Okategoriserade

Paff:)

Vi har ju varit och badat massor de här varma dagarna:) Efter en av dem fick jag ett Mail från en man som sett mig på stranden😅

Första tanken är alltid: Hoppas jag inte gapade på ungarna 😂 Men det hade jag tydligen inte gjort för han berömde dem stort. Eller mig kanske;) som hade lugn och harmoni i leden:)

Inget gör mig så stolt som det. Att främmande människor uppskattar mina barns uppförande. Fattar ni vilken enorm eloge det är till mig som förälder🤗

Jag har en tydlig linje i min uppfostran, och i den ingår att barnen ska vara lugna och inte avbryta mig när jag talar med andra. Jag kan bli galen av att försöka föra ett samtal med en förälder vars barn konstant pockar på uppmärksamhet. När barnet tillåts avbryta, såvida det inte är något viktigt förstås. Men ni vet – småsaker som frågor om ingenting till exempel.

Jag har nog aldrig egentligen behövt säga det här rakt ut till mina kids, för det är så naturligt här:)

Nåväl. Han berömde familjen och sa också att det inte syntes att jag fött nio barn. Jag vet aldrig riktigt hur tanken är att man ska se ut då, men inte som mig helt uppenbart då;) Nu känner jag mig för tillfället både fet och flobbig, allmänt svullen och inte direkt där jag vill vara, men det är ju en annan sak. Jag blev lite glad över hans ord med mitt fåfänga jag, det sades inte på ett ofräscht vis utan som en komplimang utan nån baktanke. Tror jag 🙂 Samtidigt är det lite obehagligt att någon vet vem jag är utan att jag har en aning om vem han är. Speciellt när man vet att personen sett en så nära helnäck det går att vara utan att vara det;) En bikini är ju inte direkt min comfort zone😂

Äh ni fattar, det är dubbelt.

Nån dag senare så simmade jag in från flytbryggan när jag mötte en man, som glatt leende sa: Carola, eller hur?

Första tanken var att det var brevskrivaren och det kändes lite creepy. Men, han lät inte alls som om han vetat det innan vi möttes där i vattnet. Jag hummade fram att jo, det var det ju. Han sa att han var kompis med en av mina gamla barndomsvänner, (vi bodde på samma gata och gjorde mkt bus ihop:) ) Jag blev om möjligt ännu mera ställd. Det var så länge sen jag hörde hans namn, och såhär, mitt i en sjö på ett bad jag inte varit på förr 😂 Av en kille som var vagt bekant men som jag inte alls kände igen på allvar.

Alltså ibland är mina sociala skills under all kritik, speciellt när jag blir sådär överrumplad. Jag frågade om han också kom från Nåntuna där jag är uppväxt och det var han. Samtidigt som vi pratade så simmade vi förbi varandra och när han var lite för långt ifrån för att höra så kom jag på att jag såklart skulle hälsat till min gamla kompis 🙈😂 Och frågat vem han var 🙂

Jaja. Tänkte att om jag ser honom igen så får jag hugga honom. Men det gjorde jag inte. Syrran kände inte igen honom heller, hon brukar vara vass, det blev så många frågor där, jag kunde inte riktigt släppa det 🙈😂

På kvällen var jag tvungen att leta reda på min gamla kompis på Facebook och kolla hans vänner för att hitta den här killen🙈

Det gjorde jag, och skickade iväg ett mess där jag bad om ursäkt för min usla sociala kompetens och bad honom hälsa:)

Han svarade ganska snabbt, och det visade sig att de två träffats senare, och att anledningen att jag tyckte han var lite lite bekant, var att vi sågs som hastigast en midsommar för mer än åtta år sen😁

(Exet var med)

Pust ändå, jag var lite orolig att jag glömt en kul kille från förr.

Det är enda gången jag träffat kompisen sen tonåren, och det var sent på natten, vid festplatsen och luftgevärsskyttet. Min kompis, och då även den här snubben, är/var(högst oklart men tror på dåtid) militärer. Nån av dem skulle skjuta en avgörande omgång mot den killen som vi var gäster hos det året. Han är inte militär men de alla hade skjutit fullt. Fatta prestigen där, och testosteronet 😂 Tror att det var vår värd som vann, mest pga att han var nyktrast🙈men är osäker.

Jag kan inte för mitt liv begripa hur han kunde komma ihåg mig, till både utseende OCH namn. Det regnade inte ens den natten, och i sjön var jag ju som en dränkt katt😂 och bara huvudet stack upp.

Bra minne, helt klart.

Och jag, ja… jag måste öva mig på att kallprata🤷🏼‍♀️ Det är jag överjävligt usel på. Jag måste också öva mig på att fråga. Jag gillar inte att fråga saker, för av nån anledning känner jag mig snokig ovh nyfiken. Fråga saker innebär alltså typ: vem är du, vad gjorde du då, var var det nånstans osv. Vanliga intresserade frågor🤦‍♀️

Jag jobbar på det men i en sjö tappade jag bort det:)

Ibland är Facebook räddningen:)

Jag fick be om ursäkt och hälsa till min gamle vän, och fick svar på lite frågor:)

Jag skulle ju kunnat säga hej direkt till kompisen förstås… kanske ska göra det, nu när jag ändå är i farten 😂

Japp, så var det med det. Är ni sådana som letar upp folk på Facebook eller liknande, eller tar ni resolut upp luren och ringer?

Jag har helt klart lite fobi mot att prata i telefon, det och att folk tar i mig🙈Även om det är en vänskaplig klapp på axeln edyl, så är känslan att alla taggar åker ut och jag vill skrika Fuck off!

Ha en armslängds avstånd till mig tack, det blir bra:) Rör mig och du hamnar fett på minus. Det är helt på allvar, jag avskyr på riktigt när folk, även kompisar, ska ta i mig😳 Fryser till is, ryser och vill bort.

Låt bara bli. Håll era händer för er själva.

Är ni Team Fuck off eller Team Touch Me ?

Svåra frågor så här en tisdagsmorgon, eller måndagsnatt eller vad det nu blir:)

Nu sova! Jack vaknar väl snart 🙂

Natti natti 😘

Kommentarer

  1. Marie

    Tillhör team fick off! Vad gäller barn & uppförande… har en son som är autistisk. Han hörs och syns överallt, avbryter allt och alla alltid! Det är inte det att han är ouppfostrad, han förstår bara inte de sociala koderna. Nu efter 8 år har vi kommit en bra bit på väg, men har en bra bit kvar… Får ofta höra skit från andra- men då får de allt höra från mig- man ger sig inte på mitt barn! Han är autistisk, men inte på något sätt dum i huvudet- han uppfattar ALLT, även din attityd mot honom…

    1. familjenannorlunda

      Barn, och vuxna, med någon form av funktionsvariation, kan inte jämföras med de som inte har någon 🙂

  2. Rebecka

    Jag är team ”touch me and i’ll hate you forever” en meter tack. Jag är oxå totalt socialt obegåvad, helt värdelös på att fråga saker/ kallprat. Beror nog delvis på att jag hatar att få ”närgångna” frågor själv, delvis på att jag inte är intresserad, finner de flesta människor ointressanta. Låter hårt kanske, men sant. Ingen är förvånad över att jag är singel 😂

  3. Babsan

    Tycker du har helt fantastiska barn verkar va såå fina både på in o utsidan. Du kan verkligen va stolt och jag har aldrig sett o hört dig vara som en OFFERKOFTA.Kramisar

  4. Ewi

    Jag har övat som tusan på det sociala, som nu efter sommaren: KOM IHÅG att fråga tillbaka hur deras semester var också!! Jag är liksom inte så socialt intresserad… fult att erkänna, men sant. I skrift brukar jag ändå kunna fråga min man ”kan man svara såhär?” Är även team ”pilla inte!” Bara närmaste familjen får krama/röra (som i man, barn och föräldrar).

    Jag skyller på min finländska bakgrund 😂

    1. familjenannorlunda

      Ja! Jag är oftast inte heller intresserad, och ibland vill man ju avsluta konversationen😂
      Men jag önskar ju att jag var sådär härligt sprudlande som snackade med alla om allt. Tänker att livet vore enklare så kanske ?
      Men men 😂😂

  5. Linnea

    Jag kan inte annat än känna mig träffad av det du skrev om att barn inte ska avbryta, och att du är nöjd med att dina barn inte gör det. Jag håller med dej i det, i sak. Men mina barn avbryter, är högljudda, slåss ibland, får utbrott över småsaker (småsaker i en vuxens värld), är ibland otacksamma över maten som lagats fast det finns många i världen som inte får mat osv osv.

    Allt detta tycker jag att dom skulle kunna sköta bättre, vilket jag också försöker prata med dom om, säga till och ofta blir arg på dom för. Ändå gör dom samma ”fel”, om och om igen. Jag hoppas i slutändan att de blir vuxna som kan uppföra sig och veta vad man bör göra och icke göra. Dina barn kanske är blyga och inte vågar avbryta.

    Det jag menar är att man kan inte begära av alla barn alltid att de ska föra sig och ta lite plats. Eller ens krävs det av föräldrar för man styr det inte alltid. Det innebär inte att vi inte försöker lära dom detta men saker tar tid. Barn är inte som vuxna vad det gäller impulser och de har inte samma förmåga att tänka på konsekvenser, ibland händer saker bara.

    Jag tycker att barn kan sluta med blöja när dom är två, det är väl bara att ligga i som förälder och träna med barnet på detta. Men visst är det så att barn är olika. Det som funkar för mina barn snabbt tar längre tid för andra. Och så är det säkert med dina barn också. Allt hänger inte på om man gjort ett bra jobb som förälder

    1. familjenannorlunda

      Nej såklart inte, alla är olika. Men Så många vuxna curlar sina ungar i precis allt idag, och även i att få total uppmärksamhet direkt.
      Att vänta är en konst som man måste öva sig i:)
      Att ex tala i telefon och ens barn ständigt avbryter med ingenting är inte ok, speciellt inte när barnen är stora nog att förstå. Det blir värre och värre ju större barnen är, ungar i tonåren ska inte avbryta om det inte är väldigt viktigt, anser jag. Det ger vuxna utan någon som helst känsla för att vänta.
      De ska veta hur man uppför sig, även om de inte vill:)
      Små barn är en egen sort, men de måste få lära sig ramar och regler. Inte på ett hårt eller elakt vis utan bara så det blir helt naturligt. Det handlar om konsekvens och att säga ifrån. Att lära sig att det är så här, och gör jag så här är det fel. Inget mer än så:) Behöver såklart inte innebära hot eller straff men en enkel tillsägning gör så barnen får guidelines.
      Mina barn vågar, och gör det absolut ibland, men ber jag dem de vänta så gör de det. Det är skillnaden.
      Sen, mina barn är precis som alla andra. De gör lite som de vill och jag blir galen på dem. De är inga änglar.
      Det jag menar är att man hela tiden ska sträva efter att uppfostra barnen till människor man gärna vill vara med. Sen skiter det sig ibland för alla:)
      Och jo, allt hänger på oss föräldrar, det är vi som är ytterst ansvariga för våra barn 🙂 Det är ett ansvar man inte kan smita ifrån, det ingår i paketet🤗

      1. Linnea

        Nej jag menade att bara för att ett barn avbryter, beter sig illa eller liknande är det inte säkert att det är föräldrarna som har gjort ett dåligt jobb eller inte tar ansvar. Det var exakt det jag ville belysa med min kommentar, jag tar ansvar för mitt barn och dess uppfostran men ändå kan barnet avbryta och vara högljutt i sammanhang där det inte passar sig. Slutprodukten blir förhoppningsvis en god medborgare som gör rätt för sig och inte beter sig dåligt mot andra. Vägen dit kan vara krokig. Och att vara ansvarig för sitt barn är inte samma sak som att jag alltid kan garantera att det ska gå vägen.
        Jag försöker parera, ligga steget före och sliter för att dom ska uppföra sig, och många föräldrar med mig. Än dock blir det fel och jag vill inte kalla det för att smita undan något föräldraskap.

        1. familjenannorlunda

          Fast i grund och botten, om någon ska stå till svars för barnets beteende, vem är det då? Det är jag som förälder.
          Jag menar inte att barn alltid ska uppföra sig perfekt, fy farao😂 Jag menar heller inte att man alltid som förälder kan garantera ens barn beteende. Men jag menar att man ska sträva efter att alltid vara den vuxna, den som bestämmer.
          Du gör säkert så gott du kan, samma som jag, och gör man sitt bästa så är det good enough🤗
          Det jag ville säga, i inlägget, var att jag är stolt över att folk tycker att mina barn är lugna och harmoniska. För de är det, och jag har jobbat fokuserat i alla år mot det, så det är ett A+betyg till mig. 🤗
          Det innebär inte att jag ser ner på någon annan, bara att jag är stolt över min familj 🙂

  6. Titti

    Jag är team ”kommentera min eller nån annans kropp i nått ordalag och du är inte välkommen i mitt liv”. Jag förstår inte varför man skulle göra det över huvud taget. Varken för att ge komplimang eller kränka.

    1. familjenannorlunda

      Ja det är också ett Team 🙂
      Jag blir oftast väldigt obekväm av komplimanger, men samtidigt är det ju trevligt. Jag har övat mig lite där i att inte känna som du:)
      Jag tycker det skulle vara MER komplimanger i samhället!! För vi behöver få höra att vi är bra, och fina. 🤷🏼‍♀️Det stärker egot.

      1. Titti

        Absolut, jag tar gärna komplimanger för vad jag är men inte för hur jag ser ut – det känns bara äckligt. -Du är snäll, trevlig, serviceminded eller vad det nu kan vara
        Gärna rolig. Eller konstruktiv kritik om jag skulle bete mig illa av nån anledning.

        1. Lena

          Men nog kan det väl vara kul att nångång få höra ”vad fin du är” om du klätt upp dig extra eller gjort dig i ordning? Jag är inte heller för att kommentera hur man ser ut men att få höra att man är fin stärker ju som sagt egot litegrann. 😀

          1. familjenannorlunda

            Japp det tycker jag:) Jag har inga problem med att nån tycker jag är fin, så länge det inte levereras sliskigt. Och det tror jag ligger mkt i det egna, hur man tolkar andra. Förutsätter man att komplimangen sägs sliskigt så är det så, oavsett vad som menades 🙈😂Jag tolkar det typ aldrig så, utan nästan alltid trevligt. Jag förutsätter ofta att folk är trevliga och som mig 🤗

  7. Rille

    Mina mer socialt begåvade vänner kritiserar mig ibland för att jag inte ställer de där frågorna om vad folk jobbar med, varifrån de kommer o s v. Att jag inte gör det beror kanske till en del på att jag har svårt att kallprata, men framförallt på att jag är ointresserad och onyfiken. Vad har jag för nytta av den infornationen, liksom? 😄

    1. familjenannorlunda

      Hehe jamen jag tror det bottnar lite i det faktiskt. Men ibland är jag ju nyfiken och vågar inte ställa frågor, av rädsla för att folk ska ta illa upp.
      🙈

×

Carola Wetterholm – Familjen Annorlunda

Carola Wetterholm, niobarnsmamma från Uppsala, som medverkat i Familjen Annorlunda. Numera ensam med alla barnen på heltid. Vi är en stor familj, men den funkar precis som alla andras, kanske lite mer av allt bara . Tvätt och mat...och ytterkläder i den trånga hallen... Ett är säkert och det är att det blir aldrig tråkigt med nio barn i familjen! Maila mig? Gärna :) Här : carolawetterholm@gmail.com

Samarbetspartner:
Cure Media - Influencer Marketing