Reklam för WW ViktVäktarna

Lite drygt en månad med WW ViktVäktarna nu:) En ganska skakig månad dessvärre med covid i huset, som inte direkt främjar ett hälsosamt leverne nånstans;) Men rutinerna börjar sätta sig, sakta men säkert. Jag registrerar min mat, inte alla dagar, men de flesta. Jag har uppnått den medvetenhet jag önskade, om att inte bara okynnesäta så fort jag får tråkigt. För MIG så är just registreringen av allt jag äter något som hjälper till att få mig på rätt köl:)

Det kan vara så enkelt som att jag inte orkar öppna appen och regga, och i stället ”tvingas”fundera en stund på om jag verkligen är hungrig? Ganska ofta kommer jag på att det är jag inte, jag är bara sugen på något, och det är ju aldrig en morot utan mer en 200 grams chokladkaka;) Och det kan man ändå inte äta alla dagar i veckan. Även om jag försökt😜

Jag har en målbild, och den här får illustrera den

Jag sitter i bilen och väntar på syrran när vi skulle springa backintervaller för några år sen. Just här mådde jag väldigt bra, jag var på ett bra ställe både mentalt och fysiskt. Det är dit jag vill igen. Med min fotoperation i höstas och den pågående rehab-träningen så har jag tappat massor i både kondition och styrka. Och, eftersom jag inte är mer än människa så är det så förbannat enkelt att trösta sig med kalorier. Ni vet också att de senaste åren varit jobbiga privat, och även om träningen är sjukt viktig för mig, så har jag inte samma disciplin när det gäller vad jag äter:D

Det går onödigt snabbt att komma in i dåliga vanor, och det värsta är att jag inte riktigt ser det själv. Förrän jag ser det svart på vitt, och därför är kostregistrering ett bra hjälpmedel för mig. Något som jag återkommer till regelbundet för att liksom stämma av, checka läget, hålla mig på banan, eller – komma tillbaka så fort som möjligt när man åker av:) För livet är en bumby ride, det går inte direkt som en motorväg utan snarare en skumpig grusväg;)

WW ViktVäktarna har funnits hur länge som helst, och följt med i utvecklingen, det är ingen hittepå-diet som lovar quickfix, utan de lutar sig på forskning och lång erfarenhet. Deras fokus ligger inte på viktminskning utan på en allomfattande hälsa. En hälsosam livsstil, gällande mat, träning, sömn och mindset. Det är som en stol, alla fyra benen måste stå stadigt annars vickar den:)

Det senaste inom WW ViktVäktarna är PersonligaPoints. Det är deras mest personliga program någonsin, eftersom vi alla är olika så finns det inget som passar alla. Programmet baseras på det senaste inom nutritionsforskningen och de PersonligaPointsen grundas på den mat man älskar och inte vill ge upp, även om man vill leva hälsosamt. Här hörde jag minsann om någon lycklig rackare som fått popcorn som ett av sina noll-Points val😂 Jag har kvarg, och det är nästan lika bra som popcorn:) Kan man ju försöka intala sig i alla fall;)

De baserar nollpointsmaten på ett antal frågor man får besvara, och det innebär ju bland annat att man inte får massa förslag på mat man aldrig äter. Jag äter exempelvis inte inälvsmat, så att ha lever och blodpalt som mina nollpointsvaror vore ju tråkigt. För någon annan är det som festmat varje dag:)

Individuellt, det är då det blir bra. Man kan inte jämföra sig med någon annan än sig själv. Det samma gäller ju ens anledningar till att välja en hälsosam livsstil. Mitt Varför är ju kanske inte så svårt att räkna ut 🤗 Det är självklart familjen.

Kan inte riktigt sluta fnissa åt att Robban ser ut som han precis ryckt in i lumpen;) Idag har han hår ner till axlarna:)

Jag är ensam vuxen och det är ett jäkla ansvar, så då gäller det att hålla sig i så bra form som möjligt, på alla sätt. Jag vill känna att jag orkar och vill leka med dem i vattnet, eller i pulkabacken eller var det nu kan vara. Jag har ett barnbarn idag, men med lite tur så kommer de ju att droppa in ganska regelbundet under resten av mitt liv:) Både barnbarn och barnbarnsbarn och har man lyckats riktigt bra med sitt hälsosamma liv så kanske man till och med hinner uppleva barnbarnsbarnbarn😁 Jag vill vara med, fullt ut:)

Ett annat stort Varför jag vill hålla mig i form är för att jag har så mycket kvar att uppleva, så mycket som jag skjutit lite på, i och med de nio barnen:) Jag vill resa och se världen:) Med eller utan keps:)

Jag tappade mina solbrillor i en karusell, vi var på Disneyland Paris, och det fanns inga nya att köpa, så det fick bli keps eftersom det var tusen grader varmt. Minst:) Solen strålade och jag ville inte ha huvudvärk:)

WW ViktVäktarna kan ge mig, och er, bra hjälpmedel. Jobbet gör de åt en, de tar näringsvärden(protein, kolhydrater, fibrer, omättat fett, tillsatt socker, mättat fett) och omvandlar till en enkel siffra = Points.

Man får sin dagliga Pointsbudget som man håller sig inom, och den kan man också öka upp genom hälsosamma val, som att dricka vatten, äta grönsaker och röra på sig. Easypeasy👏 Läs mer HÄR

I appen finns över 4000 härliga recept, jag har inte provat alla, men de jag testat är mycket goda:)

Det finns träningsprogram och mindfullnessövningar och om man tycker om det så kan man hänga i deras Community, en social plattform där man kan interagera med andra medlemmar, kanske tävla, utmana eller peppa varandra:)

Det ska vara kul att leva! Inga förbud, inga måsten, inga pekpinnar. Låt WW ViktVäktarna hjälpa dig få en hälsosam livsstil. Just nu så kan jag erbjuda er fyra veckors testperiod helt utan kostnad 🤗 Det kanske är precis det som behövs för att puffa igång ditt hälsosamma tänk:)

Ni hittar WW ViktVäktarna HÄR 🙂

Okej, jag insåg i fredags att den här coviden tog på mig:) Jag åkte iväg för att träna, ett HIT-pass, dvs det pass som ska vara tuffast. Högintensivt. Nu tränar jag ju mestadels med en och samma ledare, och han gör det alltid tre gånger tuffare, vilket pass det än är, så med tanke på det är inte HIT värre än något annat av hans pass. Jag älskar för övrigt de ledarna som verkligen pushar och pressar, det är de jag behöver för att bli bättre. Nån som står med en piska. Morot är inget för mig, jag behöver hot:D

I alla fall, det gick ju… bra;) Fast jag stod och flåsade väldigt mycket:) Nu visste han att jag varit sjuk så det kändes inte som jag fuskade, men herrejösses vad slut jag var. En av kompisarna sa efteråt att syrran såg rödblommig ut medan jag mer var blek som ett lik.😂 Liket lever, så att säga, men jag var väldigt glad över att det var syrran som körde..

Min konvalescens efter fotoperationen tog med sig kondisen, och sen har jag inte riktigt kunnat träna rent flås eftersom jag inte kan springa. Vågar ju inte ens testa i ärlighetens namn;) Jag har kört crosstrainer och rodd, men foten har hindrat mig. Nu känns den bättre, om än inte helt som vanligt men den stramar inte lika mycket, och gör inte ont på samma vis. Sen kom covid och tog resten av kondisen och dessutom den lilla pigghet jag kan uppbära så här års. Jag skulle lätt klassas som en zombie nu för tiden. En zombie som står och gungar på stället i standby-läge, och inte reagerar förrän något händer.🧟‍♀️

Passet var vid halv tolv på dagen och resterande timmar var jag så slut:) Jag käkade och duschade och gjorde inte så många knop, mer än det vanliga ni vet: röja kök, tvätta, fixa. Vi, eller jag, bestämde att vi sköt tacosen till lördag för vi hade käkat hemmagjorda hamburgare både tisdag och onsdag, och torsdag käkade jag McD… så i fredagskväll gjorde vi i stället skinkschnitzel och pommes.

Bara det att min ugn antingen bestämde sig för att lägga ner verksamheten ett tag, eller så var det min hjärna. Det senaste är inte helt otroligt för jag är om möjligt mer seg än någonsin. Häromdagen hade min cromecast lagt av, och jag kunde för mitt liv inte tänka ut hur man löser det. Den hade tappat kontakten med Wi-Fi, och det gör den ibland när det blir strömavbrott eller bara för att wifin laggar, så jag har gjort det ett antal gånger. Men nu….? Jag fick inte till det. Några dagar senare testade jag igen och då lyckades jag koppla på hjärnan så det är löst:) Att vara så off i skallen är inte kul, alls. Jag är fortfarande som täppt i öronen, det kilar till mellan varven så där som det gör när man varit ute och flugit och locket släpper delvis. Knäpper och knastrar, och jag tycker inte det hjälper med vare sig nässpray, tryckutjämning eller nåt annat. Antar att det bara är att vänta ut det, för det hör väl ihop med covidinfektionen på nåt vis.🤷‍♀️

Tillbaka till ugnen: jag slog på den, och satte in pommesen när den stått på en kvart eller så, kollade inte hur varm den var och kan inte för mitt liv komma ihåg det nu. Lät de vara där inne i 25 minuter och kollade sen, men de såg trista och vita ut. Min spis är 90 cm bred istf normala 60cm, och ugnen har alltid varit lite knepig, värmen är lite ojämn och tja, den är inte speciellt bra helt enkelt. Men den brukar göra sitt jobb. Den har en fläkt som går igång och som slås av när ugnen gått ner i värme när man slår av den. Nu slog den fläkten av och jag blev högst förvånad. Robban konstaterade att ugnen inte var varmare än 50 grader, vilket var konstigt för jag hade satt den på 225. Vi ökade upp den, och det blev inte varmare. Det KAN ha varit jag som slagit av den när jag sänkte plattan jag hade till schnitzeln, men då borde ugnen ändå blivit varm när jag ökade värmen… Vi gav upp efter en lång stund och stekte på två kilo pommes i stekpannor. Det var inte den godaste middagen, men jag var så hungrig att jag inte kunde bry mig mindre. Smakade mer som kokt potatis än pommes:)

Sur som jävla ättika, för det är inte jättelänge sen, ett eller två år sen, som jag fick en spricka i hällen som måste bytas, och det kostade 11 lax. Alltså mer än vilken spis som helst i normala 60cm. Jag googlade snabbt spisar i fredags och de kostar ju runt 6-7 tusen för en helt basic, och mer än så behöver jag inte. Men har jag lagt ut elva tusen (TryggHansa tog väl halva iofs) så är jag inte sugen på att köpa en ny för att ugnen lagt av…. F¨¨k.

Så på lördagen slog jag på ugnen, utan större hopp. Den betedde sig precis som vanligt, blev varm och fin och hade inga konstigheter för sig. Den fick stå på många timmar, och till sist smällde jag ihop en sats bröd, och stekte sen köttfärsen till tacosen i ugnen, vilket är jäkligt behändigt.

Brödet blev jämnare gräddat än någonsin och jag blev väldigt brydd. Är ugnen trasig eller hel? Tänker den jäklas mellan varven eller vad? Rent krasst så vilar sig inte elektriska saker i form, de är antingen hela eller trasiga, så jag är ytterst misstänksam mot den för tillfället.

Sen var det mello. Alltså, jag vet inte vad ni tycker men en tävling som heter melodifestivalen, eller Eurovision song contest, bör i mitt tycke handla om sång och musik. Inte om att visa upp sig som annan artist, som Youtubern som ska vara med framöver Tone Sekelius, tidigare känd som Tomas. Hon blir tydligen den första transpersonen någonsin i mello, och jag känner bara såhär 🤦‍♀️ Vem bryr sig? Vad har folks privatliv med en musiktävling att göra? Inget, men det är ett bra sätt att få röster.

Jag har barn som vill titta och de vill gärna att jag sitter med så då gör jag det:) Men kan inte säga att jag gillar det. Igår var det ändå mestadels musiker med, så just denna gång hade jag inte så mycket att klaga på, speciellt inte som Robin Bengtsson gick till final:) Men åh vad tråkigt det är, jag förstår mig nog inte på musik längre. Eller ”musik”😁

Bäst var Oscar Zia som programledare och även Eric Saade som mellanakt. Men mello överlag är inget för mig.

Däremot så kunde jag sen sjunka ner i soffan och mysa med Reacher:)

För i fredags så fick jag äntligen tummen ur och ringde Boxer. Jag har betalat nästan tusen kronor i månaden för bredband och tv, och telefoni. Det är inte klokt, framför allt inte med tanke på att vi inte ens haft telefoner inkopplade på hemtelefonin på flera år…eller använt de digitalboxar med extrakort jag betalat för…. Så 218kr varje månad har jag skänkt Boxer. Jag vet, det är så jävla dumt. Men nu har jag äntligen fixat! Syrran ringde för ett tag sen sin leverantör och sa att det var oschysst att hon som gammal kund skulle betala mer än nya, och fick ner sitt till typ inget alls. Jag gjorde nu samma sak:) Satt i telefonkö en halvtimme först, och sen sa jag att jag funderade på att säga upp allt, om de inte kunde fixa en bättre deal. Så, då gjorde han det:)

Från 965kr i månaden till 378kr i månaden. 🤗 Tack mig själv. Jag gillar inte att man som gammal trogen kund ska betala mer, jag har varit Boxerkund sen vi flyttade hit, och det är femton år sen. Det här priset gäller ett år, och kan de inte fixa ett lika bra då så byter jag till nån annan leverantör, det är inte som att Boxer är bäst, det är bara att jag inte ids kolla runt efter nån ny: ) Plus att de faktiskt har jäkligt bra tekniker som jobbar med support, och löser det mesta åt en:) Ta i trä.

Nu har jag tjänat typ 600 kr i månaden, så att då ta Amazone Prime Video a 59kr/månaden blev liksom ändå på vinstkontot:) Framför allt som de tydligen släppte hela säsongen av Reacher på en gång, jag trodde det var ett avsnitt i veckan, men nu kan jag se alla åtta avsnitt under min första gratis provapå-månad:) och kanske säga upp det tills nästa säsong, om det blir nån.

Reacher ❤️ Jag var rädd att det skulle bli töntigt eller plumpt. Att de skulle sabba min favorithjälte, men så är det inte:)

Han är cool, stentuff, lite smårolig, halvdryg, och jävligt stor:) Inte för att jag skulle reagera som folk runt honom gör, om jag såg honom, SÅ stor är han inte;) Men så har jag ett gäng långa män i min bekantskapskrets, det är inte direkt exotiskt. Jag älskar serien:) Den är helt i min smak. Det verkar som en säsong, åtta avsnitt, är en bok, och den följer relativt väl boken, vilket jag gillar. Jag ger Reacher mitt fulla stöd för fler säsonger:)

Nu ska jag byta om och åka och träna! Herrgud, håll en tumme eller två att jag pallar.

Jag har alltid tyckt att februari är en ganska trög och trist månad, men för den sakens skull behöver den ju inte bekräfta det.

I dag, den tredje, är det ett år sen min pappa gick bort.

I morgon, den fjärde, är det nio år sen som min man reste sig och gick, för att sen aldrig komma tillbaka. Det är nio år sen jag pratade med honom också…

Den tionde är det nitton år sen min mormor gick bort.

Det är de för mig stora sakerna, men sen finns det andra jobbiga och tragiska saker inom familjen, men som kanske är mer personliga för andra. Att säga att jag gärna skulle hoppa över februari är ingen lögn. Samtidigt är det en så trist månad att ska det hända skit kan det samlas här, så är man av med det🤷‍♀️ Men helst inte på många år tack.

Idag hade jag franstid, vilket var mer än välbehövligt:) Jag tror att jag hade tre spretande fransar kvar, efter att ha legat och sovit i en vecka. Det är inte klokt vad fransar gör för ens utseende! Jag har väldigt korta och raka fransar av naturen, som alltid så är det inte så mycket jag fått givet;) Haha🙈men det är sant. Idag fick Dau jobba, men som alltid så är hon snabb och resultatet blir alltid Fab!

Jag gick dit och kände mig genomskinlig, och ganska seg, trött och likgiltig, och gick därifrån rakare i ryggen, med nyfikna blickar på folk och skyltfönster:) Fransar gör underverk med självkänslan också:)

Sen mötte jag upp syrran och mamma på kyrkogården, där vi tände ett ljus för pappa i minneslunden. Det är fortfarande svårt att riktigt förstå och ta till sig att han är borta. Kanske kommer den känslan aldrig infinna sig, vad vet jag. Det jag vet, och som vi ofta pratar om, är de orden som läkaren sa efter att pappa gått bort. Hon sa att han var väldigt sjuk, mycket sjukare än någon fattat, med hjärnsvikt, hjärtsvikt, kärlsvikt och njursvikt, och att han aldrig skulle kunnat bli frisk. Inte ens bättre, utan det hade varit en fråga om hur snabbt han hade tynat bort. Det är inget man önskar någon man älskar, att tyna bort. Att hon sa det, rakt på sak och utan att linda in det, gjorde så vi insåg att det kanske var ett bättre alternativ att han fick gå, medan han ännu var i hyfsad form, än att kanske hamna på vårdhem, sjukhus eller vart man nu hamnar när man är för sjuk för att vara hemma. Det hade pappa avskytt. Givetvis önskar vi ju alla att det funnits ett alternativ där han blev frisk, kanske var sjuk en längre tid men sen blev som i fornstora dar, men det fanns inte.

Jag saknar min pappa, men jag hade inte velat se honom tyna bort och bli en spillra av den han var. Men nog fasen önskar jag att det vore annorlunda. Dagen som pappa gick bort var en strålande vacker vinterdag, och årsdagen var också en fin dag.

Sen åkte vi till McD och käkade hamburgare:) Alltid McD😜 vi borde få bli VIPare:)

Jag hade tänkt träna, men bokade av det, jag insåg att jag hellre ville vara med familjen, men även för att jag är så trött och matt. Vafan ska det aldrig gå över?? I morgon SKA jag köra HIT; det är högintensiv träning, och inte alls optimalt att börja med men nu får det bli så. Det är nog på plats, sista gångerna innan restriktionerna släpps, så sen blir det massa springa…. Vilket jag inte gör för jag har inte vågat testa:) Jag ska till läkaren den tionde så får vi se vad som händer efter det. Då har jag en massa frågor att ställa, jag har skrivit ner dem i mobilen för jag kommer glömma dem:)

Lite senare i februari ska jag med Lovelia till ortopeden också. Hon har gjort sin magnetröntgen av knäna, och nu kommer domen. Vi ska träffa en annan läkare än sist, överläkaren som varit där sen jag jobbade på sjukhuset:) Mina sista år där var jag dock nere på neonatalavdelningen så jag har inte jobbat ihop med honom men har förstått att han är mycket bra.

I natt vid ett, när jag faktiskt började fundera på att gå och sova, så messade Corrinda. De är ju sju timmar efter så klockan var runt sex på kvällen där. Hon skrev att de kommit till ett hotell som kändes väldigt skumt och shady, och de måste försöka ta sig till en annan stad. Det hade blivit mörkt så de vågade inte gå ut, utan försökte få tag i en shuttle från ett hotell i en närbelägen stad, så de kunde hämta dem. Taxichauffören som kört dem till hotellet hade känts märkligt och skum och de hade bara kört förbi ruffiga kvarter med trasiga bilar på gatorna, alla människor var fattiga locals utan tänder och inte en enda turist inom synhåll. Hotellet var skabbigt och de kände sig allmänt otrygga. De hade googlat stället och hotellet innan, och då bara hört gott om det, men när de googlade ”Is Limon safe? ” fick de andra svar, nämligen att det var massor av drugtrafficking och väldigt fattigt och hög brottslighet. Inte kul.

De fick ganska snabbt tag i en shuttle, som tog rejält betalt av dem för att komma och hämta dem, men det fick det ju vara värt. Det var en timmes väg enkel resa. Hon messade mig kontinuerligt hela tiden, och jag fick taxins nummer och gps. Sen var de framme i den andra staden, hittade ett hotell efter att ha frågat på tre ställen, och det hördes hur lättad hon var. Här var det massor av turister, familjärt och mysigt, kändes väldigt tryggt och säkert.

Som mamma tusentals mil bort är det inte jättekul att få de där messen, man kan inte göra ett dugg, mer än ge goda råd och se till att få deras senaste location, ifall de skulle försvinna. Vem vet? Det är klart det kan hända. Men, det kan hända var som helst. Även i Uppsala har vi tragiska och onödiga brott, flest skjutningar i hela landet, till exempel. Det går inte att skydda sig mot allt, inte ens om man madrasserar in ungarna är de helt säkra. Shit happens, och det enda man kan göra som förälder är att försöka förbereda dem så mycket man bara kan. Försöka ge dem en realistisk syn på världen, berätta sina egna erfarenheter, och tala om att det är inget fel med att följa sin magkänsla. Jag är stolt över att de, trots att de suttit på en buss i nio timmar, och sen en taxi, ändå hade mod nog att ta sig iväg, fast de var trötta och bara ville sova. Det hade varit så enkelt att bara intala sig att det är nog okej. Det kanske det var, men så dumt att chansa. Kloka tjejer ❤️ Däremot var ju klockan närmare fyra innan jag kom i säng:D men det är smällar man får ta.

I går snurrade reklam för en ny serie både på min tv och i mobilen. Inte vilken serie som helst utan med min favoritkaraktär:

Även en av pappas favoriter:) Jag älskar Jack Reacher, och hoppas innerligt att de inte gjort honom töntig. Jag såg lite trailers och det verkar lovande. SÅ, jag måste skaffa Amazon Prime… Fan också, men det är ju ändå Reacher 🙂 De har gjort två filmer om honom, med Tom Cruise i huvudrollen. Jag tycker om honom, han är en jäkla duktig skådis, sen kanske jag inte instämmer i hans privata värderingar, men det är en annan femma. Dock…Tom Cruise är typ 170 cm lång. Jack Reacher är uppemot två meter, lite oklart, jag antar att det är svårt att översätta inches till centimeter, men det står olika i böckerna. Men nånstans mellan 193 och 196 centimeter. Hans storlek är viktig, det är en avgörande del i hela historierna, för han har den både med sig och mot sig. Så att välja en 3,5 decimeter kortare kille blir inte helt korrekt, vilket även författaren själv håller med om:)

I alla fall – det här ska jag se! Jag har funderat på att skaffa just den där kanalen/streamingtjänsten eller vad det nu heter, för det finns bra filmer där, men nu är det ett måste.

Jag har ju som jag sagt förr, lite lång startsträcka på vissa saker, som att sträckkolla serier exempelvis. Jag skrev om det för ett tag sen, att jag inte fattar hur folk har tid, och det gör jag fortfarande inte. Men jag har ändå fastnat helt i Chicago fire:D Inte så att jag ligger och glor hela dagar/kvällar/helger, men så att jag måste se i alla fall två avsnitt per kväll:) Jag har sett de första avsnitten förr, på TV, men började om nu. Och jag önskar att jag hade tid för mer för jag längtar efter att få sjunka ner i soffan och kika:D Det är tio säsonger eller så, och sen finns det Chicago PD och Chicago nånting med sjukhus, och karaktärerna går lite ut och in i de olika serierna. Jag har sett alla delvis, och det är ju bra.

Jag har en dröm, kanske fel ord, men en längtan…fel ord det med, men ni fattar nog;) efter att åka runt i världen och intervjua brandmän. De imponerar på mig, de är beundransvärda och jag respekterar dem oerhört. Det funkar så olika med blåljuspersonal i världen, och det vore så intressant. Jag vågade inte när vi var i New York, för jag kände inte att jag kunde göra det bara sådär, utan att jag behövde ha en uppdragsgivare bakom mig, som man kunde hänvisa till. Typ ; ”Jag skriver en artikelserie för Svenska Dagbladet om brandmän i NYC, kan jag få komma och intervjua några av er?”

Men nu har jag kommit på att 1. De läser ändå inte svenska tidningar så vad spelar det för roll? Man kan ljuga;) och 2. Jag skriver en blogg, och det borde kunna vara tillräckligt:)

SÅ! Jag hoppas ni kommer uppskatta mina kommande reportage om brandmän på Hawaii, och kanske Chicago eftersom vi kommer åka den vägen, och sen…. Tja, resten av världen 🙂 Måste bara läsa på om svensk blåljuspersonal först kanske. Finns det någon av er med koll så får ni gärna hojta:)

Jag har inte förankrat det här än, varken hos mig själv eller hos min fotograf som är syrran, men tänker att det finns tid till det:)

Okej! Nu måste jag dricka lite te, och se på Chicago fire! Vi hörs snart:)

Natti natti

Igår lade hon upp på Instagram att de skulle hoppa bungyjump. Okeeejjjj🙈 Det var även zipline med så jag frågade om hon menade båda, och fick svaret att Jajamen! De hade köpt ett paket, om fyra aktiviteter på tre timmar. Det var hoppa bungyjump, åka zipline, något som kallades Superman där man ligger ner och ”flyger” och Tarzan där man släpps ner och sen svingas framåt. En grej hade ju varit tillräckligt adrenalinstint:) 🙂

Corrinda är höjdrädd:) Men jag tvivlade inte på att hon skulle göra det, i så fall hade hon inte köpt paketet:) De har tappat en tjej, som hakade på ett annat tjejgäng och drog till Mexico, så de är tre kvar. Två som hoppade medan den tredje red iväg på en häst, fikade med vacker utsikt och såg ut att ha haft det fantastiskt:) Helt i min smak:)

När jag var runt 20 år så fanns bara bungyjump i Australien, tror jag, det uppfanns väl typ då, och hade jag bara tagit mig dit så hade jag garanterat hoppat. Då hade jag inga fobier eller rädslor att tala om, och bungyjump låg väldigt länge på min bucketlist. Men sen fick jag barn och med dem kom höjdrädslan. Och en väldigt massa dödsångest, herregud man måste ju hålla sig vid liv när man har barn att ta hand om!😀 Dock fick det ligga kvar på listan, men nu vet jag inte… Just idag tror jag inte att jag skulle hoppa, men just idag är jag också barnens enda pålitliga förälder, så fakta kvarstår – man måste hålla sig i livet. Kanske att jag känner framöver att jag vill. Samma med fallskärm, men det ligger fast på bucketlisten, det ska jag göra någongång. Men det är något som jag vill ha sällskap med mig, för det är saker man ovillkorligen måste dela med någon man har nära. Så är det bara:)

I alla fall, Corrinda ringde mig på Instagram strax innan de skulle iväg. Då började hon fatta vad hon signat upp sig på😅 Jag gick här hemma och trampade, orolig såklart, men mest var det spännande. I mitt huvud rullade radioreklamen för nåt jag inte vet vad det är men typ så här:

”Men? Ska man inte ha en elastisk lina när man hoppar bungyjump?”

”Äsch, det spelar väl ingen roll. Hoppa nu!”

”Vissa saker chansar man inte med.”Och så vad det nu görs reklam för:) Haha, helt värdelös i reklamsyfte alltså eftersom jag inte minns vad som promotas:)

Så ringde hon igen och tjoade: ”Jag gjorde det! Jag hoppade!” Och så berättade hon, och jag satt här hemma i soffan och kände hur det sög i magen;) Det är något visst med att leva livet genom sina barn ändå;)

Hon har filmer på alla hopp, och hon skickade dem till mig så vi har suttit här hemma nu och kikat, många gånger. Hon var riktigt rädd innan hon hoppade, men sen såg jag hur hon bestämde sig, fast jag bara såg ryggtavlan, det är bra mammaskills va;) det hördes på hennes röst också. Hon frågade killarna som redan räknat ner en gång åt henne och då hon stadigt stod kvar😜 om hon fick hoppa närsomhelst som hon kände sig redo. De svarade att det fick hon. Det var bara att hoppa, allt var safe. Så började de räkna igen, från fem och hon väntade inte på att de blev klara utan kastade sig ut. Sen skrek hon:D

Det värsta var inte, som hon trodde, det första hoppet, även om det måste vara sjukt svårt att kasta sig ut…. Nej, det värsta var tillbakastudsen. När hon slungades tillbaka högt upp i luften och sen dök igen:) Jag har en film på Instagram, för det går inte att lägga in här. Jag ska lägga det i mitt flöde också just nu finns det bara i mina händelser:)

Lite senare fick jag film även på Tarzansvingen och det såg lika läskigt ut det:) Minus att man inte behövde ta steget ut själv, utan då hängde hon liksom i sittande utanför korgen de hoppade ifrån, och sen släppte killarna så hon föll rakt ner och sen svingades framåt:) Såg sjukt härligt ut om man nu skulle våga. Som att gunga i en gigantiskt gunga uppe i luften. Jag är svinimponerad av henne, att hon klarar av att bemästra sin höjdrädsla sådär. Respekt 🙌

De åkte upp i bergen nånstans för att hoppa, det tog elva timmar från där de var, med buss och färja. Kostade typ ingenting, runt femtio spänn eller så:) Idag åker de buss i nio timmar tillbaka till värmen. Det var kallt i bergen och de har inte direkt varma kläder med sig:) Jag gav henne ett badlakan i mikrofiber i julklapp, som tar liten plats och som torkar snabbt. Både kroppen och sig själv. Vanliga frottéhanddukar torkar ju aldrig och väger dessutom ett ton när de är blöta, plus att de tar stor plats. Den här tar lika stor plats som ett par strumpor, och den har hon haft som filt på flyget eller om axlarna när det varit kallt:) Det är den och en sarong som är med👌smart packning:)

Nä, nu ska jag gå och ”laga mat” Jag gjorde hamburgare igår, och det på två kilo köttfärs så det finns kvar till idag – älskar sådana dagar 🙂

Ha det gott! Vi hörs snart!!

Jag lyssnar ofta på Spotify, speciellt när jag skriver, för att få en ljudbarriär:) Det är ju ett konstant ljud här hemma, det är sällan tyst. Det är inte som att ungarna gapar och skriker, eller visst det händer, men det räcker ju med vardagligt prat för att det ska vara svårt att koncentrera sig. Man vill ju vara med i samtalet liksom:)

Förr så lyssnade jag på musik när jag vek tvätt eller lagade mat edyl, men sen några år nu så har jag bytt ut det mot ljudböcker:) När jag lyssnar på Spotify så har jag oftast en artist jag vill höra, Nickelback exempelvis är svinbra. Jag kan låtarna utantill och behöver inte interagera med dem, sjunga med eller fundera över dem:) Bara lyssna. Men så har ju Spotify kommit med en funktion, när vet jag inte, men den finns där, och det är låttexter. Jösses, nu kan jag inte bara lyssna längre. Nu kan jag behöva lägga mig på soffan och lyssna igenom ett helt album med låttexterna framför mig. Precis som förr, när man läste på innerkonvolutet:)

Jag vet inte om det är ett bra eller dåligt tecken att jag i princip ordagrant fortfarande kan texterna till Bon Jovis första album, släpptes 1984…..🤦‍♀️ För den delen kan jag de flesta texter innan LP-skivan dog och CD skivan ersatte den. Ingen plats för texter längre… Så då kan man ju hitta på sina egna;)

Jag tror ju inte att jag har några fixa idéer för mig, men faktum är att jag nog behöver få veta hur texterna går, för att riktigt kunna känna musiken, ta den till mig;) Hehe, ni som fattar fattar:)

Ja, så nu kan det vara så att jag fastnar mest hela tiden i låttexter:)

När jag var tonåring så ägnade jag massor av tid åt att översätta dem från engelska till svenska. Vissa ord fattade jag inte då hade fler betydelser, eller så är det ”fel” ord som är djupt befäst. Som i Bon Jovis Bed of roses. Där sjunger han om en bed of nails, och idag fattar jag att han inte menar Naglar, utan spikar:) Eller…;)?

Förr så fanns det en historia i låtarna, det fanns en början en mitt och ett slut, som en story. Idag är det inte riktigt så. Eller jo men ganska ofta är det ju bara ett par meningar som upprepas hela jäkla tiden. Nä, det var bättre förr:D

Hörs snart!!

Reklam och annonslänk för Matsmart

Jag har fått hem min senaste beställning från Matsmart nu, och i den så fanns ju POTATISMOS hur mycket som helst:) Jag älskar pulvermos:)

Barnen är tveksamma till nya saker, så de tror inte alls på det, men i kväll blir det fiskpinnar och mos, bara halvfabrikat, eller heter det kanske helfabrikat? Strunt samma, för en gångs skull ser jag fram emot middagen. Nä.. det är fel, jag ser ofta fram emot middag, men sällan när det är halvfabrikat. Jag äter inte köttbullar, hamburgare edyl som jag inte gjort själv🙈 Däremot vet jag inte riktigt hur jag ska få in det här i mina WW ViktVäktar Points…men det är en annan fråga:) Jag har veckobonus att ta av:)

En annan sak jag beställde är Celsius.

Jag är ju trött som en björn som blivit väckt för femtionde gången samma vinter, och kaffet smakar inte som det ska. Men koffein är ju trevligt att få, och jag älskar den här konstiga smaken, Strawberry Marshmallows:) Jag blir inte pigg av kaffe, men faktiskt så tycker jag att den här gör mig en aning mer skärpt. Ett tag:)

Sist så upptäckte jag att det fanns massor av smycken från Pilgrim

Så då köpte jag lite, jag tycker deras smycken är superfina. Den långa silvriga kedjan ska jag ha den här på ⬇️

När jag åker till Hawaii och surfar:) Det betyder Hang Loose, och är precis det man ska göra – ta det lite chill och njut av livet. Nån gång ska vi väl komma dit… kanske i år, kanske nästa:)

Men en del andra berlocker blev det också, de kostade 29kronor, och då kan man med fördel passa på.

Jag gillar speciellt de som har en hake, så man kan haka fast den i valfritt armband/halsband.

Matsmart får regelbundet in lite otippade saker, som Pilgrim, eller Mumin, Lollo&Bernie, Pierre Robert eller annat kul. Priserna är ju supertrevliga och alla mina barn har exempelvis ett helt gäng underkläder från Pierre Robert sen de sålde sådana. Jag köpte en sån här ihopvikbar ryggsäck till Corrinda som hon har god nytta av nu i Costa Rica

Den tar ingen plats alls, men rymmer mycket. Ryggsäck är grejen när man ska uppleva saker, som att klättra runt i en nationalpark eller så:)

Inne i San José så vände de på dem och satte dem på magen, för där var det fullt av folk som ville sno saker, och de behövde ha uppsikt över dem. Funkar lika fint det.

Matsmart har liksom lite av allt möjligt, och är väl värd ett par besök i månaden för att inte missa de bästa godbitarna:)

Ni hittar Matsmart HÄR