För åtta år sen var vi i Tyskland på Europa Park
Det är en av Europas största nöjesparker, och den var i full Halloweenutstyrsel, otroligt mäktigt. De hade 100.000 pumpor och massa skelett och annat läskigt utplacerat i parken. Så coolt och så ballt.
Jag trodde aldrig att jag skulle få uppleva något ens i närheten av det i Sverige, men nu har Grönan storsatsat på Halloween:) Redan i somras så gjordes det massor av reklam för det, och ungarna hoppades att vi skulle kunna åka nu på höstlovet.
Jag lovade inget, eller bara nästan, för att lägga ut de pengarna det ändå är, för att åka dit och frysa ihjäl det gör jag bara inte. Jag sa att om det är okey väder:)
Och det var det ju.
Min resekamrat till Danmark, även min roomie där, Heidi, är journalist och har en sida som heter Familjeparker. där hon recenserar just familjeparker av olika slag. Även Grönan i Halloweenskrud, och det var hennes ord som fick mig att bestämma mig.
Om man beställde online så kostade ett Allt i ett paket 375kr/person. Brrrrr! Men vafan! Vi åker! 🙂
Onsdag var den enda dag som skulle funka för alla som ville med, och vi bestämde det. Grönan var öppet 12-22 och vi kom dit runt halv ett, eller om klockan var ett.
Jag skulle gå och printa ut våra biljetter och åkband, och vet ni vad jag gjorde?
Jag gick före hela långa kön!!!
Helt omedvetet, måste jag ändå säga, jag trodde på riktigt att de köade för att komma fram till en bemannad lucka, och den här gör -det-själv-skärmen var tom. Nån som bytte bort den mot den bredvid sa att den inte funkade, men det gjorde den visst. Marcus var med mig och såg sen lite fundersam ut, och när jag vände mig om hade Janelle och Simon ställt sig i kö….? Men vafan?? Fy farao vad pinsamt! Jag tränger mig liksom inte… jag kan vänta på min tur i evighet och tycker att det ska vara RÄTTVIST, men nu gick jag före säker hundra personer…. Förlåt!
Men det var ju bara att liksom bita ihop, le lite korkat och ta mig tillbaka längs kön.. Ingen såg speciellt arg ut iaf, så kanske att det inte märktes:)
I alla fall, vi kom in på Grönan och jag vill verkligen ge dem tio av tio kvastar för sitt makalösa förvandlande av tivolit! Pumpor överallt, halmbalar, spöken., gastar, läskiga och mindre läskiga saker och figurer.
På den lilla sidan, där barnkarusellerna finns var det bara snälla häxor, som gick runt och pratade med barnen. Här vid en superstor kittel som det kokade något i;)
Jag hämtade upp vinterjackor, och vi hade långkalsonger på. Jäklar jag hade glömt hur knöggligt det blir under jeansen! Men våga vägra frysa. På dagen var det en jättefin höstdag, men det började regna vid 17, helt enligt prognoserna.
Pumpor och fågelskrämmor. Och en Trixie:)
Tekopparna var nu Häxkitteln, tror jag. Men jag fattar inte, hur gör man? Målar man om dem, eller är det nån slags svart överdrag? Kändes som nåt gummiaktigt.
De här coolingarna då:)
Loppan och Jamie.
I de små bilarna satt ett skelett:) Ungarna som hamnade bredvid det satt antingen långt bort eller jättenära;)
Vi kollade på barnshowen, de trollade och det var helt okey:) Inte det bästa jag sett men helt klart bra klass.
Inget filter på bilden under, visst är den fin?
Spanska trappan heter visst passagen mellan stora och lilla delen, och den var förvandlad till ett majsfält:) Med massa pumpor och majsplantor. Och här kom de läskigare invånarna fram…:)
Jamie ville inte riktigt gå med på att det var sådär majs växte, och jag förstår honom. Jag var 20 innan jag fattade hur ananas växte;) Jag var på en ananasodling på Hawaii, en Dole, och pappa stannade bilen så vi kunde gå ut och titta på hur de växte.
Vet ni det?? 🙂
PÅ den stora sidan gick vi direkt till Lustiga huset som veckan till ära fått ett extra O framför sitt namn – Olustiga huset. Och ja, det kan man säga. Det var massa läskiga clowner som sprang runt och skrämdes där. Och den här cirkusdirektören stod utanför och höll låda. Vågade inte ta en bättre bild på honom 🙂 för då skällde han lite på en, eller så fick man sjunga en sång i mikrofonen eller så;)
Okey, dagens mammabikt här då.
Jamie är sex år gammal. De här extra attraktionerna var åldersrekommenderade, nio eller elva år typ.
Som den ansvarstagande morsa jag inte alltid är;) så tog jag med honom in, väl medveten om att han skulle bli rädd. Men, alternativet var att lämna honom ensam utanför och det kändes värre.(eller att JAG skulle behöva stå utanför med honom…..hu) Alltså fick han följa med in på Olustiga huset, Zombiezonen och Motell Hell.Taskigt va?
Han var rädd, men det som inte dödar härdar;)
Jag pratade noga med honom om att det bara var på skoj, att det skulle skrämmas men att ingen skulle röra honom, bara skrämmas. För så är dealen. Sa att jag var där, och att inget var farligt då:)
Och sen höll jag honom i handen, eller mosade in honom i min jacka och ledde en cool liten kille igenom det läskiga.
Så jobbar jag.
Jag känner mina barn och vet att de inte fryser till is eller får panik och att de är rätt så tuffa och tåliga. Jag skulle inte göra det annars. Den som drabbades mest var jag:) hehe, på så vis att jag, för att skydda honom mest stressade igenom det roliga, och inte kunde bli skrämd själv. Lustigt att man kan fokusera på nån annan, som är beroende av en, och då liksom mest bli trött på att de smyger upp bakom en;)
Det var läskigt som sjutton, men skitkul och suveränt gjort.
Motell Hell…..
Storyn är att Beata Frick som äger motellet, som är byggt på nån slags offerplats, tros ha dödat sina sju barn, och nu vill hon ha nya….därför försvinner gäster mystiskt 😉
Man fick inte fota där såklart, men man fick liksom checka in i en reception och sen gå till sitt rum, nummer 666, the number of the beast;) Och på vägen hände det läskiga saker. Turen inne i huset var kort, för det var över en timmes kö….men värt köandet. Speciellt som det började regna just när vi hamnade under tak;)
Direkt efter så gick vi till Zombiezonen.
Här har Gröna Lunds anställda drabbats av nåt virus och blivit zombies, så man går in på egen risk, med militärer som helst vill att man ska gå ut;)
SÅ jäkla bra!! Zombisar i kiosker, på golvet, i olika miljöer man känner igen från tivolit, men med blinkande ljus och sådär domedagsstämning:)
Byggställningar och avspärrningar, och helikopterljud med strålkastare som letade på marken. Riktigt riktigt trovärdigt. den öppnade 17.30 och det av förklarliga skäl, det behövdes mörker för att bli riktigt coolt.
Vi åkte även spöktåget, Blå tåget, och då ska det ha varit riktiga människor där inne i mörkret…jag tror jag ”såg” två, och jäklar vad läskigt det blir bara av vetskapen att nån finns där….
Dekorationer av de mer skrämmande slaget överallt. Och jag menar ÖVERALLT:
I den stora fontänen framför scenen klättrade den här besten upp ur marken….
Lite mer skräckinjagande utan posande ungar framför..:)
Och på kvällen blev det ju ännu häftigare med ljussättningen som gjorde att det såg ut som bränder.
Vi missade House of even worse nightmares, spökhuset, för de jäklarna hade först 75+ minuter kö och det regnade ordentligt. Jag hade tagit med regnkläder, men ändå. Jamie ville inte, han var nöjd, men tills sist ville han ändå följa med in:)
Men då hade de stängt:( Typ en halvtimme innan tivolit, det är uselt.
Janelle och Simon gav upp vid 19.00, och tog med sig Novalie hem, medan Marcus avvek för att fixa lite saker, vi hämtade upp honom på vägen sen. Kvar blev jag, Corrinda, Trixie, Lovelia, Jordan och Jamie.
(Patricia och Robban ville/kunde inte följa med.)
Vi såg en fantastisk eldshow, i ösregn, den var riktigt ball, och högljudd jag var alldeles lomhörd efter att ha stått vid en högtalare…sen väntade jag i en evighet på Jordan som var och åkte Twister, Det är en berg och dalbana och jag trodde väl inte att han skulle åka den hundra varv, och ville inte att vi skulle missa varandra så jag stod där… till sist blev jag orolig att nåt hänt.
Dagens mammabikt nummer två – det tog typ en timme innan jag började fundera på om han blivit kidnappad eller så, och då hade jag varit irriterad en lång stund först;)
Men en tur till Twisters fotovisning visade en Jordan på bild och jag väntade där. Han hade åkt en tio gånger eller så…:) Vissa av mina barn har liksom inga gränser när det gäller skräck och endorfinkickar.
Jag hann åka Kvasten tre varv, och sen var det toa och så stängde parken klockan 22.
Blöta om fötterna, men varm för övrigt, inte tjejerna med converse de frös, men de flesta var i fin form, så tog vi oss till bilen som vi parkerade på samma ställe som sist. Då kunde man lösa en biljett för typ 55kr, nåt samarbete med Grönan, men nu fick jag pröjsa 277 galna spänn…
Det kostar att ligga på topp kan man säga:D
Det hade varit trevligare om det INTE regnat, men det hade även kunnat vara svinkallt och blåst småspik och det gjorde det inte. Vi hade en fin dag mellan 12-17, och en regnig mellan 17-22. Rättvist. Alla karuseller kunde hålla öppet, och det var inte för kallt för att åka de fränaste:)
I somras åt vi på restaurangen som heter Kaskad. Jag har fått bita ihop och låtsas tycka det är okey i många år, för kaskad för mig, är en spya. En kaskadkräkning är exakt vad det låter som, och jag har kräkfobi.
Men den har varit bra, ok mat och inomhus. I somras var den inte lika bra, och vi valde bort den igår. Till förmån för hamburgerhaket vid slänggungorna. Helt ok faktiskt.
När vi gick ut därifrån hade det mörknat. Vi stod och kollade på ”kyrkogården ” de anlagt där, när jag plötsligt såg en Reaper/Lieman som stod precis intill Janelle. Jag nickade dit och sa att hon borde nog kolla dit, och det gjorde hon och hoppade högt:) Haha, vi garvade rått åt henne, Novalie hängde lite på mig på höger sida och så flinade Janelle och sa : Tja, du kanske skulle kolla själv;)
Och den som lutade sig lite på mig var inte Novalie utan en annan reaper;) Gosh!
Haha, sånt där tycker jag är skitkul:)
Jag hade som sagt beordrat på kidsen långkalsonger och vinterjackor, och sen regnponchos. Det behövdes.
Mina fina nya skor jag köpte i New York var toppen på dagen, varma och goa att gå i som de Sketchers de är, men blev aningens genomvåta när det regnade.
Jag tror inte jag visat dem här, bara på instagram?
Men de är köpta på en turistbutik vid Times Square, på rea, 300 kr-ish, mot 999kr på Zalando. De fanns i svart och grått med, skitsnygga de med och jag kunde inte bestämma mig, men eftersom de här var de jag såg först och blev förtjust i, plus att jag köpte en annan modell i svart så fick det bli de lila.
Jag hade inga vettiga vinterskor, så de här både kändes som en klok investering.
Till skillnad kanske från den LAPD t-shirt och keps jag också köpte;)
Jag har ju ont i fötterna, och det här är som att gå på bomull. I går som blöt bomull, men de värmde faktiskt ändå. Och jag TROR att de ser okey ut nu när de torkat…
I alla fall. Gröna lund. Ni ska ha en stor high five för er Halloweensatsning, mina barn har redan bestämt att vi från och med nu ska åka dit två gånger om året:)
Ni får jättegärna skicka hit ett gäng fribiljetter bara;)
Tio kvastar och tio zombies av tio möjliga 🙂
Självbiografi – SKRIV bara du som skriver så bra! Lite förflutet och sen när skiten började och hur du ändå lyckats så fantastiskt bra som mamma. Kolla med barnen och om det är ok – skriv! Han kommer alltid vara deras pappa men förebilden är du!
Tycker du ska skriva om allt :). Tror att har man något att berätta ska man göra det om man vill :).
Fortsätt att skriva, det är bra 🙂 Det hjälper mycket.
Jag var i en liknande situation som du ungefär samtidigt. Sen råkade jag, via Mirkas blogg, hamna på din. Där skrev du om det som jag gick igenom. Om en man som förvandlades till en främling, som gjorde slut med sin familj(mer eller mindre) och skaffade en ny familj. Jag läste som i trans, till sent på nätterna, jag varken åt eller sov. Barnen svalt och frös. (skämt) Din bok behöver skrivas. Det du har berättat på din blogg ger andra i liknande situationer hopp om att det går att ta sej över något så svårt och hemskt, ja omöjligt egentligen. Dina barn har en fantastisk mamma och en engagerad familj, dom kommer inte att ta skada av ditt skrivande. Så skriv Carola, blogg eller bok eller vad som helst, du vet inte hur många du redan har hjälpt. Och tack.
Åh ?jag ogillar att du gått igenom elände men att jag på något vis kunde vara till hjälp gör mig varm om hjärtat❤️
Tack
Skriv, bara skriv, för det är något som du verkligen kan! Jag väntar ivrigt och tycker bara det är sköönt om du skulle bli rik på en viss persons ”bekostnad”. P.s. jag gillar korta kapitel?.
Martina Haag skrev en roman som utgick ifrån henne själv och smällen med exmannen men fortfarande en roman. Ebba- Witt gjorde detsamma. Jag tycker du ska skriva utifrån dig Carola av det skälet att du är så grym på att vara dig själv rakt in i kaklet. Kör, skriv???
Problemet kan ju vara att ovanstående personer är kända personer och många har velat läsa böckerna av den anledningen. Carola är ju inte en känd person i den bemärkelsen och frågan är hur många som egentligen är intresserade. Historien är givetvis gripande för de inblandade men dessvärre inte så unik. Att folk är otrogna och lämnar händer dagligen.
Men hoppsan, vet du hur ett författarskap inleds. Jo med att ngt skrivs och publiceras av ngt förlag. Vem som sen är intresserad visar sig??
Är du beredd på att du kan få slaskhinken över dig så att vissa för dig inte smickrande saker kommer fram så varsågod. Det finns alltid två sidor av samma mynt och du inte själv har insikt över vad du har bidragit till att ert förhållande kraschade så har du nog en del att lära.
Haha men allvarligt nu så finns inget i den slaskhinken som inte jag redan berättat.
Jag har full insikt om Min del och det är fortfarande hans otrohet som sabbade allt.
Jag har redan manglats i tingsrätten alla sk fel jag skulle ha gjort, och det ENDA han har att komma med är att vi vuxit ifrån varandra… det skulle vara anledningen. Den köper jag rakt av, för så kan det bli, men hur otrohet och elakhet kan vara mitt fel det går jag inte med på.
Felen var då att jag bloggade. Och att jag visade en bild på Jamie i kalsonger, och att jag liksom inte brydde mig om honom.. vilket jag gjorde men han ville inte ha den omsorgen eftersom han var… tadaaaa otrogen 😉
Finns offentligt material för vem som helst att ta del av. Så slaskhinken var tom från början 😉
Självklart ska du skriva boken. För ca 30 (!!) år sedan råkade jag ut för ungefär samma sak som du , med skillnaden att jag ”bara” har 3 barn. Jag skrev ”en bok” bara för mig själv och det var verkligen terapi. Mycket tårar blev det , men en skön känsla ändå. Jag lovar att köpa boken , både till mig själv och som present till några andra.
Första kapitlet tycker jag ska vara sekunderna efter han lämnade och det som följde. Resten av boken bör vara det som kommer till dig.
Och skriv din bok! Och lämna ut den om du vill. Men hur du än väljer så blir det ju _din bok_.
Kram!
Jag tycker du ska börja ungefär där han gick. Under bokens gång glimtar och ögonblick från tidigare. Från förr. Jag skulle nog inte skriva fiktivt, eller han, henne utan skriva i jag-form, men förstås ge alla Ändra namn. Någon föreslog andra-namnet. Så kan du göra. Någon trilogi tror jag inte på. Bättre en bok som fängslar. Lycka till.
En triologi är väl en bra ide’ från början, sen när du började ana och sist, så blev det
Mest för att jag brukar fastna i såna böcker: hoppa i tiden. Börja med sveket i 1:a kapitlet, spola tillbaka till när ni träffades. Hitta nåt som är likt som det är nu och hoppa hela vägen fram till nutid osv…
Vad säger du om en triologi? Första boken om er lyckliga tid, andra boken om sveket och tiden alldeles före och efter och tredje boken om tiden efter, Hur du tog dig i genom det.
Vi lever bara en gång och jag är säker på att du vet vad som blir bäst. Men jag tror verkligen att du skulle kunna hjälpa andra i liknande situationer och dig själv med. Om du sen väljer att lägga den i byrolådan ett tag eller för alltid så har du ju ändå skrivit den. All form av terapi är bra tror jag. Jag kommer i alla fall köpa den så fort den kommer ut. Eller alla tre ; ) stora kramar Tess W
Skriv! Dels för att det är läkande för dig själv och dels för att det är så otroligt skönt att få läsa att ngn annan gått igenom samma sak som en själv…för vi är många.
Pronto börja nu ? vill verkligen läsa din bok ska gladeligen köpa den och läsa det är ditt kall i livet kramisar i massor /Jenny
Jag tycker du ska skriva boken ?Du är så duktig i att uttrycka dig i text på din blogg. Jag ser framemot att läsa din bok,
Absolut att du ska skriva den. Dels för att det nog intresserar många och många kan nog finna tröst i din styrka. För stark är du som inte bara tagit dig själv igenom detta utan också hela din familj. Tycker du ska skriva brutalt ärligt, bara undvik att kalla honom för diverse öknamn. 😉 Att skriva din egen story som grund och sen spä på med lite hittepå tror jag dock inte är en bra idé. Då kommer många tro att allt är sant, xet kommer garanterat flyga i taket och verkligen skrika ärekränkning. Något han inte borde kunna göra om du skriver den ärligt utifrån ditt perspektiv och hur du arbetat dig igenom krisen. Ser fram emot at få läsa din bok, lycka till! 🙂
Carola! Jag har alltid tyckt att du är en skrivartalang så det kopplat med din historia kommer att bli kanon! Jag tyckte mycket om Martina Haags roman (fy f*n så ruttna en del personer kan vara!) och jag skulle anamma hennes melodi, dvs fiktiva karaktärer. Använd era andranamn vettja!
När det gäller bokens början så handlar det om att väcka läsarens intresse o lust att läsa vidare. Det gör du bäst genom att skriva ”in medias res”, dvs rätt in i handlingen, och därför tar berättelsen sin början den kvällen som allt kraschar, den kvällen som slutar med att han reser sig upp o går för att aldrig komma tillbaka.
Därefter får vi ta del av hela din historia retrospektivt (med förtäckta namn).
Stort lycka till!
Jag har första meningen till din roman klar…”Där låg de,biljetterna till Thailand. Två stycken,inte en, och med samma boardingkort. Helvetets alla portar öppnade sig och ångesten sköljde över mig i våg efter våg…
Lycka till med romanen( denna historia är alldeles för bra för att bara bli en ynka novell)
Börja skriva om ögonblicket han går och vad som hände/händer sedan. Gör några tillbakablickar i historien. Läste nyligen boken Förlåtelsen av Hanne-Vibeke Holst och gillade verkligen hur historien byggdes upp med tillbaka blickar mm
Jag tycker inte han den där ska diktera dina ord. Samtidigt vet jag inte hur arg han kan bli och riskera er trygghet, kräva att ni säljer huset eller nåt. Var försiktig.
Skriv bara kort inledning, bakgrund liksom.
Sen pang på vad som Hände. Det är väl det du vill skriva om och som kan bli en intressant historia.
Folk gillar ju det spektakulära såå att säga. Hitta inte på nåt, ta sanningen men byt namn.
Rent spontant känner jag att det blir bättre karaktärer.när man väver in förr i tiden i nuet. De karaktärer som man inte bryr sig om är de platta som bara är ond, bara är mormor, bara heter Sofie… etc. Man struntar i om de lever eller dör (jag läser mest mord och blod.. 😉 ). Om man ska få en bra rörelse framåt är det dessutom viktigt att berätta hela människan. Martina Haags bok var bra men jag läste ut den snabbare än baksidan på makaronpaketet just för att det inte handlade så mycket om mer än det som hände henne (!) Men som läsare är det intressant att läsa varför också. Vart saker började och vilja tillfälligheter som lett fram till dagens situation. Här kan man ta sig en lite större frihet tycker jag och fylla i de hål som faktiskt är själv. Det blir ju konstigt om någon karaktär i en bok gör en stor konstig grej bara out of the blue som egentligen inte är taget ur luften men om man som berättare inte vet att berätta det tycker jag att man ska för läsandets flyt hitta på det själv.
Jag tycker du ska skriva en bok om ditt liv. Och då starten, när ni träffades, er långa resa tillsammans med alla barnen och sen ta den tunga biten, det värsta som hände dig och slutligen, där du är idag. Sen kanske du kan komma med en uppföljare, när du träffat en ny man och barnen börjar flytta hemifrån och du och han med stort H skapar en framtid tillsammans 😉 för snart träffar du honom, det tror jag. Kram och lycka till! Ser fram emot att läsa den!
Har du läst Martina Haags bok
”det är något som inte stämmer”. Om inte, så måste du läsa den. Otroligt spännande bok om otrohet och om att bli lämnad. Skriven i fiktivt format.
Jag har läst den. Lyssande på den och hörde hennes smärta när hon läste. Det är väldigt likt min story på många sätt och vis, och igenkänningen var hög.
Just att hon skev fiktivt fick mig att fundera.
❤️
Hej.
Ta inte det här som negativitet nu (allt som inte är liknande din åsikt är faktiskt inte kritik, klag eller hat. Bara en olik åsikt än din).
Dina barn är inte så gamla, hur tänker du kring deras integritet om du aoutar din nyanserade syn på det hela? Han har och gör givetvis osmakligt mycket fel, men om du väljer att publicera; hur lågt sjunker då du? Det är fortfarande barnens pappa och med tanke på hur öppen du ändå är i bloggen, har de inte rätt att få lite privatliv kvar? Vill de verkligen att deras vänner ska kunna ta del av föräldrarnas smutsiga historia där bara en förälders syn berättas?
Försök verkligen analysera varför du vill göra detta (tro mig, jag av någon förstår betydelsen av att skriva). Är det av publicitet, hämnd, kändisskap, tro att det genererar pengar? Vad vinner dina barn på att deras familjs historia uppdagas? Kom ihåg, det jag skriver är fortfarande inte personlig kritik mot dig utan jag ber dig bara reflektera lite. Jag vill själv skriva min historia men av respekt till mina närmaste, som också blivit drabbade, väljer jag att vänta tills såren inte är färska längre. Du har ändå många andra individer att ta hänsyn till, som fortfarande är barn. Och att skrivs för sin egen skull (och även uppmanas av sina läsare, som helt sonika är nyfikna och inte verkar tänka på konsekvenserna) tycker jag blir tragiskt.
Hela världen behöver inte få veta din historia när det blir på bekostnad av dina barn. Detta är ingen random man, det kommer alltid vara deras pappa.
(Jag tror du kan uppfattas som bitter kring detta för att du ofta slänger till en dänga till honom).
Jag tror absolut du skulle må bra av att skriva för din egen skull, jag tror nämligen du har mycket självrannsakan som behöver göras. Med tanke på hur du bemöter kommentarer som är det minsta emot sin egen åsikt, tror jag inte du är beredd att bli publicerad ännu då det kommer att komma ifrågasättningar och kritik. Tänk verkligen igenom om du kan hantera det, kanske öva här på bloggen på att se att folk som säger emot per automatik inte är dumma i huvudet, nättroll eller avundsjuka. Jag tror också det kan vara bra om du går klart skrivkurserna så du lär dig att bygga upp en beskrivande text. Jag som läser & skriver mycket vet hur viktigt det är.
Jag blir liksom alltid lika förvånad över att det inte framgår att jag inte dissar nån annans åsikt utan bara vidhåller min egen. Så som alla gör i en diskussion.
Jag fattar inte det? VEM lägger sig och ändrar åsikt direkt man får mothugg? Vad är det för åsikt man har då liksom? Jag står för min och hävdar den. Tänk samma diskussion irl , man vidhåller sin sak och argumenterar för den. Sen lyssnar man såklart på andra men ändrar sig sällan:)
Nog om det.
Mina barns känslor..ja, de vet ju redan allt så de har inget emot det. Jag anser dessutom att det beslutet är enbart mitt och oavsett vilken anledning jag har är det ändå bara mitt.
Ska man ta hänsyn till saker som random folk kan tro skadar nån annan så blir det inte mycket gjort här i världen 🙂
Jag väger såklart in allt, mest av allt barnen.
Och såren är ju långt ifrån färska nu, i februari är det fem år sen.
Så hur länge bör man vänta menar du?
Sen undrar jag lite mer:)
Vad ska jag självrannsaka? Vad har jag gjort fel tycker du?
Och vad är det för fel på mina beskrivande texter?
Bara frågor, ingen kritik, men jag undrar verkligen! ?Det som vissa anser så bra dissas av andra, vad stöder du dig på?
Har du några regler att luta dig mot som jag missat så hit Me!! Annars är det kanske en smaksak?
Jag tar inget du skriver son kritik.
Jag håller däremot inte med om många ord:)
Nu tror jag att du trots det missförstod en del ändå, så here we go:
Jag säger absolut inte att man ska ändra åsikt, kappvändare är det värsta folkslaget enligt mig. Och här får jag också in en del av den självrannsakan jag menar; om du läser igenom dina svar på ett flertal kommentarer över tid, där folk har en annan åsikt än dig. Möts vi ofta av olika försvarsställningar, otrevliga mothugg och rent dumförklaranden. Att istället ta till sig av vad folk skriver, inte svara i den känsla som direkt skapas utan låta kommentaren få sjunka in, kan ge ovärdeliga insikter. Sedan säger jag inte att det alltid är så. Men som med den här ätstörningskommentaren som blev relativt stor, ansåg dig ändå inte ha uttryckt dig fel. Reflekterade du aldrig över att den nog inte blivit så stor om det inte skulle varit en nog deal?
Jag säger inte heller att du ska ta hänsyn till random folk utan dina egna barn, även om det gått fem år kommer det alltid vara deras pappa. Ett oförlåtligt svek som antagligen kommer prägla dom även som vuxna individer. Att hänga ut din syn på det hela kan ju ge dom mer insikt än vad ett barn kanske behöver. Det är trots allt något fasansfullt han gjort och de kommer ju ikapp med sin ålder förstå mer, annorlunda och olika. Bör de inte få fa det i sin egen takt utan att deras mamma berättar det för hela världen och det blir en ännu större sak än det redan är för dom?
Sedan håller jag med någon annan kommentar i att det aldrig är ens fel men otroheten, arrogansen, respektlösheten och elakheten kommer han aldrig kunna lägga på dig. Såvida du inte psykiskt misshandlat honom eller liknande, men det har jag svårt att tro.
Hue länge man bör vänta? Som mamma med barn, kanske åtminstone tills dom är vuxna och ordentligt kunna landa i detta. Jag var fjorton när min pappa dog och först som 25-åring hade jag bearbetat det klart, just för att ett trauma som barn tar otroligt mycket på så väldigt spridda saker.
Jag säger inte heller att det är fel på dina beskrivande texter, som sagt, detta är ingen personlig kritik utan en möjlighet för dig att reflektera över dig själv. Jag tror absolut att du har förmågan att kunna utveckla beskrivande texter, jag har själv ett stort intresse för att skriva och tycker mig se att du har mer att ge. Bara att du ger det lite tid. Alla olika sätt att skriva ätr väl en smaksak? Som att jämförs hiphoptexter med bluestexter, så min smak blir väl ändå inte relevant. Jag tycker Fredrik Backlund, Alex & Sigge och Sandra Beijer är de allra bästa på just beskrivande texter och det beror antagligen på att vi skriver på och gillar liknande sätt.
Men det jag är mest nyfiken på, om du skulle sätta dig ner och verkligen självrannsakan dig själv. Vara 100% ärlig både mot mig och dig själv; varför vill du publicera din historia?
Ang. Självrannsakan: Helt enkelt för att deg är den viktigare parten i att skriva en självbiografi. Att i bloggen slänga en känga åt honom funkar för att här skriver du i en realtid med dadboksupplägg till skillnad från en bok. Men om vi är flera (iom andra kommentarer och att du själv noterat det)!som uppfattar dig som lite bitter, gärna skyller på honom etc. Så är det viktigt att inte göra det i boken, risken är att läsaren bara kommer se en hämndauktion där du vill hänga ut ditt ex då.
Om du blir förvånad över att folk inte förstår att du inte dissar, kanske du bör rannsaka dig själv även där?
Och om jag får glida in en åsikt vad jag skulle vilja läsa om, ifall du ger ut boken: Hur såg erat liv ut under inspelningarna? Påverkade det er relation och senare också hans beteende? När du tittar tillbaka, ser du då ledtrådar som du inte såg då? Hur var de första dagarna typ Martina Haag-stuk. Hur berättade du för barnen, vad sa dina vänner. Djupa reflektioner kring detta.
Jag är säker på att du kommer göra ett bra val i slutändan och de flesta verkar heja på dig. Men det är viktigt att reflektera och analysera och genom att jag ifrågasätter dig (även om jag låter hård) tror jag på att du kommer längre av en nej-sägare än tjugo ja-sägare.
Okey. Håller fortfarande definitivt inte med dig:)
Jag har med största sannolikhet svarat på sätt som inte mottagits så som jag ämnat, men det finns ofta en anledning till bitska svar… som att man fått ta en jäkla massa skit tex..
Ätstörnings kommentaren däremot kommer jag aldrig att tycka att jag gjorde något fel i. Jag vidhåller att man, efter ett tillfrisknande som det handlade om, måste ta hand om sig på ett sätt som gör att man inte ramlar tillbaka. På samma sätt som en alkoholist för säkerhets skull får avstå att skåla i champagne på nyår får en tillfrisknad ätstörning låta bli det som triggar dem.
Sanning, och så många med ätstörning höll med. Mest upprörda blev som vanligt folket utan egen erfarenhet.?sekundärkränkt är en folksjukdom.
Ja, som sagt vi tycker olika. Men som att säga att jag skyller oförtjänt på honom … tja.. det är ju liksom hans fel 🙂
Det finns inga förmildrande omständigheter, han gjorde fel. Vad folk än tror att jag gjort så har jag inte det. Som sagt, han säger själv – ”vi växte ifrån varandra.”
Därmed ger han mig även ett ”alibi”?
Jag respekterar alla kommentarer som skrivs på ett vettig sätt, som denna. Men jag håller inte med. Jag funderar absolut på substansen i dem och grunnar vidare. Sen kommer jag oftast på att jag nog ändå gör / tycker som jag vill:)
Men, bara för att jag säger emot innebär inte per automatik att jag ogillar:)
Jag diskuterar med folk irl ofta utan att vi för den skull blir bittra ovänner.
Jag har såklart svaren på många av de frågeställningar du ställer, men delar inte med mig av allt?
Amen.
Skriv den från början men med andra personer. Kan vara skönast för dig. Blir säkert en bra bok.
Mm kanske .. det är ju svårt att veta:)
❤️
Jag är helt på Ulrikas linje, att börja där när första känslorna om att något inte stämmer kommer.
Som novell blir det alldeles för kort, detta är helt klart en roman. Tror kanske att det kan vara bra för dig att skriva ner dina känslor utan att behöva filtrera för bloggen. Nu har ju allt liksom landat också. Hur som helst kommer det bli toppen!
Jag har varit på samma linje, men nån satte igång andra tankar i huvudet på mig:)
Tack ❤️
Det beror lite på vad man vill trycka på. Om man vill berätta hur lyckliga ni var och att sedan allt gick i kras så får man kanske börja från början, men personligen tycker jag att det ska börja där du tror att ni är lyckliga, fortsätta med när känslorna av att allt inte stämmer trycker på och sedan låta historian blomma ut när allt går åt helvete. Det skulle både vara intressant att läsa om och jag tror att det säljer. Sedan kommer boken som jag förstått att få ett lyckligt slut för du verkar både må bra och hantera situationen nu bra. Skulle du dessutom tjäna pengar på detta vore det så härligt underbart ironiskt och vilken seger för dig mot livet och ”någon”. Jag kommer att läsa om du skriver så jag kommer att bidra till hushållskassan hos er!
Åh, längtar redan!! Vad väntar du på? Börja skriva….!!
Visst vore det extremt ironiskt att tjäna pengar på den som sabbade livet för en stor familj 🙂
Mest vill jag nog ändå bara berätta, och kanske kunna stötta andra som går igenom likande.
Tack ❤️❤️
Jag tänker om det här med att stötta andra…det går ju också att utveckla genom att du berättar hur du verkligen orkat igenom allt. Har läst din blogg i flera år, kanske inte dagligen men i alla fall, har förstått din smärta i allt som hänt, hur stark du är som kvinna och bara kämpat på för dina barns skull framför allt. Men också hur du rest dig själv, kämpat på och pluggat vilket jag inte tror många skulle ha orkat i din situation. Jag tvivlar inte på att du funderat både en och flera ggr vad det skulle innebära för dina barn ifall du skriver en bok. Och vem säger att den publiceras nu snarligen bara för att du sätter igång att skriva, kanske det tar några år för dig…det vet ju ingen idag. Om du vill stötta andra kanske tyngdpunkten bör ligga i hur det sett ut efteråt men samtidigt ge tillbakablickar hur det såg ut…fast det är ju lite som du skriver i din blogg. 🙂 Kan tänka mig att du har många uppslag på kapitel utifrån ditt bloggande… Prova att börja på något av sätten, efter ett tag känner du nog om det inte känns rätt eller om det bara flyter på liksom! Kör igång…beundrar din envishet att du aldrig ger upp…du kämpar många ggr i motgång, och det är ju så det är för så många i livet. Tror att många vill läsa din kommande bok! Önskar dig inspiration till ditt skrivande…
Det beror lite på vad man vill trycka på. Om man vill berätta hur lyckliga ni var och att sedan allt gick i kras så får man kanske börja från början, men personligen tycker jag att det ska börja där du tror att ni är lyckliga, fortsätta med när känslorna av att allt inte stämmer trycker på och sedan låta historian blomma ut när allt går åt helvete. Det skulle både vara intressant att läsa om och jag tror att det säljer. Sedan kommer boken som jag förstått att få ett lyckligt slut för du verkar både må bra och hantera situationen nu bra. Skulle du dessutom tjäna pengar på detta vore det så härligt underbart ironiskt och vilken seger för dig mot livet och ”någon”. Jag kommer att läsa om du skriver så jag kommer att bidra till hushållskassan hos er!
Åh, längtar redan!!
Skulle nog råda dig till att börja från början men göra den biten ganska ”kort” i förhållande till de senare åren. 🙂 Sikta på ca 250-350 sidor skulle jag spontant säga, det känns ganska lagom. Och jag tror det kan vara jättebra att ta hjälp av kursare! 🙂
Ja, sen måste nog beröras iaf 🙂
Tack för input!
❤️
Så klart du ska skriva boken! Jag kommer att läsa den! Elsie Johansson från Uppsala/Storvreta, var ju över 50 när hon började skriva böcker.?
Ja men självklart ska du skriva din bok, din historia och dina erfarenheter.
En kortade inledning om hur allt började och sen mer fokus på hur allt kan ändras från ena dagen till den andra.
Om du skriver den om just dig eller som en historia om två andra ”påhittade” personer vet jag dock inte. Kanske kolla rent juridiskt vad som blir bäst så ingen risk finns att det blir onödigt bråk…. trist nog.
Kommer bli en säljsuccé!
Kram
Jag tycker det är en superbra idé att du skriver en bok om dina erfarenheter! Jag hade definitivt läst den
Hej !
Jag tycker att du ska skriva hur allt började med er.
Och sedan skriva ner allt som det kommer . Och som du orkar berätta.
Jag har själv funderat på att skriva ner min historia men inte orkat ännu . Tror att det kan vara bra för ”läkningen ”
You go girl
Kram Annica
Jo, nog måste du skriva om det. För mig är det mest intressanta delen om hur en människa som man har älskat o trott sig känna in i djupet, plötsligt visar sig vara en människa som man inte kan älska o inte kan respektera. Ja, jag har också sådana erfarenheter. Jag har upplevt att de i bekantskapskretsen som varit nära något liknande förstår. De som inte varit det ifrågasätter hur man kunnat älska den människan.
Kanske kan du hotta en vinkling i mina funderingar?
Hursomhelst lycka till!!
Ja, jag fattar hur du menar. Och just det är det svåraste i hela alltet. Den som var mig närmast, den enda som delar samma historia med barnen osv vart fasen tog den vägen? Folk fattar inte. Men alla blir upprörda. Så många som tagit kontakt ett tag efter att jag berättat och har så många frågor som de inte kan släppa…
som jag ju inte har svar på?
Bah!
Tack ?