AllmäntBarnbarnBarnen Wetterholm

Barnvakt och storkalas:)

Jag har fyra stycken höstbarn som fyller år inom lite drygt en månad. Jordan 2/9, Lovelia 17/9, Patricia 30/9 och Trixie 15/10.

Det har blivit så att vi har ett”storkalas” för höstbarnen, och ett för vårbarnen, tre som fyller i maj. Janelle är född i januari och Jamie i juli, så de brukar få egna:)

I år hade vi aldrig något för Jamie mer än vanliga familjen, som i och för sig är nästa alla, men han fick haka med på höstungarnas.

Barnen tycker det är lite extra kul med de här ”storkalasen” och jag tror att Jamie uppskattar att få vara med, så det kanske får bli så i fortsättningen.

I år har det varit väldigt fullt på helgerna, mer än vanligt på nåt vis.Men det såg ut som att alla kunde den här söndagen, så då bestämde vi den.

Bara för att sen inse att Trixie och Lovelias gymnastiktävling var på söndagen och inte lördag som jag trott, alltså varit stensäker på. Fan, fan, fan! Men det fick bli kalas ändå, fast utan två kalasbarn, det är ju helt stört. Jag hade planerat så bra, sitta på tävling lördag, och baka tårta söndag, suck.

Men tjejerna tyckte det var okey, och de fick ju sina presenter ändå:D

Janelle hade tidigare frågat om jag ville vara barnvakt till Jack, och det är väl självklart att jag vill. Inte bara jag, utan hela familjen såklart. Hon skriver en novell under november, nanowrimo, för de som vet, och nu skulle de samlas ett gäng och skriva tillsammans på ett café.

Lilla gosefisen fick vaccination på fredag och var sen rasslig och krasslig på lördagen så Janelle hade förvarnat om att ifall han inte var pigg så stannade hon hemma. Jag sa att det var helt i sin ordning om han kom, men att hon fick känna själv. Han sov som en stock hela natten till söndag och var pigg och go, så vid halv tio på morgonen så kom han. Allra käraste lilla bebisen:D

Ska du vara hos mormor nu?

Jajamen:)

Janelle var nervös, som det ska vara när man lämnar bort sitt barn, annars är ju något lite knas, mammahjärtat tror ju att ingen annan kan ta hand om ens barn. I alla fall gör mitt mammahjärta det. Hon berättade om hans mat och sovtider och det var inget konstigt med det, och sen vinkade vi iväg henne. Jack var pigg och glad. Jag hade inte klätt på mig än utan skrotade runt halva dagen i pyjamas och morgonrock:) Det får man göra när man har en bebis.

Det här är ju nu inte första gången jag har hand om en bebis, och jag tror inte att det skulle kunna uppstå någon situation som jag inte skulle kunna kontrollera, med risk för att låta allt annat än ödmjuk;) Men det var länge sen jag hade hand om en bebis som jag skulle mata med flaska, och då kan ju maten ta slut, det var mitt enda orosmoment:D

Och det hände inte. Jag vet också hur jobbigt det är att lämna iväg sin bebis, så jag skickade bilder till Janelle.

Går inte direkt någon nöd på Jack inte. Han låg intill mig i kökssoffan medan jag åt frukost och drack kaffe. Jamie satt intill och klappade honom på huvudet, han är så himla förtjust i Jack♥. Sen började lillen klaga lite, så han fick en ny blöja och mat. Innan maten blev varm, det tar ju minst ett år att värma bröstmjölk i vattenbad, så var han lite högljudd, men det blev bra så fort han fick sin flaska.

Åh det här är mysigt!!

Han käkade och rapade och somnade. Jag lämnade honom till Patricia och körde Lovelia och Trixie till tävlingen, och sen snabbt hem igen.

Då vaknade han och ville ha mera mat, så det blev återigen lite väntan, den här gången i mosters famn.

Han var trött och hungrig. Patricia matade och gosade med honom medan jag började med tårtorna. Jag har inte glömt hur man multitaskar, och tog sen en liten paus i konditoriet för att söva honom.

Ohhh yes, I still got it!

Lite gung i famnen och han tvärslocknade. Jag lade ner honom i vagnen, motvilligt för jag hade helst suttit med honom i famnen, det är ju så makalöst mysigt, men jag hade ju ett kalas att förbereda.

Jag har alltid lagt alla mina barn på sidan. Det har ju varit olika rön under mina år som mamma, först var det mage, sen absolut inte mage bara rygg, sen bara sida och där stannade jag:) Tyckte att det var en gyllene medelväg med alla fördelar från alla sidor. Sen stoppar man om med filt som bebisen ligger på, och viker den om madrassen så den är som en fast famn, och det sovs i en evighet.

Nä, det funkar inte alltid, men det funkade klockrent på Jack, som sov i flera timmar, över hela kalasandet.

Patricia fixade allt runt omkring och jag gjorde tårtor.

Inte mina vackraste skapelser men de var goda.Jag hade köpt färdigbakade formar som jag fyllde med grädde, vaniljkräm och bär, och jisses vad gott det var! Tyckte jag, och delar av gästerna medan några av ungarna plockade bort bären, eller själva bottnarna.

Mormor och morfar, farfar och hans fru, syrran, Janelle och Simon, och Marcus och Corrinda dök upp strax efter varandra, Patricas Simon var redan här, och så kunde kalaset börja.

Presenter, och kolla Björnbuse-inslagspappret!

Jordan och Jamie, även kallade Bill och  Bull:D

Eller Trams och Fjant ♥Jamie kan inte sitta still och vara normal, han gör massa miner eller fladdrar till medan Jordan ler och tittar fint in i kameran.

Mina fina killar!

Ja, jag sa ju det…. kan inte sitta still:)Vi fikade och snackade och Jack bara sov.

Helen var på tävlingen med en av sina kids, och skickade mig bilder på mina tjejer, och när hon skickade : Guld!!! och en stund senare ”Silver i hopp!” så hade jag ju så gärna velat vara där. Det är inget kul att inte kunna klona sig. Logistik är knöligt ibland.

Till sist väckte Jacks föräldrar honom, och det innebar att farfar och Enny fick sig en ordentlig kik på honom innan de skulle åka, och även mina föräldrar. De har ju träffat honom såklart, men det är inte så ofta, för farfar var det första gången. Jag får alltid nån kommentar om att det är så fint att jag ”låter dem komma”. Men alltså, jag ser verkligen ingen anledning att stänga dörren för människor som funnits i mitt liv i massor av år, och som är mina barns släktingar, bara för att deras pappa beter sig på ett ….mjaaa, mindre bra vis. Jag tycker det är självklart att bjuda in farfar och Enny, och jag är glad att de vill komma. Släkten krympte, men de stannade kvar och valde att fortsätta vara en del av barnens liv:)

Folk droppade av, vi röjde lite och hämtade sen hem två lyckliga tjejer. Ingen av dem är säkra på att de ska fortsätta med gymnastik så guld och silver är ju i så fall en finfin avslutning, som jag för alltid kommer ångra att jag inte gick på. Sånt är livet. Hm..

.

Jag plockade fram ett gammalt babygym till Jack, det är faktiskt Janelles första, sen fick hon ett annat med. Han tyckte det sög att ligga där, han ville hellre vara i famnen, men det tog ungefär en millisekund efter att vi lyfte upp Jack innan Doris lade sig där.

Där låg hon sen ihoprullad tills vi plockade undan det när gästerna kom:)

Hon är så rolig, normalt skäller hon så taket lyfter och springer som Pluto ni vet, när han har bråttom så springer han liksom på stället i kurvorna;) Varje gång jag kommer hem så är det som att jag varit borta en evighet, och det ska skällas och hälsas. När Jack nu sov och jag kom tillbaka efter att ha kört tjejerna, så var hon tyst som en mus. Samma sak när hon satt intill honom och nån annan gick i dörren, hon brukar rusa dit och kolla men nu klev hon så försiktigt ner och gick fint. Doris gillar Jack helt klart:)

.

Kalaset blev lyckat, och barnvaktandet var bara mysigt. Nu är jag sur eftersom jag missar nästa gång! Janelle och Simon firar årsdag den 7/12, och ska gå ut och äta. Jag är i Växjö på föreläsningar den dagen, åker 4.54 hemifrån, eller tåget går då, jag lämnar huset 4.15…och kommer hem 22.00.

Barnvaktandet går till Patricia och Corrinda:) Jag vet att de ser fram emot det, och jag vet att de klarar av det suveränt, det är två tjejer med mycket stor erfarenhet av småsyskon, och det kommer inte vara några problem, mer än att jag är avis:)

Jag tycker det är så härligt att se att syskonen kan, och vill hjälpa och ställa upp för varandra ♥

Och vem vill inte gosa bebis liksom?

Nu ska jag krypa i säng, det blev sent idag. Jag hade deadline på en uppgift vid midnatt, och sen råkade jag visst fastna på internätet:)

Vi hörs snart igen, natti natti!

 

Kommentarer

  1. samps

    tycker det är lite häftigt med även ”gammel”-släktingar, som här då gammelfarfar och frun (dina föräldrar är ju även dom inräknade såklart) 🙂 att man får uppleva det och få sitt allra första barnbarnsbarn måste ju vara lite fränt 🙂

×

Carola Wetterholm – Familjen Annorlunda

Carola Wetterholm, niobarnsmamma från Uppsala, som medverkat i Familjen Annorlunda. Numera ensam med alla barnen på heltid. Vi är en stor familj, men den funkar precis som alla andras, kanske lite mer av allt bara . Tvätt och mat...och ytterkläder i den trånga hallen... Ett är säkert och det är att det blir aldrig tråkigt med nio barn i familjen! Maila mig? Gärna :) Här : carolawetterholm@gmail.com

Samarbetspartner:
Cure Media - Influencer Marketing