga med liv. Antingen inget liv alls, eller ett sjukhusberoende liv.

Några minuter senare kom de tillbaka, en strålade lycklig pappa som bar ett knyte i famnen och sa att det var en flicka. Hon pep. Jag fattade ingenting. Levde hon?

Det gjorde hon, och allt var dessutom tipptopp. Hon hade 9,10,10 på apgarskalar och hade bara behövt få väck lite skit i vägen för andningen. Inte ens en klumpfot hade hon!? Öh, okej…?

Ge mig henne. Tack 🙂

Jag har fotat av massa bilder från usla pappersfoton, kamerorna är av varierande kvalitet;) Men ni ser ju vilket fantastiskt barn!

Ni får blunda för personer ni inte vill se;) Men på den tiden var han en annan, bättre version av sig själv.

Tre dygn fick man stanna som regel på BB, det började bli modernt med tidig hemgång men sånt vägrar jag. Jag har hört alldeles för många historier om hur snabbt en kvinna förblöder om det vill sig illa. Och det behöver inte komma inom sex timmar. Tack och nej. Jag stannar. Vissa gånger ha jag fått strida lite för det, men sen blev jag nån form av riskgraviditet iom att jag fått många barn:)

Paniken när de skickade hem oss minns jag än…herregud de kan väl inte på allvar ge oss henne, att ta hand om ensamma? Men jo det både kunde och gjorde de, och efter ett tag kändes det ju helt naturligt:)  Men i många månader efter att vi kommit hem hade jag en känsla av att någon snart skulle hämta henne. Det hade blivit fel nånstans och när de upptäckte det skulle de ta henne. Jag fattade ju att det inte var så, men det var så stort att ha ansvar över en annan liten människa.

Janelle var en enkel bebis, åt och sov, var vaken och glad. Jag kände mig som den enda människan i världen som fött barn. Som att ALLA tittade på mig med stor beundran. Wow, hon har ett barn! Som hon fött. Magiskt.

Att behöva ta itu med så värdsliga saker som att betala räkningar … herregud det borde man väl bli befriad ifrån när man hade fått ett sånt fantastiskt barn!

Det fick man ju inte;) tyvärr då.

När Janelle var två månader ungefär börja vi babysimma. Det blev något som sen hängde med i alla år, alla utom Jamie har babysimmet för då la vår förening ner. Hon är själv utbildad babysimsinstruktör nu:)

KOLLA babyskyddet:D Ni som var med då ni minns hur färgglatt och mönstrat det var. Enfärgade gick inte ens att få tag i vad jag minns. Jag tycker det är superfint 🙂

Men jättejobbigt att bära, det hade remmar på sidorna istället för bågen som kom sen.

Vagnen var också tjusig:D Den var i lila, och man skulle kunna tro att den var unik, men förutom färgen så var alla vagnar också mönstrade, precis som babyskydden.

Herregud vad jag älskade den där vagnen!

Här är hon exakt ett år, på dagen. Det var extremt viktigt för mig att fota på exakta dag. Hos fotograf. Det har vi gjort med alla barn, kostade en förmögenhet, men det är fina bilder.

Just den här har jag i en stor förstoring som fotografen använde som skyltex så hon var modell redan som ettåring. Jag är nästan säker på att jag själv fotades av samma fotograf som liten:D

 

När Janelle var ett år och nio månader gammal föddes en liten syster, Patricia.

Janelle älskade henne från första sekunden. ”Nellis bejjis” och eftersom det var svårt att säga Patricia så sa hon Pisan, som hänger kvar sen dess. ”Pisan, Nellis Bejjis”.

 

Samma år som hon fyllde sex år föddes tvillingarna, och båda de här två tjejerna var överlyckliga. En varsin bebis!

Sen kom det en till, Novalie:)

Janelle har alltid tyckt om sina småsyskon, hon har älskat att få fler och hon har tagit hand om dem, myst med dem i soffan och lekt. Patricia också, och det gäller för alla syskon. De månar om varandra,

Här hade Trixie kommit också:) Tror alla hade färgade hår….ingen ser klok ut;)

 

Ja, lite så. Janelle var mitt övningsexemplar. Jag hade ju ingen aning om hur man var mamma! Jag var garanterat inte alltid en bra mamma, inte ens i närheten av okej, för jag minns tydligt hur jag har haft mina mentala psykbryt. Men för det mesta var jag nog godkänd. Jag hade precis fyllt 24 en månad innan hon föddes, det var inte speciellt gammalt. Men hon var, som alla våra barn, välplanerad och efterlängtad.

Med facit i hand så kan jag säga att jag gjorde ett förbannat bra jobb, för rakt igenom har Janelle varit en enkel person att ha att göra med. Alla lovordar henne. Jag träffar ibland gamla lärare, hennes fd kollegor osv. och alla säger att hon är så bra.

Jag sträcker på mig lika mycket idag när jag får höra det som jag gjorde då. Jag anser ju att mitt jobb som förälder är att uppfostra barnen till vettiga vuxna. Sådana vuxna som andra vill ha runt omkring sig, som är pålitliga, empatiska och vänliga. Det är inte alltid jättenkelt, men vem har sagt att det ska vara lätt då?

Skaffar man barn får man ta alla delar av det. Även de tuffa nejen.

Jag har alltså idag varit mamma i trettio år. Det låter helt galet! På min egen trettioårsdag hade jag precis fått veta att jag väntade tvillingar:D Det var en oslagbar present, och den kan jag inte överträffa. Hehe, tror inte hon vill ha tvillingar om hon får välja heller, men sånt bestämmer man inte alltid över.

Idag firar hon med Simon och kompisar, när vi ringde för att sjunga för henne var hon på Shotluckan och fick glitter blåst över hela sig, och sen ringde hon upp på väg ut på hemligheter med kompisarna.

På lördag firar vi alla henne, med fika-kalas. Det ska bli mysigt:)

Ja, så fast jag bara är 23 så har jag ett barn som fyller 30 år idag! Det är coolt ändå 🙂

Stort grattis på födelsedagen älskade unge, jag älskar dig, då, nu och alltid Janelle ♥♥