Först! Eftersom några inte riktigt hunnit med att handla på me&i partyt så förlänger Jenny det till och med i morgon, måndag!

Och det lottas ut en goodiebag mellan de som beställt för över 1500kr🙌🏼

Här klickar ni för att gå in och koden är: opjhzq

Jag beställde två supernajs tröjor:) Den här med lös polokrage och så mjuk!!

Finns en kjol till om man vill, men det ville jag inte. Däremot ville jag ha den här svarta

Som även Helen beställde så vi kan vara tvillingar på nästa Soultrain 😂

Sen annat:

Helgen har varit härlig, solen strålade ju igår och det var +15 grader. Jag vet att man ska förfasas över klimatförändringar och det gör jag, men jag njuter likafullt av att det är varmt!

I fredags tränade vi först och åkte sen för att tapetsera hos mamma. Hon ville ha en fondvägg, och hade valt den här från Laura Ashley

Mönsterpassning är kul, när det går bra 🙂 Och det gjorde det🙌🏼

Det är inte stora fettfläckar på väggen utan spacklat och slipat och sen tapetklister ovanpå. Det blir ju mörkt så tidigt att vi fick ha bygglampa vilket inte direkt gynnar färgerna. Tapeten är sjukt fin irl.

Förvånansvärt lite spill ändå. Men tre rullar behövdes. Varav på den sista behövdes en halverad våd. Såklart 🤷🏼‍♀️

Jag ska fota i dagsljus sen, så det blir rättvist. Jimpa har satt upp vita smala lister runt om sen för det tycker vi är fint. Och för att hos syrran blev det fult när vi skar uppe vid taket men här gick det strålande. Hos syrran behövde vi dölja lite skavanker men det hade inte behövts här. Men det är snyggt 🙂 Övriga väggar är målade i nån ljuslila, syrenliknande färg som finns i tapetens blommor. Alltså det blev så fint där inne!

Mamma har två små garderober här inne som vi frågade om vi skulle tapetsera dörrarna på?

Det höll hon med om skulle kunna bli fint så det gjorde vi idag.

Ett jäkla tänkande för att få ihop det, dörrarna är för smala för att ha en hel våd så det diskuterades olika varianter. Till sist blev det såhär:

Nu stänger vi måleriet för den här gången:) Men behöver ni hjälp är det bara att hojta för en offert. Vi är inte superbra eller supersnabba men superroliga och supertrevliga 😅😂

Idag är det Fars dag också. Plus att Christer har namnsdag, som pappa hette. Och Jamie heter i andranamn.

Vi åkte en sväng till kyrkogården för att sätta ljus i minneslunden. Och på vår morfars grav.

Det var sorgset idag. Tårarna trillade flera gånger hemma och nu med när jag skriver. Jag saknar min pappa. Jag vet att han saknar oss också ❤️

Jag tror ju inte direkt på Gud. Men nånstans tror jag ändå att vi ses igen. Att pappa sitter däruppe och snicksnackar och har roliga fester. Att han berättar massa roliga historier om oss så när vi kommer sen, om förhoppningsvis väldigt länge, så kommer folk bara att: ”Men åh, Christer!! Är det här dina flickor!? Ja de är verkligen precis så som du sagt!”

Japp! Så blir det 🙂

Men vissa dagar är jobbiga, och även om jag inte varit ledsen idag så har tårarna varit nära.

Ni undrar om mina barn uppvaktat sin pappa på Fars dag och svaret på det är att jag inte vet. Någon av dem har messat, och fick ett tack tillbaka. Det är ett halvår sen de sågs sist… Man skulle kunna tänka sig att han skulle fråga om de ville ses… men nej. Så priser för Årets bästa pappa brinner nog inne i år igen 😳

I morgon är det måndag igen. Tiden rusar som ett jäkla expresståg. Jag ska dubbelträna, först ett pass på gymmet med David sen ett HIT-pass på gymmet på kvällen. Båda blir kul 🙂

Nu ska jag hoppa i säng, och försöka sova lite 🙂

Vi hörs i morgon! Glöm inte me&i 🤗

Jag ska ju ha ett Me&i party här om några timmar:)

Ni som vill vara med kan använda den här länken :

Me&i och ange koden : opjhzq

Massor av finfin rea och en goodiebag lottas ut bland alla som beställer för över 1500kr 👌🏼

Älskar de här kläderna och deras övriga textilier, som handdukar är guld!

Jag handlar ju mestadels damkläder till mig själv nu för tiden, men alltså barnkläderna!! Fantastisk kvalité och med muddar i arm- bensluten så man kan vika upp först och gör så kläderna räcker så länge. Mina barn är uppvuxna i Me&i och de kläderna går nu i arv till Jack 😍

Gå in och kolla!

Vi börjar 13.30 och jag tror att Jenny kommer visa er kläderna live, men vill ni bara shoppa går det bra att gå in direkt 🙂

Uppskattade julklappar om man har barn i omgivningen ❤️

Ikväll återkommer jag med vettigt inlägg, igår drack vi massa vin ihop med Patricia Corrinda och en kompis till dem från Skåne 🙂

Reklam och annonslänk för Cellbes

Alright! Idag är det Singles Day. Jag är ju singel och trodde först att det var nån slags dag för enbart ”oss”. Men nejdå, alla extrapriser gäller såklart även alla andra😂

Så oavsett om man är singel eller ej så kan man passa på att fynda idag. Lite överallt. Cellbes till exempel. Där får man 25% på ett helt köp bara idag 🤷🏼‍♀️😁

Ange koden:111145

Det gäller deras eget varumärke, vilket kan vara ett tillfälle för er att spana in det lite mer. Man kan enkelt filtrera på sidan så man enbart får upp vissa varumärken 👌🏼

Den här fina koftan i ullmix exempelvis

Så fin😍

Mina favoritjeans är också Cellbes eget varumärke🤗

Älskar de här, de passar mig som handen i handsken:)

Vill ni de hela sortimentet så kollar ni HÄR 🤗

Nu ska jag iväg och träna och sen tapetsera hos mamma! Det första blir jobbigt och det andra kan bli jobbigt det med 😂beroende på hur det går. Men förhoppningsvis bra!

Jag ska försöka återkomma ikväll! Det har varit lite mycket nu:) men vi hörs snart 🙂

Älskar att ni gick igång direkt där med efternamn! Fortsätt gärna 🙂

Jag har ett envist namn som inte riktigt vill försvinna och det är Martin Kelly.

Varför? Vet ej. 🤗

Men, så tänker jag att han garanterat skulle kallas för Kelly av sina närmaste. Det skulle jag väl förvisso kunna skriva in, jag kan omväxlande kalla honom för för- eller efternamn. Älskar Kelly! Mer än Martin som jag egentligen inte gillar, men vad fasen ska jag göra då när karln heter så?

Ok, men det här är Martin.

Han är obestämd i ålder men runt kanske 35-45, lång, nästan två meter, givetvis muskulös och bitig. Of course är han snygg och stilig. 😅 Han är yrkesmilitär med hemliga operationer som specialité, tänk Mission Impossible som var något av en inspiration från början. Han ska vara en slags superhjälte fast såklart utan att tänka på sig själv så:) däremot är han fullt medveten om att han är sjukt skillad och vet rätt exakt sina gränser. De är givetvis långt bortom vad normala människor gör och kan. I allt. Han är inte främmande för att döda om det behövs, men gör det helst inte för det blir så stökigt, och svårt att göra sig av med bevis;)

Smådryg ibland, svär, sjukt ironisk, rättvis som få och snäll, hjärtat på rätta stället. Stenhård. Anser att kvinnor är lika bra, om inte bättre, än män, rent generellt och specifikt som soldater. Har en bästa vän som även ingår i hans team. Ingen familj. Kommer från en miserabel bakgrund men blev upplockad tillsammans med bästa vännen av en rätt osynlig man, som gjorde dem till de elitsoldater de är. Ja, han är en helt vanlig actionhjälte;) Trasig barndom blir strålande karriär inom nåt hemligt😜

Hans team opererar över hela världen. Hans pappa är amerikan medan mamman är svenska, för att få möjligheten att placera honom lite överallt på jorden:) Och för att det i en sekvens en gång blev behändigt att förklara en sak så:) Han behöver nödvändigtvis inte ha ett namn som klingar åt något håll men det ska vara så pass neutralt att det funkar överallt.

Ja, där är han, min karaktär 🙂 Min Martin UtanEfternamn 😁

Förslag?

Nu ska vi en gång för alla reda ut det här.😜

Folk som säger sig ”Älska hösten” med allt vad det innebär, framför allt de krispiga dagarna och de mysiga kvällarna under en pläd i soffan med tänd ljus och en serie.

Ni älskar de vackra dagarna på hösten. Det gör jag med. Ni älskar att lata er, det gör jag med. Men ni älskar knappast de här dagarna som är gråa, blöta och ruggiga. När det aldrig blir ljust, när man blir blöt in på bara skinnet av att sticka ut näsan genom dörren, och när man huttrande kryper in under den där filten av ren överlevnadsinstinkt.

Dagarna med hög klar luft, och solen som strålar, träden som skimrar i alla möjliga färger, och när det är friskt ute, jamen vem ogillar de dagarna? Samma med de dagar på vintern när det är vackert med sol och snö och några minus, samt vindstilla. Då känner man också livet i sig, som farbror Nilsson i Madicken sa:)

Men idag var det verkligen en såndär dag då det aldrig blev ljust. Regnet strilade och löven på marken gör så det bara bli halt och kladdigt. Doris ser ut som en rugguggla och katterna stryker sig mot fönstret när de ska in så det ser ut som en hel förskola stått och kladdat med vantarna på rutan 😜

Idag är det noll träning, igår var det två pass och det känns idag. Det var mycket axlar och armarna känns som de är av bly. Jag var orolig över att det skulle mynna ut i migrän som det så ofta gör, speciellt som jag hade en close encounter med det nyligen, så jag motade med värmedyna på axlarna i går kväll. Det verkar ha funkat🙏

Däremot har jag träningsvärk igen:) Det kommer David att skratta åt, han tycker inte att jag borde få det varenda gång, men det får jag ändå. Jag har ju i princip alltid träningsvärk nånstans, och alltid efter hans pass, speciellt de där lågintensiva. Sen körde jag ju ett HIT-pass också, och det var med ledaren som vi kör rörlighet och balans med, så det innebär att det förutom flåsiga övningar, även är kluriga. I en av dem igår, ett sk. ”Spindelsteg” som jag mycket väl vet hur man gör, men som han trixade till…så var jag helt jäkla lost. Fattade verkligen inte hur jag skulle göra 😂 Till sist så kom han och gjorde rörelsen bredvid mig, men inte ens då kunde jag få min kropp att röra sig som det var tänkt. Ibland är det fan hopplöst:)

Jag är mycket, men koordinerad hör inte dit:D

I morgon är planen ett lunchpass i gymmet och sen ett cirkelfys på kvällen. Ja, det kanske låter som mycket, men herrgud det är det enda som är roligt så här års:D

Annars då? Jo, Jimpa börjar bli klar hemma hos mamma, han har hjälpt henne renovera. Som tack för det fick han en lapp på rutan på sin bil. Två olika faktiskt. Som ifrågasatte varför han stod där, på gästparkeringen minsann. Efter den första fick han ett p-tillstånd av mamma som han lade i rutan… Hjälpte det? Nä.

Om svar anhålles också. Eller snarare KRÄVS… Jag skäms över folket som bor där. Det här är en 83 åring gubbe som alltså orkade ta sig ut i ösregn med en lapp och sätta den på rutan. Utan att orka titta efter, tillståndet låg precis intill…. 🤦‍♀️ Bara för att Jimpa har en skåpbil, så förutsatte de att det var nån som snikade åt sig några timmars gratisparkering. Inte som att det är fullt där heller direkt… Så, man får inte hälsa på folk om man har något annat än en sketen personbil, är ju summan av det hela. Jimpa ringde snällt upp och gubben sa att han fått ”indikationer på att bilen stod där ofta”.

”Ja, jag hjälper henne måla, får jag inte det?”

Det är tur att Jimpa är snällheten själv, jag hade ju fan fått frispel och gormat på gubben. Man ska inte behöva redovisa för övriga i huset vem och varför man besöker dem. En sak vore om det var av omtanke, men folket i det där huset är inte snälla mot varandra. Det är väldigt mycket som en skolgård i högstadiet med grupperingar och skitsnack. Jag och syrran ligger redan i onåd hos vissa. Av anledningar som verkligen inte är nåt att gnälla över, snarare tvärtom;)

Mamma trivs där, och har ju annat folk som är vettigt som hon hänger med, men jag får lite lätt stresspanik när vi ska dit. Jag hälsar glatt på alla, men sen vet man aldrig vad de snackar bakom ryggen på en. Som sagt, som en jävla sandlåda. Märkligt ändå att gamla människor inte har bättre vett än att hålla på att tjafsa.

Jaja, när Jimpa är klar med sitt så ska PECA`s måleri dit och tapetsera. PEtra och CArola alltså, som i jag och syrran:D Vi kör PECA`s måleri, arborist, inredning, snickeri, bageri, vingård, flyttfirma, coaching, terapeut osv osv osv:) Vi utökar vår verksamhet hela tiden;)

Mamma har valt en fondtapet som ska upp och det faller på vår lott. Det är roligt att tapetsera, när det går bra, så det kommer förhoppningvis gå finfint. Går det inte bra så får man väl svära en stund så löser det sig nog. 😂

Riktigt när vet jag inte, det är lite mkt just nu, men asap antar jag. Det är ju det märkliga med den här årstiden, man tappar ett stort antal timmar per dygn känns det som. På sommaren kan man lugnt dra igång diverse projekt efter middagen, men nu vill man mest gå och dra nåt gammal över sig efter tre-draget.😅

På lördag har jag en Me&i-visning hemma här, med lite kul rea:)

Jag ska göra ett evenemang på Facebook så om man vill vara med på distans så går det finfint. Återkommer med det, men det är på lördag 12/11 kl 13.30 om ni vill.

Men nu ska jag skriva lite bok. Jag blev alldeles överväldigad av mina kursares fina ord om texten hittills, så jag har gått och varit nöjd och glad lite för länge;) Men det fina med det är ju att mycket av skrivandet sker inne i huvudet när man gör annat. Så jag har stått i tvättstugan och funderat på bästa sättet att ta livet av någon framför en kamera, om det är så att inte alla brandmän vet hur ett människohjärta ser ut när det ligger på en bädd av is, eller hur man ska förklara närvaron av den där personen och vad faaaan ska Martin heta i efternamn? Det sista har jag funderat på i flera år;) Det ska vara perfekt, inte för kort eller långt, och eftersom jag valt att kalla honom vid förnamn, så får det inte vara ”för bra” så man hellre skulle kalla honom för efternamnet om man var hans polare/kollegor. Dessutom ska det vara skapligt amerikanskt men även svenskt. Jorrå, det är inte så enkelt:)

Dessutom så har alla mina ”förebilder” bra namn, som Jack Reacher, Will Trent, Joona Linna, Ethan Hunt osv. Min Martin kan inte vara sämre:) Varför han ens heter Martin liksom?? Det är ju inte direkt det fränaste namnet jag vet 😜

Nä, Hörrni! Vi höres 🙂

Jag har ju bestämt att i år är året då jag ska ha klart alla julklappar innan första december. Just nu känns det inte som det kommer lyckas;)

Jag har inte ens börjat tänka. Men än finns det ju lite tid. Det är redan 7 november! Herregud, är det jorden som snurrar snabbare eller vad?

Dessutom hörde jag på radio idag, saker jag aldrig förväntat mig höra, i samma kategori som att hela världen skulle stänga ner pga en pandemi. De pratade om att bygga fler skyddsrum i Sverige, på den förekomna anledningen att det är krig några hundra mil bort. Ryssen kommer, är inte längre ett skämt, utan något som vi verkar behöva leva med. De uppmanar till att man ska se över sin egen beredskap på hemmaplan om att utifall. Och de pratade om det på ett mer tillsägande sätt än tidigare. Jag känner att jag inte riktigt kan ta in det. Jag har sen alltid ett triangia kök i garaget, jag har sen många år en 25 liters dunk för vatten, och jag har alltid Shitloads av konserver och torr mat. Jag är inte tappad bakom en vagn, och jag kan överleva i skogen en helg eller så. Men jag vill verkligen inte behöva bevisa det. 🙏

Jag hoppas innerligt att allt det här eländet kan ta slut, på ett bra sätt, gärna igår. Världen behöver lugn och ro nu, och fred.

Jimpa berättade att nån han kände som jobbade på nån verkstad sagt att de hade Renault-ägare som fått vänta på sina kamkedjor i sisådär åtta månader. MÅNADER. Gissa vad jag har för motor i min Dacia? Jodå, det är Renault… Om det ska vara på det viset så kommer jag behöva skaffa en ny bil. Eller egentligen så är det väl Corrinda som behöver göra det;) För det är hon som kör den till och från jobbet. Jag börjar verkligen sakna egen bil nu. Det går att lösa med familjeråd på kvällarna, vem som behöver den bäst, och Robban har skjutsat Corrinda till jobbet på morgnarna de gånger vi behövt bilen hemma. Sen kan jag åka med syrran eller låna hennes bil de gånger hon är hemma, och det går att handla på kvällen osv. Men jag har skaffat en bil för att kunna vara fri att göra saker när det passar MIG😅

Så, nu återstår det bara att se om det dyker upp nån kamkedja inom snar framtid. Håll gärna lite tummar!

Idag har det varit mörkt och grått och blött. Verkligen tråkigt skitväder. Enda positiva är att det varit rätt varmt. Jag har fått låna syrrans bil och var iväg och körde ett lågintensivt pass på lunchen, och ska snart iväg för ett HIT-pass. Syrran var reserv men fick inte plats, och nu får jag gå själv. Fan också 😂 I måndags körde vi det, och sen skulle jag duscha. Alla vet ju by now att vi har stora spindlar hemma, framför allt i källaren. Barnen vrålar ofta på mig för att det sitter en groteskt stor rackare på duschdraperiet. Alla kollar därför extra noga nu. Utom då… Jag drog bara undan det och klev in i duschen och vände in ryggen under duschstrålen och genast brände det till som satan!

Vafan nu då? Satt det en jävel där ändå som hoppade på mig och bet mig? Alla vet ju att spindlar bits och att det gör ont. Jag ruskade på mig, men ingen spindel ramlade iaf ner, men det gjorde riktigt ont på ryggen. Jaja, duschade klart och glömde bort det. Smärtan försvann så fort vattnet slutade rinna och då försvann det även ur mitt medvetande. Senare så skavde det till igen och jag var tvungen att gå in till Novalie och visa ryggen.

”Vad fan har jag här?”

Aha…..

Så fånigt! Ett brännsår efter mattan på gymmet:) Och det gör så jäkla ont;) Hela veckan har det hämmat mig, jag kan inte göra sit-ups eller ligga-stå, eller nåt annat som inbegriper att ryggen touchar i/ryggläge. Dessvärre funkar det utmärkt att ligga i soffan😂

Så, med tanke på det, så ska det bli intressant att se hur dagens HIT-pass går…

Nu kom det mail från en av ungarnas skolor också, och man kan väl säga att jag är förbannat less på ett av mina barn. Som konstant hamnar i dumma situationer nu, och agerar på ett sätt som jag definitivt inte accepterar. Det handlar mycket om grupptryck och är det något jag avskyr så är det när det ska triggas till dumheter. Så risken att jag tar den ena och slår den andra med är överhängande 😉 Och ja, det är bildligt menat. Däremot så är utegångsförbudet verkligt. Och utskällningen som väntar är inget som jag själv ser fram emot ens;)

Ungar! Ibland alltså🥵

Nä, nu ska jag göra mig i ordning, för högintensiv träning. Wish me luck:)

Jag fick en kommentar, och ni som lider av kräkfobi – läs vidare! Jag vet att ni vill stänga ner och låtsas som ni inte såg det, men läs och fronta det. Varje gång man duckar så etsar den sig ännu hårdare fast.

Jag får ofta sådana här kommentarer, eller mail, mess eller DMs på Instagram, och varenda gång så lider jag så hårt med er. Idag är jag ”frisk” från min kräkfobi🙏 Jag vet inte riktigt hur det gick till, men det hör ju ihop med att jag blev grovt dumpad och lämnad ensam med precis allt. Jag var tvungen att klara det. Bryt ihop och kom igen, typ.

Jag har alltid haft en överdriven skräck för att kräkas, eller se någon kräkas, ens läsa om det, men när Patricia var nyfödd så eskalerade det till en klockren fobi. Jag tror det hade att göra med att min exman blev magsjuk, och det var ju HAN som skulle vara min trygghet. Han kom hem efter jobbet en dag och berättade att han blivit akut illamående på bussen hem och varit tvungen att kliva av och kräkas i nån buske. Där slog min fobi till. Deluxe. Jag tog båda barnen och lade mig i det andra sovrummet, men inbillade mig själv sjuk. Morgonen efter drog han till jobbet igen…för han var ju frisk. Han hade problem med magen, och fick sådana här episoder regelbundet efter den här första gången. Men att ens gå till jobbet där….brrr. Jag mådde illa och ringde gråtande till en kompis, Karin, och bad henne komma. Hon kom, tog barnen, stoppade mig i säng och där låg jag. Trodde att jag var smittad av hans magsjuka. Men allt var enbart i mitt huvud. Allt. Karin fick stanna i flera dygn, och under de kommande åren fick hon rycka ut flera gånger. Jag fattade inte riktigt varför jag plötsligt blev sjuk, när jag egentligen aldrig varit det förr? Men, allt var som sagt ren och skär inbillning, existerade bara i mitt huvud.

Janelle var två år, och i efterhand så fattade jag att hon hade migrän. Hon däckade väldigt snabbt, varm och svettig, och efter att ha sovit en stund vaknade hon och kräktes, somnade sen om och var frisk. Rätt klassiskt. I mina ögon var hon magsjuk, och det en gång varannan vecka. Skjut mig. Patricia, som var en BEBIS, kräktes lite nu och då, och så fort det var lite mer än vanligt, lite annan färg, doft, utseende, eller nåt annat aningen avvikande, så trodde jag att hon också var sjuk. Fast jag hade en sprallande glad unge i famnen.

Jag vågade inte vara ensam med barnen. Dagtid gick an. Nattetid gick inte alls. Min exman var ofta borta på marknader, sov över för det var långt att åka. Jag tog barnen och åkte hem till mamma och pappa. Eller så kom Karin till mig.

Jag byggde upp Shitloads av dumma saker i huvudet. ”Om bara klockan blir elva så kommer ingen bli sjuk, om vi bara äter kött en gång i veckan blir ingen sjuk, om vi inte gör si eller så blir ingen sjuk” Magiskt tänkande, kallas det. För det vore magi om man kunde påverka sådant med enbart sina tankar. Det går inte.

Vissa saker kunde jag vila i. Som att promenera med barnen i vagnen, helst när de sov. Vi hade flyttat ut till byhålan där han bor i dag, då stod vi ut i ett år, sen flyttade vi in till stan igen 😉 Men det är bondvischan med åkrar och slingrande landsvägar som är långa, man kan inte direkt gå en snabbrunda utan det är långt. Jag promenerade och promenerade, och jag åt heller ingenting för äter man inget kan man inte kräkas.🤦‍♀️

Som minst vägde jag precis under 50 kilo. Jag är 169 centimer lång, och rätt så normalt byggd. Ingen petit person, men inte heller grov, rätt standard. Man ska inte väga 49 kilo då, man ska inte det. Jag frös, och var mager som en jävla sticka. Idag väger jag 63, vägde mig i morse:) Mellan 59-65 är en vikt som passar mig bra, och då har jag idag betydligt mer muskler mot vad jag hade då. Det är tio, femton kilo mer än då… Att säga att jag mådde dåligt är en stor underdrift.

Både psyket och kroppen tog stryk av det här. Jag minns en gång när Helen ringde och hon berättade att en unge på hennes förskola kräkts rakt ner i tallriken vid lunchen. Hon satt i Uppsala och jag fem mil bort, vi pratade i telefon, och ÄNDÅ…var jag helt bergsäker på att jag skulle bli sjuk. Det rationella försvinner när det gäller fobier. Man vet att det inte är möjligt, men ångesten kickar likafullt in.

Emetofobi är en av de allra vanligaste fobier som finns, men det är svårt att behandla den. Som en läkare sa när jag äntligen sökte hjälp: ”Vi kan ju inte direkt sitta och kasta spyor på dig.”

Han menade att det var svårt med KBT-terapi, och jag hörde bara Kasta spyor på dig, och kände mig dessutom sjukt dum. Han hade så uppenbart ingen vidare koll på fobier, det var en ortopedläkare;) Han hade väl nån AT-period på vårdcentralen där, senare träffade jag honom som ortoped och då var han bra. Men där och då… inte den jag behövde. Han lyssnade, men jag skämdes massor också för jag hörde ju hur dumt det lät. En annan läkare jag träffade gav mig depressionsmediciner… med biverkningen ….illamående😬 Jag var så glad och trodde det skulle funka, men så fort det där lilla illamåendet slog till kastade jag tabletterna i soporna. Aldrig i helvete. Åt nog en, och antar att jag, eftersom jag visste att man kunde må illa, framkallade det själv, det är lite för snabbt för att det ska ha hunnit utvecklas. Inte för att ta tabletter hade hjälpt, det är inget sätt man botar fobier på, tyvärr.

Nåväl. Jag har varit på den absoluta botten i den här förbannade fobin. Min exman fattade ju aldrig ett skit. Han spädde bara på den där skammen jag hade. Många år senare i ett gräl om nåt annat så sa han nåt om att jag ju aldrig ville göra något… och DÅ fattade jag att han inte begripit ett enda dugg. Jag ville visst göra saker, men jag vågade inte! Jag vågade inte av rädsla för att jag eller någon annan skulle bli magsjuk.

Fy Fan om jag kunde fått slippa de där åren. I en sisådär 20-22 år levde jag med en grov fobi som hämmade hela mitt liv. Jag har mörkat det så mycket, fejkat för att klara av saker, och väldigt få människor har förstått exakt hur överjävligt det har varit. Till sist har man liksom sagt det till alla, och känner sig bara tjatig, och de som är normala, kan inte förstå. På samma sätt som jag inte för mitt liv kan fatta hur man kan vara paniskt rädd för ormar, eller gafflar, eller vad det nu är.

Patricia är född 1995, och efter några år började jag längta efter ett till barn. Men fobin satte hinder i vägen, skulle jag ens klara av det? Men jag längtade så ❤️ och 2000 föddes tvillingarna. Sen kom det fem barn till, och jag är så tacksam att jag trotsade fobin för det var inte en självklarhet. Långt ifrån. Men längtan efter barn övervann den. Sen mådde jag såklart skit, men under sommarmånaderna var det hanterbart, värre vinterhalvåret när man är inne och det florerar massa virus. Givetvis är det en bidragande orsak till att jag avskyr vintern, det fattar ju alla.

Jag övervann också fobin när det gällde att gå på Öppet hus i kyrkan där jag bodde med de två äldsta, och sen Kyrkis, och Öppna förskolan när vi flyttade hit. Det var att gå dit eller sitta hemma och ruttna. Men, de flesta som går på sådana ställen är föräldralediga och behöver inte trycka in sitt sjuka barn på förskolan för att gå och jobba, de var ofta hemma när barnen var dåliga. Inte alltid och definitivt inte alla. Jag undvek också de perioder när det annonserades att det var magsjuka i omlopp. Jag har vänt i dörren flera gånger, och fått ta hem ledsna besvikna barn. Det gör saker med en, att göra sina barn besvikna.

Man lär sig omvägar. Jag har ätit en miljard pepparkorn, och jag har på fullaste allvar varit beredd att ingå avtal med djävulen om han kunnat garantera att jag aldrig behövde bli magsjuk. Grejen är att i mitt liv så har jag varit magsjuk ytterst få gånger. Jag kan nog räkna det på ena handens fingrar. Jag är inte speciellt mottaglig. Hade jag sagt så för några år sen så hade jag haft panikångest deluxe nu, för att jag hade jinxat något. Nu känner jag ett uns av värme i magen, men det går över på nån sekund. Ja, visst, jag kan bli sjuk, men idag är jag inte rädd för det. Jag VILL inte och jag undviker kontakt med magsjuka, men jag har inte fullskalig panik. Jag kan fronta det. Jag åkte hem till mamma och pappa när han var magsjuk och de behövde hjälp. Det hade jag inte kunnat göra för några år sen, det hade varit helt omöjligt.

Folk med kräkfobi kräks sällan 🤷‍♀️ Vi kan motstå impulsen och reflexen med ren jäkla viljestyrka. Inte för att man blir frisk då, knappast, man mår bara illa längre;) men man kräks inte. Som regel, det finns såklart gånger då det inte går att motstå.

Ok, nog om det. Hur gör man då för att bli fri?

Jag är ledsen, men jag vet inte.

Jag vet att det inte är vad ni vill höra. Men jag tror att jag blev tvungen att bli frisk för att inte gå under helt. Och sen är jag jäkligt tjurig när jag vill nåt. Att veta att det inte är nåt unikt hjälpte också, att läsa om Emetofobi och få veta att jag inte var ensam var så skönt. Jag trodde jag var ensam, att jag var dum i huvudet. Idag har jag en helt annan respekt för och kunskap om fobier, och jag vet att det som är värst är att ge efter för dem. Enda sättet att komma över dem är att möta dem. Face your fears.

Att undvika, gömma sig osv gör bara att man befäster i hjärnan att det är farligt på riktigt. Den reagerar med panik och ångest och ger kroppsliga reaktioner som kallsvettningar, röda utslag, skakningar osv, som gör att man ännu mer tror att det är farligt. Det blir en ond cirkel som är skitsvår att bryta. Det man måste göra är att utmana sig själv. För ni som frågar mig är inte i början av en fobi, ni har lidit länge. Utmana er. Kanske genom att inte lämna över till partnern, kanske att bara se folk kräkas på tv, höra ljudet, känna nån liknande doft. Jag kan få akuta kväljningar av mat, som ser ut som nån redan ätit den och returnerat den, och exempelvis parmesanost klarar jag inte doften av för det luktar spya, samma med köpta köttbullar 😂 Grytor och redda soppor är fortfarande svårt, men jag äter det. Jag lagar det, och jag övervinner obehaget.

Det kan handla om att ni ser en sekvens på en film där nån kräks. Om och om och om igen, tills den inte ger något obehag. Sen en till, och ännu en. Tills du klarar av att oförberett se nån kräkas på film. Det är ett steg på vägen. Nästa steg kanske är att klara av att gå förbi en person på stan som är redlöst berusad och ser ut som hen ska spy när som helst. Det är skitsvårt för vem fan vill aktivt kolla på nån som spyr? Och för den delen, vem som spyr vill ha publik?

Undvik inte situationer som triggar! Gå in i dem, medveten om att allt finns i huvudet, det är inget som är farligt. Kanske kommer du må skit och helvetesjävlar, men fullfölj. Backar du har du befäst att faran är på riktigt.

Det finns en kille i England(USA?), som heter Rob Kelly, han har skrivit en bok om det här som heter Cure your Emetophobia and thrive. Den finns bland annan här Bara på engelska dessvärre. Men den köpte jag till Patricia, som tillsammans med Novalie ärvt min fobi. Det trots att jag verkligen mörkat den, men det går liksom inte fullt ut. Boken är ofta restad men sätt den på bevakning. Det är en Självhjälpsbok med steg för steg hur man kommer ur den här fobin. Han menar på att vanlig KBT inte är rätt för emetofobi, och jag håller med. Det är för knepigt. Han har även en hemsida:

Cure your emetophibia and thrive

De här kurserna kostar en slant. Men, det kostar jävligt mycket mer att må som man gör, så jag skulle gå en sån om jag inte på nåt vis tog mig ur på egen hand. Patricia mailade Rob och de hade en relativ lång konversation, där han erbjöd sig att anpassa för henne. Så han verkar oerhört seriös.

Ja, det var väl vad jag hade att säga:)

Det går att komma ur!! Det tar tid, och kostar på. Men idag är jag helt normal i mitt förhållande till magsjuka. Jag vill verkligen inte ha det, jag utsätter mig inte för det om jag kan undvika, men jag har inte panikångest i månader för att det går vinterkräksjuka. Jag försöker alltid fronta det, jag pratar om det, jag blundar inte för film där det kräks och håller för öronen och sjunger en sång, jag känner ibland att jag är på väg att få ångest över det och då tar jag tag i det direkt. Backar inte och låter den inte vinna. Jag stannar i den där förbannade ångesten tills den gått över. För allt sitter i mitt huvud.

Jag är oerhört glad över att jag är fri från den, och jag hoppas att alla ni också ska komma dit. Jag vet att ni kan ❤️

All styrka till er 🙏