(men jag avskyr ordet ”fredagsmys” Det kan vara det töntigaste ever! Jag värjer mig emot det, försöker kalla det för tacokväll, eller chipskväll, eller kanske fredagskväll, men fredagsmys är ju allmänt vedertaget. Hur är det möjligt? Ett så fjolligt ord liksom. Så, nu vet ni det:)  )

.

Fredagen är snart lördag, men inte riktigt ännu.

Det har varit en lång dag, men inte på ett dåligt vis:) Jag käkade frukost/lunch-ish, brunch heter det ju! ute, och det var skönt i solen. Vår uteplats har lä på tre sidor, och det blir gärna som en gryta:) Superhärligt.

Strax efter tolv packade jag in Lovelias packning i bilen, och så åkte jag och hämtade henne på skolan. Körde henne sen de kanske fyrahundra meterna till affären:) Hon ska på basketcup, i Eskilstuna hela helgen. Hon var så taggad:)

Jag tror jag måste skaffa en större resväska, en såndär som ser lite ut som en reskoffert. Ni som vet, ni vet:) Vart hittar man sådana billigast möjligt? Idag hade hon en vanlig size på resväska, plus en Ikea kasse med täcke, luftmadrass och kudde. Det går ju det med såklart, men det är alltid enklare att bara ha ett kolli att släpa på. Dessutom tänker jag framåt här, jag kanske behöver den jag med;)

Jag stannade tills de började hoppa ombord på bussen, då åkte jag hemåt igen. Det känns fullkomligt tryggt att låta henne åka, de har fina vuxna med, men det är ändå alltid lite oro. Jag vet att hon klarar sig utmärkt och har superkul, så den är inte så stor:)

Hon messade sent, deras första match var klockan 21, och den vann de:) Mot ett suveränt bra lag, ett av de bästa tydligen. Det är ju en bra start:) Nästa match kl 7.30 i morgon…early!

.

Jag åkte och tränade lite, med instruktör. Det är lätt veckans bästa pass, och det enda där jag är så totalt slut att jag inte ens orkar åka därifrån.Tur att man inte är ensam om det, utan det är flera som står och snackar och pustar en lång stund. Jag fick frågan om man måste vara vältränad för att gå på det. Och svaret är väl egentligen nej, för man kan som alltid anpassa efter sin egen förmåga. MEN, man ska nog faktiskt vara hyfsat tränad. Det är ju inget roligt att vara toksämst:)

Det är överjävligt jobbigt, och vill man inte träna riktigt hårt så finns det andra pass som är bättre lämpade. Man bör ha ordentlig koll på teknik och orka hålla ett relativt högt tempo, annars hinner man inte med. Jag funkar så att jag alltid tävlar mot andra, oavsett om de vet om det eller ej:) Man jämför sig med nån som känns ungefär som man själv och så blir jag svinsur om den personen är bättre/starkare/snabbare. Det peppar mig som fasen att försöka slå den då:) Vissa gånger vill jag inte alls tävla och då går ett slags kortsynthet igång, jag ser inte längre än mig själv. Många saker som förut var omöjliga, har jag lärt mig bemästra bara för att jag velat vara lika bra som nån annan. Armhävningar på tå exempelvis. Jag kan inte göra så många, men kniper det så klarar jag nog av nästan tio:)

Haha, jag är så icke-PK, man får ju inte jämföra sig med andra, man ska bara jämföra med sig själv. Äh skitsnack. Klart man måste försöka slå andra:) Personbästa kommer ju liksom inte av att man är nöjd med det man klarar av. Man måste sikta högre. Och för mig är ett bra sätt att jaga någon annans prestation.

Nu menar jag inte att man alltid ska öka vikterna, man kan precis lika gärna orka en repetition till, eller lite snabbare, eller med bättre teknik. Men att alltid försöka göra lite bättre än förra gången:)

Så, nog om det.

.

Jag var helt slut, och speciellt i armarna, nu när jag skriver så känns det rejält…Blir spännande att bära Jack i morgon. Janelle kommer med honom strax efter åtta, Simon skrämde mig och sa sju…men lite till fick jag sova i alla fall. Jag bad Janelle messa mig när hon åker, så vaknar jag då:)

Jag skulle handla, som alltid, och hade plötsligt ingen kundvagnspollett.!

Jag har alltid ett helt gäng som ligger i bilen, men nu har jag haft ett antal olika jackor och stoppat dem i fickorna, så nu hade jag bara en gammal, som inte passar.

För, det här med att vi var tvungna att byta ut mynten…Var det verkligen jättenödvändigt? På riktigt. Sedlar kan jag fatta, men mynt? Och de blev dessutom likadana så jag har absolut ingen aning om vad det är för valör på dem. Jag har även förstått att synskadade har svårt att känna skillnad på dem, det är ju uselt. Med nya mynt blev det fel storlek för vagnars myntfack, bland annat då.

Men allvarligt, har vi inte viktigare saker att lägga statens pengar på än att byta ut mynt som liksom funkar, och i dessa tider dessutom, när allt strävar mot kontantfritt?

För övrigt…vad händer den dagen som alla datorer slås ut.. då är vi rätt rökta.

Jaja, skitsamma. Men jag hade inga polletter, och skulle handla alldeles för mycket för en dragvagn. Efter att ha suttit  och försökt klura ut hur jag skulle göra då, så insåg jag att man rimligen borde kunna få nån slags pollett i kundtjänst. Jag sa ju att jag var het slut.:) Men jag hittade en tvåkrona, och testade den först. Jamen den passade ju, problem solved:) Fast jag ska lägga ut alla i bilen igen, ska bara leta reda på dem..

.

Handlade och det blev svindyrt. Det blir det ibland när man köper extra mycket ost, köttfärs och tacokrydda:) och toapapper. Herre gud vad vi gör av med toapapper ! Det märks en enorm skillnad på skoldagar och lediga dagar också.

Så hem, duscha och sen var det middag. Eller jag stod i duschen en halvtimme tror jag, det är så skönt med långa kokheta vattenstrålar när man är slut i musklerna. Och annars med:) Jag älskar att duscha.

Vi har varit på långpromenad med Doris, och nu ska jag skriva lite. Wish me luck, för jag har fortfarande inte kommit på nån bra intrig till en pusseldeckare för barn. Har ni nån? Dela gärna med er!

Ni kan få läsa den sen:) (wow vilken morot liksom…;)  )

Vi hörs i morgon igen, tills dess – sov så gott!

Natti natti

Idag var en bättre dag:)

Alla dagar som Jack är här hör till dem?

Fast innan han kom så hann jag skriva en del. Jag hann även med en promenad med Doris.

Sellman hakade på:)

Han skuttade glatt med hela vägen, men jag valde den korta rundan så han inte skulle tappa bort sig:) Han är så rolig, han kommer när man kallar på honom, det är mer än vad hunden gör liksom;)

Jag tror att han slängde sig upp i tjugofem träd, ett jätteskutt rakt upp, sitta fast på stammen en stund för att sen kasta sig ner igen. Superkul. Och väldigt charmigt att ha kattsällskap så där❤️.

När vi kom hem så ägnade jag en stund åt att surra fast ett litet stödhjul på min grind. Grindarna är så tunga och fästet i grundstolpen har gått sönder en gång, jag tänkte att man kunde försöka undvika en gång två liksom:)

Sen kom han.

Jackisen?.

Janelle och Simon ville se på Endgame, Avengers, och jag älskar ju att få låna lillkillen, så winwin 🙂

Jag ska få hänga med honom hela lördagen också, eftersom Janelle ska på kurs och Simon jobbar.

Idag sa han inte ett ljud när mamma och pappa gick, fast han var så trött. Vi stoppade ner honom i vagnen och gick för att möta ungarna på skolan.

Han somnade icke.

Till sist så stängde han igen korpgluggarna i en kvart och sen var det nog med det:)

Resten av tiden roades han av oss alla. Han satt en lång stund i vagnen först, Patricia vek tvätt och Trixie spelade apa. Sen fick Jack käka lunch utomhus också, det gäller att passa på när solen skiner:)

Han är så enkel att ha att göra med den här godingen.

??

Han sitter stadigt som en fura nu, och kan greja på länge med saker. Både sånt han får och inte får pyssla med;)

En kartong och ett lock och ett decilitermått, inte så svårt att roa honom.

Och om inget annat funkar så kan man alltid titta på Babblarna en stund, så blir allt bra igen.

Han är ljuvlig!!

Simon kom och hämtade honom sen, Janelle var på HLr kurs.

På lördag kommer gossebarnet svintidigt, typ halv åtta eller så, men det får man ju leva med:)

Jag lagade middag, Lovelia hittade tortellini på affären häromdagen så det kokade jag, och gjorde en ostsås på prästost som jag köpte för ett tag sen. Ingen gillar den, men jag kunde inte motstå när prästen själv stod och demade den;)

Det blev tydligen oerhört gott, så det får jag göra om.

Till mig, Patricia och Corrinda gjorde jag lax. Igen:)

Fast den här gången bredde jag på crèmefraiche och strösslade dill över, och sen rev jag den här goda, goda pestoosten som Corrinda köpt, över.

Samma ost skar jag i bitar och så toppade vi med den också.

Med pauluns supermix till och lite paprika och spenat, och jaaaa det var svinigt gott!

Jag har varit less på lax ett tag, tyckte att alla smakade så mycket … haha, fisk?. Men på ett dåligt sätt. Nu har jag bytt märke, fråga inte vad det heter bara, jag känner bara igen förpackningen.

Så nu kommer det bli ordning på laxtorpet igen, det är ju både gott och nyttigt, och kan dessutom ätas både kall och varm. Suveränt.

Nu måste jag skriva lite till, det går framåt, men jag kan inte säga att det flyter på direkt.

Vi hörs snart igen!!

Innehåller annonslänk för Matsmart

.

Oh det går snabbt, för snabbt.

Jag funkar så dåligt på ett vis när det gäller pluggandet…jag kommer inte igång förrän det är stressigt att hinna med! Vad är det för korkad egenskap? Vi har egentligen ganska lång tid på oss, men jag kan öppna datorn, läsa igenom vad vi ska göra, och sen fastnar jag där. Sitter och glor för att sen göra nåt annat. Det är som att jag behöver pressen av en deadline för att kunna prestera. Sjukt dumt.

Nu till exempel. Planen för dagen var att kliva upp, och skriva.

Jag öppnade datorn nu, 11.06. Jag har skjutsat pappa, ätit sen frukost, druckit kaffe, pratat med Patricia, grejat på lite med allt och inget. Och nu sitter jag och skriver, men ”fel”saker:)

Men sen ska jag beta av:)

Vädret gör mig trött och frusen, jag vet inte riktigt vad det är, men tröttheten är enorm. Jag kan sova gott hela natten, men ändå vara så slut framåt lunch att en tupplur är det enda raka. Och eftersom jag vet hur jäkla härligt det är att krypa ihop på soffan och dra filten över huvudet, ha Doris som gosar in sig och ligger och snusar…så är det oemotståndligt 🙂

Jag tänker att det är pollen:D Jag är ju inte allergisk mot något vad jag vet, mer än dumhet och falskhet och sånt där, men har fattat att när kroppen då gör sitt jobb och motar pollen, så tar det så mycket energi att man blir vansinnigt trött. Det låter vettigt. Jag kör på det, och hjälper min kropp genom en siesta:)

Men jag vill gärna ha tillbaka energin.

Jag har slarvat en del med maten på sista tiden, och det märks såklart även det i energinivå. Min kost har mestadels bestått av kvarg:) Jag älskar det ju, och när det var sådär varmt så är det ju extra gott. Jag äter helst naturell kvarg, som jag sen blandar i färska eller frysta bär i, eller bara en god müsli.

Eller kakao, eller nåt gott proteinpulver, eller tja… man kan variera i oändlighet. Får jag bara äta ett livsmedel( med tillbehör;) ) resten av livet så blir det kvarg:)

Men nu hittade jag en kul produkt på Matsmart, som jag har beställt flera burkar av, nämligen proteinpannkaka🙂

För många år sen var jag i USA, och åt då amerikanska pannkakor för första gången, och blev såklart fast. Vi köpte med oss en kartong med pannkaksmix hem, och även om jag nu inte alls är ett fan av färdiga saker, pga alla tillsatser och skit, så erkänner jag villigt att det går liksom inte att göra riktigt de goda pannkakorna om man inte har mix. Jag har ett svinbra recept, och det blir superdupergott, men det är ändå inte riktigt rätt. Så nu när jag såg det här så var jag ju tvungen att testa.

Och japp! Det är nästintill lika:) ♥ Äntligen.

Just att det är proteinpannkaka skiter jag i, även om det i sig innebär att det är betydligt mindre kalorier, och inte så tomma kalorier, som i vanliga. Det är smaken och framför allt konsistensen jag är ute efter. Man blandar bara pulvret med mjölk, och vispar ihop, låter det svälla nån minut, och sen gräddar man. Jag fick för mig att jag skulle ha plättar, och det funkade finfint.

Så toppar man med kvarg, såklart, och färska hallon.

Jag ska heller inte sticka under stol med att ibland är det jäklans najs att vara så här lat:) Inte för att det är jobbigt att vispa ihop mjöl ägg och mjölk direkt, men ni fattar.

Ungarna kom hem precis när de var klara och det tog sopslut på två sekunder.

Så detta blev en superhit:)

.

Även gårdagens middag var en fullträff. Corrinda kom hem senare och satt ensam i köket och åt, men ropade flera gånger in till mig i vardagsrummet ” Alltså mamma, det här var SÅ gott!!”

Vad det var?

Helt vanlig laxfile som jag hällde på cremefraiche som jag blandat med dill över. In i ugnen.

Till det gjorde jag ärthummus, och hade nån färdig ris/gryn/frö blandning, tror det kan vara Pauluns, Med pumpafrön och nåt råris bland annat. Kokas som ris men är så himla mycket godare, och nyttigare:)

Ja, det var det. Och det var close to heaven helt klart, så det kan ni testa:D

Ibland får man den cred man förtjänar för sin eviga oavlönade kocktjänst, där det mestadels är klagomål från något håll;)

.

Jamen, nu kanske jag ska sätta lite fart då, klockan ramlar på, och jag kommer närmare och närmare deadline. Det är många sidor som ska skrivas:)

Vi hörs nästa gång jag tappar fokus:D

Innehåller annonslänk för Lavendla

Okey, jag fick en samarbetsförfrågan som jag först tänkte tacka nej till. Den kändes alldeles för svår, och jobbig att tänka på. Men jag kunde inte släppa det, för även om det är jobbigt för mig att tänka på idag, så är det inget mot vad det kommer vara för mina anhöriga en dag, förhoppningsvis om sisådär 75 år, för jag ska ju leva tills jag är 125:) Minst.

Det handlar om den dagen man trillar av pinn. Döden.

Har ni planerat nåt för det? Inte jag heller:D Jag har sträckt mig så långt som att jag är organdonator, och det har jag talat om för alla. Kanske kommer någon ihåg det om det behövs. Det bestämde jag mig för redan som tonåring, och jag ser ingen anledning att ändra på det. Ta vad som behövs om det är nåt att ha liksom.

Men, jag vet ju att det underlättar något så oerhört för anhöriga om de VET, och slipper gissa sig till hur man skulle vilja ha sin begravning. Dessutom, vem säger att alla kommer ihåg samma saker? Ska de förutom att sörja och vara ledsna behöva tjafsa om sånt? Nä. Det finns ingen anledning att utsätta dem för det.

Lavendla är en begravningsbyrå, och de frågade mig vilken sång jag ville skulle spelas på min begravning. I mitt huvud gick genast en specifik låt igång, och jag tror att ni vet med vilka:)?

I´ll sleep when I´m dead.

Until I’m six feet under
Baby I don’t need a bed
Gonna live while I’m alive
I’ll sleep when I’m dead
Until they roll me over
And lay my bones to rest
Gonna live while I’m alive
I’ll sleep when I’m dead

..

Sleep when I’m dead, sleep when I’m dead

Gonna live while I’m alive
I’ll sleep when I’m dead
Seven days of Saturday
Is all that I need
Got no use for Sunday
Because I don’t rest in peace
I was born to live
You know I wasn’t born to die
But if they party down in heaven
I’ll be sure to be on time 

..Jaja, det är kortversionen, men ni fattar:) Det är såklart Bon Jovi och såklart är det ingen som någonsin skulle kunna gissa sig till den. Det är drag i den, så då kan man avsluta begravningen med den så kan alla få en uppåtpuff och bli lite glatt överraskade. Har nu Bon Jovi följt mig genom hela livet så ska de ju givetvis även följa mig till den sista vilan:)

 

Det är faktiskt här Lavendla Arkivet kommer in i bilden. Det är precis som det låter ett arkiv, digitalt och kostnadsfritt. Där kan man skriva saker man vill förmedla efter sin död, och så anger man vem eller vilka man vill ha som kontaktperson. Den dagen man dör så skickas ett meddelande till dessa, som då får reda på vad man skrivit i sitt arkiv. Det kan vara önskemål kring begravningen, var och hur och kanske vilken musik man önskar. Men man kan även ladda upp viktiga dokument, lösenord till bankfack exempelvis. Man får göra som man vill. Men poängen är att INGEN kommer ha tillgång till det så länge man själv lever. Man använder Bank-Id för att det ska vara tryggt och säkert.

.

Jag vet. Det här är jobbiga saker. Jag kör med skygglappar så fort det börjar snackas om döden, för det skrämmer mig. Eller nej, inte skrämmer, det är fel ord. Jag vill bara inte:)

Men som med så mycket annat är det läskigare att blunda än att se saker i vitögat. Att planera sånt här underlättar för anhöriga, och det är något som känns väldigt klokt. När det är så här enkelt dessutom, och säkert och tryggt.

Jag kände att det är något vi alla kanske borde tänka lite på innan det så att säga är för sent.

.

Och sen kör vi som Bon Jovi säger : ”Gonna live when I´m alive” och lever vårt liv till fullo:)

.

Läs gärna mer om Lavendla Begravningsbyrå i Uppsala Om du inte bor i min stad, så finns de såklart i hela Sverige:)

Kan vi prata lite om det här med att mina armar är som pinnar, och att ryggen ser rätt klen ut den med ?

Året är 2001, tvillingtrollen är lite drygt ett år gamla ❤️

De var så jäkla söta:)

Och jag var så smal. Tanig. Inte snyggt. De här skitungarna ammade tills de var 2,5 år gamla så att säga att de liksom sög musten ur en, det är ganska sant;)

Här väger jag ändå ett antal kilo mer än vad jag gjorde några år tidigare, när min kräkfobi var som allra värst. Strax efter att Patricia föddes, 1995, så slog den till med full jävla kraft.

Jag har väl alltid varit mer än normalt rädd för att kräkas, men då blev det sjukt. Jag vet exakt när det började. Exet hade jobbat kväll, Patricia var runt två månader och jag hade haft lite för mycket inbokat sen långt innan hon föddes. Det var inga stora grejor, men jag kände inte riktigt efter om jag ville eller orkade. När hon var fem dagar gammal åkte vi till en superstor marknad och traskade runt där i timmar. Jag drog barnvagnen med två ungar i, Janelle var 21 månader, och vagnen i sig var tung. Jag var ju helt slut i kroppen efter en förlossning, och till sist var jag så matt att jag trodde jag skulle svimma. Sådär fortsatte det, så med facit i handen så var det nog nån slags ”Men ge dig för helvete nu” reaktion från kroppen:)

Han kom hem en kväll och var sjuk. Hade fått kliva av bussen för att kräkas. Jag fick panik. Vafan? Han var min trygghet, den som skulle ta hand om mig och barnen, han kunde ju inte bli sjuk?? Vilket svek;)

Jag sov på ett täcke ( ja det var hårt!)i Janelles rum den natten, med Patricia intill. Där och då började drygt tio års jäkla skit.

Jag var som mest rädd under vinterhalvåret, när folk är som mest sjuka. Jag kollade alltid om de varit sjuka innan vi åkte hem till nån, och hade de det så undvek jag dem som pesten i några veckor. Jag minns en gång när vi skulle på middag hos farfar. När vi kom fram så mötte han oss på trappan och sa att barnens kusin plötsligt blivit lite krasslig. Han hade kräkts precis.

Jag vet att alla tyckte jag var störtlöjlig när jag packade in ungarna i bilen igen och vägrade gå in. Det var runt 40-45 min. resväg enkel väg så jag fattar. Det var en god middag som väntade men jag chansade inte.

Jag hade inte kunnat stanna ens om jag velat, för paniken var total. Jag mådde uselt i flera dagar efteråt, helt övertygad om att ungarna skulle bli sjuka.

Ingen fattade hur djävulskt dåligt jag mådde av det här. Jag sökte hjälp, och läkaren ryckte på axlarna och rekommenderade promenader och lite stretchövningar. Efter det söker man sig inte direkt till vården igen.

Fy fan, jag önskar inte ens min värsta ovän det samma.

När jag vägde som allra minst så var jag precis under 50-strecket och touchade. Jag är 169cm lång och ska definitivt inte väga 49kilo.

Jag åt inte annat än sånt jag var helt säker på att man inte kunde bli sjuk av. Det var ingen ätstörning i form av att jag ville gå ner, utan jag var bara så in i helvete rädd för att bli sjuk. Än idag undviker jag massor av saker, men mest för att det blivit en vana, inte för att jag är rädd. Däremot äter jag helst inte bufféer och liknande, men det är för att folk bevisligen är svin och inte kan låta bli att nysa rakt ut eller i handen kanske. Samma hand de sen tar i sleven med. Inte tvättar alla händerna efter toalettbesök heller..

Det är äckligt.

Så, hur tog jag mig ur det här?

Jag vet inte, men det klingade av. Största framsteget var när jag googlade reda på att jag definitivt inte var ensam. Tvärtom så är kräkfobi en av de största fobierna. Om jag minns rätt? Jag trodde länge att jag var den enda, och skämdes så in i helvete.

Det andra var att jag insåg att min blodgrupp var immun mot vinterkräksjukan:) Jag tänker inte säga vad jag har, för jag vill inte bli motbevisad:)

En ytterligare jättestor del var att jag verkligen ville ha fler barn. Med barn är risken större att drabbas av magsjuka, de är ju som små magneter. Men jag ville det så mycket att jag vågade ta risken.

Och de har varit sjuka. Och jag har fått deala med det. Man måste ju. Och där nånstans så försvann det. Det är inte helt borta och jag är nog mer stressad än vad som är helt normalt om nån blir sjuk, men det är helt och hållet hanterbart. Jag skulle tro att jag idag är som en helt vanlig person;) Ingen jublar ju direkt åt den sjukan.

Och jag väger inte direkt 49 kilo heller, utan kanske femton kilo mer:)

Det är betydligt mer hälsosamt.

Jag är ju inte ett under av vältränad, men hyfsat, och jag har muskler. Inga brutala, men de märks, hela kroppen är stabil:)

Jag mår ungefär tusen gånger bättre, eller faktiskt miljoner gånger bättre till och med.

Jag har gått upp och ner, graviditeterna gav 25 kilo plus varje gång, och de första tre gångerna försvann det direkt, men sen..

Nej knappast, jag har jobbat för det:)

Kroppen är ju väldigt anpassningsbar och oerhört generös. Man kan misshandla den rejält under lång tid, men så ger man den lite kärlek, vettig kost och motion så får man genast ett gensvar. Det är stort:)

Jag har haft ont i ryggen i många år, men sånt slutade jag med när jag började styrketräna. Samma med knäna. Jätteproblem med det ena, jag kunde inte böja det ordentligt. Sitta på huk var det inte tal om. Idag kan jag sätta mig på huk för att vila:)

Och ja, läkaren som rekommenderade fysisk aktivitet den där gången, han var ju inte helt ute och cyklade. Det är lösningen på det mesta ju, men han hade gott kunnat förklara det. Adrenalin, endorfin, stresshormoner och allt vad det nu är som hamnar i balans av att man rör på sig.

Så, det som började med att jag ville visa er bilderna på tvillingarna, slutade i nåt helt annat:) De är avfotade, usel kvalite, men jag skulle egentligen bara visa ungarna:)

Jag skickade den här till Corrinda, och hon svarade att hon bara ville krama om sitt lilla jag. Ja, hon ser ynklig ut, men bilden efter var hon glad:)

Det var den här bilden jag letade efter :

Smulan och Zlatan när de kom till oss ?

Pyttesmå!! De var två månader:)

Nu ska jag hoppa i säng!!

Vi hörs snart?

Vaknade med ett ryck i morse klockan halv sex och kunde inte komma på vilken dag det var. Var det helg, eller veckodag? Ska ungarna upp eller inte? Det tog en stund innan hjärnan lyckats klura ut att det var måndag. Förra veckan var ju lite knepig, med två lediga dagar tisdag och onsdag och sen Växjö hela fredagen, så jag har full förståelse för min earlybirdy förvirring:)

Igår körde jag Jamie till kalaset på Superpark, ytterligare ett lekland/äventyrsland/aktivitetscenter i mängden som ploppar upp som svampar ur jorden. Jag har inte varit där, men det såg kul ut. Eftersom ungarna frekvent besöker sådana ställen med sin andra förälder så undviker jag det. Det är alldeles för dyrt för att jag ska tycka att det är värt det. Plus att det ofta tillkommer lite extra kostnader, som skåp, eller spela nåt spel eller åka radiobilar. Och så ska det ätas och maten är ju alltid … tja, hur ska man säga det fint? Inte tillagad med kärlek direkt:D

Haha;)

Jag åkte därifrån till Lidl, som hade lite roliga studentattiraljer. Jag har ju Corrinda som går ut skolan nu:)

När jag insåg att det här med att ha tvillingar skulle ställa till det som fan den dagen de tog studenten så deppade jag en stund. Hur klonar man sig för att vara på två olika ställen samtidigt? Då levde jag i en parrelation med deras farsa, men det var ändå ett uselt alternativ att vi två skulle vara på varsin unges utspring. Jag ville vara på bådas! Idag är ju inte det direkt på tapeten, att han ens skulle medverka. Men Robban löste det hela på ett mindre bra sätt, men tillika så är problemet löst. Han latade sig igenom första året och fick alltså gå om. Kanske, men inte helt säkert, för han är djävulskt skoltrött och går dessutom på en …nja..inte så bra skola. Jag rekommenderar den inte om man säger så. Det är ungefär noll stöd från lärare till de elever som inte riktigt hänger med. Jag vet att gymnasiet är frivilligt, men lite puff och stöd borde rimligen inte vara farligt att ge eleverna.

Det är samma skola som Patricia gick, och det var samma sak då. Hon var inte lat men det var sjutusen olika lärarbyten och uppgifter som tappades bort av lärare, vilket resulterade i att hon fick göra om. Inte jättekul och jäkligt oproffsigt. Nä, det är ingen bra skola. Men när man slöat sig igenom skolan som Robban, och betygen inte räcker längre, så får man liksom bara leva med det.

Att ha tvillingar har för mig egentligen aldrig varit besvärligt. Lite krångligare, och tyngre att bära;) men nemos problemos för övrigt. Det är bara sådana här saker som känts jobbiga, att inte kunna klona sig vid speciella tillfällen:)

Men det problemet finns inte längre, och i år tar Corrinda studenten:)

Efter min shopping på Lidl så mötte jag upp syrran för en promenad, och vi gick hela vägen till Ikea, som ligger tvärsöver parkeringen;) Hon skulle ha glödlampor, och det är ju ett mission impossible nu för tiden, men till sist valde hon några. Som mest troligt kommer lysa för starkt eller inte alls. Det är ju så lampor nu för tiden funkar. Fult ljus dessutom. Oavsett halogen, led, eller vad fasen det nu finns. Allt är ”fel” när det man egentligen vill ha och eftersträvar är en helt vanlig gammal matt glödlampa på 15,25,40 eller 60W;)

Vi traskade sen några varv på parkeringen, roligare än så blev det liksom inte, men det är inte så noga. Jag hämtade hem Jamie och kom hem till ett hus som luktade gott. Patricia hade dragit igång städpatrullen. Under lite hot misstänker jag, men det behövs. Jag roade mig med att rensa avlopp, det känns som jag inte gör annat just nu. Handfatet i badrummet uppe har varit på g ett tag, och där skulle jag kapa av avloppsslangen enligt direktiv från killen som spolade loss stoppet för ett tag sen. Ja, det gick ju sådär, för det droppade lite vad jag än gjorde. Morr.

Till sist hämtade jag gängtejpen och snurrade några varv och tjo:) Just då läckte det inte i alla fall:)

Ungarna sa att det var stopp i handfatet nere, och där är jag aldrig, men gick ner och fixade. Efter att ha dragit loss en halv bäver så rann det vatten igen, men nu undrar jag om jag råkade spola ner en packning…. jag är inte så säker på att det satt en där, men eftersom det läcker så borde det ha funnits en. Jag ska skruva isär och åka till Bauhaus och fråga. Men tills dess satte jag en hink under:)

Det var en annorlunda grej, som jag inte sett förr, med nån slags plastgummifilter, men det var ju liksom täckt av hår och skit så det drog jag sönder. Fan vad trött man blir när det inte blir bra.

Sen var jag less. Tre avlopp på ungefär lika många dagar får vara nog. Under badkaret verkar det bra, men fan vet liksom. Ta i trä.

När killen var här och spolade så snackade vi om att inte heller han rengjorde sina avlopp förrän det blev stopp-ish, men som han sa, då hade ju han de rätta grejorna. Och ja, det skulle ju underlätta med en redig spolanordning. Jag har en högtryckstvätt, men kan inte koppla den till vattnet:)

Vattenkranen som finns till det, läcker som ett såll om den utsätts för det trycket, jag har provat, men det är lika bra att ge sig. Den är dessutom inmurad, så det går inte att byta den utan att knacka ner en bit av väggen. Det här med gamla hus och standard sen 60-talet är inte sådär himla charmigt 😉

Ni kommer ihåg att barnens cyklar behövde fixas och att den andra föräldern som är beskaffad med en lastbil skulle åtgärda? Jag är inte helt säker på vad jag tycker om utgången av det bara..

Han hämtade dem, lämnade in dem och sen messade han en unge och sa att de var klara för att hämtas dagen efter kl. 16. Han skulle svischa barnet ifråga så de kunde betala.

Jamen det var ju bra. Bara det att cykelverkstan ligger 7,5km härifrån, inne i stan. Jag får inte in cyklarna i bilen, det var liksom anledningen att han skulle fixa. När ungarna sa att mamma kan inte hämta, så tyckte han att ”nån” kanske kunde köra dit dem och de kan cykla hem.

Han kunde nämligen inte alls.

Så, han menar på fullaste allvar att jag ska låta Jamie, Jordan, Lovelia och Trixie, cykla först genom stan, som är ett helvete att ta sig igenom, och sen 7,5 kilometer. När de inte ens har trafikvett nog att gå på en trottoar. Alltså nej, det går ju såklart inte. Ingen vettig människa tänker ens tanken.

Så, cyklarna står kvar där. Jag hade uppskattat en slags kommunikation, och inte ett ta för givet att jag ska lösa det. Sånt här är SÅ. JÄVLA. TRÖTTSAMT. Jag försöker att inte bli irriterad, för den enda som mår dåligt av det är ju jag, men det är svårt. Det är guld värt att få klaga hos er, så jag kan skölja ur det ur systemet lite:)

Nä, han får lov att hämta dem. Det får väl ta tid då. Vintern är ju ändå tillbaka;)

Och apropå det. Idag ska jag tvätta min vinterjacka. Jag hatar att frysa, men det är maj. Jag får överleva helt enkelt:)

Nu ska jag plugga lite, tror jag ska läsa klart den där diktboken…bah, och sen skriva en egen dikt. Med tanken att den ska framföras på en scen. Jojo, det är tur att den kursen inte har några fysiska träffar så det kommer aldrig att ske i verkligheten. Jag suger på dikter. Jag kan absolut få ihop det så det rimmar och läser jag på så får jag även ihop allusioner och allt vad sjutton det nu är. Men det är uselt:D Man kan inte vara bra på allt, och som läraren sa när jag beklagade mina tillkortakommanden inom poesi: Man har olika lätt/svårt för de olika genrerna. Poesi är inte min genre, jag är mer för action så läsaren tappar andan när de läser:D Det är min grej.

Vi hörs snart igen, ha en fortsatt bra måndag nu:)

För nån dag sen messade en kompis.

”Hej! Det närmar sig, visst har du biljetterna!?”

Öh va nä? Eller hm? Vem fan har biljetterna till Bon Jovi:)

Vi är sju stycken som ska gå och vi har elva biljetter?

Det för att vi inte fick tag i Golden cirkel biljetter till alla på förköpet via Tele2. Så, jag har alltså fyra vanliga ståplats biljetter över.

Så, vill någon/några av er ha dem?

Konserten är 5/6 på Tele2 arena i Stockholm och det kommer såklart att bli en grym kväll:)

De är Bon Jovi, och det är lika med garanti för en suverän konsert.?????

Biljetterna kostar i normala fall 660kr plus den där fula serviceavgifter på varje a’ 60kr, så totalt 720kr styck, men eftersom jag ju inte behöver dem så kan vi såklart sänka priset lite. Men jag vill ju helst inte gå back hur mycket som helst. Kanske plocka bort serviceavgiften? Eller är det snålt ?? Ni behöver iaf inte sura över den som jag alltid gör. Blir tokig över att de lägger den på VARJE biljett, borde räcka en gång per köp liksom..

De är på pdf, så jag kan maila över dem direkt eller så skriver jag ut och skickar. Fyra stycken alltså:) men man behöver inte köpa alla fyra. Jag hade gärna mött upp er och lämnat över dem på arenan men jag kommer komma sent eftersom Corrinda tar studenten. I Uppsala med omnejd däremot kan vi mötas in person:)

Maila mig på carolawetterholm@gmail.com

Så kanske vi ses där!

Jag lovar att ni inte kommer ångra er om ni går, för Bon Jovi levererar alltid det allra bästa?