Haha det trodde ni aldrig va? Men med tanke på att jag är Uppsalas mest lössläppta kvinna som försöker haffa allt med en Y-kromosom så är det lämpligt:) Ja, för så går nu ryktet, tack vare folk som glatt leker viskleken fast de borde vara vuxna nog att låta bli. Jaja.
Och jag tänker såklart inte heller prata om sex, men det som ibland kommer efter, nämligen barn.
Jag har tänkt på det här länge nu, vissa kommer förfasa sig och gorma om att jag ska sköta mitt, men se det tänker jag inte göra:)
Folk idag skaffar barn som om det vore nån slags accessoar. En leksak, en lek.
Jag har medvetet valt att inte titta på de här sexprogrammen, man kan inte riktigt kalla det för nåt annat när det ska liggas framför kamerorna i tid och minut. Begriper inte det heller för den delen, kan NÅGOT få vara privat nu för tiden? Men icke då. Och var fan ligger underhållningsvärdet i att se andra ha sex? På bästa tittartid. Med teasers över hela jävla internet för alla att se, och med alla menar jag barn och ungdomar. De får en skev jäkla bild av hur sex ska vara och sen förundras vi vuxna över hur mycket sexrelaterade våldsbrott som sker? PÅ allvar? Är det verkligen så svårt att göra kopplingen där?
Tv-program som Paradise Hotel, Ex on the Beach och LoveIsland, där deltagarna i många fall serveras fri alkohol och tillbringar tiden i en spritindränkt bubbla där sex är ett maktmedel och ett strategiskt spel? Där alla ligger med alla och dramaqueens av alla kön står och skriker och kastar saker, allt medan övriga deltagare ligger i minimala trådar som skulle kunna vara bikinis åt en mygga, rent storleksmässigt och glatt trycker upp de sprängfyllda sillisarna i nån killes fejs för att sen bli förbannad om han tittar. Eller inte tittar. Alla dessa mixade budskap, hur fan ska våra barn och ungdomar kunna veta vad som är rätt och fel?
Att använda sin kropp för att komma någonvart i livet är inte något nytt direkt, men är det inte vad vi försökt jobba oss IFRÅN? Inte mot. Utan att veta utan en ren jäkla killgissning är att Only Fans kan vara nästa steg. För övrigt, jag vill gå så långt som att säga att program som ovanstående och liknade även de är en slags prostitution. Deltagarna får betalt för sin medverkan och ju mer drama, hud och sex de bjuder på ju större chans att de får återkomma för ytterligare en säsong … just saying.
Kan också passa på att säga att jag tror att varenda tv-produktion betalar sina deltagare rätt stora summor för att medverka. Alla. UTOM Familjen Annorlunda 😂 Vi fick inte en spänn för att vara med. Jo, om man räknar med ersättningen för förlorad arbetsinkomst, exakt på öret, men inget mer. Varför det är så vet jag inte? Jag fattade ju inte ens förrän flera år senare att alla andra fick betalt.
Nåväl, tillbaka till det här med att skaffa barn.
Jag följer ju nöjessidor och där rapporteras om folk jag inte känner till, men som refereras till som ”Dokusåpaparet”, ”Love Island-paret” , ”Bachelor-paret”, ”Bonde söker fru-paret” osv.
Dessa par, som då alltså träffas i en bubbla av glamour, kantat av flera olika kamerateam som filmar allt, gärna i close-ups, där det serveras champagne i kristallglas en vanlig tisdaglunch, och där ”dejterna” är uppstyrda in i minsta detalj, och glöm heller inte alla omtagningar. För tro mig, det handlar om sådant. Fotografen missar något och ber att de ska ta om, säga om, göra om. Det önskas andra vinklar, ”sätt dig så, solen bländar” eller ”Be honom berätta om sin hund”.
Det är en inspelning och det är inte som i Truman show där aktörerna inte vet om att de filmas utan ALLT regisseras. På olika sätt. Uppstår ett drama så frossar kamerateamen, det är ibland till och med de som triggar igång det. Det säkraste sättet att få mkt kameratid är att bete sig som en utåtagerande skitunge. 😅
Nåväl, paren träffas, får nån slags känslor för varandra, produktionen tar slut, de flyttar ihop direkt, lever ett tag på sin kändisstatus och så vips blir det en graviditet. Nämen hoppsan? Några månader in i en relation. För det första, om man inte VILL bli gravid idag så kan de flesta skydda sig. Alla kan inte, men rent procentuellt är det få som blir gravida trots preventivmedel. Det förutsätter dock att man sköter sina preventivmetoder. Inte slarvar och sen skyller ifrån sig …
Att säga att man blev gravid helt ovetande känns väldigt 1800-tal. Idag vet alla hur barn blir till och hur man skyddar sig om man inte vill. Tar man medvetet risker kan man inte säga Hoppsan. EGET ANSVAR ni vet:)
Nåväl igen:) Paret är nu gravida. Eller hon är, eftersom en man inte kan bli gravid och varför ska vi då låtsas det?
En graviditet är ibland en dans på rosor och ganska ofta en rätt slirig promenad mellan kräkningar, massiv trötthet och diverse jobbiga tillstånd. Är man rätt för varandra är det något som kan svetsa samman, men om man träffades i en låtsasvärld så kan verkligheten vara rätt avtändande. När man ligger i fosterställning inne på muggen och tuggar på en skorpa kanske man inte är samma extrovert härliga person som man var framför kameran? Killen som var så busigt charmig då kanske hellre flyr fältet och dricker bärs med polarna än håller bak håret och serverar de där skorporna, eller sitter med en stendäckad tjej i soffan varenda kväll.
Jag vet inte HUR många par jag läst om som sen går skilda vägar. Antingen under graviditeten eller under barnets första år.
Jag anser inte att man ska hålla ihop enbart för barnets skull, men så fan att jag tänker neka till att jag anser att man ska tänka efter före. Ett barn är ett livslångt ansvar, inte en modefluga. Man kan absolut ha delad vårdnad om barnet, men kan vi ta en sekund till att tänka på vad som är bäst för BARNET? Som inte bad om att få bli till.
Ett barn är inte en leksak, som man kan köpa roliga accessoarer till som en fancy barnvagn, fjolliga hårband(förlåt men det är det fulaste jag vet på små bebisflickor😅) UGGS i pyttestorlek, designade märkeskläder för babys, matchande mor/barn outfits, färgkodade garderober och leksaker som placeras ut som vore de inredningsdetaljer.
Ett barn behöver sina föräldrar mest av allt, de behöver lugn och ro och stabilitet. Det går givetvis fint att fixa allt ovanstående om man vill, men man måste inse att barnet inte är en leksak. Man har skapat en varelse som är beroende av en i många år, som man bör sätta först i allt, som kommer sabba ens planer med att bli magsjuk rätt vad det är, som kommer hålla en vaken många nätter.
Barnet växer upp och blir en trotsig skitunge:) och det sker rätt snabbt. Bebistiden är kort, väldigt kort. Förutom när man är mitt i den då känns den som en evighet, men i perspektiv är den kort som ett andetag. Man är forfarande förälder, man ska få livet att gå ihop.
Ett barn är bland det vackraste man kan få i livet, det är en dyrbarhet utan dess like.
Att då inte dela detta med den andra föräldern som ett team är att göra det onödigt besvärligt för sig. Det finns inga garantier för att man håller ihop livet ut även om man väntar med att skaffa barn, jag vet det av alldeles egen erfarenhet. Men chansen är i alla fall större att man trivs ihop i vardagen om man faktiskt lever i vardagen några år, eller hur?
Och det är DÄR som folk fallerar. Det ska vara så förbannat bråttom med allt, hela tiden. Vad har folk så bråttom till?
Jag gillar ju ordstäv:) och ”Var sak har sin tid” är ett utmärkt sådant. Det finns en tid för allt. Om man är ung och nykär, var det ett tag, njut av det. Skaffa inte ett barn för att bevisa att det är ni. För det blir ju oftast inte så, rent statistiskt. Vad är det för fel på att lära känna varandra på alla plan innan man bildar familj? Om man nu vill ha ett familjeliv vill säga, det finns ju de som inte vill det utan föredrar att leva med enbart sitt barn. Som skaffar ett barn utan att ha en partner.
Skillnaden där är ju att det inte blir ett uppbrott, det finns ingen annan förälder att ta hänsyn till, man vet redan på förhand att det är så här det ska vara, så här jag vill ha det.
Men så verkar det ju inte vara för de här paren. De vill leva familjelivet, med en mamma och en pappa och ett barn. (Jag utelämnar alla andra konstellationer nu, korrekt, men jag har heller inte hört talas om ett gaypar som blir ihop, skaffar barn och separerar inom ett års tid. Av kanske solklara anledningar, som att det inte är lika enkelt för de paren att skaffa barn)
Varför ger man inte sig själv de bästa förutsättningarna för att det ska funka? Det är för mig obegripligt.
Lär känna varandra först. Det finns inget att ha bråttom till. Livet är vad som händer här och nu, idag. Just nu. Lura inte dig själv. Ett barn är sällan lösningen på något i ett förhållande. Tvärtom så sliter ett barn på förhållandet.
Om jag får spekulera, så tror jag att det i de här medieparens fall ganska ofta handlar om att hålla sitt kändisskap levande. Medvetet eller omedvetet. Mest medvetet tror jag:)
Några månader efter Love Island har livet stagnerat, allt från säsongen har sänts, vädrats och diskuterats, nästa omgång deltagare är på plats för nya inspelningar, man har inte så lång tid på sig i rampljuset innan man är bortglömd. Man blev inte tillfrågad om att komma tillbaka, man är en före detta LI-deltagare. Vad ska man nu krydda livet med? JO! En bebis! Nöjessidorna kommer skriva om en under i alla fall ett år framåt, check.
Att man knappt känner den man skaffar barn med är oväsentligt. Jag vet, det kan kännas som man gör det efter bara en helg ihop, men sanningen är att det tar tid att visa och upptäcka alla sidor hos varandra, speciellt de mindre fina för de gömmer man så länge det går.😅 Mitt lilla tips stavas alltså V A R D A G. Det är i vardagen som livet sker, det är där man gnuggas mot varandra, skaver och antingen jämkar ihop sig eller repellerar ifrån. Testa lite vardag först och se om det är kul även nästa sommar:)
Att ha barn ihop som man ska dela på är ofta en logistiskt utmaning. Båda vill fira jul med barnet, ingen vill ha magsjukeperioden, båda vill ha sommaren och ingen vill köpa vinterkläderna. Man kanske bor en bit ifrån varandra och livspusslet är ofta svårt. Ta sen med nya partners och eventuella barn så blir det inte direkt enklare.
Eller, så blir det som i mitt fall. Jag har barnen 100% och pappan inget. Hans val.
Som kvinna kommer du inte undan graviditeten. Det är ett faktum. Blir du lämnad redan under graviditeten så är risken/chansen rätt stor att du kommer uppfostra barnet mestadels på egen hand.
Det innebär ju inte att ni aldrig kan skaffa barn, bara att det just nu är tid för något annat. Tänk bara efter före:)
Barn idag mår sämre än någonsin. Den psykiska ohälsan kryper ner i åldrarna, och ni får gärna skjuta mig, men jag tror inte att det är bra för ett barn att bo på två olika ställen. Det bör rimligen skapa en rotlöshet. Att flyttas fram och tillbaka mellan två vuxna för att de vuxna vill ha tid med sina barn tror jag inte på. Förr bodde barnen hos den ena föräldern vid en skilsmässa och att få ha sin bas på ett och samma ställe tror jag är viktigt. Att få ha samma regler och rutiner hela tiden, inte två olika. Jag vet att åsikterna går i sär här, men jag tycker ändå att hälsostatistiken och brottsregistren talar sitt tydliga språk.
Jajamen:) Det kan nog uppfattas som om jag yttrar mig hej vilt om saker jag inte har en aning om, men det är just det jag har. Jag kan det här med barn:D Det är inte jättemånga som har den erfarenhet jag har😜 och med det som ryggstöd så vågar jag luta mig tillbaka och säga:
Tänk efter före, var sak har sin tid, skynda långsamt och carpe fucking diem:D Ha inte bråttom, det enda som händer är att du missar massa saker på vägen:)
