Först – det här med att det är 2025 är fortfarande inte en självklarhet för mig, det känns lika märkligt att skriva det som det gjorde i januari;)

Men det är Mors Dag idag och jag har haft nästan alla barnen hemma på fika. Eller vänta…? Tre fattas så det är ju bara två tredjedelar av kidsen hemma:D

Jaja. Jag behövde inte göra ett dugg, mer än gå ut och dra upp några rabarberstjälkar, sen fixades allt. Lovelia och Axel bakade rabarberpaj, Trixie fixade fint, Patricia och Janelle kom med fika och småkillarna gjorde inte många knop alls;) Jag dammsög och piffade lite. Jag har ju en robotdammsugare som jag älskar innerligt, men eftersom vi är förbannat bra på att ställa saker på golvet så kommer han inte åt överallt. Det är inte han, det är vi, så att säga. I samband med att tre djur fäller vinterpälsen i parti och minut blir det massa dammråttor som samlas där. Ja, de fäller vinterpälsen fortfarande, vilket inte är klokt det heller.

Vädret var ju, inte så chockerande direkt, inte på sitt bästa humör, det blåste och var växlade molnighet, men mest moln, varför vi satt inne.

De gav mig så rolig present – ett pussel på oss från i julas♥

 

Blomma och smaksatta dadlar:) Först tänkte jag att pusslet kanske inte är så extremt svårt, jag har ju koll på allas ansikten som om det vore mitt eget, men när jag tittar så här kanske det inte är så lätt ändå? Det är en del svarta partier och även vita. Jag återkommer med utvärdering! Visst är det en kul idé? För några år sen fanns inte en pussel på min världskarta, ingen av ungarnas heller. Men sen var det nån som började, nån annan hakade på och när de sitter vid köksbordet blir det ju oundvikligt att man kikar lite. Ska bara lägga en bit … och en till, en till och vips har det gått tre timmar:D

Nu i julas satt jag ju i dagar och byggde. Det infaller en viss mani helt klart;) Superkul!

Vi fikade en massa och hade mysiga och trevliga timmar. På slutet fick vi till och med lite sol och Jack fick sällskap ute:) De ville att jag skulle vara med och spela lite fotboll och det gjorde jag. I fem minuter, sen var jag helt slut… lovar ju inte supergott inför morgondagens första träning i maj. Herregud! 25 dagar utan att träna, har nog aldrig hänt av att jag varit sjuk, utan mer för att jag inte kunnat pga operationer. Och det bara sist, för då fick jag inte få upp pulsen mer än det som en rask promenad kan ge. När jag opererade foten var jag på gymmet efter en vecka eller så, även om jag bara körde överkropp.

Nåväl. I morgon blir första på länge. Jag kommer ha träningsvärk sen:)

I fredags var jag och Helen ute och snurrade, först på DogBar som vanligt:) Det var ett gäng killar som spelar i massa olika konstellationer och nu var deras repertoar inte gubbrock;) utan mer sådär sommartrubadurigt, med hits staplade på varandra. Älskade det! Älskar också att det var massa roligt folk där:) Fråga mig inte vem som bestämde det, men vi gick till MelodyClub. Aldrig varit där förr, det är rätt nytt. De har olika karaokerum man kan boka och jag trodde att det var allt. Men så var det såklart inte, utan de hade nån vanlig bar också. Det var inte alls tråkigt, men inte det roligaste heller. Bra sällskap iaf, och det är ju huvudsaken. Sista bussen hem och hopp i säng. Vaknade alldeles för tidigt av att Jamie skulle upp och spela match. Sen kunde jag inte somna om. Men eftersom vi skulle ut igen på kvällen, nytt band på DogBar, så visste jag att jag måste sova mer än de fyra timmar jag fått:) Slumrade lite och sen klev jag upp ändå och efter att ha ätit frukost och druckit kaffe fick jag hjälp att bära ut våra stora glasbord från uterummet. Sen blev det att ställa i ordning, och skura av bordet i uterummet, dammsuga bort en del fågelfjädrar och plocka andra kadaver som djuren lämnar efter sig…

Katterna brukar använda under det stora bordet där ute som nån slags morbid scen för att kalasa på sina fångster och som toalett. Eftersom det är asjobbigt att ligga och krypa där sen för att ta reda på det, för att inte tala om vad trist det är att skura mattan… så ägnade jag lång tid i höstas åt att kapsla in hela bordet:) Jag hade ställt kompostgaller, gamla barngrindar, träskivor och pappkartonger, staplat stenar och jäklar vad det lönade sig! Bara att ta bort (nåja det tog sin tid) och ställa tillbaka stolarna:)

Jag skurade av bordet och behandlade det med såpa så nu doftar det gott där inne. Jag hann såklart inte färdigt. Satte upp skivan med måltavlan på och provsköt tre skott med luftgeväret. Missade hela tavlan med alla och fattade inte ett dugg. Jag är svinbra på luftgevär, det har jag bevisat mer än tillräckligt ofta:) Jag stod upp utan stöd och tänkte att det möjligen var därför, men det brukar jag kunna göra, i alla fall träffa tavlan. Den missar jag faktiskt aldrig. Satte mig på knä med en stol som stöd men missade i alla fall hela tavlan och inser att jag måste justera siktet. Bara det att jag inte riktigt vet hur man gör:D Så måste fråga Jimpa. Måste skaffa fler skott också.

Snabbt in i duschen och sen fick jag skjuts av syrran ner på stan, hämtade upp Helen på vägen. Bandet som spelade var verkligen ett helt band, med två gitarrister, basist, trummis och en tjej som sjöng. Efter första slaget på trumman grävde jag i panik fram mina öronproppar och tryckte in. Jag har dem med mig för jämnan, man vet aldrig när de behövs. Det var jävligt hög volym, inte så konstigt. Men det var bra, de spelade massa rocklåtar och annat med som de rockat till 🙂

Mindre kul var att Helen kände sig risig så vi avvek och drog hem. ”Nä men stanna du”, sa hon men nej, jag var helt nöjd med att åka hem. Det är ju inget roligt att bli av med sin wingman:) I stället åkte jag hem och skrämde slag på kidsen:)

Jag hade hoppats att Robban skulle komma hem så vi kunde se några avsnitt av FROM men det gjorde han ju inte. I stället skrev jag lite fantasy och sen kröp jag i säng. Trixie jobbade till 3.30, hon jobbar på restaurang/nattklubb, och jag tänkte att det var ju synd att jag druckit de där två ynka ölen för annars hade jag kunnat hämta henne. Det går liksom inga bussar hem den tiden. Men en drucken öl är en drucken öl och så är det bara, inget man kan ändra på. Jag är ju väldigt noga med att inte köra om jag druckit, kör inte alls ”dagen efter” oavsett hur mycket eller lite jag förtärt. Trots det skulle jag ju kunna bli av med körkortet om jag av någon anledning tog ett blodprov, de här testerna som Trafikverket fått för sig nu. Jag kan ju lätt hiva i mig åtta öl på en kväll, sen inget på två veckor, och så åtta öl igen:) En vanlig utekväll liksom, som många gör. Men det har ju inget med mitt körkort att göra. Jag är den första att vilja att vi får bort alla rattfyllerister på vägarna, och droger osv. Grejen är ju bara det att så länge som du är nykter bakom ratten ska ju inte Trafikverket rycka körkortet.

Jag fattar inte hur det ens är möjligt.

Nåväl. JAG kommer inte tillåta ett sånt blodprov, och kommer heller aldrig att framföra ett fordon påverkad.

Trixie tänkte ta en Uber hem, men när hon bokat och fått körningen bekräftad för 150kr och såg bilen rulla in, så avbröt han körningen. Körde fram till henne och frågade om hon ville ha en taxi? Hon fattade först inte att det var hennes Uber, så hon frågade vad det kostade. 250kr sa han. Nej sa hon, 150? Nej sa han och talade om att det fanns inga bilar som körde nu, så ville hon hem fick hon ta hans bil för 250kr.

Fuck you, sa hon(inte) och släppte iväg honom och gick i stället till MAX och köpte lökringar och väntade en timme på första bussen. Helt klart min dotter:) När han körde iväg och hon såg reg-numret insåg hon ju dessutom att han försökte scamma henne. Så fult, och jag blir så sur. Hon reagerade precis som jag skulle ha gjort, men jag hade ju promenerat hem istället, och troligen fått skoskav;)

Jag hade faktiskt den tanken när vi åkte hem så tidigt, att promenera hem, jag var pigg och det var en skön kväll, men jag hade inga lurar med mig och då är det bara långt och tråkigt. Det tar 1,5 timme att gå därifrån jag var då, och med Edwards version av Twilight i lurarna (Midnattsol) hade det varit en mysig kvällspromenad hem i den ljusa vårkvällen. Men ingen Edward ingen prommis:)

Nu är det snart en ny vecka, men kort. Ungarna är lediga torsdag och fredag och jag har en liten tanke om att åka till husvagnen för att ställa i ordning den ordentligt. Lite tveksamt om nån unge kan åka med bara, Jamie har garanterat matcher och de andra jobbar säkert nån gång under helgen. Kanske får med mig syrran, eller så åker jag solokvist. Det visar sig:)

Nu ska jag ta reda på lite tvätt och sen skriva vidare. I morgon är det vår sista zoomträff på min fantasy-kurs och sen är det slut. Det har varit så kul! Jag har varit så kreativ och fått massor skrivet. Min lärare konstaterade att en normallång bok ligger på runt 85000 ord, och jag har skrivit 55000:) och är skapligt på det klara med vad som ska hända, om jag ska gissa är jag nånstans i mitten nu. Jag behöver ju lite deadlines och sånt som hetsar mig, men jag ska fasen skriva klart det här nu. Jag har lovat honom det:)

Vi hörs såklart snart igen:) Ha en fin måndag!

 

I maj duggar födelsedagarna tätt, jag har tre barn födda då:)

Min mamma fyller också år och även barnens farfar, och det här är ju min favoritmånad på året, mycket beroende på mina kids såklart:)

I år har maj mest regnat och varit svinkall, och jag har varit sjuk dessutom, men idag är det ändå Novalies 22-årsdag!

Ja, jag vet, det är inte klokt. Hon fyller tjugotvå år!

Den här lilla gofisen föddes när mina tvillingar precis fyllt tre år, och jag insåg plötsligt hur annorlunda det hade varit om de två varit som henne:D

Hon somnade så fort man la ner henne i vagnen, utan minsta gung. Jag la ner henne, skyndade mig sen att göra det jag skulle för att hinna innan bebisen blev ledsen, som normalt, men hon tvärsomnade. Varenda gång. Hon älskade verkligen sin vagn:)

Novalie är helt kart den av mina barn som varit enklast. Och ja, man får säga att ett barn är både enkelt och snällt, för det innebär inte att det finns dåliga barn. De som säger så övertänker och är för lättkränkta:D

Novalie var oftast glad, hon fick en lillasyster när hon var drygt två år och en till när hon var fyra och som hon har pysslat med de där två! De blev min lilla tjejtrio, och höll ihop i vått och torrt. Sen kom två småbröder och de har hon också älskat att ta hand om. Hon var en riktig liten lill-mamma. Även det är något positivt och inte negativt som PK-folket vill ha det till. Hon var glad, nöjd och älskade det. Sen kunde hon ha ett jävla humör, minns så väl en gång när jag skickade in henne på sitt rum för att hon gjort nåt dumt, minns inte vad det var. Hon var fyra år, smällde igen dörren så det ekade i hela huset och sen rev hon ner varenda leksak i hela rummet på golvet. Kastade och skrek och vräkte ner precis allt i en enda stor röra. Jag öppnade dörren, såg den massiva städningen framför mig, och insåg att det var vad jag skulle ägna mig åt en lång stund framöver.

Frågade henne lugnt om hon var färdig med sitt utbrott, och det var hon. Hon satt där och var sur. Jag talade om att då kunde hon städa upp allt igen och stängde dörren. Tänkte att jag ger henne de där tre minuterna det brukar ta innan de kommer ut och har ledsnat, säger att de är klara och vill gå ut:)

Men hon städade upp varenda liten pryl, ställde allt på rätt ställe, upp i hyllor, ner i lådor, ordning och reda, och snabbt gick det. Jag höll på att laga mat och hade de andra kidsen runt mig, och blev så jäkla förvånad när hon ropade och sa att hon var klar nu.

Rummet var verkligen superfint städat, hon hade inte ens fuskat utan sorterat som det skulle vara:D

Lilla gumman:) Hon gillar ordning och reda fortfarande och städar och grejar ♥

Hon är i England nu, och har varit där i flera månader. Hennes pojkvän bor ju där, i en liten stad som heter Tilbury utanför London. Det var inte meningen att hon skulle stanna så länge men varför inte, när möjligheten finns? Även om jag saknar henne så är det ju mysigt för henne att uppleva något helt annat. Hon hjälper till lite med hans småsyskon, de ska hämtas i skolan och barnvaktas  ibland, och sen städar och pysslar hon i deras hus. Han bor med sin mamma och två småsyskon.

Snart kommer hon dock hem igen och jag längtar efter henne! Hon saknas hemma, det är bara så:)

Vi har pratat på Facetime idag, jag gjorde ett tappert försök att sjunga Ja må du leva, men eftersom jag har en sångröst som inte är speciellt vacker tog jag bara första raderna:) När hon kommer hem sen, och när Corrinda också kommer hem hit för att jobba, så ska vi fira de tre majbarnen:)

Grattis Novalie på födelsedagen! Jag älskar dig ♥

Reklam och annonslänk för Cellbes

Jag sitter och kollar nyheter hos Cellbes och hittar flera plagg jag känner att jag verkligen villhöver:)

Den här klänningen exempvis, i mitt favoritmaterial sommartid, viskoscrêpe, det är så svalt och skönt, underbart och lättskött.

Viskoscrêpeklänning finns i flera färger

Vill man kan man dra ner axelbanden så den blir lite Singoalla-stukig. Bra pris på den just nu också!

Sen hittade jag en kjol MED fickor, vilket jag inte har en enda faktiskt. Ofta blir ju inte plagget speciellt fint när man har saker i fickorna men just det här att kunna lägga ifrån sig nycklarna, betalkortet och kanske att mobilen ryms, tillfälligt är ju guld värt.

Kjol med fickor fanns i en mönstrad variant också.

Jag tycket också den här lilla korta klänningen var supergullig!

Klänning 

 

Något jag använder mycket sommartid är olika koftor och cardigans, tunna stickade plagg är suveränt när det är lite kyliga kvällar. Den här är så fin, med hålstickning och knyt. Jag har ingen ljus kofta, än i alla fall. Visst var den fin!?

Cardigan

Och sen då, ett par sneakers som fick hjärtat att slå trippelslag!

Sneakers

Som en glass:) Jag älskar Skechers, de passar mina fötter utmärkt väl. Svindyra men vad gör man inte för att slippa ha ont i fötterna? Jag vet att de här gör sitt jobb mer än väl, de är lätta och har memoryfoam som gör underverk för mina onda hälar.

Mitt andra märke som jag vet alltid passar och som sitter perfekt på fötterna är Rieker, alla deras skor är sköna men inte alla är fina:) De här gröna gillar jag dock

Jag älskar att bara kunna dra på skorna, i stället för att behöva knyta:)

Cellbes har massa fina nyheter, kolla in dem, de brukar ju vara lite bra pris i början:)

De har också 25% på linnekläder just nu, så då måste ni passa på! Jag älskar mina linneskjortor och snart är det dags att ta fram byxorna. Så jäkla najs material!

Upp till 30% på underkläder också så jag ska kika igenom det nu:)

Här hittar ni allt, Cellbes 

Idag känns det som att jag är frisk. Nu ska bara resten tillbaka, som flås och sånt. Jag har varit sjuk hela maj!

Vafan? Jag har ju trott flera gånger att nu, nu är jag frisk, och timmar efter det har jag legat och frusit inifrån själen. Jag har varit så trött och matt, inte orkat något. Idag har jag mer känt att jag ids inte, har ingen lust osv, men det är ett VAL. Att inte orka är inte något man väljer utan det är bara jobbigt. Idag har jag också fått gjort en del av det som ska göras, så det känns som jag är tillbaka på banan.

Igår var jag med Jamie på match på kvällen, det var samling en timme innan avspark och jag tänkte att jag tar en promenad. Det här var nere vid sjön och det blåste storm, men solen sken. Jag gick i sakta mak, ett ganska bra beskrivande ord är att jag släntrade fram. Ingen brådska utan bara lugnt och fint. När det blev lite uppförsbacke fick jag nästan stanna och flåsa, blev så andfådd, alltså så fånigt det känns. Gick ungefär 45 minuter och sen var jag helt slut, svettig och frös.

Vi har nån slags marina även i Uppsala.

Skarholmen. Här finns en anrik restaurang som kommunen hyrt ut till några krögare. Men de har inte åtgärdat de fel som funnits, som att det regnat in, eller att värmen försvunnit och restaurangen haft fem grader varmt inne och stort sällskap som bokat… men fullt pris i hyra har de tagit, nästan 100 tusen i månaden… Nu efter att lokaltidningen gjorde ett reportage om det här – så sa kommunen upp krögarna. För de ska använda lokalen till något som de ännu inte kommit på vad… ?

Alltså den här jävla skitkommunens skitpolitiker.

Det skulle kunna vara så härligt här, det är fint, men det är inte direkt lättåtkomligt. Antagligen kommer det bli sämre nu. Allt kommunen tar i blir till skit.

Jaja.

Satte mig sen vid planen i en stol som jag kommit ihåg att ta med, men orkade inte fokusera alls. Jag såg matchen, men den stannade inte direkt kvar i medvetandet. Jag lyssnade på bok samtidigt för att stänga ute en del av blåsten och tjattret från övrig publik, för ljud har varit riktigt besvärligt. Jag har haft lock för öronen, känns som att de är fulla av bomull, och det här med att sortera ljud har varit en pain in the ass. Normalt störs jag inte det minsta av sånt, men nu. Fy bubblan.

Jag avbokade träningen idag med, så här länge har jag sällan varit borta och det är konstigt. Men det är smart att ta det lugnt. Nu har jag ett pass inbokat på onsdag som jag tänker sikta på, om ingen försämring inträffar.

Idag har jag varit ute hela dagen, suttit med datorn i solen, och sen med telefonen. Det är ju det enda bökiga med att solen skiner, det är svårt att jobba med en skärm. Jag brukar ställa datorn i någon form av kartong, eller ett ölflak går utmärkt, då får den skugga och man ser vad man håller på med. Killarna hade friluftsdag idag med skolan och skulle ha matsäck med sig, så igår kväll stod jag och stekte pannkakor och packade matsäckar. Det var så länge sen att det kändes lite mysigt:) Ett tag var det så ofta och de ville aldrig ha något vettigt med sig utan man skulle handla olika grejor, då var det bara ett måste. Men nu kändes det pyssligt:)

På kvällen ringde syrran och undrade om jag skulle med till kyrkogården och plantera lite blommor, och ta en promenad i det området. Eftersom det är supermysig att se nya hoods så hakade jag på. Hon har varit sjuk hon med och är inte pigg än, men vi planterade blommor på mormors grav, gjorde fint och sen hälsade vi på pappa i minneslunden. Hans bästa kompis som gick bort i höstas har fått sin lilla plakett med namn på uppsatt nu så vi sa hej till honom med.

Sen promenerade vi. Sökte solen men hamnade hela tiden i skuggan, men det var ändå varmt och skönt. Bara 15 grader men det är ju betydligt bättre än tidigare. I går natt var jag och hämtade Robban från en AW, och körde hem några av hans kollegor. Klockan två i natt varnade bilen för frost och halka, det var tre plusgrader…

Kyrkogården ligger i stan, och vi gick mot slottet och runt i de delarna som är så otroligt vackra. Om jag någon gång skulle bo i stan så är det i de kvarteren, ni vet Pelle Svanslös gator. Det är ju bara den lilla detaljen att de som bor där inte vill flytta:) och det är garanterat antingen svindyrt om det är köpes, eller så behöver man ha 100 års kötid om det är hyres.

Det gick bättre att promenera idag, jag blev svettig trots att jag hade bara t-shirt, men det är ju så det är efter att man varit sjuk, men iaf inte den där totala mattheten. Vi hälsade på massa katter, en hare som kom skuttande vid slottet och lyssnade på miljoners fåglar som sjunger sina sommarsånger i buskarna – underbart!

Till sist blev det lite kyligt och vi var trötta så vi åkte hem. Doris fick inte följa med idag för hon har legat i solen hela dagen och njutit och då brukar hon vara rätt trött och seg:)

Nu ska jag ta tag i det jag inte gjort, som att läsa mina kursares texter och ge feedback på dem, och även skriva vidare på min. Jag har en massa material som ska klippas ihop till filmer men det får jag vänta lite med. Dels behöver jag komplettera och dels är jag alldeles för grusig i ögonen av all sol idag. Kärt problem ändå – mer sol åt folket:)

Nu hörs vi snart igen:)

 

 

 

Jag scrollade runt på Facebook i morse, det är min vanliga rutin innan jag kliver upp:) Jag kollar igenom mailen, Facebook, instagram och om det kommit notiser från Snapchat och WhatsApp. Läser lite här och var och sen är jag vaken nog för att kliva upp. Jag hatar morgnar, det kommer aldrig bli min primetime på dagen, jag är trött, seg och helt off. Min skalle vaknar inte till förrän jag varit uppe några timmar och det är värdelöst. Inte så att jag inte klarar av att göra saker, för det gör jag, men lusten att göra något är på minus. Minsta motstånd och jag dricker kaffe i stället;)

Men det här är ett bra sätt för mig att vakna till. Och i morse vaknade jag till lite extra när jag susade förbi den här bilden:

Utan att bry oss om själva killen i kläderna, jag vet inte vem han är och det är inte intressant heller. Men alltså … är det här en av Sveriges bäst klädda män så vill jag hoppa av nutidståget.

Vad ända in i helvete har människan på sig ens? Nån slags stel, vadderad midjegrej som mest troligt inte ens når ner till byxlinningen. Jag gissar ju eftersom den inte syns, men med tanke på att det är en man, och män generellt inte har en insvängd midja som den feminina kroppen ofta har, så är min gissning att den här slutar där jag har min midja, i höjd med naveln. Om byxorna då sitter som på de flesta män, alltså inte upphängda på höfterna utan nedanför, så blir det ett glapp.

Modernt kanske, men fan inte ”bäst klädd”. Jag får rysningar ända in i själen.

Hans ringar sen då, spetsiga spjut som rimligen borde gå under vapenlagen och kräva licens. Skjortan ser väldigt feminin ut med den svängda delen. Det kan jag tycka är fint, på rätt snubbe, men inte ihop med den där fåniga lilla ursäkten till kavaj, eller jacka? Jag vet inte ens vad plagget ska föreställa ju:D

Överlag ser han ut ungefär som valfri unge här hemma har haft på sig när de velat vara fina. När var fem år gamla.

Kan vi inte ta en sekund åt hans frisyr också:) Jag tycker om långt hår på killar, men … och här kommer mitt problem – det här ser exakt ut som min skurmopp som står och torkar upp och ner i badkaret:D Sorry kompis, gillar håret men inte stylingen.

Jag är gammal. Det tar emot att säga det men när jag ser sånt här så inser jag hur fucking jävla gammal jag är. Jag kan inte se något varken fint, charmigt eller coolt i utstyrseln ovan. På en tjej, nja. På en av Sveriges bäst klädda män? Nope. Jag vet att man inte längre får tycka att saker ska vara maskulina eller feminina, allt ska vara ett enda jävla blurr av HEN. Men jag orkar inte med det:)

Folk får vara som de vill, men de får väldigt gärna berätta vad de vill att jag ska kalla dem. Han, hon, hen, det, inget, annat. Jag begriper inte hur man ska kunna veta vad folk identifierar sig som, och varför det är så galet att säga fel, när folk inte direkt gör det enkelt för betraktaren? Klär en man sig som en tjej, sminkar sig och använder sig av kvinnliga attribut så tar jag liksom för givet att han vill kallas för Hon. Men det är ju inte säkert, han kan ju vilja kallas för vad fan som helst och så blir det surt. Men hur ska man veta? Och kom inte och säg att man alltid ska utgå från att folk är könlösa tills de identifierat sig som något, för låt oss vara ärliga nu – det vanligaste är fortfarande att vara man eller kvinna.

Vill man kallas för något annat, varsågod, jag kan inte bry mig mindre om du vill bli kallad för Den/det, eller hen. Men jag kan inte se det i pannan på dig. Berätta för mig och jag kommer absolut göra dig till viljes, varför skulle jag inte det? Men bli fan inte sur för att jag inte fattar. Rent ärligt så tror jag också att det är en del av grejen. Folk som inte gör nån Big deal av att de känner sig som något annat än de var från början, och gör något åt det märker man ju inte ens av. Medan de som ska sjunga ut överallt, få shitloads av medial uppmärksamhet och göra en karriär på det, det är de som blir kränkta när man inte förstår. I stället för att bara säga som det är så gör de allt konstigt.

Tillbaka till bäst klädda män. Jag kommer ihåg när män såg ut som män:) Jag kommer också ihåg när män såg ut som långhåriga fluffmonster med gummitights och nitbälten:D Men de männen blev aldrig utsedda till bäst klädda. Iaf inte i sina scenkläder, möjligen privat.

Hur tas kriterierna fram till bäst klädda man? Handlar det om att vara mest utfreakad, våga gå emot nån slags ström? Eller om vilken designer det är som rökt på och dragit ihop nåt på måfå? Eller om att själv ta fram saxen och klippa av ett plagg?

Ett axplock från Ellegalan gjorde mig mörkrädd;) Benjamin Ingrosso är ju en stilig man, med skitfula byxor;)

Jag fattar fan inte. Samma sak är det ju med kvinnornas klädsel för allt i världen. Vad är detta? Alltså … Jag antar att det är nån form av statement,men jag kan inte begripa det:D Så då är det ju ett rätt kasst statement:D

Män som lyckats fint med att vara både stiligt klädda och ha en viss pondus är de här två. Minus luvan då, för mössa är bland det fulaste jag vet, om det inte är utomhus på vintern. Inomhus är det bara töntigt. Kostymer varierar ju i snitt hela tiden, de här är ok. De ser ju inte allt för glada ut, men har åtminstone haft lyse i garderoberna;)

 

Till skillnad från här, där det liksom ser ut att fattas ett överplagg. Det här ser ut som underkläder och som om hon glömde dra på själva klänningen.

 

Det här är ett typexempel på vad jag, kom ihåg att det är mina personliga åsikter och ni får tycka vad ni vill, tycker är svinfult.

I jämförelse blir ju det här riktigt skapligt, fast det ser ut som om hon rev sönder ett lakan och en gardin och snurrade omkring sig;)

Och hjälp.

Nummer ett och två är ju bara fula medans Edwin Törnblom är … ja jag vet inte? Alltså jag tycker såhär: En gala är en gala och kräver galastassar. Inte en jävla badrock, inte ens när han toppar den med fula högklackade och bling. Har ni läst den här berättelsen om Kejsarens nya kläder? 😉

Den borde kanske ingå som obligatoriskt läsning i skolan?

Samma här, ska man på gala kan man väl anstränga sig lite? Och försöka se ut som att man bryr sig, och inte dra på nån slags myskläder?

Okej, det var inte meningen att plåga er med bilder från en gala jag inte ens vet vad den är till för:D

Mer än för att visa upp konstiga kändisars konstiga utstyrslar.

Jag är ändå glad över att vara gammal om det är så här man förväntas se ut på gala? Det fanns klänningar som var tjusiga också, ska ju tilläggas. Men när det ser ut som lump och trasa så går det fetbort för min del.

Så. Har ni nåt att tillägga?

 

Nu ska jag ta mitt eländiga jag och försöka sminka till mig. Det kommer absolut vara som att sminka en gris, men det får bli så. Jag ska på möte med en unge i skolan, det blev uppskjutet från förra veckan då jag var sjuk. Det är jag fortfarande helt uppenbart, snorar, hostar och har små feberfrossor mellan varven men utan att det syns på termometern. Jag är nog i skedet efteråt, inte sjuk-sjuk, men på bättringsvägen. Jag har inte varit utanför dörren mer än för att hämta ett barn igår när det ösregnade, och största delen av veckan har tillbringats i soffan. Jag orkar inte ett dugg, så jag ser inte fram emot det här, alls.

Men, livet som mamma:D

Jag återkommer senare.

 

Hur coolt är inte det?

Nu för tiden är det ju inget som är speciellt speciellt med att de är tvillingar, mer än att det i mitt hjärta alltid kommer vara det häftigaste jag ever varit med om:)

Men under småbarnsåren och skolåren var det mesta lite speciellt.

Idag fyller alltså Robban och Corrinda 25 år!

Här var de nykläckta, stora och fina:)

Robban vägde 2,8kg och Corrinda 3,2kg, han sov aldrig på dagen och hon skrek för jämnan:D

De var helt och fullt osynkade och det var det enda som var viktigt med tvillingar hade jag lärt mig, att de skulle synkas för att man själv skulle hinna med att sova och sånt där. Ja, men när det inte gick då? När Robban sov som en stock hela nätterna från det att han var nån vecka medan hon ville äta hela tiden. Måste man synka då?

Ja såklart, sa BVC-tanten. Nej, sa jag efter några veckor, det går ju inte. Jag får mest sömn om jag låter Robban sova och har Corrinda intill mig i sängen så hon kan äta hur ofta hon vill. Jag är glad att jag redan hade två barn, plus min erfarenhet som barnsköterska i grunden. När BVC-tanten hetsade upp sig över olika saker, det vart alltid något som var fel och det var alltid akut. Helst skulle jag åka till barnakuten hela tiden. För vad? Ja han är gul. Ja lite, men värdena är ju ok och på väg ner? Han MÅSTE SOLA! På barnmottagningen suckade de bara och skickade hem oss. Robban var lite mindre, och höll sin egen vikt, men helt plötsligt skulle han matas med rapsolja för att gå upp i vikt? Det här var när jag äntligen fått honom att acceptera välling eftersom jag skulle jobba nätter. Aldrig i hela livet att jag förstör det genom att hälla i ren olja?

När det verkligen var något, som när han hade öroninflammation, och det rann ur öronen, då var hon noll intresserad. Hon var inte bra, nej:D Totalt värdelös och förvirrad.

Varje gång vi kom för att väga var jag ensam. Hon satt vid skrivbordet och fipplade med journalen medan jag klädde av Robban som var tvilling Ett, för Gud nåde om jag tog fel ordning på ungarna!  Jag tog av honom alla kläder, vaggade Corrinda som alltid var ledsen där hon satt i babyskyddet, vägde honom, talade om vikten för sköterskan och la honom på längdbrädan. Då frågade hon varenda gång: Vad vägde han? Eller vänta, förlåt. ”Vad vägde tvilling ett?”

Jag upprepade det men oftast ville hon kontrollera så jag fick väga om, och det stämde ju varenda gång såklart. Hon gick till skrivbordet för att fylla i journalen och: ”Vad vägde tvilling ett nu då?”

Snark. Vid det här laget skrek Corrinda högt för det mesta och jag ville byta barn, men hon skulle mäta längden in absurdum, så Robban också började vråla av ilska över att bli utdragen som ett gummiband, och inte komma ihåg den utan jag fick påminna. När hon äntligen var nöjd med längden, för den måste ju också stämma med föregående gångs, hade hon mätt så det inte stämde måste vi göra om…., så hade jag fått på Robban blöja och alla kläder innan hon fått upp Corrindas journal, och innan hon fått fram tabellerna var Corre avklädd och vägd. Jag rapporterade vikten, och la henne på längdbrädan, tänkte att nu är det lugnt och tyst, nu måste hon ju klara av att skriva in siffrorna. Men icke. Hon skulle helst kontrollväga och såklart glömma vikten likafullt på väg tillbaka.”Vad vägde tvilling två?” Längden samma sak. Jag vet inte om hon någonsin sa deras namn utan det var bara tvilling ett och två.

Jag kom från jordens bästa BVC-sköterska till den där …

Efter några år gick hon i pension eller nåt, tack och lov. Hon var även distrikssköterska och vid något tillfälle vet jag att en av våra grannar som kom dit med någon slags hudåkomma, tvingades gå ut på balkongen för att ”det var så äckligt när det rasade hudflagor överallt.” Jodå.

De sista åren jag hade BVC fick jag förmånen att ha min gamla kollega som BVC-sköterska och det var som en egoboost varenda gång:) Hon hjälpte till med kidsen, berömde mig för att de var tjocka och feta osv:)

Jaja, det gick ingen nöd på mina tvillingar i alla fall:)

 

Ibland sov de samtidigt, de tillfällena är väldokumenterade:D

De har gått i samma klass tills de började sexan, då ville Corrinda gå basketklass så då delade de på sig. De har aldrig varit speciellt nära, men de är ändå viktiga för varandra. Ibland är de så lika att man rycker till, men med åren minskar ju det. När Robban har rakat sig och kommer helt babyslät så inser jag dock varenda gång hur lika de faktiskt är. Han vill sällan vara med på bild så det finns inga bevis;) Men här är för två år sen.

Då var det varmt och skönt den fjortonde maj, men nu är det nio grader och ösregn. Vilket katastrofalt dålig vår vi har! Eller är det bara jag som är sjuk och gnällig?

Jag har skickat mobila presentkort till dem idag, på lite gott, och sen får de riktig present lite senare. Corrinda kommer hem för att jobba lite i sommar, så vi ska fira då är tanken. Och sen vill hon ha fest nere i andra änden av Sverige så vi kanske åker dit och kalasar också, men då kommer inte Robban kunna vara med eftersom han jobbar hela sommaren. Han kör Hemglass och de jobbar alla lördagar, och det är alldeles för mycket pengar för att skippa. Vi får se hur det blir!

Nu ska jag gå och se om nån vill ha mat, jag vill det inte, den här förbannade förkylningen släpper inte taget och jag vill helst bara sova bort dagarna. Äta när det inte smakar är trist, även om det nog kanske är lite bättre nu:) Ta i trä!

Grattis på födelsedagen mina fina tvillingar! Jag älskar er ♥

Alltså, jag är så dagvill! Jag kan inte förstå att det är den 14 maj på onsdag, då fyller mina tvillingar 25 år! Normalt är de här dagarna i maj de absolut vackraste i mitt huvud. Men nu? Jag är kvar i april. Fuck virus.

Jag trodde jag var frisk redan i fredags, hade ju orkat vara uppe utan att sova middag både torsdag och fredag, och lördagen var jag typ frisk. Väldigt seg dock, orkar liksom inte fundera på att ta en promenad, men det är mer för att jag fryser och vädret är tråkigt. Jag hade lock för öronen, känns som att ha öronproppar i, helt värdelöst, noll smak, noll lukt och jag snyter ur halva hjärnan flera gånger om dagen, men det verkar vara rätt normalt. Jag gjorde mig i ordning för att träffa Helen på DogBar. Två killar som spelade covers, hur jobbigt kan det vara liksom? Jag behövde få träffa lite folk.

Man kan väl säga att det var faktiskt jobbigt:D Inte med musiken, det var najs att inte behöva ha öronproppar, och det var härligt att få kramas med kompisarna, men sen. Jag tänker säga det till er här nu, så får ni hålla det emot mig om jag bryter mitt löfte. Men det var sista gången jag var på O´Connors. På allvar.

Jag har aldrig blivit utkastad eller nekad att komma in någonstans i stan, någonsin. Förutom där. På grunder som inte har med något att göra. Vakten där, eller det är två, de hatar av någon anledning mig. Inte för att jag bråkar eller är för full eller somnar under ett bord eller något sånt, nejdå. Utan för att jag haltar, och ”helt uppenbart inte ens kan gå”. Det nekades jag att komma in för ett par månader sen, då var jag nästan helt nykter. Och i lördags var det en kompis som inte fick komma in, och när jag då skulle säga hej då till honom, så fick inte jag heller komma in sen. Fast jag alltså redan hade betalat inträde och lämnat min jacka två minuter tidigare. Nu var jag helt plötsligt inte välkommen. För att han var för full.

Om jag får vara elak, och det får jag för det är min blogg:D Så är de där två vakterna vidriga. På allvar. De silar mygg och sväljer kameler. Båda två visste att de släppt in mig två minuter tidigare, men båda två skulle nu göra en stor sak av att jag var otrevlig för att jag blev en smula irriterad över deras bemötande. De beter sig som klassiska ”jag ville egentligen bli polis men kom inte in på polisskolan så nu tar jag ut all ilska över det på folk som är glada”-vakter. Jag är alltid trevlig mot vakter, det finns liksom ingen anledning att inte vara det, dessutom vet man ju att de sitter på makten att hiva ut en, och det var jag även i lördags. Tills de går på mig som två jävla bufflar. Två minuter tidigare gick det utmärkt att ta emot mina pengar och jag ser ett mönster som gör mig irriterad. Den ena av de där två har jag haft en ordväxling med vid några tillfällen. Det är alltid: ”Passa dig för annars åker du ut!”-hot som levereras. Om jag uppför mig, vilket jag alltid gör, så finns det ingen anledning att hota mig, och det reagerar jag hårt på.

Jag är inte ensam om att tycka så här om de här två, och nu känner jag att mitt mått är rågat. Jag tycker om O`Connors som pub, men deras val av vakter går inte. Jag kommer ju åka ut vad jag än gör. Bara för att de kan. Och det tänker jag inte gå med på, de tar inträde vilket bara det är sjukt, sen åker man ut om man tittar fel på vakten. Allt samtidigt som folk kan vara extremt råpackade och otrevliga i en annan del av lokalen.

I stället gick vi till Harrys, eller förlåt de har ju bytt namn till … öht Etage. Vakterna där hade inga problem med att släppa in mig, och då hade jag ändå gråtit lite bittra tårar av ilska för att jag blev så förbannat jävla arg;)

Kvällen var ändå trevlig, förutom vakt-asen. Killarna som spelade covers var både bra och kul. Jag gillar ju när det är låtar man känner igen och kan skråla med i:)

Dagen efter var jag tillbaka på ruta ett. Men vafan? Jag var uppe rätt skapligt och duschade och käkade, men sen hade jag lite frossa, lite hostattacker from hell, en snorproduktion på högvarv, och återigen ont i huden, sådär som jag bara har när jag har feber. Det höll i sig hela dagen, hela kvällen och en bra bit in på natten. Sen somnade jag så svårt att veta hur jag mådde då:)

Nu i morse kändes det som jag kanske var bättre, men nja. Det är tveksamt. Jag är ändå inte sjuk, fattar ni hur jag menar? Jag är matt, trött, seg och extremt ofokuserad. Kan inte riktigt hålla en tanke i huvudet tillräckligt länge för att åtgärda den. Jag har försökt beta av mail men det är svårt när orken tar slut direkt. Jag är halvdöv och snorig så det är ju svullet i öron-näsa-hals området vilket påverkar såklart. Jag vill ju inte använda nässpray men just nu får jag nog återgå till den. Jag slutade med den för några dagar sen, eftersom jag är livrädd att bli beroende igen. Men samtidigt är jag lika livrädd att det här ska fastna och bli nån läcker bihåleinflammation:D

Jag känner mig färdig med att vara sjuk nu.

Jag har läst era kommentarer om lukt och smak och tänker inte lyssna på dem som säger att det kanske aldrig kommer tillbaka:D Så jobbar inte jag. Jag ska ha tillbaka det. Finns inget annat. Jag tänker att det är lika bra att gå ut med en positiv inställning:)

En annan sak som hände i helgen är att Helen och jag beställde de dyraste biljetterna jag någonsin beställt, för så dåliga platser:)

Jag hade ju missat det här, så det var ju slut på bra biljetter, men då brukar det ju å andra sidan inte kosta så mycket. Döm om min förvåning när Helen visar upp att helt vanliga sittplatser vid sidan av scenen kostade 2300kr STYCK! Nere på ståplats ska man tydligen sitta nu, och då fick man hosta upp 2800kr.

Det mesta var ju slut, förutom de här dyra biljetterna då, men vi har nu sittplats i mitten, på mittenläktaren, för tusen spänn styck. My fucking god. Jag var på väg att vägra, jag ska se både Guns n´roses och Robbie Williams i år, då står vi och betalar typ 800kr. Där nånstans går smärtgränsen. Jag kan betala mer för att stå i Golden Circle, men för att sitta långt uppe på läktaren? Det sved ordentligt, kan jag meddela:D Samtidigt är det ju fånigt att avstå för några ynka hundralappars skull.

Men, så här är det, en gång på stenåldern, innan de var världsberömda, spelade Roxette i Uppsala, och av nån anledning jag glömt, troligtvis handlade det om ekonomi, så gick vi inte och såg dem. Något som skavt sen dess. Jag hade gärna velat se dem, Per Gessle är ju min barndom på så många sätt. Jag såg Roxettes debut i nåt underhållningsprogram på dåtiden och jag gillar det, både nu och då. Jag vet inte om de inte spelat mycket i Sverige eller om jag helt enkelt hade för mycket att göra med att vara mamma då, men nu kan jag se dem. Den chansen att få bort skavet måste man ta:)

Jag tycker valet av Lena PH är suveränt, hon har en pipa som kan mäta sig med Marie Fredrikssons, samtidigt som den är egen och unik. I december, tror det var den femte, är det dags. Jag fyller år fem dagar senare och har alltså skaffat mig själv en finfin födelsedagspresent:D

När jag bokat biljetterna till Guns n´roses var jag helt lycklig i själen efteråt. Jag trodde inte att jag ville gå så mycket som jag tydligen ville:) Frågade syrran och hon var lite sådär njaaa, njäää, kanske…. och jag bokade direkt efter ”kanske”:) Så fort biljetterna landat i min inkorg spred sig lyckan i kroppen. Jag blir fortfarande alldeles pirrig:) De är så jäkla bra!

Den känslan är inte samma inför Roxette, men det kommer mest troligt finnas där när de drar igång, för det är låtar som funnits intill mig i livet:)

Att musik kan vara så viktigt ändå. Jag älskar musik och jag har vidgat mina vyer under åren. Alla som blev så förvånade över att jag gillade Herreys, kanske blir lika förvånade över att jag nu också lutar åt country-hållet:) Vilket inte är ett dugg konstigt för mycket av countryn är ju ren rock. Med magiska röster.

Nu måste jag gå och snyta mig och dricka en halvliter vätska, jag är osäker på om jag har lite feber eller om det bara handlar om att det är kallt inne. Solen visar sig så jag ska gå ut och sätta upp snoken …. nej förresten, den försvann;)

Ha en bra måndagkväll nu:)