Stort tack för alla era kommentarer på inlägget om att Corrinda har flyttat. Det värmer mer än vad ni kan tro.

Jag hoppas också att jag genom att ta upp sånt, och liknanden saker, kan visa andra att de inte är ensamma, att det finns någon som förstår. För hur det än är, så ska det inte pratas så mycket om att man är ledsen. Vilket är stenkorkat, men ingen vill höra om det, det är jobbigt och tungt att ta.

Jag har varit en person som absolut aldrig lät mina känslor synas på utsidan. Jag teg och led. Och det är inte en bra väg att gå. Med åren har jag insett att alla känslor är tillåtna. Man får bli arg, ledsen, glad, sur, avundsjuk, stolt eller vad det nu kan vara. Det behöver inte finnas någon rim och reson i det. Till exempel så kan jag bli orimligt stolt över att en fotbollspelare sätter en straff, eller att en Idol-deltagare håller tonen😁

När min exman lämnade familjen så tyckte väldigt många att jag inte skulle visa barnen något. Att jag skulle tiga och lida mig igenom det hela och absolut inte säga något negativt om honom inför barnen. Det var en omöjlighet. Jag var helt förstörd, och om jag skulle ha försökt mörkat det för ungarna hade de inte fattat och blivit livrädda. För barn förstår. Mer än man tror. Jag valde att vara ärlig. På olika nivåer beroende på hur stora barnen var. Att bli ljugen för är vidrigt! Förr eller senare inser man det och den känslan av svek som kommer då är inte det minsta trevlig. Jag blev ljugen för av min exman och det är det som sitter hårdast i dag. Lögnerna, det opålitliga.

”Såra mig hellre med sanningen än trösta mig med en lögn”, finns det ett talesätt som säger och så är det. Att förhålla sig till sanningen kan göra gruvligt ont, men det är vad det är. Det kan bara bli bättre. Att bli ljugen för och förhålla sig till och agera på en lögn gör så att man i slutänden inser att allt man gjort,tänkt, trott och agerat utefter är en falsk verklighet. Det blir värre. När vet man inte utan det kommer som en chock och så faller man igen. Tvivlar – på sig själv och andra, på sitt omdöme. Anklagar sig själv för att ha varit så dum och korkad att man inte förstod. Skäms inför andra, kanske visste de hela tiden?

Att ljuga för mina barn för hans skull, ta på mig en offerkofta och låtsas att han var en bra person, ta på mig skulden … nej det kan alla fetglömma. I stället sa jag som det var, och fanns sen där för att svara på alla frågor, som jag iofs inte kunde svara på för jag visste ju inget jag heller, men jag fanns där. 24/7. DET tror jag är grejen. Vara ärlig och närvarande. Det kan kännas brutalt, det ÄR verkligen brutalt att få en hård jobbig sanning i ansiktet, men då kan man också börja deala med den. Direkt, med alla kort på bordet.

Jag lät mina barn ha alla känslor och bekräftade dem. Jag tillät mig själv att ha alla känslor och inte skämmas för dem. Och vet ni då, det är enormt skönt att slippa tiga och lida i tysthet. 🤗

Ut med känslorna i ljuset! Lufta och vädra dem, vänd och vrid och känn på dem. Det är inte farligt att bli arg, eller ledsen, eller fult att vara avundsjuk. Hur man agerar på känslorna är det viktiga. Är man avundsjuk exempelvis så är det okey, men man får försöka att inte vara missunnsam, är man arg så slåss man inte, varken verbalt eller fysiskt. Man får hitta ett sätt att kanalisera de stora jobbiga känslorna, som att gå ut och vråla i skogen, eller träna så hårt att man inte kan tänka, eller prata. Älta. Vilket som nu passar en själv.

Jag har tränat stenhårt och jag ältar. Det är också fel enligt många, men det är bullshit. Genom att älta, som för övrigt är ett negativt laddat ord, så bearbetar man. Man vänder och vrider, man ser på saken från olika håll, med olika glasögon. Att ta på sig en annans glasögon och tänka utifrån den personen ger ett annat perspektiv som kan ge en aha-upplevelse, kanske skapa en förståelse eller bekräfta det man redan visste. Jag sätter mig alltför enkelt in i andra människors perspektiv, på gott och ont, för det gör att jag sällan kan kan se saker i svart eller vitt. Det skulle vara rätt skönt ibland att slippa den här empatin:D

(Ja, han/hon är en idiot men det här och det här och det här förklarar ju en del, så en idiot men samtidigt lite synd om honom/henne)

Med allt detta sagt, så är det också tillåtet att vara ledsen när ens barn lämnar boet. Jag kommer aldrig att skämmas för det. Varför skulle jag? Det här är människor jag älskar, som jag levt tätt inpå i 20+ år, som jag delar mitt liv med, vi delar vardagens alla glädjeämnen och sorg. Vi har delat allt. Och så en dag är det slut. Det vore väl själva fan om man inte blev ledsen!

Jag VET att det blir bra. Men det blir annorlunda. Och jag vill inte ha annorlunda, jag vill ha det som det är. 🤷‍♀️ Jag gillar det som det är. Annars skulle jag ha gjort något åt det.

Beslut som jag inte får vara med och fatta, som berör mig på något vis, det är tufft. Men det är som det är och jag kommer givetvis att acceptera det. Aldrig gilla dock:D Men det behövs en sorgeperiod. Något tar slut och man måste få bearbeta det, för att sen komma ut på andra sidan lite starkare.

Sorgen har olika faser, och det här har varit en stor hjälp för mig att veta de gånger i livet som jag mist en närstående. Men det går även att applicera på annan sorg, som skilsmässa eller separationer.

1. Chockfasen
   Det är vanligt att man först får en känsla av overklighet. Det är svårt att fatta det som hänt. Det kan kännas som att man går omkring i en bubbla och har svårt att ta till sig det som hänt och som händer omkring en. Denna första period varar vanligen en kortare tid, men känslor av overklighet är vanliga under in längre period.
2. Reaktionsfasen
   När chocken gradvis släpper är det vanligt att känslor av förtvivlan, oro, vrede, saknad och övergivenhet väller fram. Man kan vara helt upptagen av sin sorg och sakna kraft för något annat.
3. Bearbetningsfasen
   I bearbetningsfasen tänker man fortfarande mycket på det som hänt, men på ett delvis nytt sätt. Man börjar få perspektiv på förlusten och försöker förstå hur den påverkar resten av livet.
4. Nyorienteringsfasen
   Med tiden känner de allra flesta att de både kan och vill gå vidare i livet. Man glömmer för den skull inte det som är borta, och känslor av ensamhet och saknad finns oftast kvar. Men sådana känslor dominerar inte längre tillvaron.

Listan är kopierad från Cancerfonden och jag har ändrat lite i den, tagit bort att någon gått bort. Men sorgens faser är likadana även om det bara handlar om att någon ska flytta. Den kan vara lika rå och överjävlig som vid ett dödsfall, och de kan vara betydligt mildare. Men i stora drag ser den ut så här, det är så här vårt psyke reagerar.

Just nu är jag i bearbetningsfasen:)

Jag har fortfarande inte helt fattat att hon har flyttat, men jag är inte lika akut ledsen.

Att få sätta ord på saker hjälper. Alla, inte bara mig. Genom att sätta ord på saker, säga dem högt, så blir de verkliga och får substans. Då kan man börja agera på dem. Att stoppa in känslorna i en låst del av hjärtat skapar en Pandoras ask, som när den någon gång glipar kan skapa katastrofer.

.

Jag tycker det är extremt märkligt att inte bli ledsen när ens barn flyttar. Jag skulle inte vilja ha det så, men det skulle vara skönt med lite mellanting:) Jag har läst massor sista åren om att vara Högkänslig. Det efter att någon sa att det kanske var en släng av sånt jag hade. Jag vet att många ogillar uttrycket ”en släng av ….. insert valfri diagnos” men jag tycker det är klockrent. Man kanske inte uppfyller alla kriterier men tillräckligt många för att känna igen sig.

Det gör jag. De olika tester man kan göra online säger att jag Antagligen är högkänslig.

Det här från länken ovan.

Jag tänker att jag nog ”har en släng av det”. Och det hjälper ju inte det minsta lilla, men ger mig något att luta mig lite mot. Jag är inte helt känslomässigt konstig.😃

Jag som inte ens gillar att man lutar sig mot sina diagnoser🤣 (läs: skyller på dem) Men man ÄR verkligen inte sin diagnos, man har den och sen får man försöka leva med den så gott man kan.

Sådärja, så blev det en väldigt massa skrivet om det:D

Det jag ville skriva var egentligen ett stort tack till er, till de snälla, värmande orden och till att ni delade med er av era tankar. Jag tänkte svara er alla men det är helt galet vad bökigt det är att svara på kommenterar via mobilen, och det är vad jag haft nu.

Nu ska jag gå och städa lite, tvätta och köra lite allmänt underhåll på det mesta. Allt ligger efter, det är ett litet elände i normala fall att försöka hålla jämna steg med allt, och under de här långa loven faller ju det mesta. Inga rutiner, tider eller ens rätt antal familjemedlemmar i huset. Antingen fler eller färre:D

Förresten har jag tänkt på en sak. På instagram har jag rätt ofta frågestunder, är det något ni vill ha här med? Alltså att ni får ställa frågor i ett inlägg så svarar jag?

Säg ja eller nej så jag vet.

Vi hörs snart!