Vissa tider på året önskar jag lite mer än annars att jag bodde i USA. Det är hela vintern, när jag vill bo på Hawaii, och sen är det oktober. För jag vill kunna gå all-in på Halloween:)

I Sverige är det ju fortfarande mest för ungarna och enbart den 31 oktober. (kom ihåg det!! Fira på rätt dag) , medan det i USA pyntas och grejas hela oktober.

Jag har samlat på mig lite dekorationer över åren, men känner att det är overkill att pynta trädgården och även inne känns det som att jag bara tar fram det en enda dag. Jobbigare att ta undan liksom;)

Men ungarna älskar det, och jag köpte fejkblod igår till Trixie som hon önskar sig i födelsedagspresent.

Även flytande latex ville hon ha för hon ska öva sig på att göra sårsminkningar. Jajamen hon har såklart sett på Youtube.:)

När jag av nån anledning vände på förpackningen så blev jag lite…vet inte vad man ska kalla det riktigt. Dels full i skratt, dels beklämd, dels lite äcklad…

Do not drink.

Det finns ju folk till allt, det vet man ju, och givetvis finns det väl folk som dricker blod med. Riktigt blod. Och kanske att fejkblod lockar till en drink? I don´t know:)

Tänker lite att varningen borde utvidgas – Do not infuse.

Så ingen sätter en nål och kopplar ett dropp.. Ahhhh., nä fy.

Jag har druckit varm mjölk direkt från kossan, och antar utan att veta säkert att det är ungefär samma temperatur som blod. Blod smakar järn och är jolmigt. Och varmt…nämen vafan jag dör hellre än kommer på tanken att dricka blod från nån. Så är jag ju inte heller någon vampyr (än?) och inte heller har jag några andra udda läggningar:)

Men Trixie kommer inte att dricka det, utan hon kommer producera ett antal läskiga sår, hon är noggrann som få och följer instruktioner till punkt och pricka.

Ska bli kul att se:)

Köpte även annat till henne, och är faktiskt klar med presenter. Annars brukar jag yra runt dagen innan för jag skjuter upp det hela.

Nu ska det bara hittas en ledig dag så vi kan ha kalas!!! Släktkalas kallar vi det för, och ja det är släkt men även de vänner som liksom blivit som släkt med åren:) Jag räknar in dem som om vi hade blodsband.

Det gäller för alla som jag kallar för vänner, jag har inte ett överflöd av dem men de är nära och väldigt viktiga. De flesta är sen urminnes tider;) och några har tillkommit genom åren.

På fredag ska Jamie dra ut en tand. Jag har varit rätt cool gällande det, men nu när det närmar sig så börjar jag bli lite nervös. Det är en mjölktand så den bör ju inte sitta som berget och det är inte det jag funderar över utan över premedicineringen.

Det fanns en tid när jag hade hand om premedicinerade barn varje tisdag och torsdag som var operationsdagar, och jag har sett det mesta gällande snedtändingar. Även efter operationen, på uppvaket har jag suttit och vakat. Och jag har återupplivat ungar som slutat andas i diverse korridorer och hissar.

Jag vet att jag kan, och jag längtar tillbaka till det ibland. Sen kommer jag att tänka på arbetstiderna, lönen och hur ont jag alltid hade i ryggen…och så ångrar jag mig:) För den delen så har man rationaliserat bort den bästa yrkeskategorin ever inom barnsjukvård – barnsköterskorna. Och något annat vill jag inte vara.

Men. På fredag ska Jamie premedicineras. Sen ligga och vila i ett rum…och alla som känner Jamie fattar problemet;) Sen in till tandläkaren, bedövas och så ska tanden vickas bort. Sen måste vi vänta kvar där i ytterligare en timme för att se så han inte mår dåligt. Gahhh. Jag tror ju inte att den premedicineringen man får hos tandläkaren är speciellt stark? Eller?

Anledningen till att tanden ska bort är att han mest troligt har fått en fistel. De ser inte riktigt på röntgen men det verkar vara en infektion under mjölktanden och det kan göra riktigt ont när det blir svullet, varigt och så.. urk. Men då har den här fisteln bildats som tömmer ur varet. Jag har aldrig sett något, och jag har aldrig känt att han luktar illa ur munnen, och han klagar heller aldrig på att det skulle smaka illa eller så. Var är ju vedervärdigt.

Det här upptäckte jag en vecka innan hans tandläkarbesök i våras, såg ut som en blåsa uppe på tandköttet högt upp mot läppen, svårt att se. Genast så får man ju ont i magen och dåligt samvete – beror det på att jag borstat dåligt? Att han dricker välling? Att han faktiskt äter godis och chips på helgerna?

Men det hela beror mest troligt på det fall han var med om för två år sen ( eller var det tre?) då han ramlade i en stentrappa hos grannarna när de lekte kurragömma. Han bet sönder tungan riktigt ordentligt, den var nästan av, men eftersom kanterna var hela och hålet var i mitten så läkte den av sig själv. Så mycket blod… !

Jag har som sagt jobbat på sjukhus, och jag har inga problem med egentligen något, jag har sett väldigt mycket otäckt. Men ögon och mun har jag svårt för. Tänder….brrr. I viss mån fötter:) men är det trasiga fötter är det en annan sak, värre med vårtor och nageltrång;)

Men så gäller det ens egna ungar och då är man inte riktigt lika cool. Fortfarande är jag lugnet själv om något händer, men är det ögon eller tänder så måste jag andas lite extra innan jag tar tag i det.

Så, på fredag ska det pillas med en tand, jag är säker på att det kommer gå bra med själva utplockandet, däremot är jag mindre säker på att Jamie kommer vara samarbetsvillig:)

Sen kommer lilla killen vara tandlös i en evighet eftersom den permanenta tanden inte alls är på väg ner utan sitter fint där den gör, långt upp i käken…. Vad hette han? Den där lilla busungen på TVs gamla matinéfimer för tusen år sen – Anderssonskans Kalle? Vill minnas att det var nån filmkille som hade en utslagen tand i alla fall, och nu kommer Jamie:)

Så, nu ska jag ge mig ner i Spindellandet och tvätta och vika lite. Jag har en stor 120s bäddmadrass som en katt råkat kissat på när hon var instängd. Får jag någonsin ren den eller är det bara att kasta? Jag får ju inte in den i maskinen det är ett som är säkert. Tvätta i badkaret känns väldigt besvärligt..

Men, vi hörs senare:)