Jag har alltid tyckt att februari är en ganska trög och trist månad, men för den sakens skull behöver den ju inte bekräfta det.

I dag, den tredje, är det ett år sen min pappa gick bort.

I morgon, den fjärde, är det nio år sen som min man reste sig och gick, för att sen aldrig komma tillbaka. Det är nio år sen jag pratade med honom också…

Den tionde är det nitton år sen min mormor gick bort.

Det är de för mig stora sakerna, men sen finns det andra jobbiga och tragiska saker inom familjen, men som kanske är mer personliga för andra. Att säga att jag gärna skulle hoppa över februari är ingen lögn. Samtidigt är det en så trist månad att ska det hända skit kan det samlas här, så är man av med det🤷‍♀️ Men helst inte på många år tack.

Idag hade jag franstid, vilket var mer än välbehövligt:) Jag tror att jag hade tre spretande fransar kvar, efter att ha legat och sovit i en vecka. Det är inte klokt vad fransar gör för ens utseende! Jag har väldigt korta och raka fransar av naturen, som alltid så är det inte så mycket jag fått givet;) Haha🙈men det är sant. Idag fick Dau jobba, men som alltid så är hon snabb och resultatet blir alltid Fab!

Jag gick dit och kände mig genomskinlig, och ganska seg, trött och likgiltig, och gick därifrån rakare i ryggen, med nyfikna blickar på folk och skyltfönster:) Fransar gör underverk med självkänslan också:)

Sen mötte jag upp syrran och mamma på kyrkogården, där vi tände ett ljus för pappa i minneslunden. Det är fortfarande svårt att riktigt förstå och ta till sig att han är borta. Kanske kommer den känslan aldrig infinna sig, vad vet jag. Det jag vet, och som vi ofta pratar om, är de orden som läkaren sa efter att pappa gått bort. Hon sa att han var väldigt sjuk, mycket sjukare än någon fattat, med hjärnsvikt, hjärtsvikt, kärlsvikt och njursvikt, och att han aldrig skulle kunnat bli frisk. Inte ens bättre, utan det hade varit en fråga om hur snabbt han hade tynat bort. Det är inget man önskar någon man älskar, att tyna bort. Att hon sa det, rakt på sak och utan att linda in det, gjorde så vi insåg att det kanske var ett bättre alternativ att han fick gå, medan han ännu var i hyfsad form, än att kanske hamna på vårdhem, sjukhus eller vart man nu hamnar när man är för sjuk för att vara hemma. Det hade pappa avskytt. Givetvis önskar vi ju alla att det funnits ett alternativ där han blev frisk, kanske var sjuk en längre tid men sen blev som i fornstora dar, men det fanns inte.

Jag saknar min pappa, men jag hade inte velat se honom tyna bort och bli en spillra av den han var. Men nog fasen önskar jag att det vore annorlunda. Dagen som pappa gick bort var en strålande vacker vinterdag, och årsdagen var också en fin dag.

Sen åkte vi till McD och käkade hamburgare:) Alltid McD😜 vi borde få bli VIPare:)

Jag hade tänkt träna, men bokade av det, jag insåg att jag hellre ville vara med familjen, men även för att jag är så trött och matt. Vafan ska det aldrig gå över?? I morgon SKA jag köra HIT; det är högintensiv träning, och inte alls optimalt att börja med men nu får det bli så. Det är nog på plats, sista gångerna innan restriktionerna släpps, så sen blir det massa springa…. Vilket jag inte gör för jag har inte vågat testa:) Jag ska till läkaren den tionde så får vi se vad som händer efter det. Då har jag en massa frågor att ställa, jag har skrivit ner dem i mobilen för jag kommer glömma dem:)

Lite senare i februari ska jag med Lovelia till ortopeden också. Hon har gjort sin magnetröntgen av knäna, och nu kommer domen. Vi ska träffa en annan läkare än sist, överläkaren som varit där sen jag jobbade på sjukhuset:) Mina sista år där var jag dock nere på neonatalavdelningen så jag har inte jobbat ihop med honom men har förstått att han är mycket bra.

I natt vid ett, när jag faktiskt började fundera på att gå och sova, så messade Corrinda. De är ju sju timmar efter så klockan var runt sex på kvällen där. Hon skrev att de kommit till ett hotell som kändes väldigt skumt och shady, och de måste försöka ta sig till en annan stad. Det hade blivit mörkt så de vågade inte gå ut, utan försökte få tag i en shuttle från ett hotell i en närbelägen stad, så de kunde hämta dem. Taxichauffören som kört dem till hotellet hade känts märkligt och skum och de hade bara kört förbi ruffiga kvarter med trasiga bilar på gatorna, alla människor var fattiga locals utan tänder och inte en enda turist inom synhåll. Hotellet var skabbigt och de kände sig allmänt otrygga. De hade googlat stället och hotellet innan, och då bara hört gott om det, men när de googlade ”Is Limon safe? ” fick de andra svar, nämligen att det var massor av drugtrafficking och väldigt fattigt och hög brottslighet. Inte kul.

De fick ganska snabbt tag i en shuttle, som tog rejält betalt av dem för att komma och hämta dem, men det fick det ju vara värt. Det var en timmes väg enkel resa. Hon messade mig kontinuerligt hela tiden, och jag fick taxins nummer och gps. Sen var de framme i den andra staden, hittade ett hotell efter att ha frågat på tre ställen, och det hördes hur lättad hon var. Här var det massor av turister, familjärt och mysigt, kändes väldigt tryggt och säkert.

Som mamma tusentals mil bort är det inte jättekul att få de där messen, man kan inte göra ett dugg, mer än ge goda råd och se till att få deras senaste location, ifall de skulle försvinna. Vem vet? Det är klart det kan hända. Men, det kan hända var som helst. Även i Uppsala har vi tragiska och onödiga brott, flest skjutningar i hela landet, till exempel. Det går inte att skydda sig mot allt, inte ens om man madrasserar in ungarna är de helt säkra. Shit happens, och det enda man kan göra som förälder är att försöka förbereda dem så mycket man bara kan. Försöka ge dem en realistisk syn på världen, berätta sina egna erfarenheter, och tala om att det är inget fel med att följa sin magkänsla. Jag är stolt över att de, trots att de suttit på en buss i nio timmar, och sen en taxi, ändå hade mod nog att ta sig iväg, fast de var trötta och bara ville sova. Det hade varit så enkelt att bara intala sig att det är nog okej. Det kanske det var, men så dumt att chansa. Kloka tjejer ❤️ Däremot var ju klockan närmare fyra innan jag kom i säng:D men det är smällar man får ta.

I går snurrade reklam för en ny serie både på min tv och i mobilen. Inte vilken serie som helst utan med min favoritkaraktär:

Även en av pappas favoriter:) Jag älskar Jack Reacher, och hoppas innerligt att de inte gjort honom töntig. Jag såg lite trailers och det verkar lovande. SÅ, jag måste skaffa Amazon Prime… Fan också, men det är ju ändå Reacher 🙂 De har gjort två filmer om honom, med Tom Cruise i huvudrollen. Jag tycker om honom, han är en jäkla duktig skådis, sen kanske jag inte instämmer i hans privata värderingar, men det är en annan femma. Dock…Tom Cruise är typ 170 cm lång. Jack Reacher är uppemot två meter, lite oklart, jag antar att det är svårt att översätta inches till centimeter, men det står olika i böckerna. Men nånstans mellan 193 och 196 centimeter. Hans storlek är viktig, det är en avgörande del i hela historierna, för han har den både med sig och mot sig. Så att välja en 3,5 decimeter kortare kille blir inte helt korrekt, vilket även författaren själv håller med om:)

I alla fall – det här ska jag se! Jag har funderat på att skaffa just den där kanalen/streamingtjänsten eller vad det nu heter, för det finns bra filmer där, men nu är det ett måste.

Jag har ju som jag sagt förr, lite lång startsträcka på vissa saker, som att sträckkolla serier exempelvis. Jag skrev om det för ett tag sen, att jag inte fattar hur folk har tid, och det gör jag fortfarande inte. Men jag har ändå fastnat helt i Chicago fire:D Inte så att jag ligger och glor hela dagar/kvällar/helger, men så att jag måste se i alla fall två avsnitt per kväll:) Jag har sett de första avsnitten förr, på TV, men började om nu. Och jag önskar att jag hade tid för mer för jag längtar efter att få sjunka ner i soffan och kika:D Det är tio säsonger eller så, och sen finns det Chicago PD och Chicago nånting med sjukhus, och karaktärerna går lite ut och in i de olika serierna. Jag har sett alla delvis, och det är ju bra.

Jag har en dröm, kanske fel ord, men en längtan…fel ord det med, men ni fattar nog;) efter att åka runt i världen och intervjua brandmän. De imponerar på mig, de är beundransvärda och jag respekterar dem oerhört. Det funkar så olika med blåljuspersonal i världen, och det vore så intressant. Jag vågade inte när vi var i New York, för jag kände inte att jag kunde göra det bara sådär, utan att jag behövde ha en uppdragsgivare bakom mig, som man kunde hänvisa till. Typ ; ”Jag skriver en artikelserie för Svenska Dagbladet om brandmän i NYC, kan jag få komma och intervjua några av er?”

Men nu har jag kommit på att 1. De läser ändå inte svenska tidningar så vad spelar det för roll? Man kan ljuga;) och 2. Jag skriver en blogg, och det borde kunna vara tillräckligt:)

SÅ! Jag hoppas ni kommer uppskatta mina kommande reportage om brandmän på Hawaii, och kanske Chicago eftersom vi kommer åka den vägen, och sen…. Tja, resten av världen 🙂 Måste bara läsa på om svensk blåljuspersonal först kanske. Finns det någon av er med koll så får ni gärna hojta:)

Jag har inte förankrat det här än, varken hos mig själv eller hos min fotograf som är syrran, men tänker att det finns tid till det:)

Okej! Nu måste jag dricka lite te, och se på Chicago fire! Vi hörs snart:)

Natti natti

Igår lade hon upp på Instagram att de skulle hoppa bungyjump. Okeeejjjj🙈 Det var även zipline med så jag frågade om hon menade båda, och fick svaret att Jajamen! De hade köpt ett paket, om fyra aktiviteter på tre timmar. Det var hoppa bungyjump, åka zipline, något som kallades Superman där man ligger ner och ”flyger” och Tarzan där man släpps ner och sen svingas framåt. En grej hade ju varit tillräckligt adrenalinstint:) 🙂

Corrinda är höjdrädd:) Men jag tvivlade inte på att hon skulle göra det, i så fall hade hon inte köpt paketet:) De har tappat en tjej, som hakade på ett annat tjejgäng och drog till Mexico, så de är tre kvar. Två som hoppade medan den tredje red iväg på en häst, fikade med vacker utsikt och såg ut att ha haft det fantastiskt:) Helt i min smak:)

När jag var runt 20 år så fanns bara bungyjump i Australien, tror jag, det uppfanns väl typ då, och hade jag bara tagit mig dit så hade jag garanterat hoppat. Då hade jag inga fobier eller rädslor att tala om, och bungyjump låg väldigt länge på min bucketlist. Men sen fick jag barn och med dem kom höjdrädslan. Och en väldigt massa dödsångest, herregud man måste ju hålla sig vid liv när man har barn att ta hand om!😀 Dock fick det ligga kvar på listan, men nu vet jag inte… Just idag tror jag inte att jag skulle hoppa, men just idag är jag också barnens enda pålitliga förälder, så fakta kvarstår – man måste hålla sig i livet. Kanske att jag känner framöver att jag vill. Samma med fallskärm, men det ligger fast på bucketlisten, det ska jag göra någongång. Men det är något som jag vill ha sällskap med mig, för det är saker man ovillkorligen måste dela med någon man har nära. Så är det bara:)

I alla fall, Corrinda ringde mig på Instagram strax innan de skulle iväg. Då började hon fatta vad hon signat upp sig på😅 Jag gick här hemma och trampade, orolig såklart, men mest var det spännande. I mitt huvud rullade radioreklamen för nåt jag inte vet vad det är men typ så här:

”Men? Ska man inte ha en elastisk lina när man hoppar bungyjump?”

”Äsch, det spelar väl ingen roll. Hoppa nu!”

”Vissa saker chansar man inte med.”Och så vad det nu görs reklam för:) Haha, helt värdelös i reklamsyfte alltså eftersom jag inte minns vad som promotas:)

Så ringde hon igen och tjoade: ”Jag gjorde det! Jag hoppade!” Och så berättade hon, och jag satt här hemma i soffan och kände hur det sög i magen;) Det är något visst med att leva livet genom sina barn ändå;)

Hon har filmer på alla hopp, och hon skickade dem till mig så vi har suttit här hemma nu och kikat, många gånger. Hon var riktigt rädd innan hon hoppade, men sen såg jag hur hon bestämde sig, fast jag bara såg ryggtavlan, det är bra mammaskills va;) det hördes på hennes röst också. Hon frågade killarna som redan räknat ner en gång åt henne och då hon stadigt stod kvar😜 om hon fick hoppa närsomhelst som hon kände sig redo. De svarade att det fick hon. Det var bara att hoppa, allt var safe. Så började de räkna igen, från fem och hon väntade inte på att de blev klara utan kastade sig ut. Sen skrek hon:D

Det värsta var inte, som hon trodde, det första hoppet, även om det måste vara sjukt svårt att kasta sig ut…. Nej, det värsta var tillbakastudsen. När hon slungades tillbaka högt upp i luften och sen dök igen:) Jag har en film på Instagram, för det går inte att lägga in här. Jag ska lägga det i mitt flöde också just nu finns det bara i mina händelser:)

Lite senare fick jag film även på Tarzansvingen och det såg lika läskigt ut det:) Minus att man inte behövde ta steget ut själv, utan då hängde hon liksom i sittande utanför korgen de hoppade ifrån, och sen släppte killarna så hon föll rakt ner och sen svingades framåt:) Såg sjukt härligt ut om man nu skulle våga. Som att gunga i en gigantiskt gunga uppe i luften. Jag är svinimponerad av henne, att hon klarar av att bemästra sin höjdrädsla sådär. Respekt 🙌

De åkte upp i bergen nånstans för att hoppa, det tog elva timmar från där de var, med buss och färja. Kostade typ ingenting, runt femtio spänn eller så:) Idag åker de buss i nio timmar tillbaka till värmen. Det var kallt i bergen och de har inte direkt varma kläder med sig:) Jag gav henne ett badlakan i mikrofiber i julklapp, som tar liten plats och som torkar snabbt. Både kroppen och sig själv. Vanliga frottéhanddukar torkar ju aldrig och väger dessutom ett ton när de är blöta, plus att de tar stor plats. Den här tar lika stor plats som ett par strumpor, och den har hon haft som filt på flyget eller om axlarna när det varit kallt:) Det är den och en sarong som är med👌smart packning:)

Nä, nu ska jag gå och ”laga mat” Jag gjorde hamburgare igår, och det på två kilo köttfärs så det finns kvar till idag – älskar sådana dagar 🙂

Ha det gott! Vi hörs snart!!

Jag lyssnar ofta på Spotify, speciellt när jag skriver, för att få en ljudbarriär:) Det är ju ett konstant ljud här hemma, det är sällan tyst. Det är inte som att ungarna gapar och skriker, eller visst det händer, men det räcker ju med vardagligt prat för att det ska vara svårt att koncentrera sig. Man vill ju vara med i samtalet liksom:)

Förr så lyssnade jag på musik när jag vek tvätt eller lagade mat edyl, men sen några år nu så har jag bytt ut det mot ljudböcker:) När jag lyssnar på Spotify så har jag oftast en artist jag vill höra, Nickelback exempelvis är svinbra. Jag kan låtarna utantill och behöver inte interagera med dem, sjunga med eller fundera över dem:) Bara lyssna. Men så har ju Spotify kommit med en funktion, när vet jag inte, men den finns där, och det är låttexter. Jösses, nu kan jag inte bara lyssna längre. Nu kan jag behöva lägga mig på soffan och lyssna igenom ett helt album med låttexterna framför mig. Precis som förr, när man läste på innerkonvolutet:)

Jag vet inte om det är ett bra eller dåligt tecken att jag i princip ordagrant fortfarande kan texterna till Bon Jovis första album, släpptes 1984…..🤦‍♀️ För den delen kan jag de flesta texter innan LP-skivan dog och CD skivan ersatte den. Ingen plats för texter längre… Så då kan man ju hitta på sina egna;)

Jag tror ju inte att jag har några fixa idéer för mig, men faktum är att jag nog behöver få veta hur texterna går, för att riktigt kunna känna musiken, ta den till mig;) Hehe, ni som fattar fattar:)

Ja, så nu kan det vara så att jag fastnar mest hela tiden i låttexter:)

När jag var tonåring så ägnade jag massor av tid åt att översätta dem från engelska till svenska. Vissa ord fattade jag inte då hade fler betydelser, eller så är det ”fel” ord som är djupt befäst. Som i Bon Jovis Bed of roses. Där sjunger han om en bed of nails, och idag fattar jag att han inte menar Naglar, utan spikar:) Eller…;)?

Förr så fanns det en historia i låtarna, det fanns en början en mitt och ett slut, som en story. Idag är det inte riktigt så. Eller jo men ganska ofta är det ju bara ett par meningar som upprepas hela jäkla tiden. Nä, det var bättre förr:D

Hörs snart!!

Reklam och annonslänk för Matsmart

Jag har fått hem min senaste beställning från Matsmart nu, och i den så fanns ju POTATISMOS hur mycket som helst:) Jag älskar pulvermos:)

Barnen är tveksamma till nya saker, så de tror inte alls på det, men i kväll blir det fiskpinnar och mos, bara halvfabrikat, eller heter det kanske helfabrikat? Strunt samma, för en gångs skull ser jag fram emot middagen. Nä.. det är fel, jag ser ofta fram emot middag, men sällan när det är halvfabrikat. Jag äter inte köttbullar, hamburgare edyl som jag inte gjort själv🙈 Däremot vet jag inte riktigt hur jag ska få in det här i mina WW ViktVäktar Points…men det är en annan fråga:) Jag har veckobonus att ta av:)

En annan sak jag beställde är Celsius.

Jag är ju trött som en björn som blivit väckt för femtionde gången samma vinter, och kaffet smakar inte som det ska. Men koffein är ju trevligt att få, och jag älskar den här konstiga smaken, Strawberry Marshmallows:) Jag blir inte pigg av kaffe, men faktiskt så tycker jag att den här gör mig en aning mer skärpt. Ett tag:)

Sist så upptäckte jag att det fanns massor av smycken från Pilgrim

Så då köpte jag lite, jag tycker deras smycken är superfina. Den långa silvriga kedjan ska jag ha den här på ⬇️

När jag åker till Hawaii och surfar:) Det betyder Hang Loose, och är precis det man ska göra – ta det lite chill och njut av livet. Nån gång ska vi väl komma dit… kanske i år, kanske nästa:)

Men en del andra berlocker blev det också, de kostade 29kronor, och då kan man med fördel passa på.

Jag gillar speciellt de som har en hake, så man kan haka fast den i valfritt armband/halsband.

Matsmart får regelbundet in lite otippade saker, som Pilgrim, eller Mumin, Lollo&Bernie, Pierre Robert eller annat kul. Priserna är ju supertrevliga och alla mina barn har exempelvis ett helt gäng underkläder från Pierre Robert sen de sålde sådana. Jag köpte en sån här ihopvikbar ryggsäck till Corrinda som hon har god nytta av nu i Costa Rica

Den tar ingen plats alls, men rymmer mycket. Ryggsäck är grejen när man ska uppleva saker, som att klättra runt i en nationalpark eller så:)

Inne i San José så vände de på dem och satte dem på magen, för där var det fullt av folk som ville sno saker, och de behövde ha uppsikt över dem. Funkar lika fint det.

Matsmart har liksom lite av allt möjligt, och är väl värd ett par besök i månaden för att inte missa de bästa godbitarna:)

Ni hittar Matsmart HÄR

Sist det stormade var det samma scenario, det ösregnade och stormade så träden låg dubbelvikta, sen började det snöa. Precis samma sak igår: Det regnade hela dagen, bara mer eller mindre. När det lagom blivit mörkt så slog jordfelsbrytaren av hela huset. Och det blev alltså kolsvart. Robban och jag for ner i källaren båda två och stod och kliade oss i huvudena, vilken säkring kan ha brunnit av? Vad orsakade det hela denna gång? Jag har ett gammalt hus, med lika gamla elledningar. Framför allt är de underdimensionerade för dagens behov, och att det går säkringar är inte helt ovanligt. När vi hade översvämningen och elektrikern var här och gjorde det sista, så installerade han även en jordfelsbrytare. Som jag hatar. Och älskar såklart, för det är ju trevligt att den skyddar huset mot elfel:) Men alltså, innan den fanns så gick en säkring, man åtgärdade problemet med ljus i övriga huset. Ofta handlade det om bara en överbelastning på just den, men ibland på en trasig el-sak. Nu…. Något är fel, inte bara en trasig säkring för då går bara den, men när något är fel så slocknar HELA HUSET. Allt. Och då blir det så mörkt. Och då inser jag också hur vissa vanor sitter stenhårt, för även om jag sitter med mobilen i handen, så vill jag ha en ficklampa😂 När man slår på jordfelsbrytaren så är den ganska trög/tung att vicka upp, så det känns som att man jobbar hårt:) Och det svider i min själ när allt slår av igen, för det känns som det inte är så nyttigt för alla maskiner, datorer, tvätt, disk, spis osv.

I alla fall. Vi såg ingen trasig säkring, men Robban bytte en som såg lite skumish ut, och jag slog på jordfelsbrytaren. Pang, så slog den av igen. Fan, men en liten tanke fick fäste och jag skuttade (hehe, nä) upp för trappan och av med raggsockorna och ner med fötterna i gympaskorna och ut med ficklampan i högsta hugg. Ibland hamnar min förlängningssladd till motorvärmaren i blöt, och så var det sist jag inte hittade nån anledning. Med tanke på det massiva regnandet så hoppades jag på det. Jag hade t-shirt och pyjamasbyxor och det vräkte ner regn;) Mycket riktigt, en koppling låg i en vattenpöl. Den har legat upphängd i en buske, eller på lyktstolpen, och jag är noga med att hänga sladden över backspegeln på bilen när jag har motorvärmaren i, för att själva kontakten inte ska hamna på marken. Jag ryckte ur den, och drog ut den även inne i garaget och sen var problemet löst. PUST!

Det fortsatte regna hela kvällen, och stormen tjöt, men när jag skulle lägga mig, vid två….:) så var det helt vitt ute..Men vafan!? Sen har det fortsatt så, stormen ylar runt knutarna, snön vräker ner och nu har det kommit massor. Jag hatar fan sådana här vintrar. Ge mig sommar, tack. I går natt när jag inte kunde sova så dök plötsligt ett minne upp i huvudet, så enormt starkt. När jag var med Mirka i Turkiet och vi första morgonen klev ut på den stenlagda gården, ni vet sån här mjuk fin klinkers som ser ut som kakel, kanske är kakel vad vet jag:) Oavsett, stenen var mjuk och varm och len och värmen omslöt en på det där sättet som det inte gör i Sverige utan bara på varmare breddgrader. När man blir varm ända in i skelettet. Jag kunde höra ljuden och känna dofterna, och kanske att jag hallucinerade, det är oklart:)

Men där och då kände jag att jag måste utomlands. Det är så länge sen jag var i ett varmt land, sist var ju då med henne, men innan dess var det nog i Thailand 1999. Jag har varit i London, Tyskland, Danmark, NewYork, och kanske nåt mer efter det, men inte till värmen. Jag har inte insett hur mycket jag har saknat det heller, förrän nu:)

Men nä, vi sitter här hemma, i nån slags evig familjekarantän nu och det närmsta värme man kommer är en skållhet dusch;)

Först Jamie med bekräftad Covid, sen jag och nu är Novalie och Jordan sjuka. Eller det finns ju grader av allt, och Novalie är mest lite förkyld medan Jordan hade hög feber igår men nu är fit for fight igen. Båda är testade och innan nån hänger mig – de ska testas i egenskap av skolelever. Ingen utom Jamie får gå till skolan veckan som kommer, jag gissar att han kommer vara rätt avis på syskonen:) Jag är nog att betrakta som frisk, har lite sådana där sega symtom kvar som lite snorig, men främst låter jag som jag vore sjukt täppt, men det är jag inte. Det satt mycket i halsen på mig och då blir det ofta så här, rösten påverkas. Eller blev, jag har ju inte pysslat på med sjukdomar för egen del på flera år:D Men det är väl för allt i världen helt okej att sitta inne när det ser ut så här ute…och blåser så knäna skallrar.

I går var första dagen som jag orkade göra något vettigt. Jag har inte helt huvudet påskruvat än, kan stå och fundera på saker, letar konstant efter ord, och känner mig väldigt luddig i allmänhet. Jag har en essä att skriva och det går inte alls, så fast jag tänkt ägna mig åt den så fick jag lägga den på hyllan. I stället så flyttade jag tillbaka hörnskåpet, från mitt sovrum till vardagsrummet.

Det tog hela dagen:) Inte själva flytten, men sen städade jag det. Jag har viktiga papper bland annat där och de har jag nu sorterat och arkiverat. En del i det runda arkivet även kallat soptunnan, annat i ett annat skåp i väntan på att man kan kasta dem. Vissa saker kan ju vara bra att ha, saker som rör bilen, huset och sånt. Nu försvann de flesta och sen röjde jag pysselhyllan och tja…skåpet är numera i ordning igen:) Sen fortsatte jag med att städa mitt sovrum, vädra ur, damma, dammsuga och bädda rent, torka golv och plocka bort massa tvätt. Så jag har sovit i sängen i natt:D Efter två veckor på soffan, först eftersom jag inte ville ligga nära Jamie, sen för att jag var sjuk och inte ville sabba deras möjligheter att spela dator. Jag har sovit som en kratta dock, för den där stormens skull. Det kan vara så att det blåser mer mot det fönstret kanske? I vardagsrummet har jag fönster åt andra håll, men det är sällan som vinden kastar sig emot det som det gör på baksidan. Jag ogillar storm, det får mig att känna mig otrygg och jävligt liten. Inte som att jag är rädd för stormen, men för vad den kan göra. Fälla ett träd över huset till exempel, det vore jobbigt. Eller trycka in en fönsterruta, det vore också lite besvärligt. Just de gångerna så är det på något vis extra kännbart att vara ensam vuxen.🤷‍♀️

Jamie hade det jobbigt igår med en lös tand.

Inte den på bilden, det är ett tag sen:) Det var en kindtand och den satt bara på en tråd. Tanden under har kommit fram men flera av mina barn har haft mjölktänderna som små kapsyler på de permanenta, de vägrar lossna. Han har fått order av tandläkaren att vicka på flera stycken, och gör väl det ibland. Den här var jäkligt jobbig och han for in och ut i badrummet för att kolla, det blödde lite och han kunde inte äta. I timmar höll han på, och jag frågade om jag skulle plocka ut den åt honom, men det vägrade han. Jag tycker tänder är sjukt läskigt och avstår ju helst, men till sist blev det ohållbart. Han var ledsen och hungrig och kunde inte koncentrera sig på något. Jag fick övertala honom men till sist fick jag tillträde till munnen, tog tag om tanden och drog ut den:) Det blödde rejält en stund sen var allt bra 😅

Klockan var över midnatt när jag äntligen satte mig ner och kände mig nöjd med dagen. Nyduschad eftersom jag bäddat rent frös jag lite, men försökte hitta nån film att kolla på. Misslyckades med det men hittade en serie jag kollade några avsnitt på för flera år sen men sen ledsnade på. Colony. Kollade på några till igår och kan inte bestämma mig för om den är värd att fortsätta se. Nån som sett den?

Jag vet inte vad jag ska se för serie nu. Jag tycker egentligen det är lite tråkigt att vara fast i en evighetslång men samtidigt finns det ju inget annat att se på. Vad kollar ni på nu? Nån favorit ni rekommenderar?

Nä, jag ska sätta lite fart, har en del att göra 🙂 Ha en fin söndag, och hoppas ni har bättre väder än Uppsala, nu snöar det på tvären igen;)

Reklam och annonslänk för Cellbes

Jag är lite piggare och har både duschat (inte första gången sen jag blev sjuk, jag lovar😂) och klätt på mig. Men jag är klen, orkar liksom inte vara på fötter så länge. Söker mig till soffan hela tiden för att sen bli lite rastlös. Vilar under helgen så får jag ta nya tag nästa vecka👌🏼

Igår kväll hade traven med nya kläder från Cellbes tittat lockande på mig i flera dagar, och jag var bara tvungen att prova dem 😂 Det bästa med att beställa från samma ställe ofta är nog att man lär sig deras storlekar, det är sällan som något inte passar, ta i trä!

Ok, det är inte jordens bästa bild men se det som ett filter, jag såg ännu skabbigare ut än såhär:) Och jag vet att matchen med rutiga pyjamasbrallor kanske inte är den snyggaste men ändå lite chic ju😂

Tröjan är GRYMT skön. Ganska tjock så den kan funka fint som ensamt ytterplagg när det är varmare, men tillräckligt tunn för att rymmas under en jacka. Den lilla polokragen är lagom, jag får ju panik om det är tajt runt halsen, men denna lämnar tillräckligt med utrymme för att det ska vara bekvämt, men ändå ge fördelarna med polo, att det är varmt och gott upp i nacken:)

Jag tvekade länge just pga polokragen men kanske är det bara jag som har dåliga minnen från 70-talets höga och tajta, gärna randiga med invävda silvertrådar som kliade, polotröjor? Det normala nu kanske är lite lösare krage, och Isf är det ett plagg som gjort för mig, för min nacke och axlar mår suveränt bra av att hållas dragfria👌🏼

Om ni är som jag så gillar ni att betala mindre för saker:) Om ni är det minsta smarta så kollar ni in den stora jack-rean, med upp till 50% på jackor. Det finns få saker man vet med säkerhet men att det kommer en vinter igen hör dit. Det finns alla möjliga modeller, jag gillar de lite längre så det inte glipar nånstans.

Välj en med färg så syns ni bättre i trafiken och alla blir lite gladare när de möter er:)

Jag har en rosa som jag älskar, och en svart jag använder till vardags som jag också älskar, och skulle egentligen vilja ha en längre, som den svarta ovanför. Men jag tycker inte jag passar i kappa😅 Det är ju bara för att jag är ovan, men det är svårt att vänja om sig😂

Den stora jack-rean hittar ni HÄR

Det är också 20% på tunikor, detta fantastiska plagg som jag älskar. Och så finns det massa smått och gott som vanligt hos Cellbes. 🌺🌺