Aldrig på året drabbas jag av så selektiv minnesförlust som nu. Det är så förbannat mycket som ska göras överallt, det mesta är trevliga saker förvisso, men ändå. Jag hinner inte med.

Det är avslutningar hit och dit, klassfester, grilla-och-mysa-alla-i-klassen-plus-alla-föräldrar kvällar, utvecklingssamtal, idrottsdagar, matsäckar, födelsedagar, event, skolval och så vidare i en salig blandning. Att jag själv avslutar mina egna kurser hjälper ju inte direkt upp det hela. Det är tjockt. Och jag glömmer. Massor. Det är en evig tur att jag har kids med huvudet på skaft, och som är hur duktiga som helst på att ta eget ansvar.

Det i sin tur beror såklart på hur de uppfostrats 🙂

Vi snackar Noll curling. Jag tror på fullaste allvar att man gör sina barn en stor otjänst genom att curla dem. Att packa deras väskor, hålla koll på deras scheman, när ska det vara gympakläder med, när ska läxorna vara inlämnade, har de tillräckligt med kläder på sig, skjutsa korta små bitar, och aldrig låta dem klara sig själva. Att linda in sina ungar i bomull och försöka jämna ut vägen framför dem så den är rak och slät utan kurvor och gropar… Vad ger det dem för signaler?

Jo, att nån annan alltid fixar.

Att nån annan är att skyldig om något går fel/ man glömmer läxan/gympakläder. Själv hade man ju ingen agaaning? Hur skulle man veta det?

Att man inte behöver anstränga sig med att tänka själv.

Att ansvar är något som är för andra, inte för mig.

 

Jag tror att den viktigaste uppgiften man har som förälder det är att förbereda sina barn på livet. Att hjälpa dem klara av livet. Även som små. Givetvis kan man ha sina hökögon öppna, och hålla koll så de har med sig sina saker, men låt dem själva ansvara för det. Låt dem själva leta reda på det de ska ha med sig och se till att det hamnar i väskan.

I slutänden så har man sparat in många gråa hårstrån och irritation för sig själv:)

I den här familjen får man gå/cykla ensam  till och från skolan från det att man börjar förskoleklass. Ensam, fast med syskon. Det underlättar såklart:) Men även jag har ju haft ett första barn. Janelle hade inget syskon att gå hem med, dessutom fick hon tvillingsyskon samma år hon började i förskoleklass. Plus att Patricia gick på dagis och skulle hämtas exakt samtidigt som Janelle slutade, plus att vi hade bara en bil, och givetvis låg skola och dagis åt olika håll från där vi bodde. Logistiken var inte helt enkel:)

Att låta henne gå hem själv var inte ett självklart val. Varför? Jo för att hon var den enda i klassen som gjorde det. Alla andra gick antingen till fritids eller hämtades med bil. Jag var osäker på vad de andra skulle tycka.. Jo även jag har känt så;)  Vi bodde kanske 500 meter ifrån skolan, med inga farliga gatukorsningar, och jag gick ju själv till och från skolan betydligt längre än så när jag var liten.

( NI vet ” PÅ min tid, då minsann, fick vi gå i drivis och snöstorm, tio mil enkel väg till skolan,BAKLÄNGES:  Ingen som skjutsade oss minsann!!”)

Alltså, för att det skulle funka så fick Janelle gå hem själv. (Hon fick skjuts dit.) Och hon växte av det ansvaret.

Sen dess har de fått gå hem själva. Innan det snurrade runt för nån så fick de alltid skjuts dit om de inte cyklade,( alltså på vintern) men när jag blev ensam så var det inte direkt ett alternativ. Att väcka och klä på tre små för att köra skolbarn 500 meter är inte hållbart.

Men jag tycker att det enbart är positivt faktiskt. Att ta en promenad/cykeltur till skolan på morgonen gör så att de får frisk luft och syre, och kroppen kommer igång. De kvicknar till. Jämfört med andra kids som kläs på i sängen, sätts vid matbordet och serveras en macka, för att sen transporteras halvsovande till plugget i bil, så känner jag att mina ungar har en fördel.

Samma på väg hem. En stunds lugn och ro efter en ofta stimmig skoldag med massor av intryck gör ingen skada direkt. Och frisk luft och motion är alltid bra:)

Samma med att fixa frukost och mellis.

De har så olika preferenser på frukost, och NÄR de vill äta att det funkar dåligt att duka fram till alla. En del vill äta direkt de kliver upp, i pyjamas, medan andra vill göra sig helt klara innan de äter. Tonåringarna äter ju inte alls frukost eftersom de vill sova så långe det bara går och har uträkningar på sekunden hur sent de kan kliva upp och ända hinna med bussen;)

Jag har lärt mig äta frukost på senare tid, men det tog många år. Alla är inte hungriga och kan äta på morgonen, så är det bara även om det är dagens viktigaste mål. Jag tror på att se till varje individ.

Alltså fixar alla det de själva vill ha. Några vill ha yoghurt, andra mackor, nån välling.

Samma till mellis, de kommer hem olika tider och fixar själva.

Den enda gången som detta är en nackdel är på lov och helger, för då är köket ett katastrofområde 24/7. Och jag menar verkligen 24/7, för eftersom vi är duktiga på att vända på dygnet i den här familjen så är det sena nätter och då måste man ju såklart ha nattmål. Precis som bebisar 😉

Jag fixar ju såklart frukost, mellis osv till de mindre ungarna, men så fort de vill prova att göra sin egen macka så får de det. Jag får leva med stöket. Blundar man och har foppatofflor på sig så varken ser eller känner man smulorna på bänken och under fötterna;)

 

När jag flyttade hemifrån så kunde jag ungefär – ingenting. Mamma servade oss rätt så bra, och tyckte att det blev enklast om hon fick göra saker själv, som hon ville ha dem. ( Det tycker hon fortfarande, hihi) Som lat tonåring klagar man inte direkt, men sen var det ju sådär halvkul att inte veta hur länge ett ägg ska kokas, eller hur i hela friden man gör en köttfärssås. Det blev mycket pizza, för vi hade en pizzeria om hörnet där de kostade 19kr. Cigarretterna kostade 20 spänn, och så klarade man sig en dag till.

Min lifesaver var Vår kokbok. Och mormor, som varit kokerska på ett regemente och var grym på att laga mat och baka. Mamma jobbade ju så henne fick man inte alltid tag i DÅ precis  när man stod med grytor och slevar upp över öronen, men mormor visste alltid råd. Kollegor på jobbet var också bra att ha, man kollade deras matlådor och såg det gott ut fick man ett recept. Muntligt, och därifrån kommer väl min ” äh jag höftar lite här, och har i lite sånt här” mentalitet.

Jag lärde mig ju såklart, men här måste jag ge en stor eloge åt han som drog, för han åt allt jag lagade och klagade i princip aldrig, hur illa det än smakade. Kunde på sin höjd säga att det inte var det absolut godaste han ätit;) Och jag har serverat riktigt konstiga smakkombinationer…brr. Men vad sjutton, man övar sig och till sist var jag rätt ok på att laga mat. Men, jag tycker inte att det är kul, och har aldrig gjort.

Samma med allt annat som hör till ett hushåll, jag kunde inget. Tvättmaskinen i källaren… Eh, jaha? Tror att mamma kom dit och lärde mig, eller om det var mormor. Städa har ju aldrig varit min grej heller, däremot stöka ner är jag en fena på.

Det jag var bra på, och fortfarande är, det är att jag vill veta hur saker funkar. Jag vill veta vilken skruv man skruvar på och hur hårt muttern ska dras åt. Jag hänger alltid över axeln på folk när de ska fixa saker, för att se och lära, och sen testar jag. Oftast med hyfsat resultat. Rensa avlopp tex. Eller spika vindskivor på taket. Kanske byta batteri i bilen ( hej och tack youtube) eller motionera ventilerna på elementet.

Jag vill kunna själv.

Just det är mina ungar värdelösa på. De kan inte ens pumpa cyklarna. Hur det nu är möjligt? Jag visar och visar och de nickar och fattar och så glömmer de bort det. Jag curlar kanske lite ändå, när jag tänker efter, för till sist lackar man ju ur på tjatet och gör det;)

Men allvarligt, jag tror på att försöka ge barnen möjlighet att klara av saker själva. Kanske inte nödvändigtvis måste vara att ta på knytskorna själva när det är asbråttom till dagis, men de kan väl få prova när det inte är bråttom? För vad stressar vi egentligen till?

Ge ungarna en bra grund att stå på i livet, lär de att klara sig själva.

Ibland får jag sådana där domedagstanker, som typ Pestens tid ( Stephen King) och då tänker jag att oavsett vad som händer så klarar mina kids av att överleva ett tag utan vuxna. De kan fixa något att äta, de kan hantera spisen, de har koll på sina saker och vet hur de ska klä på sig efter väderleken.

Jag känner att jag gett mina barn en bra utgångspunkt för att klara sig på egen hand, de kommer inte att behöva ringa till mig för att få veta hur tvättmaskinen funkar:) Janelle har bott hemifrån i tre år nu, och typ aldrig frågat något, det känns som ett bra kvitto.

Att jag sen kommer tycka att det är tråkigt att inte vara behövd, det är ett annat inlägg;)

Natti natti 🙂