Dag fyra i London var en lördag, och vår näst sista dag.

Det började kännas ”stressigt”. Fattar ni hur jag menar? När jag åker bort nånstans så känns det oändligt innan man kommit ungefär halvvägs, då är hemresan så nära, så nära och det finns så mycket man vill göra och hinna med.

Vi hade planerat att gå på bio när vi var här, vi ville se Fantastic beasts and where to find them. Vi gjorde ett försök på fredagkvällen, men då stämde inte tiderna alls som vi ville. Förra gången vi var här såg vi Harry Potter på en stor biograf som heter Odeon och den ville jag gå på igen, för i mitt minne var den gigantisk och enorm och ascool.

Men först inledde vi lördagen som alla andra dagar med att vakna, sega och trötta och så masa oss ner till frukosten.

Eftersom vi nånstans tänkt fort och fel gällande adaptrar till kontakter så hade vi inte med oss någon sådan, vi hade fått för oss att det gick att trycka in våra i deras urtag…det funkade inte ett endaste dugg:) Jag undrar om det är i USA det är så då? För det är typ där jag varit, England, Usa, och Thailand iofs.

Jaja, hur som helst så det enda vi behövde ladda var mobilerna och min powerbank, och det fick vi låna en adapter till i receptionen. Men vi hade ju två mobiler och bara en laddare så det var till att dela. Min skitmobil har ett uselt batteri, det är ju några år gammalt…men syrrans är ännu äldre och håller betydligt bättre. Surt. Jag försökte sätta min på flygplansläge så ofta det gick då håller batteriet, men å andra sidan så ramlade mail och mess in lite huller om buller och vissa har jag missat helt.  Jag laddade sen upp min fullt under tiden som vi var nere och åt frukost, så jag har inga bilder därifrån.

Annars hade det varit rätt kul:) Jag tycker om att lyssna på folk, och titta på dem. Här fanns det lite av alla möjliga nationaliteter, men roligast är ju de som talar engelska. Nu har ju inte jag en så värst stor vana vid att äta hotellfrukostar men lite ändå, och det som jag gillar är att det är en härlig stämning. Folk är nyvakna, inte helt fixade och väldigt trevliga. Lägg till det att engelsmän är artiga, som jag skrev tidigare. Otroligt najs start på dagen.

Att solen skiner gör även det att det känns väldigt härligt:) Utsikten från vårt hotellrum. Så lika hemma, och ändå så olika hemma.

Jag älskar de här smala höga husen! Kanske skulle jag hata att bo i dem för evigt eftersom jag är en lat jävel och mest troligt skulle ledsna fett på trapporna, men så här på besök är de underbara. Och ett ROSA hus mitt i:) Måste stå mitt namn nånstans på det! Vi hade inte tid, men nästa gång vi åker hit, så ska vi avsätta en dag till att bara strosa omkring bland bostadshusen, det är så charmigt!

Vi bodde i Kensington, det är ett lite sådär halvflådigt ställe. Kollade man mäklarnas annonser när man gick förbi deras firmor så kostar det en sisådär 20-25000kr/månad att bo här, i en tvåa, trea. Men de är stora och flotta:) (Har jag fel syster yster? Visst var det ungefär så?)

Återigen, det är december. Kolla blomlådorna.

Jag älskar gamla saker. Jag är en romantiker av rang, och kunde man förflytta sig i tiden skulle jag lugnt vilja återuppleva 17-1800talets London, och även ”Vilda västern” 🙂

Fatta att få gå omkring i krinolin och snörd midja och bara vara vacker. Eller skita i normerna och bli nån slags Calamity Jane och skjuta skarpt:)

Eller vara en lady i 1800-talets London.

Givetvis var det ett elände på många vis, men romantikern i en hoppar liksom över det;)

Det här är tunnelbanestationen vid Earls Court. Även tåg går här.

Så här ser det ut i tunnelbanan. De här kartorna är busenkla att följa. De olika linjerna är utmärka med olika färger, och så står slutstationen på tåget. Så enkelt att även jag klarar av det:)

Nä, fy fan vad jag vill åka tillbaka! London har något visst. Har man en gång uppfattat vad det nu är, men det där speciella så finns den här staden i ens hjärta. För evigt.

Detta är inne på Earls Court station. Tunnelbanan i London har en historia. En lång historia som innefattar både krig och bränder.

Och det är vackert!

Det är fantastiskt vackert till och med.

District Line är det som går förbi här, och som ni ser är det så enkelt att leta sig fram:) Kartorna är enkla och svåra att missförstå.

Vi bytte ofta tunnelbana här, på värsta turiststället Notting Hill.  Nu hittar min syrra i London som i sin egen bakficka, så oftast så går jag bara med. 

Tror att jag har koll, men egentligen är det hon som har det. Jag bara följer efter. Det tog flera dagar innan jag liksom hade en överblick över London, och det har jag glömt redan;)

Vi har vänner som heter Bond i efternamn, så detta är ett måste att fota.

Den här kartan visar mer övergripande och det var väl här jag fattade lite vart, hur och varför 🙂

Att åka tunnelbana kanske inte är nån big deal för er som bor i städer där det finns, men jag bor i Uppsala. Vår stad ligger på lerjord och det finns inte en möjlighet att vi skulle kunna ha nåt undergroundsystem. För mig är det exotiskt:) Och jag känner mig ascool när jag kan ta mig fram här.

Hela lördagen ägnade vi åt att åka tunnelbana och gå i affärer.

Framåt kvällen tog vi oss åter till Odeon och köpte biljetter.

Och fy farao vilken bra  film det här var.

Fast Odeon var ju inte alls lika fabulös som jag hade i minnet. Den är fortfarande stor, men inte så gigantisk som jag mindes, även om den har cirka tusen platser:)

Filmen var i 3D något som varken jag eller syrran gillar, men de här glasögonen man fick köpa här var fan bra. Jag som brukar tycka att det skaver och är mest obehagligt. De fick följa med hem:) (möjligen blandar jag ihop dem med mina senilbrillor så småningom, de är väldigt lika)

Jag är inte jättebra på engelska, Jag är inte dålig, men när man alltid har en textremsa på tv:n så blir man lite lat. Jag hade väldigt bra betyg i engelska i skolan, men har tappat otroligt mycket i ordförråd och förståelse. Trots det hade jag absolut inga problem med att hänga med i den här filmen. Och den hänger ju på sått och vis ihop med Harry Potter, Se den!

En perfekt avslutning på vår vistelse som ju gått lite i HPs spår:)

När filmen var slut så åkte vi hem till Earls Court, och köpte nåt att äta i nån av butikerna. Det är rätt schysst att de är öppna så länge som till 23-24, och vi tar alltid hundra år på oss eftersom de i minsta lilla kvartersbutik har så annorlunda utbud mot hemma.

Gatuskylten på vår gata:

PÅ rummet hade vi en vattenkokare och vi drack ofta en kopp te innan sängdags. Perfekt.Att ha möjligheten att koka kaffe eller te när man kommer sent hem är guld. Nu fanns det en likadan nere i receptionen också så det fanns flera möjligheter. Suveränt.

När vi gick och lade oss hade vi packat ihop våra saker rätt bra. Vi åkte hit med nästan tomma väskor, så det var bara att shoppa:) När vi uppskattade vikten på dem så jämförde vi med de kettlebells vi brukar lyfta och konstaterade att de borde väga mindre än de 23 kg som SAS tillåter. Runt 18kg tippade vi på, och faktiskt var vi väldigt nära, det insåg vi på Heathrow dagen efter när min vägde 18.1 och syrrans ungefär lika mycket.

Mer om det i sista inlägget om London:)