Ibland skäms jag lite för hur jag fungerar. Den här skogsbranden igen… Jag hör ju nyheter som alla andra, men följer de inte slaviskt, utan snappar upp lite här och där. Aftonbladets app skickar en blänkare med rubriker, så jag har haft rätt bra koll på branden, ända sen den började. Men…när det är på avstånd är det svårt att ta till sig. Som jag sa igår så ryser man ju av tanken, men man kan inte alls föreställa sig, och så skjuter man bort det lite. Så kanske man måste fungera iofs för det händer ju så himla mycket svåra och jobbiga saker runt omkring, man måste sortera.
Men i samma sekund som man själv känner av det så är läget ett helt annat.
Nu idag så kom brandröken till Uppsala.
Och direkt så känns det hela mycket mer angeläget än timmen innan.. Och det är här jag skäms lite. Det är ett knasigt sätt att reagera, men jag tror inte jag är ensam, man är sig själv närmast det är bara så.
Vi åkte för att träna, åkte vid 16, och då luktade det svagt av rök, hämtade upp Janelle och åkte till Friskis mitt i stan, och väl där så luktade det inne åxå, men när vi kom ut strax efter 18 då var det ju rätt ordentligt disigt och luktade väldigt mycket brandrök, och en snabb kik in på vår lokaltidnings hemsida unt.se gav beskedet att det var från branden i Sala. Jag har ju linser, och kände nästan direkt att röken irriterade en del, och även fast det ju står att röken är ofarlig så är den ju fan inte najs att andas in alltså. Och det är här i Uppsala, flera mil ifrån branden, hur sjutton är det inte då DÄR? Min inlevelseförmåga är det inga fel på, och med den lilla touchen vi fick så gick alla mina inbyggda larm – jag ville hem och samla ihop mina barn! Janelle bor ju inte hemma, och det är ju ingen fara på riktigt, men att ha henne i andra änden av stan känns inte alls bra. Barnen var inte ens hemma, de var med den andra på Leos lekland, men instinkten att ta mig hem, och samla ihop dem gjorde mig stissig.
Jag hade slut på blöjor så vi svängde in på Willys och handlade det, och lite färskvaror, mjölk och kvarg och toapapper:) Sen järnet hem.
Corrinda, Patricia och Robban var hemma, i varsitt rum, och klagade på röken. Nån av dem hade stäng ytterdörren, men altandörren var på vid gavel, och alla vädringsfönster åxå, plus att vi ju har en stor ventialationsanläggning för att vädra ut radonet…så det luktade ju fan inne åxå. Jag stängde faktiskt av den, något jag aldrig gjort förr, om det inte är för att göra ren den. Det är ovanligt tyst inne nu:)
Barnen kom hem, jag stod vid tv:n för att se nyheterna, och de hade ju tusen frågor såklart, den andre åkte hem, och jag visste att jag hade väldigt lite bensin i bilen, och kunde inte släppa tanken att det var dumt att inte se till att tanka NU. Så för att få sinnesro åkte jag och tankade. Fullt.
Alltid redo. Och ibland är även jag lite lätt hönsig:)
Jag är rätt övertygad om att det är för att jag är van att ligga ett steg före, det tar tid att samla ihop nio ungar, är de på olika ställen kan det ta evigheter innan man ens vet var de är, och när jag nu kände en liten aning av hur det skulle kunna bli, om än väldigt väldigt otroligt, så kändes det som galet att inte fixa det jag kunde. Jag vet ju att det är i onödan, men för säkerhets skull 🙂
Röken lättade efter några timmar, men nu fattar jag liksom innebörden i det jag hört/sett folk berätta…hur det ligger sot på bilarna, hur det regnar aska, hur allt blir svart och flottigt, och hur tungt det blir att andas. Fortfarande begriper jag inte till fullo hur det är i närheten, och dit vinden fört mer rök än hit, och jag vill gärna slippa få reda på det åxå. Den här branden var sjukt läskig redan på avstånd, och nu ännu mer läskig.
Hur har ni det?
Mina tankar går ännu mer till de som drabbas på riktigt, oavsett hur. ♥
Och man börjar fundera. Om vi någonsin skulle behöva evakuera, vart skulle man ta vägen? Vi har en pytteliten släkt i Karlstad, men det är allt. Jag har lite vänner här och var, men kanske inga man invaderar. Min katastrofplan måste uppdateras.
Jag är rätt cool, i det mesta, men vissa saker skrämmer mig.
När vi köpte det här huset så härjade Fågelinfluensan, och på min minus/plus lista för att flytta respektive bo kvar stod på plussidan att det här huset har en matkällare…där man kan bunkra mat för att kunna isolera sig om det skulle behövas….i den står nu mest julsaker 🙂
Sen kom ju Svininfluensan…
Stora katastrofer skrämmer mig. Av alla de slag. Tsunamin drabbade inte mig personligen, men bara tanken på att ha varit på den där stranden, med fem ungar som vi hade då, och insikten att man inte hade kunnat rädda allihopa eller ens någon…fy farao jag sov inte ordentligt på länge. Estonia….9/11…Utöja…knappt en vecka efter att Jamie föddes..hu så dåligt jag mådde då…satt med en nyfödd son i famnen och hörde folk berätta om det fruktansvärda de varit med om, jag var ju så skör och hormonpåverkad efter förlossningen och kunde känna paniken föräldrarna måste haft när deras barn ringde hem och grät. Nån låg ju under en sten och messade med sin familj, medan den där sjuka snubben stod precis ovanpå…Nä usch.
Det är ju aningen mer troligt att det händer andra hemska saker i livet, som en ful jäkla skilsmässa tex, men sånt är jag inte orolig för. Jag går såklart inte runt och oroar mig hela tiden, men det skrämmer mig.
Alla har vi ju nåt som skrämmer oss, och att inte kunna skydda mina barn, min familj från allt, det skrämmer mig.
Nej, nu ska jag se på Dr House, och sen hoppa i säng. All kärlek till dem som behöver den ♥ Kram på er!
Natti natti 🙂
Tack för svar Carola! Nej då förstår jag dig bättre! Men det vete katten om jag är känslig nog att känna nåt för skithögen som lämnat er.. nope.. känner inte ett dugg. Kanske finns hopp för mig också Gränser iaf.. 🙂 Men skämt å sido. Det är stort gjort att du kan se över din smärta och sörja hans liv också. Vet inte om jag minns rätt men tror du skrivit nångång att du slutade läsa sjukbloggar efter att du själv jobbat i sjukvården. Jag arb 8 år med svårt sjuka och deras anhöriga. Då var jag tvungen att stänga av och var ganska kall. När jag slutade där kom islossningen. Alla känslor återvände i strida floder och nu måste jag gallra vad jag läser och tar in för jag orkar inte med att allas smärta blir min. Jag undrar ibland om man kan söka hjälp för detta eller om de bara ruskar på huvudet och erbjuder ångestdämpande. Jag skulle gärna vilja känna lite lagom.. 🙂
Vi har ikke så stor slekt vi heller, så kanskje vi skal bytte? Om det skjer noe hos dere, får dere gjerne komme hit til oss, og om vi behøver å evakuere kan vi komme til dere ;-P Vi bor 1 time fra Oslo, og dere er alltid velkommen hit 🙂
Jag är en överempatisk person vilket ställer till problem. Jag är inte alls som du som måste känna röken för att börja känna ngt. Det kan jag inte förstå. Andras lidande berör mig oavsett var det är. Därför har jag svårt att ta del av alla nyheter om lidande i världen hela tiden för det orkar jag inte. Så inte ens i detta är alla lika. För en del stämmer inte uttrycket om att vara sig själv närmast. Jag lägger inte in ngra värderingar i dessa olika sätt att vara.
Carola: nej så menar jag inte:) jag menade att det då blev läskigt och obehagligt för min personliga säkerhet. Att det blev påtagligt att vi är ganska nära. Jag skrev ju hur dåligt jag mådde över tsunamin osv, och jag har precis som du lätt för att känna andra människors smärta. Du skulle bara veta hur jäkla många tårar jag gråtit för idioten jag var gift med, för hans skull, för hur han ställt till det för sig. Inte för min skull utan för hans, hur han förstört för sig själv. Gällande nyheter är jag lika som dig, och sjukdomsbloggar kan jag inte läsa. Jag tror inte jag fick fram riktigt hur jag menade . Jag skjuter ifrån mig folks lidande om jag inte kan göra något, för att skydda mig själv. Allt otäckt som händer i världen är vidrigt, men man kan inte gråta för alla. Skygglappar på , med andra ord.
Jag kan starkt rekommendera att du beställer hem den här boken! Jag läste den för ett par månader sedan och mycket jag läste om sitter nu i bakhuvudet. Vi i Sverige vaggar in oss i en falsk trygghet ibland och behöver förbereda oss på vad som kan ske om vi har en riktig otur. Den här boken tar inte bara upp naturkatastrofer utan även rån, bränder, inbrott, hur man försvarar sig på bästa sätt om någon attackerar en, kidnappningar osv. Den är kanonbra! Och man andas ut lite in efterhand för man vet att man har gjort sig själv en tjänst genom att läsa den 🙂 http://www.bokus.com/bok/9781451690293/seal-survival-guide/
Behövs så finns det gott om plats i hälsingland för er alla 🙂
Ussh har tänkt precis som du,just med tsunamin,Estonia ,utöja m.m bara skräcken att hinna rädda barnen o man har ju inte armar så det räcker..vilken panik..
O branden är väldigt skrämmande ,lider med alla som bor där..
Kram Camilla
Ja, det är verkligen hemskt! Och jag förstår din rädsla.
Och OM du nu skulle behöva invadera någon och du inte vet vart du ska ta vägen så är du och dina välkomna till min 3:a som jag delar med mina 3 katter. Ta med dina katter också. Om jag kan få ha mitt lilla sovrum så kan ni få det andra sovrummet, vardagsrummet och köket 😉 Det löser sig 🙂 Så nu har du plan B… i fall att….
Ja, jag bor på Öland, i Borgholm. En bit bort… men då slipper ni röken :p
Carola: Tack, jag har aldrig varit på Öland, så jag kanske tar dig på orden 🙂 <3
Jag bor i Fagersta och det ligger ca 1 mil från ängelsberg som de evakuerade och även från Norberg som förbereddes på evakuering. Vi rafsade ihop det viktigaste (vad fan lämnar man kvar??) och packade kläder för alla fem för ett par dagar. Tankade upp bilar och ställde skor i ordning innanför dörren. Rapporter kom in om bekanta som fått retirera backandes på sin flykt och sett branden komma närmare, slukat huset medan de med nöd och näppe hann i sin båt och ut på sjön medan bilen brann upp. Bekanta som bor på golv hos både bekanta och helt främmande och som inte vet om de har nåt hem att återvända till eller om barnens älskade hund klarat sig. Myndigheternas dåliga info, plan som inte kan/får starta.. Människor som tycker det är konstigt att de inte sett nån granne på flera timmar för att upptäcka att polisen missat att knacka på deras dörr när de skulle utrymma byn. Mannen som fick sätta livet till. Och hela tiden detta ”branden i Sala”. Det brinner inte i Sala! Kolla på http://www.lanstyrelsen.se välj Västmanland så ser du hur nära ditt kära Norberg elden har varit och är.
Carola: fy farao! Fruktansvärt! Om dålig info osv vet jag ju inte så mkt, men hör ju att det påpekas. Jag vill ju tro att det är skött efter allra bästa förmåga, men i svåra situationer man inte är van vid är det säkert inte utan misstag.
Den här branden går ju lite under det namnet : branden i Sala så det är ju därför alla säger så, jag vet att det var väldigt nära Norberg och Fagersta ligger mig åxå varmt om hjärtat. Det finns ju inget vettigt att säga, så jag skickar dig all min styrka för det måste vara fruktansvärt jobbigt att vara på tå för att ev evakueras. Stor kram
Så grusomt! Vi tänker på dom berörda hela tiden och hoppas att regnet/vattnet kommer!
Jag tycker att den där branden är riktigt otäck… Jag bor lite utanför Sollefteå och vi hade röken här i Tisdags och Sala ligger ca 40mil härifrån.
Håller verkligen med dig om att det blir mer påtagligt när man själv känner röken. Det är väl också för att man då inser mer hur stor branden faktiskt är, när röken sprider sig så pass långt. Så var det iallafall för mig. Bor i Västerås, som också ligger några mil bort, men trots det har det luktat starkt av rök samt varit helt grått ute. På jobbet stängde de av ventilationen för att det nästan stack i näsan av att andas. Mina tankar går också till alla som bor mitt i skiten, och speciellt de som har blivit tvungna att evakuera…