Innehåller reklam och annonslänk för Nextory

God kväll:)

Idag bestämde jag mig för att bara lata mig. Så det gjorde jag:) Jag blev inte riktigt färdig, så jag ska fortsätta i morgon 😉

Haha. Nä, men jag har inte gjort så många knop idag. Jag har läst, det hör till pluggandet det med, men känns inte så. Sen har jag varit Robbans frågeplank, han håller på att städa sitt rum. Det är inget man gör i en handvändning, speciellt inte när man som han, inte gjort det ordentligt på väldigt länge. Idag åkte hans byrå ut. Den är jättegammal och har tjänat väl, men nu är den limmad och spikad för sista gången. I stället så skruvade han ihop två hyllor från Ikea, som varit Patricias. Jag har inte fått komma in och se hur det ser ut, så jag antar att han inte är klar:)

Vet ni då?

I morgon, fjortonde maj, så fyller mina tvillingar 20 år!

Det är inte klokt. En mycket märklig sak i det hela är också att när jag själv var tjugo så kunde jag allt, ägde världen liksom, men mina är ju små bebisar fortfarande? I mina ögon;)

Så små har de aldrig varit, de vägde strax över och strax under tre kilo när de föddes, så inga pyttebebisar där inte. Ja det var tungt, men inte värre än nån annan graviditet.

På väg hem från BB:)

Corrinda ↑ skrek alltid, och Robban → sov aldrig mer än tio minuter, sen var han bara vaken och kikade runt. Jo ganska små var de nog:D

I år blir det ju inget släktfirande av något slag, vilket känns konstigt men på ett annat vis ganska skönt. Jag har lite för mycket just nu, och att inte behöva tänka så mycket på varken kalas eller konfirmationen i helgen är lite skönt. Men ännu mer tråkigt.

För två år sen firade vi med släkt och majbarn nummer tre, Novalie. Det var 2018 så vädret var ju on fleek, och presenten med…. En resa till Disneyland Paris.

I år är det ju inte ens tänkbart med en dagstripp till Säffle;) Fy faaan vad jag hade velat åka iväg igen! Med de här, med några andra av ungarna, med bara syrran, ensam, med vem som helst! Men nope, i stället är det ruttna hemma som gäller. Normalt det jag gillar bäst, men man blir ju motvalls.

I normala fall brukar vi också ha ställt upp husvagnen så här dags, men den står kvar i sin lada. Den ska besiktas för i höstas när vi var där så upptäckte vi ( ja eller de då)att ena däcket var helt kaputt. Alltså hela corden var uppsliten, vet inte hur det gått till för däcket var relativt nytt och det är på den sidan som sitter in i förtältet helt skyddad från väder och vind. Så onödigt! Nu kommer de ju med all säkerhet hitta nåt mer att slå ner på. Sen måste vi fixa elen och fan… vi måste hämta vagnen helt enkelt!

Man önskar att man kunde knäppa med fingrarna och så —- vips!

Ingen som har en husvagn som står och bara står, med fungerande el och hela däck? Jag kan vara spekulant:)

.

Jag masade mig upp och iväg när Jamie skulle på fotbollsträning. Jag var tvungen att handla, så det passade ju fint. Släppte av honom och drog vidare, shoppade och hämtade upp honom sen igen. Bra parkerat va? Mitt i en fet vattenpöl;)

Jag har syrrans bil, för hon har pappas som jag annars har just nu, och inget är som det ska:) Man vet aldrig vilken bil som står till ens förfogande. Men bara man har nån så:)

Vi hann bara hem och packa ur varorna, steka korv med bröd snabbt som blixten, och trycka in två korvar på stående fot, så fick jag dra iväg igen. Denna gång för att hämta Trixie.

Hon konfirmerar sig på söndag. Utan publikum. Via länk. Men med kåpa som ska tvättas och presenter som ska fixas:) Inte ens i vanliga kyrkan här, utan en bit ifrån.

Funbo kyrka. Jag har aldrig varit inne i den så det såg jag fram emot. Tji fick jag. Länk it is.

Mera vänta. De var inte riktigt klara så jag hann läsa nåt kapitel under tiden:)

Älska Nextory  Det kan vara några av mina mest välinvesterade slantar varje månad, för jag läser hela tiden. Jag inser ibland när jag är med kursare på olika sätt, att jag ligger hopplöst efter i litteratur. Medan de läst allt möjligt så har jag inte läst ett skit. Mer än ungdomslitteratur:) Och nu Jack Reacher i mängd. Men palla Nobelpristagare osv.  Nope inte min grej. Men i alla fall, OM jag får för mig det så har jag så mycket framför mig:)

Jag har ju under mina kurser läst massa sak jag aldrig tänkt, Madame Bovary, T.S Elliott, I väntan på Godot, Hamlet, Medea, feministiskt skräp;) och diverse märkliga dikter.  Ja, feministiskt skräp. Jag vet att några kommer sätta kaffet i vrångstrupen, men lugn. Jag har bara väldigt svårt för det. Inte feminism i sig, men tja… Sättet det ska framföras på kanske;) I den litteratur vi läst då.

Men Nextory är räddaren i nöden, jag läser både kurslitteratur och skönlitteratur. Och jag använder det ofta till att kolla upp hur man egentligen ska göra med indrag och jox.

.

Till sist. Idag behövde jag låsa upp vårt kassaskåp. För många år sen så stoppade jag in ungarnas guldsmycken där, och nu vill jag se om det fanns en specifik sak. Jag hämtade nyckeln, som jag har på ett hemligt ställe. Det finns två, jag har koll på båda. Gick ner till kassaskåpet, fram till ett ”skåp” vi har där, och där jag har förvarat koden. Inte synlig utan instoppat på sidan. In med handen, sen hela armen, sen famlade jag runt överallt i skåpet, lyste med ficklampa, kollade överallt, kollade igen, och en gång till. Tji kod. The code is gone. Borta. Men vafan?

Jag fattar ingenting. Gick upp och kikade i mitt kassaskrin, om jag kanske möjligen lagt pappret med koden där. Nix. Det är säkert fem kanske till och med sex år sen jag öppnade det, och jag kan inte för mitt liv minnas att jag skulle ha flyttat på det där pappret. Det låg så himla bra där det var så det är helt obegripligt.

Jaha. Vad gör man nu då? Äsch man har väl sett Jönssonligan! Och diverse Oceans eleven.. Jag satte  mig där på golvet och vred låset fram och tillbaka, sakta sakta och lyssnade efter klick. Det både hörde och kändes, och jag kände mig oövervinnelig.

Tills jag insåg att det klickade på samma jävla siffra hela tiden. Jag har ett hum om siffrorna, men det räcker ju inte. Jag vet bestämt att det är fyra snurr. Tror jag;). Men jag vet också att det var kinkigt, stannade man inte exakt så var det kört. Och jag kommer ju inte ihåg siffrorna eller ordningen. Till sist bad jag Trixie messa den andra föräldern som ju ska ha ett sifferminne utan dess like. Han borde komma ihåg dem, det är liksom det han gör bäst. Han svarade Goddag yxskaft. Samma kod som de har på allt möjligt, tankkort och säkert sitt egna kassakåp, men definitivt inte på vårt. Fy fan vilken besvikelse. Inte ens det liksom.

Så, då återstår att ringa hit nån som får borra upp skiten, och det lär kosta mer än det som finns i det. Eller vänta och hoppas att kod-fan kommer fram. Eller följa Robbans råd, klättra upp på taket med det under armen och skicka det i backen;) Det väger ju bara trettio kilo eller nåt så det är ju enkelt gjort. Att det inte lär gå sönder utan enbart studsa in i fönstren nere så de går i kras är ju bara att förutse.

Helvete.

Det kommer från typ Jula eller nåt, om ni har nån kod därifrån får ni gärna hojta, det kanske är samma på alla:)

Nu ska jag gå och sova, och hoppas att jag drömmer fram koden. Det har aldrig någonsin hänt så det är faktiskt dags nu. Så det så:)

Natti natti 🙂

Idag har jag då suttit hela dagen på ett seminarium där vi opponerat på varandras texter. Det är skönlitterära texter, noveller, del av en roman, eller dikter. Vi var åtta stycken, varav det var en diktsvit, några novellsamlingar, min del i en roman och öhhh, nej men det var väl allt. Det kanske bara var jag som hade en del av en roman? Näe? Alltså jag är helt slut i skallen, jag minns inte:D

Det räknas som en B-uppsats i alla fall.

Vi började nio och slutade sjutton. Jag skrev i natt att jag kanske var tvungen att smita, men oroa er inte – jag smiter aldrig:) Skulle inte falla mig in i en sån här grej. Man smiter inte från städningen på öppna förskolan, eller efter festen eller från seminarier, det är sen gammalt:) Jag står alltid i köket och diskar hos folk efter dop/konfirmationer/studenter eller bröllop. Folk som smiter från sånt får ett ont öga i min bok, jag tycker det är illa. Speciellt de som reser sig i sista sekunden och bara drar. Har man ett giltigt skäl, vad det än må vara är det ok:)

I alla fall. Jag satt igår och skrev om den text jag skulle opponera på. En samling om sex stycken noveller. Tema kulturkrock, plats Zambia. Vi skulle prata i 25 minuter, och utan att jag på något vis tagit tid, eller haft en plan så när jag avslutade så föll läraren in. ”Det var nästan precis på sekunden”

Så, jag kommer bli oslagbar i Robinson på de där tävlingarna där man ska beräkna tid. Ska bara komma med först;) Och söka kanske…;)

Jag har aldrig opponerat förr. Hade ingen egentlig mall att gå efter, mer än en kort presentation och sen ta upp för och nackdelar, och ge förslag på förbättringar. Jag kan inte säga att jag var nervös, för jag har slutat med sånt:) Från att ha varit så nervös för allt möjligt att jag nästan varit sjuk, till att rycka på axlarna och knappt förbereda vad det nu kan vara…. det är inte illa:) Idag kan jag snarare vara för nonchalant.

Men idag var jag så förberedd jag kunde, och det gick bra tror jag. Jag vet inte vad man ska göra/inte göra för att bli godkänd, men antar att man är det om ingen lärare sa något annat 😀

I går kväll insåg jag också att vi skulle läsa alla andras texter, OCH ge kommentarer på dem med idag. Aj fan! Trettio sidor a sex personer till… det var med ganska fyrkantiga ögon jag somnade igår. Jävligt tacksam för att en av kursarna skrivit poesi. Med två rader på varje sida kändes de 97 sidorna helt okey:) Det blev ett helt annat sidantal när man klistrade in i deras mall.

Sen läste jag ju igen under tiden som övriga pratade och gav feedback, ibland är det extra bra med hyfsad simultanförmåga:) och eftersom texterna var tacksamma och bra att hitta saker i så gick det också bra:)

Men det är fett jobbigt att vara så koncentrerad en hel dag! Shit, till sist satt vi alla och klippte med ögonen, inte bara jag:)

Att få min historia kommenterad är något jag tyckte var superjobbigt i början, men det har jag vant mig vid nu. Tog några år:) Nu låter det ju säkerligen störigt, men jag känner mig rätt trygg i att jag kan. Jag vet att jag är bra på dialog, och på att föra det hela framåt. Så jag var bara nyfiken på att höra vad de andra tyckte:)

Och när en av dem säger att hon fick tydliga vibbar av hennes favoritförfattare Lee Child… ahmen då var det lite av ett hallelujamoment. ♥

För er som inte vet så skriver han Jack Reacher:D

Jag fick superfin kritik och är så glad och tacksam.

En av killarna, han som skrev poesi, vi har följts åt den här kursen, i samma grupp. Själva seminariegrupperna var ihopsatta lite annorlunda, men honom hade jag koll på. Eftersom jag mer än tydligt deklarerat hur jävla mycket jag hatar poesi under hela höstterminen;) när vi haft flera sådana uppgifter, så var det ju ingen idé att låtsas:)

”Jomen du David, du vet ju vad jag tycker om poesi…”

”Japp, du hatar det.”

”Så, med det sagt…:)” Haha, nä men vafan man måste vara ärlig. Och fast jag överhuvudtaget inte begriper mig på poesi, så kan jag ändå urskilja saker som vackra formuleringar och underfundiga meningar, och hans dikter var helt ok. Kan ha att göra med att han gett dem ett punkigt intryck. Då är nästan allt förlåtet:)

Men jag begriper mig inte på hur folk kan lägga ner SÅ MYCKET TID på det? Några fjuttiga meningar, eller ord och det filas och skrapas och ändras… All respekt, det är verkligen inte illa menat.

Jag begriper bara inte. Jag har ändå hängt en hel del med poeter nu sista åren och ..nä, fattar inte:)

Antar att de kanske inte heller är så imponerade av mina långa texter, så det är väl rättvist kanske.

Himlen har landat på ett grässtrå

   Därför darrar det

En väldigt känd dikt av nån jag inte kommer ihåg vem det var:D Han hade skrivit typ fyra hundra sidor eller ord eller meningar och tyckte det var lite för långt. Började stryka och kvar blev nio ord. Ja why not? Men frågan i mitt fall är ju mera Why? 😉

.

Så, nu är ett stycke B-uppsats ur världen. Nästan. Ska väl bara lägga in den på rätt ställe, var nu det är:)

Jag siktar vidare, snart är det samma sak fast på C-uppsatsen.

När vi var klara så hade jag ont överallt. Att sitta stilla på en köksstol från nio till fem var inte igår. Jag sitter oftare i min fåtölj, möjligen varvar jag. Att jag körde dubbla träningspass igår bidrog såklart, det var, som vanligt, mycket axlar. Alla ledare har svinmycket axlar nu, aldrig varit med om maken. Nog för att det är snygga muskler, men nån måtta får det ju vara:)

Jag och Patricia deklarerade båda två på gymmet igår att vi ses idag, på HITen och ingen av oss dök upp. Känns som lite falsk marknadsföring;) Men den började halv fem och då hade jag behövt åka senast fyra, och då var det inte ens nära att vi var klara. I morgon bitti är det dags igen, men jag tror jag ska avboka och i stället försöka komma ikapp med det jag inte gjorde idag. Och träna i morgon kväll i stället.Eller inte alls:D

Axlarna och nacken känns, och rumpan. Herrejesus.

Jag hade själva mötet via mobilen, det heter Zoom, och där är det svart bakgrund runt folks små rutor där man har sin video. Jag lyckades inte hitta något ställe där man kunde byta, och jag kanske är ensam om  det här, men jag blir helt vimmelkantig av svarta bakgrunder.

Jag har lampor bakom min tv, för att det inte ska vara en svart bakgrund med en lysande fyrkant i, jag har aldrig mörkt läge och jag hatar sidor som är skrivna med vit text på svart, eller ljus text på mörkt. Det går inte. Det flimrar framför ögonen och jag bli yr och mår nästan lite illa. Sådär åksjuk. Ibland blir det migrän av det också. Att varva det med att stirra på dataskärmen, där jag fladdrade dokument fram och tillbaka, scrolla och byta… Huvudvärken satt som en smäck.

Jag kan inte med småprilliga mönster heller. På ett förberedande möte med advokater och skit när vi var mitt uppe i vårdnadstvist, så hamnade jag mitt emot en vägg med sådana där ljuddämpande plattor med små hål i. Valet att inte titta motparten i synen fanns inte, så jag härdade ut. Med fet huvudvärk sen. Ja, man skulle kunna byta sida förstås… men det är inte alltid så lämpligt 🙂

Så, säg att jag inte är ensam:)

.

Nu ska jag stänga ner datorn. Jag har Hawaii 5-O repris på Tv och sen blir det Jack Reacher.

Förlåt för mitt säkert lite svamliga inlägg idag, men det är så det är i mitt huvud just nu:)

Vi hörs snart igen!

Natti natti 🙂

 

Jag återkommer i morgon:) Idag hann jag inte med, helt enkelt. I morgon ska jag ju för första gången opponera på en uppsats. Som är en vanlig berättelse så det är ju inte som en helt vanlig opponering anar jag. I konstnärliga ämnen så är ju friheten väldigt mkt större 🙂 Tur det för jag vet inte hur korrekt förfarande är.🙈

Jag blev helt matt när jag såg att tiderna i morgon är 9.15 till 17.00!!!

Amen vafan? Det går inte, jag får smita om det är så länge för jag ska träna 🙂 Mest troligt, när man heter Wetterholm så är man typ sist… det fanns en klar poäng i att heta Johansson helt klart:) Alltid i mitten, inte först som är läskigt och inte behöva vänta till sist:)

Men håll nu en tumme eller två för att jag har fattat det hela rätt:) Sju sidor skrivna om killens text jag ska prata om… fan om det är fel 🙂 Inte så mkt att göra åt i så fall😅

Nu ska jag försöka sova!

Natti natti vi hörs snart 😊😘

I julklapp så gav jag alla barnen, alltså hela familjen, ett spel.

Escape room. Och ja, det är en Doris-nos som sticker fram där🙈

Jag bara högg det på Dollar store när jag sprang på det, utan att kolla så noga. Det jag läste verkade så kul! Jag noterade att det var 16+ som åldersgräns vilket kändes bra för vi har spelat SÅ många barnspel och alla som spelat med barn vet att de liksom aldrig är nöjda. Bara: ”En gång till!” Och efter fem omgångar grinar de när man säger att det är den sista😂

Det var också för fem spelare men herregud, vi kör alltid i lag:)

Det värsta, men som ändå inte är så konstigt, speciellt inte med facit i handen, är att man bara kan spela varje spel EN gång. Det innehåller fyra olika.

Så vi valde bort det i julas för vi hade inte tid. Kan man bara spela en gång vill man ju fokusera:)

Så har vi snackat om det, och planerade att spela för nån vecka sen, men då blev det nån miss i kommunikationen så vi hann inte. Varje spel tar en timme. Man har exakt 60 sekunder på sig att få fram en kod som ”släpper ut” en. Med en klocka som räknar ner…

Igår samlades vi. Hela familjen. Jag vet att några har coronaåsikter och de får ni hålla för er själva nu:) Jag har ingen lust att förklara Folkhälsomyndighetens rekommendationer för folk som helst vill att alla ska sitta inlåsta i ett karantänexperiment. Vi är en familj och vi träffas hela tiden, det är oundvikligt. De flesta av oss bor nämligen i samma hus, och Janelle, Simon och Jack och syrran träffar vi ofta. Alla är och har varit friska.

Vi gör som man ska:)

Nåväl! Väldigt lämpligt är det ju att ett av spelen heter Virus😂, så det började vi med! Och det var svårighetsgrad 2… fan vet hur vi ska klara övriga för det här var klurigt:)

Som sig bör så hade jag utsett en gameleader,Corrinda, vars uppgift var att läsa reglerna och liksom kolla hur man gör. Det fanns inte så mycket, utan man fick all info allt eftersom. Men en sak som hon missade och som gjorde det betydligt svårare, var att det fanns små nycklar som skulle sättas in i dekodern, som berättade om koderna vi kom fram till var rätt eller fel. Vi tyckte det var konstigt 🙈

De låg väl gömda i mitten av själva emballaget så det var inte konstigt att hon inte hittade dem. Sen skulle ju Corrinda slarva bort sitt eget huvud om det inte var påskruvat där uppe på toppen av kroppen:) så jag kanske borde kollat själv😜

Men det gick ganska bra ändå. Vi fick ledtrådar efter visst antal minuter och oftast hade vi redan klurat ut hur man skulle göra innan.

Här finns det till exempel ett svar, gömt där nånstans:)

Vi kan konstatera att vi var för många. Fem är Max. Vi var elva tror jag. Vi löste uppgifterna men det gick inte att få nån riktigt överblick. När nån satt med exempelvis pappret ovan, så hängde inte övriga med, och de i sin tur löste nåt annat, så sen satt vi med olika rätta delar utan att fatta det. Så till nästa gång är vi Max fem:)

Och vi använder nyckelbrickorna.😂

Det var svårt, men jäkligt kul! Stressande med tiden som tickade ner med ljudeffekter och ledtrådar som man ibland inte fattade och så yttre störningsmoment i form av en liten Jack och en större Jamie :):)

Jordan var med och klurade och löste saker och var vass som tusan, han är skarp den killen. Det var överlag så, kidsen var otroligt kompletterande. När nån suckade lade ifrån sig nåt så tog en annan upp det, kollade och lyckades lösa det:)

Eftersom vi inte hade nyckelbrickorna så hade vi fel på en siffra i en kod… mitt i nånstans. Men det hade vi ju rättat till om vi vetat för då hade dekodern skrikit:) Vi anser oss ha löst det!

Och sen suddade vi och vek papper och skrynklade upp och ihop saker, så att vi så småningom kan ge spelet vidare. Vi kommer inte kunna spela igen, men i alla fall Virus kommer gå finfint för nån annan.

Summa summarum är att det var ett superkul spel!!

Kostade 179kr tror jag👌🏼Spel är ju normalt svindyrt så jag dubbel och trippelkollade att det var så. Trodde liksom inte mina ögon 🙂 Ingen aning om det bara var Dollar stores pris eller om det kostar så överallt? Jag har inte sett spelet nån annanstans, men jag har heller inte tittat efter det😅

.

Så det var lördagens stora begivenhet.

Förutom det körde jag Jamie till en lagfotografering med fotbollen, satt sen i 45 minuter och väntade på dem, men i solen så det var ok:) Jag har läst den text jag ska opponera på, och har gjort en slags plan för hur jag ska prata om den i 25 minuter 😅förutom att t a l a L å n g s a m t

Har ni sett Zootroopolis ? Disney. Det finns en sengångare med där som ska berätta ett skämt och det tar flera minuter 😂Lite så får jag tänka 😉

Sen har vi varit på långpromenad med Doris. Och jag har träningsvärk efter de tunga boxarna:)

Nu ösregnar det ute och sabbar dagens planer😳. Få se om det lättar men just nu ser det mörkt ut. Och väldigt blött.

Jag återkommer :):)

Ha en fin söndag !!

Idag bestämde vi oss för att köra TUNGT. Det är 140 kilo på boxen:)

Man kan slänga på en syster också, så blir det lite tyngre😜Det här är precis på slutet, jag är så slut. Det gick utmärkt att dra en vända, sen orkade jag inte mer:) Jag satt såklart och vilade mig där uppe jag med när syrran drog. Eller sköt:)

Nu låg vi en sisådär hundra kilo efter de övriga som körde 247-Ish kilo. Det gick att rubba, jag kunde putta den någon meter men jag har för lite att sätta emot i kroppstyngd och när det blir sådär tungt så glider skorna på golvet. Nu väger en av killarna som drog den vikten typ fem kilo mer än mina 65 kilo… men det var en bra ursäkt ändå:)

Det här är kul!! Man ser väldigt tydligt hur mycket man orkar och hur framstegen faktiskt finns där. Man märker också vilken skillnad det är att bara knuffa boxar med vila mellan, mot att ha hög puls hela tiden och jobba högintensivt. Nu är såklart målet att orka 250 kilo. Tio kilo i taget så ska det väl sitta så småningom.

Vi körde fyra vändor med 100 kilo, ett par med 120, några med 140 och några med syrra högst upp. Sen gick vi in och körde magdödare på roddmaskinerna:) Och nu känner jag hur det bränner i rumpan 🙈😂

Och axlarna, nackmusklerna, låren, handlederna 😅 . Men kul hade vi:)

Nu sova!! Hörs i morgon då ska jag berätta vad vi hittade idag ute i skogen :))

Natti natti ❤️

Jag är med i ett reportage i Hemmets journal nu:) Mamma ringde och skällde på mig för att jag inte förvarnat, för där satt hon och bläddrade i godan ro och så plötsligt kom jag;)

Eller nej, så var det inte, utan en granne kom och berättade det för henne:)

Det gjordes förra sommaren, och jag trodde att det antingen redan publicerats eller att de skrotat det, för jag hörde inget om det. Men så fick jag ett kuvert med tidningen hemskickad.

Fotografen som var här tog massor av bilder på hela familjen, Jack var med också, och sen kom ingen av dem med? Jag måste se om jag kan få tag i honom och se om han har kvar dem.

Ibland undrar man hur de väljer bilder, en stor på mig och en pytteliten på fyra ungar på studsmattan. Men jaja.

Men grejen är att varje gång jag är med så här, så kommer det massor av mail, mess och telefonsamtal ♥ Jag förstår att min historia berör, och det är ju därför jag berättar den. Inte för att jag behöver det, men för att så många sen finner en tröst i det. Det är nämligen obegripligt många som råkat ut för ungefär samma sak. En partner sen 20+ år, barn och ett helt liv ihop och så bara drar partnern. Oftast gubben, men jag har pratat med både män och barn till män som blivit lämnade ensam av mamman. För dem, precis som det var för mig, så känner man en tröst i att inte vara ensam. Det vi alla har gemensamt är något jag inte önskar min värsta ovän, ( eller jo…vissa kanske, hehe) men väldigt få. Att få den där förbannade mattan man trodde var stadig som en sten, undanryckt utan att man fattar något… det är inte kul.

Jag har skrivit om det HÄR

Och sen hände saker, som jag inte fattade. Inte bara sådana där saker som att en vacker dag låg det skilsmässopapper i brevlådan utan att han ”gjort slut” eller ens pratat med mig på flera månader. Nej, saker som än idag förbryllar mig. Som en dag i april det året, jag satt ute i solen med en kompis, det var stekhett. Plötsligt stannade en bil och ur klev en kille i min ålder. Med barska steg och en uppsyn som på lång håll berättade att jag låg risigt till… Han stegade fram till  mig och skällde ut mig efter noter för att jag kastat massa sopor nere vid järnvägen.

Jag tror att jag kan ha sett ut som ett helt vanligt frågetecken, för jag fattade inte ett skit. Jag kastar ALDRIG saker på marken! Aldrig, det händer inte, jag stoppar i fickorna, väskan, bilen…överallt men aldrig på marken. Han höll fram ett sånt där hårt kartong kuvert man kan få tidningar i. Med min adress prydligt utskriven på en etikett. ”Det är ingen idé att du nekar!!”

Ehh, okej?? Det snurrade i hjärnan, vi samlade återvinningen i carporten då, och sen packade exet in det i sin lastbil och åkte till tippen. Ja innan han drog alltså. Jag funderade på om det var möjligt att det blåst dit? Men det är en god kilometer dit och massor av hus, det är omöjligt…? Så blev jag arg, vafan, komma och skälla över ett jävla kuvert? Det kan ju ha kommit dit på tusen olika vis!

Men han fortsatte skälla, och sa att det var MASSOR av sopor! Va??? Men vafan, jag fattar inte?

Han började räkna upp: Trasigt porslin, glas, plast, julgransbelysning, en barnmadrass…

Eh…vänta lite? Sa du Barnmadrass?? Ja det gjorde han, en mönstrad madrass i storlek som en spjälsäng. Här fattade jag att det var mina sopor. För jag hade själv packat in en gammal madrass till en spjälsäng i hans lastbil… plus ungefär ett ton till av återvinning. Det gjorde jag medan han var i Thailand, ensam enligt egen utsago, men med henne visade det sig. Jag har inte C-kort och kunde inte köra det till återvinningen, utan det väntade snällt på honom när han kom hem;)

Inte det minsta kul, men fan, det var inte så jävla kul att vara hemma när han var i Thailand heller…

Jag kände mig så fruktansvärt usel, skämdes som en hund när jag sa att det var mina saker, men att jag hade absolut noll aning om hur de kommit dit… Han trodde mig ju inte det minsta… Så det finns minst en man i krokarna som tror att jag åker runt och kastar sopor. Jag frågade honom hur mycket det var? Såg framför mig ett helt jävla lastbilslass, som jag ju visste att jag packat….men han sa tre fyra sopsäckar. Och såg ut som att det borde jag väl veta, det var ju ändå jag som slängt det där. Sluta låtsas liksom:/

Jag, kompisen och syrran som kom precis åkte dit. Jag trodde seriöst att jag skulle dåna när vi kom fram, på långt håll såg jag en blå plastback, med porslinskoppar i. Mina trasiga grejor… ? Det är en grusad vändplan där, och en liten slänt. I den slänten låg madrassen jag lagt i bilen, det låg kartonger som jag kände igen, en trasig julbelysning, osv osv. Mina saker, som borde legat på tippen. Det blev mycket riktigt en tre, fyra svarta sopsäckar när vi plockade ihop det. Var resten var vet jag inte, på soptippen kanske? Men varför inte kasta allt då? Eller så ligger resten nån annanstans, men jag har inte fått skäll av nån mer. Och det har gått sju år sen så jag borde ha hittat det.

Jag har nog aldrig i hela mitt liv skämts så mycket. För något jag inte gjort. Aldrig skulle göra. Framför min kompis och barnen. Jag har ingen aning om varför han valde att göra så, jag har som bekant inte pratat med honom på alla år. Men jag vet att det tillhör sakerna jag verkligen skulle vilja veta varför. Och även en sak jag aldrig kommer kunna förlåta. För så fruktansvärt pinsamt som det var att bli utskälld så, att nån tror det om mig, så kränkande. Jag använder aldrig ordet Kränkt, det vet ni, så då fattar ni säkert hur jävla illa jag mådde.

Jag har inte sett den där killen igen vad jag vet, men är fullt medveten om att det kan vara precis vem som helst. Nån av ungarnas kompisars pappa ganska troligt. Jag var så chockad att jag inte kommer ihåg hur han såg ut. Och det får mig än idag att skämmas. Fast jag inte gjort nåt fel, men han tror ju det.

Sånt där är svårt att förlåta, svårt att glömma!

.

Och det blev ett sidospår:)

Jag ställer inte upp i reportage för att gråta ut, eller kasta skit eller så, utan för att kunna ge andra ett ljus i mörkret. Det går att komma ut på andra sidan. Inte utan ärr och definitivt inte utan själsliga skador, jag har grymma tillitsproblem för att inte tala om hur jag lägger benen på ryggen och ilar iväg om nån visar sig det minsta intresserad, eller jag bara tror att det kan vara så;)

Men i det stora hela så är jag ganska normal idag:D

Jag bryr mig inte om honom och hans känslor, utan fokus för mig är barnen och jag själv. I den ordningen. Han får stå för det han gjorde. Jag står för det jag gör.

Och om jag bara kan ge en enda människa en liten tröst, så är jag glad.

Tack alla ni som mailar mig, och hör av er på alla möjliga vis ♥ Kämpa!

Kärlek till er alla:)

 

 

God kväll!

Jag vet inte var dagen igår tog vägen…men jag låg plötsligt i sängen och insåg att jag inte skrivit nåt här. Det händer ibland, inte så ofta, men jag blir alltid lika förvånad:)

Vad jag gjorde i stället vet jag inte. Jag vet inte om det är bra eller dåligt…?

Vad var det för dag ens? Onsdag va? Hm..? Jo, men jag började ju dagen med att vara svintrött:)

Dagen innan på träningen så bestämdes det att vi skulle ses klockan nio några stycken för att träna en stund, och sen köra det cirkelfys soft pass som är halv tio. Trött som fan klev jag ur sängen och i träningskläderna och sen åkte vi. Jag har kommit på sen mina fastedagar att det går så jäkla suveränt att skita i att äta frukost före träningen, så jag struntar i det:) För att det ska vara nån vits med det så bör man ju äta i alla fall nån timme innan och det är icke tänkbart att kliva upp ännu tidigare bara för att äta.

Nu blev det att vi satt och snackade, sen en kort sväng med löpintervaller på bandet, sen gick vi in i salen och körde lite axlar och mage. Jättenödvändigt att vi sen körde rejält med axlar på passet:)

Jag har inte varit på de här soft-passen på några veckor, och det var en liten ändring. Vi står still vid varsin step-bräda, med varsin kettlebell och en tung boll. Sen gör vi övningar efter hur ledaren säger till. Typ 15 marklyft, gånger två:)

Kul och jobbigt. Man anpassar ju vikterna efter sig själv.

Så åkte vi hem, och så ringde syrran. Pappa skulle få komma hem från sjukhuset:):) ♥ Vi skulle hämta honom klockan tre. Mamma skulle med för att prata med läkaren och eftersom man får ta de chanser som uppstår till att få umgås ”Lagligt” (även om folk lär ha åsikter om det…) så åkte vi med båda två.

Jag har ju mamma och pappas bil som vi skulle ha, för syrrans är låg som en sportbil, så jag skulle hämta dem. Men, efter att jag powernappat en halvtimme så tittade jag ut och, hoppsan,  ingen bil på uppfarten…? Patricia hade visst åkt till jobbet:D Oj då. Vi glömmer att kommunicera ibland, helt klart. Så då fick vi åka via Corrindas jobb och byta bil, ta min som också är högre och lämna syrrans, sen till pappa.

Vad har han gjort på sjukhuset då? Jo, tydligen har han haft vitaminbrist. Ja, så kan det gå. Men hur i helvete det är möjligt är för mig en jävla gåta!? Kommunikationen inom vården suger. Det är ganska enkelt att ordinera blodprov speciellt som vitaminbrist är en ganska vanlig biverkning när man får dialys tydligen. Så ja jag är förbannad. Ska det på riktigt vara så att folk blir så jävla dåliga att de håller på att stryka med pga vitaminbrist?? Han kunde inte gå, eller röra på händerna… Och efter lite uppåttjack med vitaminer är han piggare än på mycket länge. Ett stort antal undersökningar har också gjorts, olika nervimpulsmätningar, röntgen och allt vad det nu var, för att utesluta massa saker antar jag.

Men nu är han hemma, mår bra och vi hoppas att det får fortsätta så!!

Det var himla härligt att få se honom, mamma ser man oftare ju för det är hon som kommer ner och tar emot varorna när vi handlat, men det är såklart härligt det med:)

Nu får vi hoppas att han håller sig frisk!

.

Sen tillbaka och byta bil igen, och hem, käka lite och sen tillbaka till träningen:)

Jag bytte inte ens om eller duschade igår….

Ett cirkelfyspass, där upplägget är att man släpar med sig sin vikt runt. Man kan välja på 1,25kg 2,5kg 5kg och 10kg. Jag släpade en tio och en fem förra gången men insåg att jag bara använde tian, eller ingen alls. Så en sån fick det bli. Men… de här vikterna på gymmet alltså… De ÄR gjorde för manshänder:) Lite för stora för att man ska kunna greppa. Jag har insett vitsen med tjejgym helt klart;) Men man blir stark i nyporna för man får knipa med fingrarna för att få dem att stanna kvar:) De har kvar de äldre vikskivorna och de är betydligt enklare att greppa, så finns de så väljer man alltid en sån. Ganska mycket axelövningar även här. Jag är redigt mör nu:)

Efter dagens pass fick jag inte av mig sporttoppen….:) Det gjorde alldeles för ont i musklerna för att lyckas fatta tag i den och dra den över huvudet, eftersom sportBH:ar sitter som ett andra skinn så är det tajt och tufft att dra både av och på. Jag gjorde några tappra försök, inte sugen på att be nån om hjälp;) men till sist gav jag upp och krånglade mig ur den åt andra hållet. Ja, nedåt, och det var slitigt över rumpan men det gick:)

.

Efter morgonens träning har jag suttit kloss i fåtöljen och läst den tjejs text som jag ska opponera på. Det är femtio sidor, men eftersom jag älskar hennes historia och inte hunnit läsa alla nitton kapitel hon skrivit innan, så gjorde jag det idag. Nånstans runt 120 A-fyra sidor, och jag var tvungen att powernappa lite mitt i. Inte för att det var tråkigt eller dåligt, tvärtom det är jäkligt bra, men det är drygt att läsa från datorn så länge. Ögonen går i kors efter ett tag:)

Sen har jag skrivit faktabok för en sjuåring, det ska in i morgon  och jag är nog klar, men måste vila från texten för att se hur jag ska sätta ihop den.

Varje gång jag ska resa mig för att göra något så känner jag mig som en gnällröv, piper och sucker över hur ont jag har överallt::) Men det är träningsvärk, och det gillar jag så det är bara lite spel för gallerierna;)

I morgon ska vi ses utan ledare för han är permitterad på fredagar… helt fel dag för oss som älskar vår fredagsträning med honom:) Han är säkert rätt nöjd med att få en treledigt. Vi får se vad vi hittar på. Jag tänker försöka undvika axlar i alla fall;)

Nu ska jag hoppa i säng och läsa lite.

Vi hörs snart igen:)

Natti natti 🙂