Allmänt

En bit av Paradiset…

I tisdags så åkte jag ju till Katrineholm:)

Det är ett av de vackraste ortnamnen jag vet, det och Morgongåva ♥

Jag har varit där EN gång och det var för minst fjorton år sen, jag tror att Novalie var bebis.

Min klasskompis från 1-9, en av de få jag har kontakt med, eller vafan typ den enda;) har sommarställe där. De bor i England eftersom hon träffade en engelsman när hon var på språkresa mellan åttan och nian. De är fortfarande lyckligt gifta ♥ Hennes familj är ljuvlig, och jag ser de som förebilder. Tre vuxna barn som alla pratar fin svenska bara det är en bedrift. Maken talar svenska han med och de två fina barnbarnen förstår svenska men vägar inte prata;:)

Hon fick barnbarn när jag fick mina småkillar…hm;)

Hon och jag hörs via messenger och Facebook, inte speciellt ofta men försöker ses när hon är i Sverige. Nu senast i våras faktiskt, så tätt brukar det inte vara. Det kan gå flera år utan att vi hörs speciellt mycket men ändå är det bara att ta vid där vi slutade. Så jäkla härligt. Hela hennes familj är enkla att ha att göra med.

Vi hördes av i början av sommaren då vi bara bestämde ett datum, första augusti, sen messade hon innan de åkte till Sverige för att kolla så det var ok. Det var det, men sen dess har vi inte hörts.

Jag funderade på att messa på måndagkväll men glömde bort det, i stället skickade jag ett meddelande när  jag åkte på tisdag förmiddagen. Bad henne skicka en adress för jag har som sagt bara varit där en enda gång och då körde inte jag. Mest troligt sov jag;)

Satte in småkillarna i bilen, de var de enda som ville haka på, och de enda som ju hade lekkamrater på plats, och så drog vi vid elva.

GPS på Katrineholm centrum, radion på hög volym och vi tuffade på. Det skulle ta drygt två timmar att köra, suck. Ingenstans man kunde dra på heller, massor av fartkameror;) Efter två timmar susade vi in i Katrineholm. Jag trodde att jag skulle se nån skylt med camping,(deras sommarställe ligger där). Jag vet att man ska köra igenom själva campingen, men inte vart den låg. Fick ställa om GPS och letade efter vad den hette, och kände ju igen Djulö.

Haha, jag är så braaaaaaa:) Nöjd och happyhappy med mig själv vinkade jag till poliserna som hade kafferast eller nåt och gled in på campingen och åt det håll jag liksom visste att det var. Tills det tog stopp.

Öhhh jaha? Vart fan ska jag nu?

In på gångvägen eller uppåt? Hade absolut inget minne av att vi kört i uppförsbacke, snarare tvärtom, men körde upp. Stopp. Men vafan. Att vända bilen på minimala ytor är min specialite 😉 och så rullad jag ner. Spanade in vid gångvägen och kände i hela kroppen att det ÄR DÄR. Men tog ändå ett varv runt campingen. Nu börjar folk titta…. ni vet kanske inte hur det är? Men campare har koll:D

Obehöriga stirras obönhörligen ut, och man är på sin vakt mot tjuvar och patrask. Kände man inte igen folk har de mest troligt inget där att göra;)

Jag körde ut och messade att jag inte hittade. Kollade kartor i mobilen och när jag zoomat riktigt noga stod det Svartbäcken, och jajamen, klockorna ringde. Dit ska jag.  Ställde GPSen och den visade iväg mig runt på andra hållet.

Betänkt att det var fjorton år sen sist…

Efter att ha kört runt så vände jag och åkte tillbaka. Jag visste ju på ett ungefär, och nu visades jag rätt. In på den där gångvägen… Men efter en meter så såg jag stugor och kände igen mig:)

Men vilket jäkla hus var deras nu då?? Bakom höga häckar så man inte såg nåt.

Sweet Jeeeeeezus. Två timmar i bil och så hittar jag inte!

Gled sakta fram på den smala grusvägen som tills sist smalnade av så jag omöjligen kunde köra vidare. Knappt backa heller;) men kringelikrokade mig runt och tillbaka. Parkerade bilen och gick samma väg, och nu såg jag. Där var det. En liten bit av Paradiset:)

Killarna var högst tveksamma till att gå in på tomten, men när vi väl var inne så var jag säker till 99,9%.

Men öhhh? Ingen hemma? Messade henne igen.

Eftersom vi bara hörs via mess har (hade) vi inte varandras telefonnummer så det var ju kört att ringa. Googlade om England hade nån motsvarighet till Eniro. Nope. Jag vet ju exakt hur snurrig jag kan vara, så möjligheten att hon glömt bort att vi skulle komma fanns ju… Hon har ett engelskt mobilabonnemang och det är av nån anledning alltid lite strul. Dessutom stänger hon av dataroaming men slår på regelbundet för att kolla. Men nu fick jag inte tag i henne.

Två timmar i bil tillbaka med ogjort ärende lockade sådär kan jag säga;)

Och jag var så kissnödig! De har inte rinnande vatten, inget avlopp eller ens el i stugan, utan ett utedass. Men jag vågade inte sätta mig där för tänk om jag var fel ändå??? Att kissa på främlingars utedass känns bara inte korrekt:)

Äsch, vi går ner till badet, det finns väl nån toa där, och kanske att de är där. Det var ju varmt och härligt väder. Det var de inte, men jag hittade en toalett iaf och sen kunde jag tänka klart igen…haha.

Jaha, vad gör vi nu då? Jag fattade ju att de skulle komma så småningom, frågan var bara när. Jag parkerade om bilen nere vid badet och killarna bytte om, vi köpte glass och så gick vi ner till stranden.

Där låg vi några timmar innan de ledsnade. Vi kom strax efter ett och gick upp från stranden vid fyra. Bytte om i bilen och gick tillbaka till stugan för att kolla om de kommit hem, och se på sjutton!

Där var ju hennes tre ungar:)

Kramkalas och så fick jag höra att hon messat mig, men inte fått mina mess. Jag hade inte fått hennes heller. De ramlade för övrigt in dagen efter, ett helt dygn efter att de skickades;)

Hon, hennes man och småtjejerna (barnbarnen) hade precis gått ner på stranden. Alltså vi måste gått om varandra precis!

Men skit samma, nu hade vi träffat på dem:) Vi hakade på ner och kramades lite till. Jordan klättrade upp i ett träd som vanligt, och kom som vanligt inte ner utan förlitar sig på sin morsa. Som i det här fallet inte alls nådde upp;) Men som tur var så är männen i den här familjen långa så han blev nerlyft av hennes man.

Efter en stund gick vi tillbaka till stugorna och grillade korv och satt och snackade.

Det är så härligt att lyssna på dem, det blandas svenska och engelska lite hejsan svejsan. Jag pratar bara svenska, och de svarar på svenska men sen är det ofta engelska mellan dem.

Jag är så glad att vi fortfarande håller kontakten! Det är inget annat än en energiboost att få träffas:)

Och jag borde åka över till dem. De bor i Eastbourne så det lär inte göra direkt ont:)

 

Vi satt ute och snackade i flera timmar, ungarna lekte och vädret var så härligt. Deras sommarstuga ligger så vackert, sluttande tomt och en bäck med ett litet porlande fall. Förra gången jag var här så blev jag helt kär, och googlade mäklare när jag kom hem. Jag ville ha en likadan! Men eftersom deras tomt liksom är bäst och det inte fanns några lediga stugor till salu;) så bidde det inget. Jag får nöja mig med att hälsa på.

Vid nio packade jag ihop oss och sen var visst killarna extremt hungriga trots all korv de satt i sig, så jag stannade på McD och köpte burgare till dem.  Och en stor kaffe till mig, för jag var inte jättepigg.

Sen fick de äta i bilen, något jag sällan tillåter, men nu ville jag ta tillvara på dagsljuset. Var tvungen att tanka också. Sen full fart hemåt.

Gossarna somnade rätt snabbt och jag skrålade i kapp med radion och det gick oförskämt bra att köra hemåt. Det är liksom ingen krånglig väg och med GPSen på min sida är det easypeasy. Ibland är hon lite efter och då blir det besvärligt.

Svängde in hemma vid 23 och då var jag bra trött. Inte så att jag höll på att somna;) men ögonen var rätt ansträngda av massa sol och sen av att köra i mörker.

Jag krockade lite…. med en fladdermus! Ploff! på rutan, kom från ingenstans. Och höll på att köra över en hare i en rondell nånstans, De har uselt trafikvett de där smådjuren;) Men jag missade som tur var…puh.

 

Fyra timmar i bil, fem timmars härligt umgänge…ja det är faktiskt värt det:)

Nu har jag kört så jäkla mycket bil i sommar att jag tror att det är nåt slags rekord för min del, men det blir ju så ibland.

Jag hade tänkt ta massa bilder och visa er, för det är fantastiskt vackert, men det gick verkligen inte att fånga. Så då raderade jag allt och tänkte att jag bevarar det i hjärtat i stället.

Ni får tro mig på mitt ord, men detta är ett riktigt smultronställe.♥

 

Vi hade en härlig dag tillsammans med härliga människor:)

Kommentarer

  1. Sara

    Blir så himla himla glad och stolt att få läsa dina fina ord om min hemort. Man blir ju lätt hemmablind men jag håller med, det finns himla vackra omgivningar här. 🙂

  2. Katta Kvack

    Vad härlgit att fortfarande ha kontakt med åtminstonde en från den tiden. Alla mina gamla skolkompisar har liksom försvunnit iväg, speciellt efter att jag bodde utomlands i några år.

×

Carola Wetterholm – Familjen Annorlunda

Carola Wetterholm, niobarnsmamma från Uppsala, som medverkat i Familjen Annorlunda. Numera ensam med alla barnen på heltid. Vi är en stor familj, men den funkar precis som alla andras, kanske lite mer av allt bara . Tvätt och mat...och ytterkläder i den trånga hallen... Ett är säkert och det är att det blir aldrig tråkigt med nio barn i familjen! Maila mig? Gärna :) Här : carolawetterholm@gmail.com

Samarbetspartner:
Cure Media - Influencer Marketing