Måndag igen, och det känns som igår. Jag vet att snart sitter jag där på fredag med tacosen och undrar var veckan tog vägen. Säg att ni känner samma sak? Flygande fläng på dagarna.

Igår var det ju Andra advent, och eftersom jag inte gav er nåt bildbevis på att vi ens hade en ljusstake till första, så kommer en bild här:)

Jag gillar blockljus, så kan man tända dem utan att behöva passa så noga på när det är ”perfekt” för att bli den där fina stegen:) Fattar ni vad jag menar?

.

Tack för era svar om vinterbad, eller bad överlag när det inte är varmt och skönt. Jag tycker ni är dårar allihopa:) men jäklar så det lockar att testa! Ska kolla med ungarna och syrran kanske om nån är med på att testa och leta reda på nåt ställe med brygga där det går att komma i. Att vada kommer inte på frågan, det är ju plågsamt även sommartid:D

Ensam vet jag inte om jag pallar, men vi får väl se …:)

Jag har precis lämnat in mina femton sidor och känner mig rackarns så nöjd med hur berättelsen framskrider. Jag fick nån slags vision av hur jag nog vill att det ska bli framåt och då är det enklare att skriva än när man bara står och trampar vatten.

(Hehe okey, den var inte meningen, men rätt passande:D )

Jag har inte gjort så värst mycket idag, kunde inte sova alls i natt, sista gången jag kikade på klockan var hon halv sex. Jättekul. Not. Men förhoppningsvis sover jag i natt i stället:) Always look at the bright side of life.

Vi var ute och åkte lite, och då hamnade vi bakom den här hästtransporten som kom från veterinären.

Patricia som körde, utbrast:

”Är det en räka??”

Va? Jag fattade ju inte ett dugg, men hon tyckte att det såg ut som en bild av en räka, och tja:) Kanske ju:)

En räktransport. Dåliga räkor har man ju i alla fall hört talas om så varför inte? Min största fundering just nu gällande detta är om räkor räknas (hehe) in under Smådjur eller om de hamnar mer i Bruksdjurskategorin? De kan ju knappast tillhöra Hästar i alla fall? Eller? Sjöhästar är ju nästan som en räka så kanske … 🙂

Jag hämtade pappa och mammas bil idag för att låna den i några dagar medan min bil ska på verkstan. Det ska bytas spindelled och lite sånt där jag inte vet nåt om. När jag hade den på service i våras sa de att det skulle göras innan besiktningen så jag gör väl det då. Jimpa har såklart en kompis som har bilverkstad så i stället för svindyra Upplands motor som jag hittills lämnat den hos, så blir det från och med nu en annan:) Jag har med varm hand överlåtit min bil i händerna på Jimpa som vet vad han håller på med, och var man bäst fixar det.

Jag ska med Trixie till tandregleringen i morgon så jag behöver ha en bil, annars hade jag nog klarat mig utan. Nån dag funkar, och ofta ska jag och syrran på samma ställe, om det ska handlas exempelvis, så då kan vi åka ihop. Extra-plus med pappas bil är att den inte har dubbdäck så jag får köra på Kungsgatan och slipper tänka på det. Däremot vet jag inte riktigt var jag ska parkera, de gräver där jag vill stå, så det får jag fundera på.

Innan dess ska jag göra massa annat, men på hemmaplan.

I källaren, eller uterummet, möjligen garaget. Jag ligger lite efter med städningen och julfixandet så tänkte ta tag i det. Fast helst vill jag bara skriva, så jag ska se till att hinna med det också.

I kväll blev det världens enklaste mat: fiskpinnar och pommes. Och lax med cremefraiche täcke.

 

Laxen var jättegod, tills jag fick ett ben i munnen. Fans jävla skit alltså. Jag höll seriöst på att kräkas:/

Jag trodde det var bra lax, det var sådana där portionsbitar och de har ju sällan ett enda litet ben i sig, det är ju därför jag köper dem. Men icke! Det var massor av ben. Jag kväljer direkt och att sen försöka spotta ut benet utan att kräkas det är inte att leka med. Magen vänder och vrider sig och det är enbart motviljan mot att kräkas som håller maginnehållet på plats. Gosh!

Barnen uppskattar kanske inte helt att mamma står och hulkar över diskhon, även om jag så fort jag fått ut benet är okej igen.

En gång, för många år sen, innan jag hade barn, så var vi på besök i Småland. Exets farföräldrar. Vi hade inte varit tillsammans så länge. Det serverades kroppkakor, något jag aldrig ätit men hört mycket om. Den varianten med stekt fläsk i nån potatisbulle, antar att det är massa mjöl också, som väl kokas i olja, heter det friteras? Med nån vit sås till. De bodde i Emmaboda, jag har ju fattat att det är olika på vart i landet man är:)

Jag var hungrig och åt, det smakade inte alls så farligt. Jag tyckte det var gott, men väldigt mäktigt. Så kom sekunden när tänderna gled på en fettknöl/broskbit i fläsket … Jag kände hur hela magen vände sig, och hur allt mjöl och flott potatis och fett och vit tjock sås var på väg upp och ut.

Jag trodde seriöst att jag skulle kräkas rakt ut över bordet, det har aldrig någonsin varit så nära. Herregud! DET ögonblicket. Fy fan. Jag flög upp och ut i badrummet men väl där så hade kväljningen avtagit och jag lyckades spotta ut det jag hade i munnen. Just att få UT äckliga saker som ger en kväljningar är tricky, märkligt nog, men det är något med att man måste röra på tungan tror jag.

Jag stod där inne med tårarna sprutande, inte för att jag var ledsen utan för att det var så oerhört jobbigt. Torkade dem, fixade mascaran och gick tillbaka till hela tjocka släkten som moffade kroppkakor så det stod ut genom öronen. Kände hur illamåendet steg igen bara jag kände lukten.

Så fort jag slagit mig ner kom fatet med eländet min väg.

”Carola! Du som är så liten och tunn, ta en till nu!” och så trugades det. Jag är uppfostrad att respektera äldre och att äta maten som bjuds, så det var ren panik där, hur fan skulle jag krångla mig ur detta? Att säga att man var mätt dög inte, i Småland äter man tills man spricker.

Min dåvarande svärmor räddade mig, genom att säga att jag alltid var liten i maten:) Jag vet inte om hon såg min panik eller om hon bara hade egen erfarenhet. Sen dess var det ren fasa att åka dit, jag minns en annan gång när vi fick välja på lax eller kroppkakor och alla valde det senare. Den kvällen gick jag och lade mig jävligt hungrig kan jag säga;) Jag försökte tvinga exet att köra mig in till Emmaboda för att köpa en korv eller nåt, men det kunde man ju glömma. Av två anledningar, den ena att han druckit, ( jag hade inget körkort) det andra att det inte fanns nån korvmoj.

För sakens skull måst jag tillägga att jag tyckte väldigt mycket om hans farföräldrar! Bara inte kroppkakorna:)

Många år senare, på en fancy bloggmiddag, så serverades det finfin mat, servitören berättade vad det var men jag hörde inte för jag satt långt bort. Det var sjukt gott! Jag hörde hur ordet ”Kroppkaka” flög över bordet och tittade förskräckt på min tallrik. Nä, jag hade ingen, pust. Tittade på alla andras tallrikar och fattade inte vad de snackade om.

Men det jag trodde var nån god fast potatispuré/ tartelett tarttelet tarttellett tartellet (hur fan stavas det???Alla blir rödmarkerade… ) var tydligen en kroppkaka. Så jag inser ju att det är enorma skillnader i dem, men det är inte något jag väljer själv.

Det här kan vara ett av mina topp tre värsta matminnen tror jag. Högst oklart vad övriga är;) men jag har säkert ätit nåt mer som var jobbigt.

Vad är erat värsta??

.

Nu ska jag göra klart och sen gå och sova, få se om det blir nån sömn i natt. Just nu har jag helt klart kommit in i andra andningen för jag är superpigg.

Men, jag säger Godnatt:)

Sov så gott ♥

 

Haha, Novalie trodde nog att jag tappat det helt nyss:)

Men jag tror på research, det vet ni redan, jag har berättat om min något suspekta sökhistorik på internet, och för några dagar sen låg den här reklamen på bloggen:D

Jag var tvungen att titta flera gånger, var det på min sida? Ja, det var det? Var det ett riktigt vapen? På MIN sida? Det var det tack och lov inte, utan det är ett soft airgun. ( tror jag!) Men ändå.

 

I alla fall, jag skriver ju och mina huvudpersoner har hamnat i klistret igen. Nu blev de hopbuntade med buntband, rygg mot rygg. Jag hade ett elände att få loss dem! Jag kunde inte tänka mig hur det blev, och till sist knackade jag på hos Novalie som jag visste var vaken.

”Kan du hjälpa mig?”

”Visst.”

”Sätt dig så här”

”Va?”

Hehe, jag var tvungen att se om det var möjligt att resa sig upp om man hade ryggarna mot varandra och handlederna hårt hopbundna. Hur har man ens händerna om man sitter så? Med handflatorna mot varandra eller handryggarna? Och sen, när man fått loss ena armen hur fan vrider man sig mot varandra så man kan få loss arm nummer två?

Först var det helt omöjligt att resa sig rygg mot rygg, men efter att vi skrattat färdigt och samordnade oss var det superenkelt. Vi är precis lika långa vilket mina karaktärer inte är, men jag har ingen lång snubbe att testa på just nu;) Jag frilansar lite där.

Så nu kan jag skriva klart 🙂 Det måste vara trovärdigt och sådana här detaljer kan jag störa ihjäl mig på i böcker, och då kan jag såklart inte skriva så själv heller:)

.

Jag kollade instagram också, och nu har jag hela hösten förundrats över mina bekanta som badar. UTE, typ nu?? Adventsbad, och söndagsdopp och oktoberbad, novemberbad och decemberbad.

Är de inte kloka? 🙂

Hur går det till rent praktiskt tänker jag, och skulle kunna fråga men fryser så mycket att jag glömmer bort det varje gång;) Har de en varm bil i närheten? En bastu? Ett hus? Eller hoppar de bara i, och fryser halvt sönder innan de fått på sig kläder? Hur blir man ens torr i sex fuktiga plusgrader? Det ser ut som de är vid vanliga badplatser.

Gör de som Bear Grylls som kastar sig ner på marken och gör burpees tills värmen återkommer?

I så fall gör jag hellre burpees inomhus, för det är det jävligaste jag vet och att straffa sig med det efter ett dopp är inte snällt;)

Och, nånstans inom mig vaknar en liten, liten jävul … jag kan inte vara den som är den! Så bli inte förvånade om jag tar ett vinterdopp;)

Är det nån av er som håller på med de här dumheterna? Varför gör man det?

Och som det ser ut så är de alltså på vanliga badplatser, hoppar i antingen från en brygga eller vadar i från stranden …holy f**k!

 

Berätta vad det är som gör att man utsätter sig för det, och låter det tillräckligt trovärdigt så kanske jag testar:)

Natti på er nu:)

Det närmar sig jul med stormsteg, och med tanke på hur snabbt det går hela tiden borde jag ju inte vara förvånad. Men det är jag:)

Andra advent idag och julkänslan lyser med sin frånvaro. Igår var det varmt och skönt ute … nej, det var att överdriva. Det var runt 6-7 plusgrader, vindstilla och regnade inte så mycket. Men vinterjackan var inte knäppt när jag åkte med återvinningen:)

Jag fick med mig Robban som hjälp, och det är alltid trevligt med sällskap. Vi hade med plast, papper och tidningar och lite metall och glasburkar. Jag hatar konservburkar! Så knöliga att hantera när de är tomma. Jodå jag vet att man kan konserva upp botten också, och sen platta till, men det ska göras också, och det var så mkt enklare när jag hade en såndär som satt på väggen. Kanske ska skaffa en igen? Jag tog ner min gamla när vi gjorde om köket för typ tio år sen, och sen vet jag inte varför jag inte satte upp den? Hittade väl inget bra ställe förstås. Måste titta på det där:)

ALLA containrar vid ICA var knökfulla, så det var tur att man spelat tetris i sina dagar, och kunde peta ner längs med sidorna, men så charmigt var det inte. Som alltid upprörs jag av hur mycket skit som ligger på sidorna, folk är verkliga grisar, men det underlättar också om det går att få plats. Jag är alltid supernoga med att slänga ordentligt och plockar upp om det hamnar på marken.

Jag fick nån knepig kommentar om att det var corona och att man inte skulle blanda sig med folk, när jag skrev om att jag skulle till återvinningen?

Jag fattar inte riktigt den, måste jag säga? Menar personen att jag inte ska åka iväg med de sopor man ska sortera? INGEN skulle bli lyckligare än jag om man återgick till att kasta alla sopor i samma kärl, för fy farao vad tid och PLATS det tar att sortera. Och här är det stor skillnad på hur stor familjen är. Mamma och pappa är två, syrran är ensam, de har små blomsterkassar och sorterar i, och de räcker hur länge som helst. Här fyller vi stora kassar med framför allt papper- och plastförpackningar och minst två av varje i veckan. Lägg till metall, och glas och sen glödlampor och farligt avfall och allt vad fasen det nu är man ska sortera. OCH man pröjsar för att få sopor hämtade men måste ändå åka iväg med merparten. Det jag kastar i vår soptunna är en bråkdel av det jag åker iväg med. Jag hatar sopor. Innerligt. Men jag måste åka iväg med dem. Corona eller inte corona.

Men, som alltid, så undviker jag folk, och börjar bli en aning less på att få påpekande om allt.

Lite känner jag ju som så här också, jag har inte varit sjuk. Överhuvudtaget alltså. Inte minsta förkylning. (Ta i trä)Jag har rört mig ute i samhället men följt de restriktioner vi fått med handtvätt, avstånd och att undvika vissa tider, och använt sunt förnuft och även de kunskaper  jag faktiskt hade om smittor sen innan. Så jag gör nog faktiskt ganska rätt:)

.

Så, vid Icas återvinningsstation finns det inga gatlampor. Det var mörkt när vi var där, så det var till att tindra med ögonen, och det underlättade att Robban hade en liten ficklampa i fickan:) Sen till pantcentralen.

Jag har en del knepiga saker för mig, jag har ett enormt motstånd mot att panta. Och tanka:) Det beror nog på att det så ofta, förr i alla fall, hände nåt med pantmaskinen så man blev stående med hälften av allt kvar, väntandes på nån som kom och hjälpte en. Tanka vet jag exakt vad det beror på, det är flera faktorer – rädslan att göra fel, och att jag även blivit stående en gång ensam och en gång med exet, med startnyckeln fast i tanklåset. Där satt den. Oruckbar. Och inte fan törs man ta i, tänk om nyckeln går av? Givetvis med kö som stressar. Så, tanka är inte min favoritgren, även om jag såklart gör det:)

Men panta… så tråkigt. Jag brukar med glädje låta kidsen gå iväg med det och de är happy över att få pengarna:) Nu har ingen brytt sig, så till sist så måste ju jag.

94 stycken små colaburkar… det är inte mina… det är Corrindas:)

Jag kan möjligen stå för en del små PET-flaskor, allra oftast med bubbelvatten i, men det allra mesta är från tacofredagarna:) Vi dricker inte läsk mer än då, om det inte är påsk/jul så man kan hälla i sig must under en period;)

Jaja, Robban fick ta pantpengarna, han gjorde det mesta jobbet:) Sen handlade vi lite lördagsgodis och frukost, innan jag körde honom till en kompis. Själv åkte jag hem och satte mig igen:)

Här har jag tillbringat hela lördagen:

Med kaffet på kanten, filten över benen och datorn i knät. Det är deadline på måndag, och jag har prokrastinerat som alltid:) Grejen är bara att jag har inte vetat hur det ska fortsätta, och varje sida har tagit en jäkla tid. Ju närmare jag kommer deadline ju bättre går det, så jag behöver helt klart pressen.

Man kan tro att stackars Martin är en jäkla vekling som alltid mår skit när man läser brottstycken, men i sanningens namn är det tvärtom. Han kämpar på med skador som andra hade legat på iva med:D

För ögonblicket är han ganska fräsch, men i och för sig så åkte de fast igen igår, och sitter taskigt till nu, så lite mer stryk är att vänta. För övrigt ogillar jag deras namn väldeliga, men de vägrar byta;)

Nåja, jag ska snart  fortsätta med det, men måste göra lite stretchövningar först, jag har ont överallt. Dels av de tunga lyften, där träningsvärken är annorlunda men även av att sitta still. Jag ska gå och rycka kvastskaftet ur min hissgardin och använda det till rörlighetsövningar:)

Sen sitter jag här, med stor säkerhet till sent i natt, för när det lossnar så är det bara att passa på.

Jag borde sätta upp julbelysningen ute och jag borde städa och fixa inne och jag borde beställa julklappar på nätet och jag borde också fundera ut hur julmaten ska ordnas. Det har jag aldrig gjort förr eftersom vi alltid ätit hos mamma och pappa, och förra året syrran. Men i år flyttar vi hit julafton, och skickar iväg juldagens oxfilémiddag till syrran. Corrinda röstar på enbart sushi, men vi måste ju se till så alla är nöjda och belåtna så det går inte. Men, det här kan man skjuta på lite till:)

Jag fyller också år på … öh… torsdag tror jag. Nobeldagen, fint ska det vara. Det lär väl inte bli någon Nobelmiddag i Blå hallen i år misstänker jag, och knappast här hemma heller;)

Det gör inte det minsta, bara jag får paket och kaffe är jag mer än nöjd. Förra årets födelsedagspresent ligger ju förbannat mycket på is, så jag tänker att det går fint att samla på hög:) Rent krasst är det ju ändå så att ju längre tid det tar innan vi kommer iväg till Hawaii ju mer borde man hinna planera. Något vi inte är så bra på, prokrastinera ni vet;)

Vår första plan var ju att åka dit under november och lära oss surfa, så att jag, för det var innan jag kollade på surfvideos på nätet;) skulle surfa en tunnel på min exakta födelsedag. Vi skulle lära oss det hela av brandmän, för jodå, det finns (fanns, tror jag dessvärre) nån surfskola  där brandmännen var instruktörer. Men ni fattar ju:D:D Hur många rätt i samma är inte det;)♥

Sen insåg jag att man skulle få skitmycket vatten i ögonen och näsan och nästan drunkna på köpet så då svängde vi till att dyka. Jag har ju dykcertifikat, taget för 21 år sen och sen dess aldrig använt, men en refresch-kurs funkar ju. Finns säker brandkillar som dyker också 😉 Och det är makalösa vatten och dykställen där, det var just på Hawaii som jag bestämde mig för att ta certifikat. Vi provade då att dyka med tuberna på en flotte ovanför oss, och långa syreslangar, så vi kunde komma 4-5-6 meter ner. Så häftigt, krävde exakt noll skills.

Bilden från Thailand under utbildningen. Jag var så sjösjuk;) De där jävla dyningarna gjorde dels så man inte såg nåt för all sand som virvlade och dels så gungade man runt där nere på sex meters djup som en skranglig sjögräsranka;) Jag är ganska säker på att vi här hade övat på Buddybreathing.

Det är när man delar på en tank/munstycke. Om det skulle hända något med syret när man dyker så är man ju fett rökt. Det går inte bara att simma till ytan, beroende på hur djupt man är, för då drabbas man av dykarsjuka av olika grad. Så då får man växelvis andas med sin kompis. Det innebär alltså att ta ett andetag i regulatormunstycket, spotta ut det och ge det till polaren, som tar ett andetag och ger tillbaka. Så håller man på tills man är uppe. Det är inte så svårt men ganska obehagligt att vara utan munstycket. Livrädd för att få en kallsup flera meter ner är man också:) Det är inget för folk med bacillskräck 😉

 

Så kom vi på att det var dumt att jag fyller i december, för det är ju en hel del annat att styra med så års, så då bestämde vi oss för att flytta det hela till lite tidigare, runt oktober. Men så köpte syrran hus och mamma och pappa lägenhet och det var så förbannat mycket med det så plötsligt var det oktober och vi sköt upp det till typ april. I år. Onådens jävla skitår 2020. Så nu ligger det på is:)

Det gör inget för vi har inte förlorat något på det, inget var bokat och betalat i förväg, vi tänkte ta det som det kommer och boka allteftersom. I värsta fall hyra en bil och sova i:D Nån gång blir väl världen som vanligt igen, får man hoppas.

.

Jaha, och nu kom Sellman och lade sig bakom mig, jag har flyttat datorn till fotpallen för att sträcka på ryggen. Dags att hämta påtår, stretcha lite och sen återgå till skrivandet:)

Vi hörs snart ♥ Ha en härlig andra advent:)

 

Mitt i natten! Jag skulle skriva men inser att jag orkar inte tänka:) Bättre att gå och sova och skriva i morgon i stället.

Idag var det lika aptrist väder som i torsdags, det blir liksom aldrig ljust. Molntäcket känns som att det vilar på axlarna och allt är lite småfuktigt. Blä.

Jag har sovit kasst i några nätter nu, vilket är så tröttsamt, men det är ju som det är med det, bara att ligga kvar och glo i mörkret. Finns inte så mycket annat att göra. Trött är jag ju men sömnen håller sig på en armslängds avstånd. Nån slags vila blir det ju ändå att ligga där.

Jag började dagen med att greja lite, och sen satte jag mig för att skriva, vilket gick strålande på förmiddagen:) Jag har nästan alltid lurar med musik, och oftast Spotify.

Syrran och jag pratade om det här i kväll när vi var på Dorisprommis, hon blir sjukt distraherad av Spotify, för hon har helt obegränsade möjligheter. Hon sitter och funderar på nästa låt, och efter den och sen, och gör spellistor i huvudet.

Jag spelar Spotify som jag alltid gjort med LP-skivor, rakt av. Väljer ett band/artist och sen kör jag antingen album på repeat eller så hittar jag nån Best of-lista som får rulla. Jag har väldigt ofta Nickelback just när jag skriver:) Bandet som man tydligen ska hata, men det skiter jag i. Jag älskar dem i stället, det är så mycket att gilla. Rösten, musiken som fyller ut totalt, texterna som jag ofta hajar till på – Vafan, sa han sådär??:) Exakt VAD beskriver han här…?? OMG, nu rodnar jag:)

Haha, nä det gör jag inte. Massor av ord, så många ord, helt omöjligt att lära sig texterna, även om det är enkelt att höra vad han sjunger. Och rösten. Ja igen för den är så härlig, jag kan ibland vara tvungen att luta mig tillbaka, blunda och bara njuta. Vissa röster skulle jag kunna gifta mig med utan att veta vem personen var:) Nickelbacks sångare Chad hör dit, Bryan Adams också, sen har vi en hel hög med skådisar, som Keanu Reeves och Chris Hemsworth. Förvisso stiliga allihopa men det är rösten som sätter pricken över i:et.

Ja. jag vet att jag inte är helt normal;) Men vissa dialekter, brytningar, röstlägen och sättet att använda rösten på är oerhört fångande. Det funkar tvärtom också, vissa klarar jag inte av. Jamie har nån kille han följer på Youtube, och jag får kli i hela kroppen av hans röst. My god vad hemsk den är!

Nån gång när jag ringde supporten i nåt jäkla tekniskt ärende, säkert gällande nån router, och var sur redan innan jag fått prata med nån, för det var inte direkt första supportsamtalet jag gjorde på väldigt kort tid, då fick jag en trygg norrlänning på tråden. En kille som lät som Lennart Jähkel och lugnt och fint guidade mig genom det hela. Tålmodigt förklarade han och förklarade igen tills det inte fanns några oklarheter någonstans. All min irritation rann av och ersattes med varm glädje. När jag lade på var jag benägen att fråga om han möjligen var singel och ville gifta sig med mig;) Nog för att jag vid tillfället var ganska gift själv men det är petitesser.

Så, Nickelback är mina favoriter när jag skriver, och jag återkommer alltid till dem. Ett tag i våras hade jag Poison på repeat, ni vet det gamla åttitals-glamrockbandet?

Jaja. Jag försöker ta mig vidare nu då, iväg från rösterna i mitt huvud;)

.

Jag har tränat, återigen tunga lyft. Jag har ju tränat i tusen år, men inte på maxvikter. Det får bli mitt nya:) Syrran har tillsammans med några kompisar satt upp personliga mål, och hennes var att ta 100kilo i marklyft till sommaren 2021. Något som sen kändes sjukt långt bort när hon kom tillbaka efter sommaren och tyckte det var tungt med 40;) Jag kan ju inte vara sämre så jag siktar väl på 100 jag med, men är väldigt medveten om att jag inte har riktigt optimala förutsättningar. Jag har ju ett ben som är svagare och det ställer till det. Jag tror det mest är med balansen faktiskt men även med att det liksom viker sig inåt … och då påverkar just balansen, just det…:) Lite teknik och sen fattas ju en del styrka såklart, men den ska väl inte var omöjlig att öva upp.

Jag får upp 75 kilo men inte 80, samma som syrran, så nu känner jag ju att det blir en syskonkamp här också. Jag vill inte vara sämre men det är okey att vara bättre:)

Från 75 till 100 är det 25 kilo vilket är skitmycket, men inte ogörbart. Jag har för den delen länge lyft runt femtio kilo på cirkelfysen,(47-48) och från 50 till 75 är det också 25 kilo vilket jag bara lyfte. Så, målet är satt, så får vi se när det nås. Jag har ett annat mål som jag aldrig tränar för att uppnå utan tänker att det löser sig en vacker dag;) och det är pull-ups/chins. Det är inte ens nära, men jag kan gå armgång, så jag är rätt nöjd ändå.

.

Middagen var tacos såklart, som alltid på fredagar. Idag åkte jag på att steka köttfärs och det är ändå det jag föredrar, för hualigen vad trist det är att skära grönsaker i pyttesmå bitar. Som vanligt sitter vi kvar länge och snicksnackar för att sen avsluta kvällen med en långpromenad med Doris.

I morgon är det då lördag. Jag ska skriva, det blir till att placera sig i fåtöljen med kaffe och lurar. Jag tror att tjejerna nere i gillestugan skulle städa ett skräphörn så det kan bli tvunget att avbryta för att åka med sopor:) De har rensat garderoberna så de har säkert tjugo påsar kläder till återvinningen. Patricia jobbar och Corrinda är inte hemma så ska det köras så måste jag, men det kan väl bli en bra paus kanske.Sen ska jag gå igenom julklappslistor och göra nån slags plan, och beställa det som går. Om jag hinner vill säga, för deadlinen är på måndag och det är prio ett:)

Och nu kanske jag ska sova då, så jag pallar upp i morgon:)

Vi hörs då!

Natti natti ♥

Ska jag behöva sitta här varenda vecka och förundras över hur snabbt tiden går, va? Det är ju inte riktigt klokt:) Men det var ju torsdag nyss, på allvar.

Nåväl, det är som det är, tiden är ju en märklig tingest;)

I alla fall!

Det är hur man än vrider och vänder på det, december nu. Årets sista månad. Jag fyller år om en vecka, då tänker jag att det skulle kunna komma snö och vara solsken och klar himmel. Kanske inte samtidigt för det skulle kunna bli svårt kanske, men ni fattar. Sen kan den snön ligga kvar över jul och nyår och sen vinkar vi hejsvejs till den i mitten av januari. Kommer det inte snö till jul kan den lika gärna hålla sig borta resten av vintern också.

Snart kommer vaccinet mot coronaeländet också, och det kan förhoppningsvis bli bättre, för att sen bli ännu bättre och till sist som vanligt igen. Men gärna snabbt, nu känns det som att smärtgränsen är väldigt passerad för samhället. Vi ska ha nåt att komma tillbaka till också, och det är sådär kul att se fram emot en lågkonjunktur och depression. Om än utan fucking corona.

För övrigt, jag är noll sugen på att vaccinera mig. NOLL. Inte bara för att jag minns svininfluensan, och följderna där, utan för att jag aldrig vaccinerat mig mot en influensa, eller någonsin (hittills, ta i trä) haft någon. Jag vill inte fucka upp mitt immunförsvar 😉 Så, jag är väldigt velig här, vaccinerar jag mig är det inte för min egen skull utan för alla andras, och rent ärligt vet jag inte om jag vill det. Jag tänker att jag kan ställa mig längst bak i kön och fundera över det.

Hur går era tankar?

.

I går hade jag en workshop med skolan. Tiden var satt till 9.30-14.00 och jag skulle träna vid lunch. Fasen också. Men förra gången tog det en timme, så jag chansade på att hinna båda även i går.

Vi diskuterar varandras texter, och ska egentligen bara ha några sidor text och en frågeställning, och det gick i rasande fart:) Alla har flyt i skrivandet och det enda vi undrade över var småsaker. Språkliga funderingar och om man måste skriva närgånget i sexscener, eller om man kan skriva som en gammal 40-talsfilm:) ”Han tog henne i famnen och de dansade i solnedgången. Morgonen efter vaknade de i varandras armar.” 🙂

Vi var klara på en knapp halvtimme:) Fast jag uppskattade väldigt mycket att åka till Växjö och träffas så är det här med Zoom väldigt tidsbesparande för min del. Jag har rest i tio timmar för att vara där i fyra, fem. Det är roligare såklart att träffas, men som sagt, mer effektivt att vara hemma.

Som alltid får man en härlig boost och vill bara sätta fart och skriva efter sådana här möten, så det gjorde jag sen. Träna hann jag också då, och vi körde tunga lyft. Det är ruskigt kul att utmana sig med nya grejer. Baksidan är träningsvärken, för satan i gatan vad jag har ont idag:)

Ett av barnen behövde skjuts så jag körde in till stan, och väntade. Det visade sig vara en riktig kris och panik-grej som inträffat, så resten av dagen var det väldigt mycket funderingar. Det handlade om en anklagelse som lät helt jävla galet.

Det hela skulle tas upp på ett möte idag, som jag också var moraliskt stöd till, på avstånd:) Och så visade det sig vara fel person som anklagats! Inte min unge, utan någon annan. En helt grundlös anklagelse förvisso, för folk är ju inte kloka, men ändå, en gigantisk sten föll ju från hjärtat.

Jag traskade runt och försökte fördriva tiden med lite julshopping. Ja, ute bland folk, jag vet. Men alternativet var att frysa sönder i bilen och det hade jag faktiskt ingen lust till.

Jag tycker ändå att folk är duktiga på att hålla avstånd, och butikerna har verkligen fixat så det ska underlätta. Handsprit och massa skyltar, markeringar i golvet och maxantal. Dessutom under en tid då få var ute. Jag har i flera dagar, nej veckor faktiskt, haft på inköpslistan att köpa lim. Helt vanligt Karlssons klister. I dag kom jag äntligen ihåg det:D

.

När det var avklarat så åkte vi och handlade mat, och sen hämta paket både här och där.

Kvällarna har ägnats åt skriva och glo på tv. Jag råkade fastna framför avsnitt jag inte sett av NCIS:)

Förresten gjorde jag en svingod lasagne igår! Jag hade behövt åka och handlat , men bestämde mig för att det fick räcka till idag om man snålade lite till frukost:) Jag hade veggofärs i frysen, och den är riktigt fin att göra lasagne på, jag har gjort det förut också.

Barnen äter den med god aptit och det bli sällan något kvar. Jag är inte superförtjust i de här hittepå-grejorna som quorn, sojafärs och vad det nu är. Jag har lite svårt för att de ska se ut som ”riktig” mat:) som korv till exempel men sen inte vara ens i närheten av det. Eller okey då, korv är ok, men som quorn som ser ut som kycklingbitar det blir generalfel i huvudets smakcenter då:)

Däremot är Anammas veggofärs till just lasagne bra. Jag hade både den och röda linser i, stekte först och sen koka i passerade tomater, mjölk för grädden var slut, lite matlagningsyoghurt av nåt slag, och sist massa ost. Kryddade med paprika, tacokrydda, salt peppar, spiskummin… kanske nåt mer.

Sen bara varvar jag såsen med lasagneplattor. Avslutar med sås och ost och in i ugnen en 20-25 minuter. Gott asså:)

Ibland river jag i morötter eller har i nåt annat, olika färskostar är kalas att bar hiva i.

.

Japp, det var dagens måltidstips:) I morgon är det fredag och då äter vi tacos. Det är sen jävligt gammalt nu;)

Nu ska jag sluta giddra och börja skriva så vi hörs i morgon igen:D

Natti natti 🙂

Innehåller reklam och annonslänk för Ellos

.

Kan man tänka sig, det är december! Känns som september, men det är faktiskt årets sista månad. Min månad för jag fyller år snart:)

I år har ju allt varit upp och ned, så det är väl inte så konstigt att man inte är helt med i tiden. Men det är snart jul, och jag tänker klä upp mig hemma och dricka glögg och äta saffransbullar&pepparkakor❤️

Jag har siktat in mig på både det ena och det andra hos Ellos.

De har alla möjliga modeller, färger, mönster och storlekar, så det finns verkligen något för alla smaker:)

Jag är otroligt förtjust i den här guldiga toppen :

Tycker om v-ringat, det vet ni redan, och det lite glittrigt guldiga med trekvartsärmar är helt perfekt.

Även den här lila/ plommon toppen gillar jag, förra året köpte jag en liknande i glittrigt rött som jag hade så mycket 😍

Omlott är väldigt tjusigt och sammet ger ett härligt fall i den också.

Sen såg jag den här, med smock-ärmar!

Den är ju så snygg på och finns i flera färger

Något som alltid är snyggt och klassiskt är en enfärgad ärmlös topp, funkar året om med en kavaj eller kofta ovanpå.

Koftor kan man aldrig ha för många av, och är de i en härlig pastellfärg så gör de så man blir lite gladare rent allmänt också, som den här ljusblå:

Och eftersom jag älskar just den här blåa färgen, så kan jag inte motstå den här tröjan i samma stuk som den långa koftan, så enkel och tidlös.

En riktig vardagsfavorit!

Sen måste jag få visa den här skjortjackan:

Eller jackskjorta? 😂 Svårt att veta vilket som är korrekt, men inte det minsta svårt att tycka om den. Eller hur? 😍

Oavsett vad ni har för stil eller storlek eller preferenser gällande material och färger så finns det massor att välja på hos Ellos.

.

Med min kod: 425426 så får ni 33% rabatt på den dyraste varan. (Ord pris, alla varumärken) PLUS att ni även får 5% extra rabatt på alla nedsatta priser 👌🏼⭐️

Koden är giltigt till 31/12-20

Ellos har förlängd returrätt, ända till 15 januari! Det gör det helt tryggt att köpa julklappar även om man är en aning osäker på mottagarens stil/storlek 👌🏼

.

Ni hittar ELLOS här ⬅️

Jag fattar inte nämligen. Eller begriper inte kanske är mer korrekt.

Ni har kanske hört nyheten om att en mamma hållit sin son ”fånge” i 28 år?

Hon tog honom ur skolan när han var runt tolv år och idag är han 41. Hela den här tiden har han varit instängd i lägenheten, om jag fattar rätt har han ibland setts utomhus, sena kvällar och nätter.

Mamman ska ha förlorat en äldre son och när hon fick en till son gav hon honom samma namn som den bortgångne pojken. Hon blev överbeskyddande och tja…

Ingen har fått komma in i lägenheten. Den lite äldre systern har försökt säga till folk att brorsan är instängd men ingen har lyssnat.

Nu hamnade morsan på sjukhus och syrran gick dit för att se om hennes misstankar stämde. Ja. De stämde. I en sunkig misär hittar hon brodern, tandlös, svårt medtagen och fysiskt väldigt sjuk, så pass att det var raka vägen till operation.

Här är en intervju med Syrran:

Nu till min fråga.

Om man har ett syskon, som man tror är inspärrad av mamman, man är orolig och man försöker få hjälp, (hon säger att hon sagt till skolan så det känns ju som det inte var i går direkt )… varför ringer man inte till:

1- polisen

2- socialen

3- alltså någon? Myndighet, kompis, släkting?

Varför går det 28 år, TJUGOÅTTA!!! Innan man smyger dit och kollar? Och sen sitter i intervju och säger att det är den lyckligaste dagen i ens liv för nu är brorsan fri?

Systern måste vara runt fyrtio hon med. Även om hon var bara tonåring när brorsan fråntogs ett normalt liv så kan jag inte se att det ursäktar 28 år. Det kanske finns omständigheter som gör det hela solklart, men jag kan inte ens i min vildaste fantasi fundera ut vad.

Ur min synvinkel är det skitkonstigt. Man vet att man har en bror. Mamman låter en inte träffa brodern eller gå in i lägenheten. Man nöjer sig med det i 28 år.

Och sen är det den lyckligaste dagen i ens liv när man ”räddar honom”. To little to late, är min spontana tanke.

Kanske supertaskigt men jag får bara inte ihop det? Det är fan inte klokt.

Han är 41 år gammal och har levt instängd med sin mamma hela livet. Hans bästa 28 år i livet, när han skulle hänga med kompisar, träffa en partner, skaffa familj kanske barn, resa, göra karriär eller bara vara happy med sina livsval… borta.

Seriöst – vad är det för jävla fel på en sån mamma? Syrran ger jag faktiskt inte ett ruttet öre för heller, kanske ändrar mig där beroende på vad som framkommer, men av det som SVT rapporterar är det inte troligt. Man kan inte skylla på myndigheterna enbart, för även om de borde reagerat både en och två gånger så har hon haft i alla fall tjugo år som vuxen på sig att agera skarpt.

Förutsatt att syrran inte levt sitt liv under någon form av restriktioner, (fängelse, sluten psykvård edyl) så kan jag inte fatta att man bara låter tiden gå. Och sen talar ut i nyheterna som att man gjort nåt bra. Jättebra men jävligt för sent.

Civilkurage. Medmänsklighet. Empati. Omtanke. Sånt man önskar att det funnits.

Nä, jag begriper inte. Och jag tycker så otroligt synd om den här mannen som fått sitt liv förstört.

Tankar om detta?