…inte ens fast jag fan grinat framför alla mina vänner sista åren, men att gråta för att en annan människa berör mig så otroligt mycket, det händer i princip aldrig.

Idag var vi med skolan på en föreläsning av Mikael – Unlimited Armlös, benlös men inte hopplös

Jag säger bara en sak, om ni någon gång har möjlighet att lyssna på den här mannen, så gör det. Och ta med näsdukar:)

Jag vet inte vad det var som gjorde så tårarna svämmade över och jag plötsligt satt där med en tår som trillade nerför kinden, som sen blev en strid ström, men hela den här killen berörde.

Han pratade först om massa olika saker, hur han spelat bordtennis med hjälp av axeln och hakan tex, om sin fru och fyra barn, väldigt intressanta saker om allt möjligt rörande hans handikapp, och hans livssituation. Hans jävlar anamma har tagit honom långt i livet 🙂

Sen pratade han om när han föddes, efter en till synes helt normal graviditet, och sen togs ifrån sin mamma på förlossningen utan ett ljud, mer än att hon fått en liten gosse, för att sen inte få träffa sin mamma igen förrän efter EN MÅNAD. Han hade ju då alltså varken armar eller ben, och ansågs som ett hopplöst fall, och att det var ingen idé för mamman att knyta an, han skulle liksom inte överleva. Som mamma så knöt det sig i bröstet, för något så fruktansvärt att behöva uppleva, som nyförlöst, att ens barn tas ifrån en och läkarna säger att han ska dö och man inte får träffa honom. Detta var alltså 1964, och det var så då. Man kan väl kanske inte säga så mkt just om det, för man visste inte då vad man vet idag, mer än att nog alla mammor helt intuitivt vill ha sin unge hos sig, oavsett.

Men man mopsade inte mot läkarna. De var nästintill jämställda med gudar;)

De fick strida för att få hem sin son, och efter ett år fick han flytta hem. Ett år..fatta.

Så där kände jag hur det gjorde ont i mammahjärtat, första gången.

Sen berättade han om hur han som liten åkte iväg för att träna med att gå med benproteser och använda armproteser. Han bodde nånstans vid Göteborg, och fick åka till Stockholm, där han fick bo i TVÅ MÅNADER i sträck, från det att han var drygt ett år och många år framåt.. Och mamma och pappa fick inte vara med, de fick åka hem igen.

Så var det förr. Här föll tårarna, för jag mindes när jag var liten, och opererades, relativt okomplicerade ortopediska operationer, men ändå någon/några, jag vet inte, veckor på sjukhus. Jag var väl en fyra år kanske, detta var mitten av 70-talet, och mamma och pappa följde med mig, packade upp mina kläder i ett skåp, precis så som Mikael berättade om idag, och sen var tvungna att åka hem.

” Vi måste åka nu Carola, men vi kommer tillbaka i morgon” Jag var fyra år. Nästa gång var jag fem eller sex, och sen 12. Förstå hur vidrigt det var..!

Mina föräldrar bodde ju i samma stad som jag låg på sjukhus i, Uppsala, och mamma kom på varje besökstid, men det var en timme om dagen eller möjligen två. En timme gånger två. Fast jag vill minnas att hon var där mer…? Jag hörde henne alltid i korridoren:) Mamma hade högklackade stövlar och hon gick alltid fort med smattrande smällande klackar på de hårda golven i de långa korridorerna, och jag blev så glad varje gång, samtidigt som jag blev ledsen eftersom jag visste att hon skulle åka sen igen. Man kan ju undra vad det här gjort med mig, kanske bottnar min rädsla för att vara till besvär, för att ta plats, för att visa känslor där? Vad vet man.

De här minnena kom tillbaka, och jag kunde verkligen känna det Mikael kände, det han berättade om, men samtidigt kunde jag känna min mamma och pappas sorgsenhet, för jag antar att de måste ha tyckt att det var lika vidrigt att lämna en gråtande liten unge där, som jag skulle tycka om jag vore tvungen till det. Så jag tyckte så fruktansvärt synd om Mikaels föräldrar, och mina föräldrar, och om honom, samtidigt som jag med isande klarhet mindes den där känslan av övergivenhet. Tårarna flödade.

Säga vad man vill om sjukvården, men nog har den förbättrats avsevärt gällande barnsjukvård! Det är kanske inte så jättekonstigt att jag valde att bli just Barnsköterska, för att kunna jobba med sjuka barn på sjukhuset, jag har träffat fantastiska sådana som patient. Och jo, jag har träffat deras raka motsats åxå, men de har jag förträngt så gott det går;) Själv vill jag minnas att jag var en av de fantastiska 😉

Vet ni att man förut, för kanske 25-30-35 år sen, opererade spädbarn utan någon som helst narkos? Hjärtoperationer tex.. det gick ju fint, man trodde inte att bebisar hade någon känsel när de var så små, eftersom de inte reagerade. Det som hände var ju att hela systemet i kroppen stängdes ner, för smärta känner spädisar väldigt väl, men de blir apatiska i stället för att skrika hysteriskt. Vedervärdigt. Men man visste ju inte bättre!

Intill mig i bänken snyftade mina bänkgrannar de med vilket inte gjorde det direkt enklare att sluta, och så hann jag bara precis samla mig så körde Mikael igång en inspelning där han läser en dikt, som var tonsatt, och där hans dotter sjöng refrängen, en dikt han skrivit till sin pappas begravning och som handlade om att han då hade förstått att det var lika jobbigt för hans pappa att lämna honom, som det var för honom att bli lämnad.

Men herregud. Hela sjalen var våt av tårar, och jag och kurskamraten intill for ner på toa för att snyta oss och skölja ansiktet så fort det blev paus.

Nu låter det ju som en föreläsning man blir ledsen av, men det var det ju inte, tvärtom! Men otroligt berörd, och jag blev så imponerad. Hans förutsättningar är ju inte de bästa, men han har verkligen gjort det han kan med det han har, och så ännu lite till. Och lyckats. Han tycker att han lever ett fantastiskt liv idag, och han klarar sig helt på egen hand. Han lever med fru och barn, jobbar, kör bil och är som vilken människa som helst, med lite mindre av kroppsdelar helt enkelt.

Han pratade om Tankens kraft, och hur det till stor del sitter i huvudet, det man tror är omöjligt, är det det på riktigt eller är det man själv som sätter upp de största hindren? Eller samhället.

Jag kommer definitivt att gå på fler föreläsningar med honom om jag har möjlighet, för det här är viktigt.

Han har, förutom att skapa sig själv ett liv han är nöjd med och lycklig över, så hjälper han till att bryta ner fördomar. Han klarar sånt som ingen trodde att han skulle kunna göra. Han ger med all säkerhet hopp till människor i liknande situationer, och han verkar vara en helt fantastisk människa.

Se honom, eller köp hans bok!

Nu måste jag sova, jag slumrade en stund i bussen på vägen hem, annars hade jag sovit för länge sen, men nu är klockan snart midnatt

I morgon kommer jag hem:) Jag saknar mina skruttungar ♥

Natti natti