Onsdagskväll fick jag ett sms från SJ. De talade om att det var ett elfel mellan Ö-vik och Umeå och att det kunde påverka min resa så jag borde hålla koll. Jaja, tänkte jag, det är efter Kramfors – skiter väl jag i.

Men tydligen ställde det till det, för jag vaknade på torsdagen med ett nytt sms, mitt tåg var helt inställt. Men vafan?

Sen läste jag vidare, och de sa att jag i stället kunde ta ett annat tåg, biljetterna gällde där. Ok. Inte mig emot, det tåget var en timme snabbare:) Direkt, inga byten. Säkert dyrare också, för man väljer ju det billigaste. I stället för avgång från Uppsala klockan 15, blev det 16.

Robban skjutsade in mig och jag stressade på honom som fan hemma för att inte bli sen, det är det värsta jag vet. Vad händer? Jo, men tåget var ju försenat med en halvtimme. Bah. Eftersom jag inte fick boka plats utan fick sitta i mån av plats, hade de sagt på SJ, och även att jag skulle fråga ombord för en vagn skulle reserveras för oss, så försökte jag fråga en tågvärd.

De klev på i Uppsala de med och hade noll koll. Jag hatar att behöva flytta på mig för att man sitter på nåns plats, jag vill ju packa upp min dator eller sova. Men för en gångs skull lyckades jag faktiskt sätta mig rätt direkt, i den bokade vagnen, på en plats som då var tom hela vägen. Najs.

Packade upp datorn och skrev sex sidor innan jag blev lite lätt åksjuk. Då bytte jag mot ljudbok, ostmacka och virkning:)

Tåget tog en knepig omväg via Avesta, och körde in den där förseningen hur det nu kom sig, och i Söderhamn eller var det nu var hade vi en kvarts rast. ”Gå ut och ta lite luft om ni vill”, sa de och det gjorde jag såklart. Struttade fram och tillbaka på stationen några gånger:) Solen sken och det var ljuvligt.

Jag messade min kursare som skulle hämta upp mig i Kramfors, och sa att vi nog var i skaplig tid ändå, och hon svarade att hon var där ungefär 22.25. Bra, jag avskyr att nån som är schysst att hämta mig ska behöva vänta. Då väntar jag hellre en timme.

I Härnösand, sista stoppen innan Kramfors, ville polisen tydligen kika lite på nån individ på tåget, för de kom rusade på stationen och sen talade personalen om att de begärt ett stopp. Men snark. Det var ju bara att vänta, och bli nyfiken:)

Men efter tio minuter rullade vi, och inkom på Kramfors station 22.26. i EXAKT samma stund rullade min kursare in. Alltså exakt samma. Den tajmingen är ändå svårslagen:)

Hon kom från Wasa i Finland, jag från Uppsala och vi möts exakt. Imponerande ju.

Framme på Hola, kommer jag på att fan! Min tagg funkar ju inte! Hur fan ska vi komma in i repan där nycklarna till rummet finns? Vi fick en varsin tagg första gången och den har vi med oss hem. Inte för att den funkar, man måste ladda den en gång i veckan på kontorstid … och där stod vi klockan elva på kvällen. Hel-ve-te. Men Gabriella hade fått en kod, för hon hade varit smart och skrivit att vi kom senare. Utan henne hade jag fått sova på en bänk. Eller bankat på alla fönster och hoppats att nån hade förbarmat sig, öppnat och gett mig mitt kuvert med rumsnyckeln:)

Men nu kom vi in, och ställde in väskorna på rummet, och drack sen te och babblade till halv två på natten.

Hon är lika morgontrött som mig, och eftersom vi inte skulle börja förrän elva dagen efter tänkte vi oss en lång sovmorgon. Bara det att de slutade servera frukost 8.30. Men vafan? Jag har inte ens kollat det där eftersom vi vanligtvis kommer efter frukost.

Jaha, bara bädda ordning och knyta sig. Jag sover alltid så gott här på Hola! Gjorde det då, 2014 när jag gick Hälsocoach kursen, och gör det nu med. Det är något med ödsligheten, tystnaden, mörkret och lugnet. Vetskapen att ingen kommer att väcka mig för att de undrar om vi har ost, eller var deras jacka är, eller talar om att de är sjuka. En bubbla av lugn och ro.

Jag älskar att vara här!

Inga förpliktelser alls, ingen som sliter och drar i en, det enda fokus man har är på sig själv och det man älskar, dvs att skriva. att vara med härliga människor som också äskar att skriva, det är fantastiskt!

Efter frukost och ett antal koppar kaffe började de som inte sovit på skolan droppa in och vi gick till vårt klassrum. Där skulle vi ha en inrymningsövning. Själva övandet av att gå ut i trapphallen var väl inget direkt, men att bolla scenarion och hur man skulle överleva, det är garanterat bra. Man vet aldrig.

Jag vet av erfarenhet att jag funkar rätt bra i skarpa lägen, vilket är skönt att kunna luta sig mot. Jag har dock aldrig, och jag hoppas att det aldrig behövs, varit tvungen att gömma mig för en förövare. Helt sjukt vad illa ställt det blivit i vårt samhälle på bara några år, för inte länge sen var ordet INRYMNING helt obekant.

Efter det hade vi lunch. Jag var ju mätt efter frukosten men klämde ändå i mig en hel lunch med kyckling, potatis och nån spännande bakelse som vi tror var sötpotatis, glass till dessert och ett antal koppar kaffe till:)

Proppmätt är bara förnamnet när man är här:)

Sen lektion:) Vi skulle skriva en pitch för vår text och sen öva oss på att läsa högt för varandra. Jag hade lyckats missa, eller förtränga, att vi på lördagen skulle ha uppläsning av en del av våra projekt, för publik och varandra. De har något de kallar för Holadagen, där alla kurser visar upp sig, och även byns hantverkare kommer. Massa folk, fiskdamm och olika aktiviteter. Och vi skulle läsa text.

Jag tror att vi alla tyckte det var nervöst. Att läsa högt är inte något jag tycker om, jag är inte suverän på det, även om jag nog inte suger, men att läsa sin egen text, det man värpt fram på sin kammare i ensamhet, det är väldigt personligt och intimt. Det är jobbigt. Och roligt på samma gång.

Vi hjälpte varandra med pitcherna som skulle läsas upp de med, och vara typ som en baksidestext på boken.

Ni kan förresten få min pitch här, det gäller väl att utmana sig, misstänker jag:)

När Kellie träffar den undersköne ärkeängeln Rafael är deras spirande kärlek varken enkel eller självklar. Hon är den kloka, självständiga tjejen som aldrig skulle bli kär igen. Han är en av de mäktigaste änglar som någonsin funnits. Rafael oroas över utvecklingen där fallna änglar sprider sig över världen, människor försvinner eller förvandlas till själlösa utan empati och moral, men framför allt oroas han över Kellies säkerhet.

Centrum för det hela är nämligen Kellies stad. Här vill demoner och fallna änglar skapa en metropol för synd, och det på människornas bekostnad.

När situationen eskalerar måste Kellie hitta sina krafter, krafter hon inte ännu vet att hon besitter.

Det här är en urban romantasy om samhällets hårda utveckling med kriminalitet och gängvåld och en kanske omöjlig kärlek.

Häpp:) Säg att ni blir lite nyfikna på att läsa den? Jag kan ju lägga till att det är low-fantasy, det är inte drakar och trollspön utan mer bara lite magiska krafter hit och dit:)

Vi delades sen in i grupper om fyra, och fick läsa högt för varandra och ge tips om att inte fippla med pennan, eller stå och trampa, eller dra sig i håret eller vad det nu kan vara som man får för sig när man är nervös:)

Det gick väl ok, men jag insåg att jag behövde skriva om lite. Jag valde början, och den har jag inte petat i på länge, speciellt inte läst högt, och det är då man märker när det inte riktigt flyter.

Sen var det slut på dagen, den var alldeles för kort:)

De som inte sover på skolan åkte hem och vi andra bestämde att ses runt sex för att käka middag. Vi hade hamnat i olika hus för det var fullbokat tydligen, så det blev lite mindre häng. Alla gick till sina rum och jag kände att jag måste ut. Det var soligt och varmt, men lite blåsigt, och jag var fortfarande proppmätt. Jag behövde röra på mig.

Jag stoppade i mina lurar och på med ljudboken och så gick jag ner till älven.

Det blåste rätt bra så var inte helt supermysigt. Jag fortsatte åt det här hållet, nedströms vill jag tro, men har egentligen inte en aning om i vilken riktning den flyter🙈

På bilden ovan ser ni en stor kulle, det är Styresholm, en urminnes gammal borg, utan borg nu för tiden då, men den var byggd på de här tre kullarna. Fogden kunde hålla utkik här efter vad det nu var. Jag har varit här förr och inte riktigt sett att man kan fortsätta gå, men nu bestämde jag mig för att runda/gå över de här kullarna och se där! Det finns ju en stig längs med älven:) Högt uppe, ganska brant sluttning ner, och rejält stökig terräng men en utmarkerad vandringsled. Jag mötte två äldre damer som jag tror hör till nån kurs på Hola, som kom gåendes med stavar.

Oerhört vackert och en supermysig stig, upp och ner, hit och dit. Lite skyltar med info om tiden förr, och om olika djur och så…. eh va?

OM du möter björn? Det måste innebära att det faktiskt finns björn här. Herregud. Men okej, med tanke på hur jag klampade fram, bröt kvistar och grenar och swishade runt i blåbärsris så borde jag vara rätt enkel att upptäcka och därmed undvika. Förhoppningsvis:) Jag mötte ingen björn.

Däremot lite tomtar och troll!

Jag blir väldigt glad över att se sånt här. Två figurer som får stå i fred. Kanske rör det sig inga ungdomar här, kanske är de mer väluppfostrade med bättre respekt här, kanske bor jag i en stad där våldet och förödelsen tar över mer och mer? Vet ej, men inte fasen skulle nåt sånt här stå kvar i mina hoods. Det skulle förstöras i samma sekund som nån upptäckte det. Vilken skitvärld vi fått.

Nåväl, jag var glad och full av respekt för naturen och människorna här, och jag gick där och lyssnade på min ljudbok om just drakar och ätteryttare. Intill en brusande älv. Ganska jäkla mysigt:)

En hel flock svanar låg därute och guppade också.

Eftersom jag legat av mig en aning gällande mina djur och naturkunskaper från scouterna, så var jag tvungen att googla rådjursbajs. Det låg ofantliga mängder överallt, och när jag sett den där skylten om björnar så behövde jag försäkra mig om att det var rådjur och inte björn som lämnat efter sig spår🙈

Jag kom till ”slutet” av den här stigen, och kunde välja mellan att fortsätta längs en väg, eller gå tillbaka, och valde hemåt. Tänkte att jag kanske hittar en bra stig åt andra hållet med. Men det är svårt att komma nära älven åt det hållet, massa hus i vägen och tät skog.

Klockan började också närma sig sex så jag gick hemåt, och insåg att jag var absolut inte det minsta hungrig. Tog med ett äpple och en banan över till det andra huset och joinade de andra som var hungriga och käkade riktig middag. De vet att jag tycker man äter hela tiden och skämtar hjärtligt:)

Vi satt här några timmar och snackade och hade det trevligt, men sen ville folk dra sig tillbaka. Några ville fila på sina uppläsningar, andra läsa färdigt nåt osv. Jag var varken sugen på att sova, eller läsa, eller öva, eller nåt annat. Jag var dessutom fortfarande mätt, eller mätt igen av det där äpplet:) så jag gick bara in till mig för att lämna bananen och gå på toa, sen gav jag mig ut på äventyr igen. Den här gången åt andra hållet. Tät skog överallt, men så fort jag hittade en stig så tog jag in på den, kom ner till älven men inte vidare längs den.

På ett ställe var det som en liten strand, och jag kände givetvis på vattnet. Kallt som fan, men hade det varit dag och inte blåst hade jag kunnat tänka mig att hoppa i och doppa mig:) Men inte efter åtta på kvällen i blåst och lite kyligt väder.

En av mina kursare kom plötsligt halvspringande ut från en korsande väg och det såg ju aningen märkligt ut. Han hade lågskor, vanliga byxor och snyggjacka, inte direkt löparklädd. Han hade precis mött en stor grävling:) På den väg där jag skulle svänga in… oj då. Grävlingar är lite läskiga ju, de är stora och bastanta och kan vara arga. Jag plockade genast upp en gren, skalade av kvistarna från den och vips hade jag både en vandringsstav och ett försvar:) Plus att jag kunde föra lite oljud med den genom att släpa eller dunsa den i backen. Smart va?

Jag såg inte grävlingen men det prasslar ju hela tiden ute i skogen. Det är fåglar och rådjur och små möss och allt vad det är. När skogen öppnade sig mot ett fält såg jag en stor älg på håll och tvärstannade. Hm…? Spanade runt om för att se om det var flera, jag var inte speciellt sugen på att hamna mellan ko och kalv, eller så. Älgen hade full koll på mig, totalt utstirrad är bara förnamnet. Vi stod så en lång stund, jag pratade med den såklart, för det är ju så man gör, visst? Jag visade också min fina försvarspinne 😂 men var noga med att tala om att det var hon som bestämde. Jag backade mer än gärna. Man vet aldrig, de kanske förstår vad man säger ju:D När jag sen tog några steg vidare, vände hon sig om och travade iväg. Pust och tack.

Nästa krök avslöjade ett Kanadagås-par. För att komma hemåt igen måste man gå längs med landsvägen, och där återsåg jag min älgkompis igen, då hade hon gått över vägen och var på väg upp till skogen på andra sidan.

Järnvägen går precis förbi Hola, viket gör den till en utmärkt ledstjärna om man går vilse:) Det gjorde jag inte, tvärtom inser jag att jag fått rätt bra överblick över Prästmon med omnejd. Jag tog vägen runt Torsåkers kyrka och förlåt, men vilka otroliga hus det finns här!

Jag älskar det skruffiga och ruffiga, med en charm som vittnar om åratal av betraktelse. Kanske att jag får en aning Psycho-vibbar också men det är som det är med det:)

Jag fattar ju att om jag skulle bo här skulle det inte vara samma charm och känsla av frihet, av ansvarslöshet och en bubbla av lugn och ro, men som besökare är det en ljuvlig plats. Hade jag bott där hade ungar behövt skjutsas överallt och ingenstans, och jag hade fått lappsjuka över att inte se folk.

Vid kyrkan satt en hel flock stora fåglar som jag fick veta var tranor. Det har jag inte sett så ofta.

I den här kyrkan hölls en sista gudstjänst för över 70 kvinnor dömda som häxor innan de fick gå nästan en mil tror jag, till Häxberget där de blev halshuggna och brända på bål.

Oerhört hemskt. Väldigt intressant hur man förr inte förstod, men samtidigt – hur skulle man kunna veta?

Idag är vi upplysta på alla sätt och vis, vi kan kolla in i minsta mikrobit av kroppen, kan odla celler och åka till månen easypeasy, men förr hade man ingen kunskap om sånt. Jag kan förstå hur det gick till, att de kloka gummorna som hade kunskap om vilka växter man kunde blanda för att göra olika dekokter för diverse krämpor, som hjälpte barn till världen och som kunde hjälpa till vid sjukdom, att de sågs med viss … ja kanske avund, eller rädsla, kanske som mäktiga nog att kunna förstöra för andra. Lägga en förbannelse så att grannens kossor mjölkade mindre till förmån för sina egna kossor. Men därifrån till att de skulle åka och ha orgier med djävulen känns lite långsökt. Återigen igen, de hade ingen kunskap och så kom prästerna med sina påståenden. Män, mot kvinnor, det eviga återupprepandet.

Hu!

Jag gick vidare hemåt, passade på att kolla in den helt nyrenoverade gymmet som finns på Hola, och jäklar vilket gym! Det blev vattenskadat precis vid vår första träff, och har renoverats sen dess, men nu fanns det ett helt välutrustad gym med trappmaskin, roddmaskin, crosstrainer, löpband, fria vikter, maskiner, kettlebells osv. Allt.

En sista liten rundtur ner mot älven och den vägen tillbaka innan jag motvilligt gick in. Det är så vackert att promenera här att jag inte ville sluta. Nu var jag en aning hungrig, så gjorde några smörgåsar och tog en kopp te och tog med in på rummet.

Käkade, skrev om min text så den flöt bättre när jag läste högt, och läste den sen just högt säkert tio gånger:)

Till sist kände jag mig nöjd, och gjorde mig klar och kröp i säng, och somnade på en sekund. Eller möjligen två.

Vaknade av larmet halv nio, vi hade sovmorgon och började inte förrän tio. Gjorde mig klar, packade ihop allt, och gick ut i köket för att käka frukost. Ingen där. Men vafan är alla? Det var fullbokat i vårt hus, därav att vi delades upp på två, men jag såg fasen typ max sju personer, och det finns gott och väl 20 rum. Gabriella kom iaf och vi åt och gjorde sen sällskap till hennes bil där vi dumpade in väskorna.

Sen började Hola-dagen, och det var ju hur mysigt som helst. Vi gick runt och kollade, kikade på ett smakprov ur musikalen Familjen Addams och lyssnade på vad musikproduktions-kursen gjort, jättebra låtar som jag ska leta reda på på Spotify. Lunch redan klockan halv elva och jag sa att jag INTE tänkte äta ett dugg mer idag, pallade inte att vara mätt hela tiden:) Drack däremot en jäkla massa kaffe. Det var soppa och bröd till lunch och det var inte Gabriella sugen på så vi bestämde att vi stannar på vägen hem istället. Jag skulle åka med henne till Gävle där hon övernattade för att sen köra vidare hemåt sig.

Vi hade våran uppläsning inför varandra och publik, kanske 20 personer eller så, och det var absolut nervöst.

Jag vet att jag läser snabbt, det är mitt sätt, och försökte medvetet vara lite långsammare. Men samtidigt är min text inte långsam, det är en rätt snabb sak. Jag föreställer mig att jag läser för Jack när jag ska högläsa, och dramatiserar lite, använder lite olika röster och blev otroligt nöjd över att publiken skrattade på de ställen som jag själv tycker är jäkligt roliga. Det gick typ helt okej:) Jag var enligt programmet först, men en av tjejerna ville gärna byta för att slippa sitta och vara nervös, och det gick jag med på utan att blinka. Tack för den! Jag var nu i mitten i stället vilket kändes toppen. Hon var dessutom suverän som första person, presenterade kursen lite mer och var väldigt publik-bra. Mycket bättre början:) Att få lyssna på mina kursares alster var supermysigt! En del har jag ju koll på, de i min grupp, men de läste andra stycken än de som vi responderat på så även det var nytt. Kul kul kul!!

Nu känner jag att det var väldigt roligt det här, så kanske borde jag ha högläsning oftare. Och något jag definitivt ska göra är att läsa mer högt för mig själv, det brukar jag göra, men ska öka på det. Det är som sagt då man hör vad som inte flyter.

Flera ur publiken kom fram till oss senare och berömde oss, tyckte våra texter var otroligt bra, och det är kul. Vi ÄR väldigt bra allihopa, det är en oerhört hög lägstanivå, alla kan, alla är kompetenta, och det gör den här kursen så bra. Vi är verkligen jämlikar fast vi skriver i så många olika genrer.

Åsa Beckman, författare, hade sen ett samtal framför publik och det lyssnade vi på som avslutning, innan vi avlutade vår vistelse här för nästa sista gången.

Eftersom vi suttit stilla nästan hela dagen och Gabriella inte hittat till älven, så tog vi en promenad innan vi åkte. Sen sa vi hejsvejs och puttrade iväg. I hennes fräsiga Audi, så inget puttrande egentligen utan mer ett swishande:)

Vi såg älgar längs vägen, bakom viltstängslet tacksamt nog, vi körde på en stor mås, som måste ha varit suicidal, den jäkeln landade med ryggen mot oss på motorvägen och skulle sen lite makligt lyfta, men hann inte utan smällde in i rutan framför förarplatsen. Jag fick upp en arm för ögonen och Gabriella blundade hon med:) en kort sekund. Jag var helt övertygad om att rutan sprack och att det var måsmos över hela, men det blev inte ens ett märke. Pust, det hade blivit jobbigt.

Vi stannade och käkade på McD, och sen släppte hon av mig i Gävle. Jag tog min väska och rullade in på stationen, bara för att precis missa ett tåg till Uppsala. Typiskt, men ändå rätt mysigt att få gå runt lite. Jag har aldrig åkt tåg från Gävle tror jag, och det var massa fina hus där ikring. Nu var det banarbete mellan Gävle och Skutskär, så det blev en anslutningsbuss till Skutskär. UL, alltså Upplands lokaltrafik som i våra bussar, har jordens sämst upplägg. Biljetten kostar 40 kronor oavsett om du åker tre minuter eller 75. De gör stenhård reklam för att man kan åka ända till Sala och Gävle på 40 kronorsbiljetten. Men de har också räknat ut att om de sänker övergångstiden från de klassiska 90 minuterna vi haft i alla tider, till 75, då kommer folk ändå behöva köpa två biljetter, för man hinner inte.

Som boende i Uppsala och som den som åker buss inom Uppsala vill jag inte åka för 40 kronor till Gävle och Sala osv. Jag vill hellre åka billigare inom stan. Men jag kommer ju inte betala mer den gången jag verkligen behöver åka från Gävle. Hur jag än räknade så skulle jag inte hinna med min buss hemma i stan och var sur förstås.

Jag väntade in i det sista med att  köpa den och frågade chauffören om han ville se den? Nä, det behövs inte, sa han och jag replikerade ärligt: Bra, för jag har inte köpt nån än, då hinner jag inte på min anslutning i Uppsala.

Så kan vi inte ha det, sa han, och viftade ombord mig:) Köp den sen du.

Trevligare chaufförer i Gävle tydligen.

Framme i Skutskär skulle tåget gå 21.49, jag köpte min biljett innan jag klev på, men aktiverade den inte förrän femton sekunder innan avgång:D På så vis hade jag hela sex minuter på mig i Uppsala att rusa mellan tåget och min buss, hade jag missat den hade inte biljetten räckt.

Jag hann, och inser att det är hög tid att återgå till träningen, och det ska köras både cardio och styrketräning för hoppsan så usel kondisen är. Ikväll blir det step!

Hemma till sist, strax efter elva, och ungefär ingen brydde sig:D Några hade lagt sig, andra var inte hemma, men Doris blev glad i alla fall:) Hon hade lyckats ta av sitt 750kronors bandage och är nu tydligen i samma form som en ungvalp:)

De rusningar hon gör är inte en gammal tants direkt:D

När Sally kom in och såg att jag krupit ner i sängen så kom hon rusande, hoppade upp i sängen och trampade, kurrade, spann och smånafsade på mig, helt överlycklig över att se mig. Två som saknat mig iaf:D Sen låg hon på min huvudkudde hela natten ♥️ Doris sover i sin korg vid min fotända som vanligt nu när hon kan hoppa obehindrat.

Låt det nu vara bra med henne framöver och inga skador eller så på nån annan. Ta i trä osv.

Nu avslutar jag, det här blev långt och har ni läst hela vägen är ni envisa, mycket svammel:)

Vi hörs snart igen! 🙂