Okej, det räckte med att skriva rubriken för att tårarna skulle börja trilla.

Det här är det svåraste jag någonsin skrivit. Jag vill att det ska bli ”rätt.”

Men det finns inga ord som är tillräckliga eller som kan beskriva hur det känns, och för den delen är det helt omöjligt att försöka sätta ord på något jag absolut inte kan ta in.

Min pappa finns inte mer.

Han kämpade väl i många år men var så mycket sjukare än vad någon av oss förstod. Allra minst han själv. Hans plan var ändå att bli frisk igen. Bli som vanligt, komma upp ur rullstolen, orka vara vaken, kunna njuta av livet.

Hans organ sviktade. Hjärta, njure, hjärna, kärl. En allvarlig lunginflammation blev droppen, läkaren sa att även en stark frisk person haft svårt att reda ut den, så jäklig var den.

Hjärtat orkade inte och pappa somnade stilla natten mellan tisdag och onsdag, den tredje februari. Han fyllde sjuttiosju år på nyårsdagen.

❤️❤️❤️

Läkarens ord är en enorm tröst, sakligt berättade hon hur sjuk han varit en lång tid, hur svårt han skulle ha haft att komma tillbaka även om han besegrat just detta, och att det aldrig skulle kunnat bli så mycket bättre än det varit, men däremot skulle blivit sämre.

På ett och ett halv år år har det gått från att han och mamma var i Skottland på Military tattoo, promenerade omkring och fick klättra högt upp på en läktare med enbart en käpp som stöd, till att han fått hjälp av två personer att ta korta dagliga promenader i källaren, med många pauser. Till att inte klara sig utan rullstol och rullator.

Två år kantade av oro, sjukhus, akutinsatser och försämring. Men ändå med en ständig förhoppning att de skulle hitta vad det var som felade. För så trodde vi. Att det skulle finnas något som de ännu inte hittat som skulle lösa framför allt vissa saker. De hittade ju saker hela tiden, ett blodvärde på 46(normalt 130-140) B12-vitaminbrist, muskelreumatism osv. Så åtgärdades det och pappa blev så mycket piggare.

Att så många organ sviktade vet jag inte om någon av oss fattat. Kanske lika bra, för då hade kanske hans kämpaglöd slocknat för länge sen.

Läkarens ord där på sjukhuset var tuffa att höra, men gav ändå svar på många funderingar. Att veta att pappa skulle ha fortsatt må dåligt, fått kämpa för allt utan att det blev bättre bara sämre, men att han nu slipper det. Det är en tröst i allt det sorgliga.

För sorgen är tung. Som en stor blöt filt som sveps runt allt. Mellan varven känns det inget alls, för att sekunden senare skölja över med full kraft.

Pappa ville aldrig att hans flickor skulle vara ledsna. Han hade alltid familjen i fokus. Han frågade alltid efter ungarna, efter Jack, och efter Doris.

Det känns bra att alla barnen var med upp till dem på julafton och stod utanför och vinkade och hojtade. Vi träffades alla i somras och grillade och i höstas för en kräftskiva.

Det känns bra att vi trotsade den förbannade Corona och träffades! Vi gjorde det på ett annorlunda sätt, med restriktioner, men vi fick de stunderna ❤️

Barnen tar det hela ”bra”, de har fått en distans till både mormor och morfar eftersom vi inte kunnat träffas som vanligt. Det underlättar, även om det givetvis känns helt för jäkligt. De fattar inte heller, jag känner en stor skräck för den dagen när blixten plötsligt slår ner med insikten. Hos oss alla. Det räcker med de stunderna när det känns som man tappar fotfästet och drunknar. Än så länge har det ”bara” sköljt över, men det är ju för att jag inte kunnat ta in det än. Pappa finns inte mer. Det är bara ord, ofattbara. Känslan är att han kommer snart.

Mamma ❤️ Jag kan inte ens tänka mig hennes sorg, jag vill inte gå in och försöka ens för det skulle göra för ont. Som pappas dotter så hör det ju till att man ska göra sig fri, bli självständig och leva sitt eget liv, i ett eget hem. Men mamma som levt hela livet med pappa, det måste vara som att förlora halva sig själv. Det var ju de två 💙❤️i alla år.

Vi var tajta hela familjen, och det är vi ännu mer nu. Mamma, syrran och jag hörs varje dag, flera gånger om dagen. Vi åker dit direkt om hon behöver oss. Vi pratar och pratar. De har massor av vänner som hör av sig, mamma får stöd av dem och av de andra som bor i huset. Det känns tryggt och bra.

Barnen pratar hela tiden om mormor och morfar.

Sen måste livet gå vidare. Ingenting kan bli annorlunda. Det spelar ingen roll om man ligger inne och gråter eller är ute i pulkabacken och skrattar. Sorgen är där hela tiden, och den är lika stor.

Vi vet att pappa skulle vara ledsen om han såg hur ledsna vi var. Han ville inte göra oss sorgsna. Tvärtom så var han alltid den som skojade till det med något halvkasst skämt. Till och med när han varit riktigt risig så har han skojat.

För mig har han alltid varit en stor förebild. Jag har alltid varit stolt över min pappa❤️ Han har alltid funnits där om jag behövt honom.

Tills nu.

Det här kommer ta tid, och det kommer vara det jobbigaste jag upplevt.

Sov gott pappa ❤️

Så älskad! ❤️ Så saknad.

❤️Pappa❤️

.

.

.

(Om någon tycker det är opassande med samarbetsinlägget tidigare så vill jag bara säga några saker. Det var färdigt och klart innan pappa ens åkte in på sjukhuset. Samarbeten som dessa tar tid, de ska utformas enligt önskemål och skrivas utkast som sen godkänns. Publiceringsdatum är långt fram i tiden.

Jag har åtagit mig ett jobb, då gör jag klart det om det är möjligt. Så är jag uppfostrad. Pappa själv hade blivit väldigt irriterad om jag inte gjort det pga honom. Inlägget var tidsinställt så det krävde ett minimum av tankearbete. Det här är mitt jobb, min inkomst. Det måste skötas. Det kommer fler och det innebär inte att jag sörjt klart eller är iskall eller ignorant, utan det betyder att jag gör det som ska göras. Plikttroget.

Jag tror inte att ni tycker det är speciellt konstigt, ni förstår nog hur det funkar, men det finns alltid någon).

I annonssamarbete med WW ViktVäktarna

.

Nu har jag använt mig av WW ViktVäktarna i lite drygt en månad👌🏼

Min största anledning att gå med var att få ordning på kosten. Egentligen kan och vet jag hur man ska äta för att må bra. Men ibland är det svårt att leva som man lär. Jag hamnar lätt i perioder av att äta väldigt lite mat. I stället kan man ju äta till exempel kexchoklad🙈

Oj då! 😳

Genom en snabb koll i WW ViktVäktarnas suveräna app, så kan man då konstatera att det är 14 SmartPoints. Det kan jämföras med en hel portion laxgryta med pressad potatis och massa grönt som innehåller 6 SmartPoints😂

Jag VET ju det här. Men ändå så är det så lätt att välja att göra fel. Jag tränar mycket och ”kommer undan” med att äta halvtaskigt, det händer inget på vågen. Men, mår kroppen bra på skrotbränsle då?

Nä. Det gör den ju inte.

WW ViktVäktarna tar ett helhetsgrepp om hälsan, och ser till att skapa de bästa förutsättningarna för att hela jag ska må bra:)

Vad är då SmartPoints? Jo, det är systemet som WW ViktVäktarna använder sig av som tar hänsyn till kalorier, protein, socker och mättat fett. Ju mer protein ju lägre SmartPoints och ju mer av socker och mättat fett ju högre SmartPoints blir det.

När man startar upp sitt medlemskap hos WW ViktVäktarna så får man göra en hälsocheck, svara på ett gäng frågor om matvanor och sömn och mindset osv. och utefter det placeras man i en plan. Det är för att få det så skräddarsytt som möjligt för just ens egna behov:)

Jag blev Blå💙

Kanske att jag råkade göra fel på grönsaksfrågan🙈

.

WW ViktVäktarna har hela hälsan i fokus. Det är inte någon quickfix bantningskur a la 80-talet😂 Långt ifrån! Det handlar om att leva hälsosamt hela livet. Det handlar om balansen mellan kost, sömn, träning och mindset. Allt är viktigt, och allt finns enkelt tillgängligt hos WW ViktVäktarna🙂

Det finns mängder av träningsprogram, med redskap, utan redskap, tillsammans med barnen, på kontoret, stretch, cardio, yoga osv. Bara att välja och klicka fram och träna på:)

Inte minst i den tid vi hamnat nu, där många jobbar hemma, är det dels viktigt att fortsätta röra på sig och att man kan göra det var som helst.

Min träning går bättre än någonsin, jag har ökat mitt personbästa i marklyft med fem kilo👌🏼Som sagt, med rätt bränsle mår kroppen bra och svarar bättre:)

Något jag använt mig en hel del av är att registrera sömnen. Jag tror inte jag kommer att komma ifrån sömnproblemen runt fullmåne men månaden har ju många andra nätter också 🙂

Jag blev rekommenderad att meditera en stund innan sängdags och det gör jag inte🙈. Men, jag har i stället lyssnat på en kort avslappning när jag krupit ner under täcket och det funkar bra.

.

Jag har fått ordning på kosten:) Enligt min plan ska jag äta 23 SmartPoints per dag, och det är ungefär där jag hamnar. Allt jäkla småätande är borta 😅 för när jag reggar allt jag äter så låter jag bli skräp. Så enkelt är det:)

Jag känner skillnad, magen mår mycket bättre, och jag tycker det är skönt att slippa sitta och tänka på vad jag ska hämta för något gott nu att smaska på 😁 Deras receptbank gör så att jag hittat lite glädje i att laga mat igen. Jag tycker inte det är kul, såklart, det kommer jag aldrig göra, men jag har fått flera nya rätter på menyn👌🏼

Vegetarisk lasagne till exempel 🙂

Med över 4000 recept har man att välja på. Jag använder mig jättemycket av deras funktion som heter : ”Vad har du hemma?”

Man klickar i vad man har för råvaror, en eller flera, och får förslag utefter det.

En annan sak jag uppskattar för det gör det så enkelt att regga maten, är att man kan scanna streckkoder.

Man kan göra det direkt i affären om man är osäker, men jag har fått bra koll på ungefär hur många SmartPoints saker och ting är. Vissa saker är noll, som kycklingfilé och broccoli till exempel 👌🏼

Jag har avstått saker som haft för många SmartPoints🙈 när jag använt den här funktionen, på godsaker oftast.😂

Inte värt det liksom:)

Det finns mängder av smarta funktioner, träningsprogram, mindsetövningar, sömntips osv att botanisera bland. Ju mer man lär sig ju enklare blir det att göra rätt:)

Jag tror att ni kommer tycka om WW ViktVäktarna ni också ! Prova och var dedikerade så kommer ni känna skillnad! Oavsett om det handlar om vikt, mindsetet eller kanske träning.

Här får ni FYRA VECKOR helt utan kostnad🤗

Alltså det där med att jag inte skulle sitta och glo på ett dokument idag… det gick ju sådär 😉

Totalt skrev jag EN sida, varav det mesta antagligen är skit och kommer raderas snart. Så blir det ibland, och hör väl till på ett sätt. Kreativitet är ibland svårt att bara få fram, kanske speciellt när det finns saker som ligger och skaver.

Jag är ändå lite förvånad för jag brukar kunna skriva ändå, bara jag börjar brukar det släppa och rinna på. Men inte nu. Stephen King, har ju skrivit några böcker;) och även handböcker i skrivande. Han säger att det får gå max en vecka utan att han skriver på sina alster, för då tappar man kontakten med dem. Helt sant. Jag skrev på den andra skönlitterära texten före jul, och den här i barnkursen innan sommaren. Det tar lite tid att återknyta bekantskapen:)

Jag hoppas att den är återknuten i morgon, för annars blir jag irriterad. Vad nu det hjälper;)

Det kan spela in att jag sov som en helt vanlig kratta i natt. Snark vad störigt det är när man är trött men ändå inte sover. Var är månen i för fas nu? Den verkar inte gå att lura helt klart. Sen har jag ett helt gäng med muskler som jag inte hade en aning om att de fanns, bak i ryggen minsann:)

De började ge sig till känna framåt natten, och nu känns det som att ha en korsett på sig:) Haha. Bara att jag inte har getingmidjan den brukar ge;) Jag har inte ont i ryggen utan det är ren träningsvärk.

Den botade jag, eller underhöll, med ett högintensivt pass idag, perfekt att köra igenom hela kroppen:)

.

Vi har också kört mamma till sjukhuset så hon kunnat sitta en stund hos pappa. Idag var det ännu lite bättre, det tyckte till och med personalen, men ännu vågar man verkligen inte tro att det ska gå vägen. Mindre slem, inte ens en sug inkopplad tydligen, vilket ju är mycket bra. Mamma försöker beskriva syrgasmasken han har och jag fattar verkligen inte hur den ser ut? Jag vet ju hur de såg ut för några år sen, men de verkar helt klart ha uppdaterats. Han är ganska störd av den, dessvärre men det är ju inget att göra åt.

En dag i taget. Tummar hålles.

.

Det är inte lika kallt ute idag, men det har snöat mer eller mindre hela dagen. Jippie, mer att skotta;) Herrgud, vem kunde tro att det skulle bli vinter i år? Nu har jag förvisso ett rätt selektivt minne men det känns som att det inte varit så här mycket vinter på flera år?

Det är härligt ändå:)

Jag kör på med lite ljus så det känns varmare:)

Barnen tycker det är ganska ok med snö, speciellt Jamie som inte ens kommer hem efter skolan, utan stannar kvar på isbanan. I morgon skulle de visst ha skridskodisco, vilket jag tycker lät hur gulligt som helst. Säg det högt – skridskodisco:)

 

Parantes!

Är det bara jag som blir irriterad så jag storknar på reklam som är helt fel i datum? Just precis nu kom det reklam för EM Homes MELLANDAGSREA?? Så ofantligt dåligt och oproffsigt ju. Suck.

Slut parantes:)

Och, förresten, när vi är inne på reklam – hur hypade var ni gällande nya Ica-Stig? Haha, jag älskar ju de reklamerna, men missade varenda en som hade en ledtråd i sig, och hade exakt noll aning. Men även om jag tycker det är sjukt töntigt av folk att vilja se en kvinna i rollen, så älskar jag Susanne Reuter! Och Björn Källman är ju lika härlig han:)

Jadå, jag satt där klockan 21.15, beredd:D Det här kan bli jättekul tänker jag, vad tror ni? Eller skiter ni högaktningsfullt i det? Nu har jag inte sett en enda reklam med dem, men det kanske inte varit nån? Eller??

.

Igår skulle jag använda mitt stativ till mobilen och hittade det som har en fjärr. Den måste jag ju testa, och varför jag inte använder den hela tiden är ju märkligt:) Så enkelt.

Idag har jag bytt tröja:D Jag har haft den på bilden i alldeles för många dagar, men den luktade inte illa så varför slösa tvätt;) Fast slösa är ju fel ord, generera mer tvätt är kanske mer korrekt.

.

Jag har hämtat ut ett paket idag, med en manick som jag har stora förhoppningar på:) Den ska jag packa upp i morgon, och sen testa.

Jag ska också skriva, såklart eftersom jag inte gjorde det idag.

Träna.

Men nu ska jag faktiskt läsa igenom eländet jag skrev och se om det finns något man kan bygga vidare på, eller om allt åker i soporna 😀

Natti natti 🙂

 

Så kan det bli ibland🤷🏼‍♀️

Jag hann ändå slänga i mig två ägg efter träningen på eftermiddagen så helt utan mat är jag ju inte.

Syrran och jag skjutsade mamma till sjukhuset så hon fick hälsa på pappa, och vi satt kvar nere i entrén. Hon tycker sig se en aning förbättring så det hoppas vi stämmer. Idag hade han det väldigt jobbigt med massor av slem som behövde komma upp, men det är ju faktiskt positivt. Det ska upp. I lungorna gör det bara skada.

Vi fortsätter hålla tummarna och inser också att det kommer att ta tid.

När vi kom hem var klockan runt åtta men då hade jag massa deadlines att fixa innan midnatt 🙈 Jag har inte kunnat koncentrera mig alls sista tiden, så ligger lite efter nu. Därav den sena middagen, jag ville blir klar.

.

I förmiddags var jag ute med Doris. Det var ett tag sen jag var ute med henne på dagtid, för barnen har tagit de prommisarna när de varit hemma. Novalie som haft distansskola i evigheter har hittat en bra rutin med hundpromenader som bensträckare. Solen strålade och det var en tio minusgrader eller så❄️

Min mössa låg kvar i syrrans bil🙈men med nedfällt hår gick det bra ändå.

Okej, ni som har hundar. Älskar de också hästbajs?

Det gör Doris:) Jag har förstått att hästbajs är väldigt bra för deras magar, så är de risiga i kistan passar det fint med en kur sånt;) Tur man inte är hund😂

Hon har starka preferenser. Helst ska det vara färskt så det ryker, eller möjligen en dag gammalt. Men idag insåg jag att grädden på moset tydligen var fruset hästbajs👌🏼 Alltså jag trodde hon skulle kväva sig själv när hon smaskade loss. Jodå jag försökte pilla ut det men hon rörde inte en fena, bara stod där och bet ihop käkarna så gott hon kunde med en stor klutt frusen delikatess i munnen. När jag slutade försöka så mumsade hon i sig det.

Jojo:)

Sen drog jag och tränade. Tunga lyft.

Slog till med en trea i marklyft på personbästa💪🏼 och det kändes ”lätt”. Tills lyft nummer fyra då var det som om golvet höll fast vikterna;)

Men fan, den vikten var helt omöjlig före jul 🌟😁 Bara att backa lite och nöta vidare.

.

Sen hem och så till sjukhuset. Duscha gjorde jag nyss.

Snart sova för annars kommer jag piggna till:)

.

När jag är deppig som nu, så funderar jag på allt möjligt.

Jag saknar så många!

Jag har flera fina vänner som jag väldigt sällan träffar. Det är dels avstånd, en av dem bor i England🙈, en annan tio mil bort, ytterligare andra lite närmare men ändå för långt bort för att ses ofta.

Min vän i England kan det gå åratal innan jag träffar, och vi hörs inte av egentligen alls mellan varven. Men ändå så är det bara att ta upp tråden där vi släppte den när vi ses. Det behövs inte så mycket ord eller förklaringar. Sist vi sågs körde jag till Katrineholm för några timmars häng och det var så värt det:)

När det kniper, när livet suger så finns vännerna alltid där. De har hört av sig med tumhållningar nu för pappa❤️ och de fanns alla där när jag mådde som sämst. Kanske inte i fysisk form för det kan man inte begära av folk med egna familjer och allt vad det är, men de fanns bara ett telefonsamtal bort. Behövde jag dem behövde jag bara lyfta luren. Natt som dag:) En av dem tog med kort varsel ledigt från sitt jobb för att sitta med mig i tingsrätten morgonen efter när jag insett att eftersom både mamma och syrran var kallade som vittnen fick de inte vara med i salen innan dess. Paniiiik! Att ensam möta honom hade jag inte klarat.

Jag är ju världsbäst på att märka ord 🙈 Därför är det kanske inte så konstigt att jag tycker det är en stor skillnad på Vän och Kompis.

Båda är viktiga men för att kalla någon vän, så krävs det en längre tids vänskap. Alltså det tar ett tag innan en kompis blir en vän:)

Haha, fast nu är jag för trött för att ens för mig själv kunna motivera det ena eller andra 😂

Oavsett, tack till er alla som hört av er med lyckönskningar och tummar! Både nu och tidigare❤️

Det värmer:)

Ni blev det djupt och svamligt, jag som bara var lite överfylld av känslor:)

I morgon ska jag skriva hela dagen. Massor av sidor förhoppningsvis för jag har inte tid med att sitta och bara glo på dokumentet:)

Träna. Inga maxlyft utan cardio.

Slipa Jamies skridskor, fast det kanske jag inte skulle förresten? Han ville nog ha med dem till skolan. Han skjuter på det hela tiden:)

Jag ska också handla, försöka hinna det innan alla andra eller också senare på kvällen kanske.

Äh, allt annat får stå åt sidan för prio ett, två och tre är att SKRIVA:)

Och nu ska jag sova 🙂

Natti natti ❤️

Pappa kämpar på. Han gör jobbet medan vi sitter och håller tummarna.

Idag höll mamma på att skrämma livet ur mig, adrenalinchocken var inte att leka med när telefonen ringde och jag såg att det var hon. Hon har hela tiden messat mig och syrran i en gruppchatt vi har så vi får info direkt. Att hon nu ringde kändes som allt var kört. Att jag inte fick upp luren förrän precis när hon lade på, och sen inte ringde upp igen som hon brukar…men hjälp. 🥺Med skakiga fingrar ringde jag tillbaka och då svarade hon inte förrän efter många signaler. Trodde hjärtat skulle stanna.

Hon sa att de på sjukhuset sagt att hon fick hälsa på honom, och första reaktionen var glädje. Jippie då är han piggare! Tills jag sekunden efter kom ihåg att det är besöksförbud…

Kanske var det helt tvärtom.

Syrran och jag skjutsade upp mamma och lät henne gå upp till avdelningen ensam. Vi fick komma två personer men det kändes bäst att låta mamma träffa honom ensam. Hela vägen i bilen pratade vi om vad som kunde vänta henne, så att hon skulle vara så förberedd som det gick. Sen satt vi nere i en tom entré och oroade oss.

När mamma kom tillbaka satt vi länge och pratade. Hon hade frågat. Ärlig fråga.

”Får jag hälsa på för att han är döende?”

”Nej. Vi har lättat på restriktionerna när patienterna är svårt sjuka. Han är inte döende, men svårt sjuk.”

Okej. Det låter … okej.

Han var trött, men har ingen feber längre och svarar bra på antibiotikan.

Vi kan bara fortsätta hålla tummarna och hoppas på det bästa ❤️

.

Det här är jobbigt. Det blir inte det minsta lilla enklare av att vi alla har otroligt svårt för att visa känslor. Speciellt att man är ledsen. Jag har väldigt svårt att hantera människor som är ledsna. Som sörjer. Jag är som jag ju sa, lösningsfokuserad, och när det inte går att lösa så tappar jag liksom fotfästet. Förvirrat letar jag efter saker att lösa. Jag måste göra något.

Men vi håller tummarna och modet uppe. Som alltid kryper galghumorn fram, och där är det tur att vi är likadana🙈

.

Nu är det första februari:)

Månaden som inte tillhör favoriterna på året av flera anledningar. Vabbruari är en, mina barn har alltid varit som mest sjuka då, även om de inte varit mer sjuka än nån annan. Men med många kids känns det ibland som en enda lång sjukdom. Barnen varierar men jag är konstant omgiven av sjuklingar:)

Ju äldre de blivit ju mindre sjuka är de, tacksamt nog✊🏻 Ta i trä nu bara:)

Det har varit, och är, riktigt kallt här. Med våra mått mätt 🙂 man får inte jämföra med upp eller ner i landet, utan med Uppsalamått är det kallt. 😂 Det knirrar i snön sådär som det bara gör när det är många minusgrader. Det är vackert ute.

Jag går ut så lite som möjligt 🙈 Jag har haft fullt upp inne men även om jag inte skulle ha haft det så hade jag stannat inne:)

Jimpa har varit här och i badrummet har det gamla handfatet plus skåpet under försvunnit. Ett nytt sitter på plats och ser snyggt ut. En lampa som faktiskt lyser sitter ovanför och plötsligt såg man hur man ser ut. Inget förmildrande dimfilter längre 😉

Ska visa sen.

Jimpa sa att man kan måla på den plastmattan jag har på golvet så nu funderar jag på det. Badrummet är inte nytt. Det är inte renoverat, vad jag vet. Golvet är grönt och väggarna i vaniljgult kakel som jag tycker jättemycket om.

Mina ögon blir gröna 🙂

Nu syns det såklart inte så bra🙈 men de ser ofta väldigt gröna ut därinne. Fransarna är Dau S förtjänst 👌🏼

Kanske ska golvet få bli grått? Och garderobernas dörrar med. Det finns en kakelbård som är brun, som dörrarna och badrumsskåpet, men det gör nog inget att den är det enda bruna:)

Ja, det tål att tänkas på:)

.

I morgon är det skola igen och nu ska alla skolbarnen vara på plats. Även Novalie. Det känns väldigt märkligt. Jag kommer känna mig så ensam:)

Jag ska träna. Tunga lyft så det blir nog kanske knäböj och marklyft. Jag är så förbannat stel i axlarna och skuldrorna att jag har svårt att hålla en stång på axlarna. Men, ska man knäböja tungt lär man ha den där.

Jag är ju inte lika stark i högra sidan av kroppen, så jag får lite dispens på djupet.

”Ass to the grass” är tanken men jag går så långt ner jag kan. Mitt vänstra knä är opererat, två gånger, och har under åren krånglat ibland så jag är lite försiktig.

När jag var tolv år så bedömde läkarna att jag skulle växa si och så mkt mer, och satte in sex stycken märlor över tillväxtzonen i vänstra knät. Det helt friska knät. Detta för att stanna av växten så att det högra benet som ju är tillväxthämmat pga den där förbannade K-vitaminsprutan man får som nyfödd, den som slet sönder min ischiasnerv för livet, skulle växa ” i kapp”.

Jag vet inte exakt hur stor längdskillnad jag hade från början, men 3-4 centimeter. Idag är det nånstans runt 1-1,5 vilket är ganska normalt.

Alternativet till att stanna växten i det friska benet, var att göra en benförlängning på det skadade. Exakt det jag jobbade med några år senare, och med facit i hand hade jag lika gärna kunnat göra det. Tveksamt om det blivit nån större skillnad, men jag är nyfiken på hur det skulle vara:)

Märlorna ser ut ungefär som de man spikar upp staketstängsel med 🙂

De gav utslag i vissa säkerhetskontroller på flygplatser🙈 inte jättekul. Jag har ju ärr som bevisade att en operation gjorts, men jag är väldigt glad att de togs ut när jag vuxit färdigt.

Och blev en aning kortare än vad naturen avsett 😁

Att vara inne och gräva i ett knä gör man inte utan att det märks. Båda operationerna var rejält smärtsamma, med lång rehabilitering. Lårmuskeln glömmer bort att den ska jobba och hela leden blir instabil och svag. Så fort knät var stilla en stund stelnade det till och sen fick man liksom bryta upp det igen. Det gjorde så djävulskt ont. För att inte tala om när man legat och skulle sätta ner foten i golvet. När det känns som allt blod i hela kroppen ska pressa sig igenom knät exakt samtidigt😳då vill man mest gråta.

Den mest avskydda personen just då är sjukgymnasten, som alltid kom med saker som gjorde ont. En maskin till exempel som böjde och sträckte på benet åt en, en Kinetec,

Ren och skär smärta. Men sen ville man inte bli av med den för då stelnade knät igen:) så detta var hatkärlek.

Helt jäkla uppenbart så avskräckte det inte för var sökte jag mig sen i yrkeslivet? Jo barnortopedi 🙂

Så jag har upplevt båda sidor, både som patient och som personal.

Säkert nyttigt😅

.

Ja, just det ja. Sväva iväg är ändå något av en paradgren:)

Jag ska sova nu.

Vi hörs i morgon ❤️