Okategoriserade

For the record…

Ni vet det här ganska nya fenomenet? Som dök upp lika snabbt som en stjärna faller för några år sen. Det här med att det som inte dokumenteras på internet, det finns inte;)

Jag vill bara tala om, for the record, att jag hivade upp 83 kilo i marklyft förra veckan. Kronlyft, alltså lite upphöjda, lite enklare, men ändå. 83 kilo. Jag sa förut att jag ville kunna lyfta min egen vikt i mark, och jag väger inte 83 kilo, pust. Även om det känns så mellan varven, speciellt en söndagskväll när man bara ska mugga in lite till, eftersom man ändå inte skött sig under helgen;) Alltså har jag nått ett mål. Inte idag eller ens förra veckan, för jag har kunnat marka mer än min vikt i många år, men jag kom på det nu. Och har inte firat det, så det måste genast göras:) Avvaktar nästa festkväll med Helen.

Jag har inte firat mitt gamla personbästa heller, det är mer än 83kg, men det är två operationer sen, så dit är det långt.

De här 83 var tunga, setet innan lyfte jag 78 och det var betydligt lättare, de där extra kilona gör mkt.

Idag har jag dubbeltränat, först ett pass i gymmet med gummiband, vilket är så mkt mer jobbigt än man kan tro. Sen hem och jobba, filma och klippa ihop den, för att sen hämtas upp av syrran för ett cirkelfyspass. Hon hade möte hela dagen lång och kunde inte komma ifrån på lunchen som hon brukar. Alltså bidde det dubbelt för min del. Och nu är jag rätt mör:)

Men det är helt ok, jag tycker ofta att pass två på en dag går superbra.

Nog om träning, men idag behövdes den verkligen.

Det är fyra år sen pappa gick bort. FYRA. Det känns som fyrtio och samtidigt som fyra minuter sen. Döden är obeveklig och drabbar oss alla förr eller senare, det är väl det enda man kan vara riktigt säker på livet.

Jag saknar pappa varenda dag. Hans foto står på en bänk i köket med ett ljus intill, och jag pratar ofta med honom lite.

Februari är en skitmånad. Förutom att det är en månad full av virus och skit, kyla, snö och regn och rusk, så är det för mig personligen årets sämsta månad. Min pappa gick bort den 3 februari. Min man lämnade mig den 4 februari. Min mormor gick bort den 10 februari. Alla mina stora trauman i livet har samlats i februari, vilket inte direkt gjort den månaden till nåt att hurra för. Jag går inte runt och sörjer mitt förlorade äktenskap, glöm det, men just vid årsdagen så poppar det upp. I år blir det tolv år sen. Och läget är samma som då, jag har barnen heltid, han aldrig. Han hör inte av sig, de skulle lika gärna kunna vara faderslösa. De känner sig faderlösa. När mina barn behöver hjälp med något som jag inte klarar av – då vänder de sig till Jimpa. Han har bara känt dem i några år, men han vet det mesta om dem. Det är tur att han finns:)

Och nej, fråga inte. Han är bara Jimpa, inget annat, men vi alla uppskattar honom enormt:)

När min mormor gick bort var det totalt oväntat och den första stora sorg jag upplevt i livet. Jag väntade Novalie och Robban och Corrinda låg och sov middag när syrran ringde mig. Då var hon på akuten och hade precis fått beskedet att mormor inte fanns längre. Jag ringde barnens pappa som lämnade jobbet direkt och kom hem så jag kunde åka in. Mamma och pappa var i Thailand, givetjävlavis. Att gå in och säga farväl till mormor var hemskt. Jag hade och har, utan orsak egentligen, extremt dåligt samvete. Mormor ringde syrran för att fråga om hon ville komma förbi, kanske kände hon på sig något. Hon skulle lägga sig och vila så syrran skulle ta med nycklar. Syrran åkte dit, och då … Ja.

Men grejen är att jag är 1000% säker på att om mormor ringt MIG … så hade jag inte svarat. Jag hade låtit telefonsvararen ta det och mest troligt inte ringt upp direkt. Tvillingarna sov, eller skulle sova och det enda jag ville vara att få slumra lite jag med, jag var gravid och de sov inte direkt bra på nätterna. Jag hade prioriterat MIG. Me myself and I. Och för det har jag dåligt samvete, fast det inte ens hände, men om mormor ringt mig och jag inte svarat och hon sen gått bort … jamen ni fattar nog. OM är en jävla bitch.

Vi fick lov att ringa våra föräldrar och berätta, på en knastrig telefonlinje fick vi säga det värsta man kan säga till en annan människa. Sen fick vi styra i det mest akuta innan de kom hem. Mormor pratade alltid i telefon med en väninna varje dag sen evigheters evighet, de stämde av med varandra att allt var ok, och vi visste att hon skulle bli så orolig. Det var inte heller ett kul samtal. När man är så ledsen själv, och måste ringa och göra någon annan lika ledsen, det är fruktansvärt.

Jag har nog aldrig känt en djupare sorg än då, inte ens med pappa var det så överjävligt, mest troligt för att jag varit med om det förr. Men då slet sorgen sönder mig, och jag visste inte när eller ens om, det skulle kännas bättre. Om det här som gjorde så ont någonsin skulle gå över eller om det skulle kännas så resten av livet. Det gick skapligt på dagarna, fyra kids och en graviditet hjälpte till, men kvällarna… Jag låg och läste tills jag var så trött att ögonen gick i kors, då släckte jag och så tog det en minut innan sorgen övermannade mig och jag började gråta. Jag försökte snyfta tyst, men det var ren panik oftast, och jag minns allt för tydligt hur min (ex)man en natt suckade tungt och vände sig demonstrativt om och la kudden över huvudet. Där jag hade behövt en kram, eller en tröstande hand på min rygg, så fick jag bara dåligt samvete för att han inte kunde sova, han som skulle upp och jobba. Jag kan förstå honom, han behövde såklart sova, vem gör inte det? Men helt jävla uppenbart förstod han inte mig. I efterhand har det här på något vis blivit den där ”första gången”. Första gången han svek mig när jag behövde honom som mest. I ärlighetens namn ska jag vara tydlig med att det var den gången och sen inget på många år, inte förrän han flippade, typ nio år senare.

Nåväl. Sorg är jobbigt, och den kommer i vågor. Nu vet jag att den avtar och jag vet också att jag inte behöver gå in i den. Jag kan skärma av mig från den. Jag måste inte stanna i de där känslorna som river sönder en inifrån, det är okey att låta bli att tänka på det. Jag älskar inte mindre för det. Men den som gått bort vill garanterat inte att jag ska må dåligt, tvärtom.

Men tja, februari är … kall. Sorgsen.

Taktiken för att ta sig igenom den är att ha kul, för min skull och för de som inte lever längre. Det värsta är väl bara att det inte finns ohemult mkt skojsigt att göra i februari. Kanske får det bli en konsert, vilken som helst, bara för att. Nåt. Och sen finns semlor. Tyvärr:D Det vore enklare om jag inte tyckte om det, men sanningen är att just semlor är ett av mina absoluta favoritbakverk. I alla dess varianter dessutom. Jag älskar grädde, och kombon av vetebulle, mandelmassa, florsocker och grädde är grym. Så då går väl dieten åt skogen också, som vanligt;) Det kommer alltid en semla i vägen, eller tjugotvå.

Träning blir det extra mycket av också, förhoppningvis, speciellt om semlorna tar över. Men träning är det enda som kan få det att vara helt tyst i huvudet på dumma tankar. Då är det enda man kan tänka på att man ska göra en reps till, eller springa ett varv till eller vad det nu kan vara. Ha kul, semlor och träning – bra recept va?

Nu ska jag hoppa i säng, vi hörs snart igen:)

Kommentarer

  1. G C Hemdal

    Fruktansvärt, AURORA 💗 tre år sedan hon gick bort samma dag 3/2. Men du måste ha skrivit innan detta med Örebro. Skriv nu, jag måste läsa dina ord. Jag kan ju inte alls uttrycka som du. Ta hand om varandra varje minut. Är Jimpa mycket yngre än Dig eller vad 💕…. Ni har ju många rum, mannen kunde ju sovit någonstans men nr ett trösta såklart. Hatar också februari. Min mamma dog 25/2 ann baby 11/2 mormor 24/2..

  2. Karin

    Jag älskar tyvärr också semlor. Gjorde en semmeldeg för en vecka sedan och frös in semmelbullarna. Jag erkänner, har blivit 1 semla till kaffet varje dag sedan dess. Hur ska det här sluta? 😂 Men köpesemlor och köpesemmelbullar håller inte måttet enligt mig. Det ska vara hembakta. Så blandar jag mandelmassan med grädden och fyller bullen. Inte var för sig. Men det finns många sätt att äta semlor på och detta är mitt sätt. 😊

×

Carola Wetterholm – Familjen Annorlunda

Carola Wetterholm, niobarnsmamma från Uppsala, som medverkat i Familjen Annorlunda. Numera ensam med alla barnen på heltid. Vi är en stor familj, men den funkar precis som alla andras, kanske lite mer av allt bara . Tvätt och mat...och ytterkläder i den trånga hallen... Ett är säkert och det är att det blir aldrig tråkigt med nio barn i familjen! Maila mig? Gärna :) Här : carolawetterholm@gmail.com

Samarbetspartner:
Stylewish - Influencer Hosting