Edit: det här inlägget skulle ut igår, men det ville sig visst inte, så det kommer idag, tisdag, men inte så noga:)

Och jag säger väl som vanligt då: Fasen vad snabbt tiden går!

Lite som Astrid Lindgren och hennes syrra började sina samtal med ”Döden, döden”, för att liksom avhandla alla som dött sen sist. Det är för övrigt något vi använder om galne politikern Erik Pelling. Man är förbannad på honom jämt och ständigt, för han är så enkel att vara arg på. Det är bara dumheter som kommer från honom och när vi båda vet vad vi pratar om så drar vi en ”Döden, döden”, och så är det bra med det.

Nåväl. Förra veckan hade jag fullt upp med att redigera filmer, och det höll jag på med in i det sista på lördagen när vi skulle ut;) Eller jag avbröt för att åka ner och kolla på Jamies match. I stormen Amy;) Stundtals blåste det så hårt att bollen rullade utan hjälp, och i andra halvlek fick jag byta plats för det började regna lite för mycket för att sitta utan tak. Kall blev jag, men inte sådär totalt genomkyld som man kan bli.

Plötsligt la sig gräsklipparen i också och körde rakt in på planen för att sköta sitt jobb:D

Matchen slutade 4-0 till Danmark som är vårt lag. Vi hör till Danmarks församling, jag antar att det är därifrån det kommer, hela området runt kyrkan heter Danmark. Jag har givetvis googlat för att bli klokare, rimligen kan vi inte ha tillhört landet Danmark en gång i tiden för vi ligger lite väl långt ifrån, och så var det inte heller. Men med mycket gammalt så är det oklart, verkar vara något med det fornnordiska namnet Dank, som betyder sankmark/blöt mark, i kombo med ordet mark. Så sankmark mark:D

Det verkar också finnas ett dialektalt ord här, dan, som betyder just sank/blöt mark. Vi bor ju på Upplandsslätterna som väl om jag inte missminner mig helt, var hav tidigare. Så att det var blött här i forntiden är ju inte helt otänkbart.

Jag åkte för att tanka, det var extrapris hos INGO:) och sen hem för att göra mig i ordning och redigera det sista. Jag plattade för en gångs skull håret, vilket var skapligt i onödan eftersom det regnade satan ute sen. Tänkte in på det;) Sen blev det plötsligt akutbråttom till bussen, och på vägen insåg jag att jag måste fylla på min jäkla reskassa för att kunna betala biljett. Stressad som fan lyckades jag inte, och fick hoppa på bussen utan att betala. ”Jag ska bara fylla på !” sa jag ursäktande och busschauffören som var av den bra sorten, replikerade lugnt att det var ingen brådska. Men hur det var så lyckades jag låsa mitt bank-ID. Inte förrän jag vaknade morgonen efter insåg jag att jag använt helt fel kod, men jag var tvärsäker på att det var rätt.

Jaha? Och hur gör man nu då? Det är hopplöst att åka buss nu förtiden för man vet aldrig hur man ska betala. Men när jag frågade om jag fick betala med kort så sa han att det gick ju lika bra det, och kostade samma lika. Jaha, ja. Men då behöver man ju inte fylla på reskassan i fortsättningen och låta UL få ränta på mina pengar:D Förr var det olika priser för alla sätt att betala men nu enhetligt tydligen. Det är ju bra, men tappar inte appen sin vits då? Men för alla som inte har appen är det ju skitbra! Mamma till exempel som inte alls fattar sig på sånt.  Min största oro var om jag skulle kunna betala med mitt kort resten av kvällen, för jag hade inte med mig fysiska kortet utan enbart det i mobilen … men det funkade ju, jag kunde använda koden. Rätt kod:D

Vi stormade in på O´learys där de andra satt, och slog oss ner.

O`Learys skickade ut följande för några dagar sen och jag som är en ordpolis utan dess like och får ont i själen av fel skrattade länge åt det här:

När det skickade i vår fotbolls-grupp så replikerade jag med att det var ju skönt att det blev nytt kött, man är ju ändå rätt less på att äta gammalt kött;)

Och det är ju inte konstigt att man mår dåligt dagen efter om det serveras gammalt kött;)

Och låt mig direkt tillägga: Jag är inte perfekt. Jag stavar fel här mellan varven, oftast för att autokorrekt får för sig att jag menade nåt annat och ändrar ordet utan att jag noterar det, och det blir meningar som ingen normalfuntad person begriper. Men jag skulle aldrig släppa ifrån mig ett pressutskick som såg ut sådär ↑, eller skicka in en uppgift som inte var korrekt stavad.

Det var extra kul i lördags då två från en annan stad var med, snubben träffar vi några gånger per år, men hans fru är det mer sällan. Hon är sjukt kul och trevlig så det är roligt att ses. Nu såg vi Liverpool förlora mot Chelsea och det var ju inte så muntert. Jag själv kan inte bry mig mindre om Engelsk ligafotboll:)

När vi sen skulle vidare så lyftes för första gången vad jag kan minnas, i det här gänget, att vi skulle till Shotluckan. Jag har aldrig varit där, men kvällen innan hade Lovelia varit där, hon har ju fyllt 18 och får äntligen gå ut och festa med kompisarna som föddes tidigare på året:) Hon messade mig att Tindra jobbade ju där! Och vem är då det? Jo det är Janelles Simons kusin. Världens coolaste, trevligaste och härligaste tjej. Det hade jag ingen aning om, och att det kom på tal just när jag fått reda på det, det är väl ett sammanträffande ändå:)?

Vi gick dit och det första jag såg var …. Tindra:) Som rekommenderade oss shoten Hallonpaj. Som sagt hade jag aldrig varit där och inte fattat hur mycket show det är. Det är ju inte direkt som att de trött häller upp en shot, nej då, här berättades en story om mormor som bakade hallonpaj, och hur, och eftersom jag ju känner mormor i det här fallet var det extra kul. Sen satte hon eld på hela bardisken när det skulle gräddas paj:)

Så läckert ju!

Vi följde upp med en shit som hette Gul Snö, och det var inte mitt val kan man säga. Jag har en aning svårt för det här med kissochbajs-humor, och dissar alltid allt sånt på ett tidigt stadie. Tycker det är barnsligt och inte helt värdigt vuxna människor. Men, nu är ju de man umgås med inte likadana och en Gul snö serverades. Jag fattade noll när killen som serverade elegant klev upp på bardisken men sen klarnade det ju. Gul snö var det ja…

Det var sockervadd på toppen som sen ”kissades” ner med något jag inte vet var det var, men det var sött och gott:)

De andra tyckte det var kul medan jag härdade ut:)

Sen var det nog och vi gick in på Kaliber Bar vägg i vägg och drack hårdrocksöl.

Efter det började det viskas om O´Connors och jag böjde mig … avskyr ju vakten där, men sen avblåstes det utanför. Nån ville hem, nån annan hakade på och vi gjorde samma. Sa adjö, hejsvejs ses snart, och så drog vi mot bussen. Via DogBar för syrran glömde gå på toa 😉 Där bytte jag några ord med lite folk som ville att vi skulle hänga på till MelodyClub, men vi avböjde och började traska mot bussen. Men då ringde killarna, de hade ändrat sig och var nu för en sista öl på DomCraft, en fin-pub med öl som man inte bör dricka som sängfösarare, det är höga alkoholhalter på de flesta och de smakar mycket. Suröl finns också på menyn och gin av alla de slag. Men just gin och tonic kan jag sällan dricka utan att bli riktigt dålig, tror jag är allergisk mot tonic;)

Jag har för länge sen lärt mig att på DomCraft dricker jag vatten, inget annat, men man kan ändå sällskapa, och stället är supermysig. Det är i de gamla valven ”under” domkyrkan och det är maffigt. Trappan upp är smal, ojämna tegelstenar på golvet, slitet sådär så man ser stegen från århundraden, en ledstång i smide och brant som fasen. Oerhört charmigt.

Vi snackade vidare en lång stund och sen ville de stänga, och vi skiljdes åt igen, men ses på fredag igen när Sverige ska försöka spela fotboll och vinna.

Bussen hem, och barnen hade lämnat en bit kanelbullekladdkaka till mig, som jag käkade upp under förtjusning, den var riktigt god:) Sen gick jag runt lite, fixade med det ena och det andra, inte riktigt trött, men inte riktigt pigg heller. Jag har sovit taskigt sista tiden och insåg igår att det var fullmåne. Jag borde verkligen skriva upp det, för då skulle det vara enklare att hantera de där sömnlösa nätterna när jag bara snurrar:)

Till sist kröp jag i säng i alla fall och vaknade alldeles för tidigt morgonen efter, med insikten om att jag använt fel kod till Bank-Id. Jag kan fortfarande inte begripa hur, men jag var så jäkla stressad och helt säker på min sak. Av nån anledning funkade det inte heller med face-id som jag brukar kunna använda. Eftersom det kröp i mig av irritation över att det låst sig och jag hade fått nåt brev i Kivra som jag var tvungen att läsa, så klev jag upp och påbörjade jakten på att få tillbaka det. Man kan ju inte logga in på banken utan Bank-Id, så jag bytte sätt till bankdosa och letade reda på min. Den ligger där den ska, vissa saker har jag minutiös ordning och reda på. Men, eftersom det var ett halvt sekel sen jag använde den sist var såklart batteriet slut. Jaja, men nån annans dosa låg där också. Med batteritorsk. Vafan? Novalies dosa då, den låg där men i den var den trippelA batterier och inte knappcell, och givetvis hade jag knappcellsbatteri i lådan, men fel sort som inte funkade.

Nu såg jag framför mig hur jag måste uppsöka bankontor för att fixa det här, och paniken kröp i nacken. Swedbanks köer är timslånga på det kontor man kan gå till i Uppsala, jag har sett dem ringla utanför. Nej, nej, nej. Fan, fan, fan.

Googlade. Det går att använda giltig svensk id-handling. Jippie!! Inte körkort. Menvafan! Pass då? Ja, pass funkar, och det har jag också koll på så fram med det, och scanna koder, scanna fejset för att jämföra och tänkte att det kommer aldrig funka. Jag är äldre och saggigare, jag är nyvaken och svullen, jag är inte mitt snyggaste, tvärtom…. Men det funkade utan problem:) Pust!

Scanna med luren ovanför det stängda passet och vips hade jag ett nytt bank-id:) Ännu en anledning alltså att alltid ha ett giltigt pass:) Jag har gärna det för man vet aldrig när man kan behöva det. Rätt vad det är testamenterar en okänd släkting i Amerikat en förmögenhet till en och man måste åka över och hämta ut den:) Better safe than sorry.

När jag nu hade löst problemet kunde jag logga in i Kivra och läsa mitt mail, och sen var det frukost och städ resten av dagen.

Jag har städat ur skåp och lådor, för när det inte finns plats att lägga undan saker på sin rätt plats, då hamnar det överallt och ingenstans och bara flyter runt. Jag har köpt en till liten rullvagn som jag ska ha som kontor, där jag kan ha alla mina jobb och plugg-saker, och den monterade jag ihop. Jag kastade en hel massa jox, och jag grejade på till långt in på natten mot måndag:)

Bra söndag ändå:)

♥ Vet ni då?

Den sista september, alltså igår, så fyllde min näst äldsta dotter Patricia år, hela 30 år! Det är ju inget annat än helt galet:)

Nu är Janelle, Patricia, Robban och Corrinda äldre än mig, för jag är ju som alla vet, 23 år:D

Den där lilla gofisen som var som en liten ängel tills hon blev två, då jäklar blev hon en fallen ängel:) och under uppväxten var hon bitvis en liten djävul:) Haha, det är hon den första att skriva under på ♥

Men hon har alltid varit en fin tjej, en bra tjej och en stor glädje i mitt liv ♥

De här kläderna alltså:) De köpte jag innan Janelle föddes, och hon åkte hem i dem från BB. Patricia också och alla andra barnen utom Corrinda. Och det av den enda anledningen att hon ju är tvilling och eftersom Robban var den förstfödda av de två så fick han ha de här byxorna:) Corrinda hade det par jag köpte samtidigt, med små kaniner a la Peter Rabbit på:) Jag tror inte att varken Jack eller Flora hade det på sig när de åkte hem från BB, men de har haft dem iaf:) Tror jag, för vet inte säkert om Florisen haft dem.

Jaja, lång utläggning om ett par brallor, men de är så himla fina tycker jag:)

Patricia har alltid varit en pysslig tjej, hon gillade pärlor och småplock, djur och dockor, hon äskade sina dockor och gick alltid runt med sin favorit i famnen. Sen var det smink och fix, och hon är superduktig på sånt. Städa gillar hon och är väldigt pedantiskt på vissa saker, noggrann kan man ju också kalla det. Hon var också bra på att plocka ögonbrynen;)

Hon har haft olika färg på håret, olika längder under alla år, sällan andra färger än blont till svart, alltså inga röda, rosa, lila osv hårstrån där inte. Nu ha hon precis färgat/tonat eller vad det är, tillbaka från det blonda till en mer cendré färg med slingor, supersnyggt. Hon var väldigt blond som liten, riktigt vitblond, men med åren har det mörknat. Det här är från en blond period.

Jag skulle leta foton idag på henne, men Trixie ockuperade vardagsrummet med sina kompisar så jag kom inte åt fotoalbumen:) så det får bli en annan dag.

Patricia var den som fick rycka in som den andra vuxna här hemma när hennes pappa ballade ur och drog. Inte för att jag krävde det utan för att hon var så nära småkidsen. Jamie och hon är som two peas in a pod, och hon har älskat honom innerligt. Hon var ju …hm… 16, tror jag, när han föddes och har tagit hand om honom som sin egen. Han har älskat henne precis lika mycket, och givetvis gör de det fortfarande men på ett annat vis:) Jordan och Lovelia var också små när Patricia var rätt stor, och hon har alltid varit en lillmamma. Jag tänker aldrig förneka att hon fick ett tungt lass på sina axlar, och jag är evigt tacksam över att hon fanns där. Hon var också så stor, och hade rummet så hon hörde vad som försiggick i köket och vardagsrummet när det var arga röster, och den där natten när han drog hörde hon ju allt. Jag önskar att hon inte gjort det, men jag kan inte göra det ogjort. Och det är heller inte jag som var ett svin🤷‍♀️

Patricia♥

Hon heter Christina i andranamn efter min systers andranamn och efter vår farmor. Som iofs hette Stina:) Under alla år har hon kallats för Pisan:) Det för att när vi kom hem med henne och presenterade den nya bebisen för Janelle som då var ett år och nio månader gammal och inte pratade så mycket, så sa hon först att det var Nellis Bejjis. Alltså Janelles bebis. Sen försökte hon säga Patricia och det blev Pisan, och så blev det. LillPisan:)

Pisan har vuxit upp till en klok vuxen, med mycket hjärta. Jag känner igen mig i väldigt mycket i henne på många olika vis, och det är säkert delvis därför vi under åren bråkat så stickor och strån rykt:) Nu för tiden skriker vi inte på varandra riktigt så;)

Hon kom hit en sväng idag(jag skriver ju det här mitt i natten) och vi satt och babblade en lång stund, så mysigt ♥

Nu ska vi ha kalas snart, ska bara försöka samla ihop oss alla!

Grattis Patricia på 30 årsdagen, jag älskar dig för alltid till månen och tillbaka ♥

Igår var det söndag, och jag har varit som en zombie hela helgen. Kanske för mycket att göra, kanske för lite träning, kanske för mycket tjafs med kids, eller så var det en liten förkylning som försökte sig på nåt. Men igår var det som det skulle igen 🙂

Jag la ut ett samarbete på instagram, kolla där ni som vill ha rabatt på VästerbottensSåpa:) och det var dagens jobb, som ju allt var förberett för sen innan. Så när syrran messade och frågade vi skulle ta en tur i svampskogen så var jag inte sen att säga ja.

Jag är värdelös på att hitta svamp, jag måste liksom få dem utpekade för mig, sen kanske jag kan hitta på egen hand:)

Vanliga gula kantareller ser jag ju, fast det krävs typ att jag ramlar in i ett hav av dem för att jag verkligen ska notera:) De här höstkantarellerna däremot… de gör det ju inte direkt enkelt för en.

Dels gömmer de sig, dels ser de ut lite hur som helst och sa jag att de gömmer sig?

Först hittade vi inga. Sen två. Sen tio. Sen inga. Men vafan. Och sen rasslade det till och vi hittade massor, men de var rätt små.

Men, är de små får man ta två, det är sen gammalt:) Och det borde ju vara som med annat, kalv är finare än ko, och kyckling finare än höna;) Alltså borde små kantareller vara mer delikatessiga:)

Det blev tre kilo.

Jag har ju sett hur folk plockat superfina, superstora och superlånga, och riktigt där är vi ju inte, men tre kilo är ändå halva köksbordet när man ska torka:) Det tänker jag inte göra iofs utan det ska bli paj och soppa:)

Syrran klev rakt på två muterade gula kantareller, kolla foten:)

Nä okej, det syns inte så bra, men den var brutal. Sen helt plötsligt stod det femton gula i givakt på ett ställe, men inte en enda till.

Blåbären var inget man skojade bort heller!

Så många! Jag har dock plockat färdigt för i år, mina frysar är fulla:) Men kanske kan man plocka så det håller sig i kylen. De är fortfarande fina och goda, men lite sköra i skalet så inget man kan plocka i hinkar utan mer i ett lager:)

Att gå i skogen är något av det mysigaste som finns ju. Jag trivs där, det är rogivande och stärkande, man kan antingen bara lyssna på naturen, eller på ljudbok, eller om syrran är med-babbla massa skit:) Nu var det inte så blött vilket är skönt så man slipper bli kall och frysa om fötterna. En bonus med att gå på ojämn terräng är ju att både kropp och knopp får jobba, det är nyttigt. Att gå på ojämn mark är bra för balansen och för de där musklerna man inte direkt anstränger när det är platt asfalt.

En nackdel är fästingar. Alltså dessa vidriga kryp! Syrran hade en som kröp på magen när vi kom hem och jag duschade länge och synade varje del av kroppen.

Det var fantastiskt väder men trots det var det en aning valhänt när vi kom hem, det blir kyligt och det märks i händerna.

Vi rensade och sen ringde Robban och hade lagat middag, han brukar göra det på söndagar när han är ledig, så vi åkte hem och käkade, och sen tog vi med Doris på en promenad. Syrran tänkte gå hem och då kan vi ju lika bra gå promenad i hop:)

Idag är det måndag, och jag har kursträff online. Det ska bli mysigt:) Jag gillar att krypa upp med kaffekoppen framför datorn, ha Teams med alla kurserna och lyssna på intressanta saker:)

Sen blir det träning och det är väl vad som är planerat. Resten tillkommer allt eftersom:D

Redan fredag! En kompis skrev i ett mess: Äntligen fredag! Och jag kände bara att eh? va? Det var ju fredag nyss:)

Och det var dessutom första september för en kvart sen, nu är vi i slutet. Vilket innebär att vi närmar oss en födelsedag igen, den här gången är det Patricia som fyller 30♥

Jösses Amalia, jag minns som igår när JAG fyllde 30! Alltså på allvar, det känns väldigt nära. Dagen innan jag fyllde, den 9 december, var vi på ett rutinultraljud för att kolla till bebisen som annonserat sin ankomst. Jag jobbade då som sekreterare på barnsjukhuset som ligger precis vid kvinnokliniken, och hann inte byta om, så jag gick dit i min vita rock, namnskylt och sandaler:)

Mötte upp den blivande pappan, och vi gick in. Barnmorskan frågade om olika saker, bland annat om det ultraljud jag gjort ett år tidigare, då för att jag fick åka in akut på nyårsafton av alla dagar. Jag hade såklart haft ont till och från länge, men inte sökt vård, för det är ju så jag jobbar, lid och härda ut, det går över:D Men nu skulle vi flyga till Thailand dagen efter, ja på nyårsdagen;) och jag fick plötsligt panik över att det skulle bli värre där. Så innan festen på kvällen drog jag en sväng till akuten och fick först den klassiska diagnosen som alla läkar verkar ställa när det rör sig om buksmärta – misstanke om blindtarmsinflammation. Eller utomkvedshavandeskap. Båda var ju helt och totalt omöjliga eftersom jag haft ont säkert ett halvår, men det lyssnade ju inte de på. Graviditetstestet visade negativt, såklart, och blindtarmen var fin den också, såklart.

Jag var övertygad om att det var något med äggledaren eftersom jag hade så tydliga symptom över den, och alltid runt ägglossning, men det satt tydligen långt in att kolla det, för man skulle tydligen inte kunna känna sånt. Men det gjorde jag, och det visade sig att de var en blodcysta(vidrigt namn) som satt på äggledaren. Jag säger ju det, jag är en jävel på att diagnosticera:)

Kommer inte ihåg vad de gjorde mer än ingenting, men tror jag fick ta ut spiralen och äta nån antibiotika eller så, fast vi skulle ju till solen och det var noll restriktioner så jag minns inte. Sen fick jag söka privat gyn när vi kom hem. Tack för den, vården. Men den där cystan försvann av sig själv, och har aldrig återkommit, eller i alla fall aldrig märkts av.

Vi pratade lite om det och hon sa att hon kunde kolla på den också, och så började hon åka runt över magen med ultraljudsmaskinen, blev tyst, men det är ju som det brukar, och sen sa hon med en röst som fick blodet att isa sig:

”När var du på det där ultraljudet, var det nyligen?”

”Eh nä? Typ ett år sen.”

”Jaha.” Tystnad. ”För jag kan säga direkt att det är två här.”

Tvillingar.

Tvillingar.

Oj då:) Den paniken som sköljde över mig var inte nådig. Besvikelse, för att vara ärlig. Jag hade aldrig ens tänkt tanken på att jag skulle få tvillingar, aldrig. Mina kusiner är Twins, men inte en tanke på att jag skulle få det. Min egentligen enda ”erfarenhet” var en mamma på samma gård som vi, som gick runt med sina två i en gigantiskt vagn och alltid såg så förbannat trött, sur och less ut:)

Jag som hade Janelle och Patricia som var 6+5 år, hade ju sett fram emot att bli en lattemorsa:) Glida runt på stan och bara lyxa. Det gick ju upp i rök direkt där och då, kan man säga. En minut senare, när det sjunkit in, spred sig en enorm glädje och stolthet i hela kroppen. Vafan! JAG skulle få TVILLINGAR!

Och den känslan har aldrig avtagit, helt ärligt. De är 25 år nu och jag är fortfarande ofantligt stolt och lycklig över att ha fått den höga äran att bli tvillingmamma. Det är coolt:)

Det är inte jobbigare med två, det är krångligare på sin höjd, men det är också förbannat kul:)

Nåväl. Det känns som igår:) Min tidsuppfattning är inte optimal, jag vet:D

Nåt som däremot är helt sant är att tvillingar tar dubbelt så mycket plats i sängen, jag sov konstant på ett hörn;) För givetvis sov de mellan oss och inte i sin säng🤷‍♀️

Jaja, från tvillingar och Patricias födelsedag vidare till veckan som varit.

Den har varit fyrkantig skulle man kunna säga. Det enda jag gjort är att stirra på en skärm, suttit klistrad och redigerat, redigerat, redigerat. Eller för all del filmat också då. Och det är inte slut än:) Jag har flera videos att redigera:)

Sen har jag haft ett skrivpass med min kurs, det är alltid kul. Det roliga är att det verkligen blir av då att jag sätter mig och skriver. Jag har haft så mycket annat att jag inte hunnit med mitt skrivande som jag vill, och då blir det en jäkla uppförsbacke. Nu avsätter jag den där tiden och det spiller över i att jag gärna fortsätter:)

Jag har i alla fall tränat lite, vilket är skönt! I måndags eget pass, lågintensivt med många repetitioner, och det tog två och en halv timme:) Inte för att övningarna tar så lång tid, de klarar man av på typ 45 minuter, max, men för att syrran och jag inte pratat på hela helgen:D Vi hade massor att avhandla, både viktigt och oviktigt, mest det senaste kanske. På tisdagen körde vi multifys, ett pass jag inte är överförtjust i, överlag, men den här ledaren är bra så det funkar. Sen fick jag boka av onsdagen för jag hann inte, och samma med torsdagen, men igår blev det äntligen ett helt vanligt cirkelfyspass! Äntligen, Friskis är ju så jobbiga för när de tar in nya pass, så hamnar precis allt fokus på dem och alla andra får stryka på foten. Just cirkelfys har det varit få av, i stället är det massa hyrox, som är det nya. Och det är inte vår grej alls. Vi ska testa med en annan ledare, men det vi kört var så fruktansvärt tråkigt. Bara massa löpning, och det är ju, förutom jobbigt då;) inget som min onda fot klarar av. Hårda golv, och rätt tvära svängar gör att det ofelbart blir sämre med den och det är ju inte nåt jag känner för att pusha.

Ikväll skulle jag ut med Helen och kompisarna, men hon är sjuk. Jag hade tänkt gå ändå, men tror inte att jag pallar. Har en lite småstörig huvdvärk som vägrar ge med sig. Det känns onödigt helt enkelt. Jag har heller inte varit ”bara hemma” en helg på evigheter, utan planer, utan jobb, och det känns som jag kanske behöver det. Jobb blir det oavsett men fokus kommer ligga på annat:)

Som att skriva. Och att ta en promenad med Doris. Kanske städa lite för jag har en så jäkla bra serie i ljudbokslurarna:) Jag vill helst bara lyssna vidare.

Vad ska ni göra?

Berätta:)

Alltså jag har ingen aning om det finns djupa skogar där, men det lät bra:) Jag har alltså varit iväg på min första IRL-träff med min kurs, Litterärt projektår. På Hola folkhögskola, och till alla er som någonsin funderat på att kanske gå en kurs, för skojs skull eller för utveckling, kolla in deras utbud:) Det är en Lugn-och-ro-bubbla som jag inte riktigt förstått hur mycket jag saknat.

Jag gick en kurs här för typ tio år sen, och blev Hälsocoach:) Lärde mig massor, fick fina vänner och inte minst, jag fick återhämtning. Ni har säkert hört mig säga det här förr, men för mig blev den kursen starten på min väg tillbaka till mig själv, till den bästa versionen av mig. Lite överdramatiskt kan man säga att mitt liv som jag kände det, och som jag älskade, tog brutalt slut den där natten i februari 2013. Då jag konfronterade min man med ett bevis för otrohet och han valde att resa sig upp och gå, för att sen egentligen aldrig prata med mig igen. Sen den natten, och det är alltså drygt tolv, snart tretton år sen, har vi inte haft en enda normal konversation. Och det är fan inte mitt fel, säg vad ni vill om det, men det är inte på min planhalva som bolljäveln ligger. Jag har alltid varit stolt, ibland för mycket för mitt eget bästa;) men jag viker inte ner mig, jag lägger mig inte ner och dör utan jag kämpar med näbbar och klor för det som är viktigt. Det var där och då mina barn. Precis som det alltid varit och alltid kommer att vara. För mig i alla fall.

Det första ett och ett halvt åren var totalt kaos, på alla sätt och vis. Jag har aldrig blivit så nedvärderad, så utsatt, så förminskad, så trampad på. Det var fan tufft att hålla näsan ovanför vattenytan, det var det. Barnen saknade såklart sin pappa som var helt jävla osynlig de första åren,(hm…inte bara de första iofs) och det var så mycket jag inte kunde svara på. Den som var jag försvann i allt kaos. Ni vet hur det är, prioriteringsordningen hinner aldrig fram till en själv. Sova? Next Life, honey.

Så hittade jag kursen till Hälsocoach och allt i den tilltalade mig:) Allt, utom en liten detalj och det var att det var massa närträffar i Kramfors, eller några mil utanför, i Hola. Jag visste knappt åt vilket håll i Sverige som Kramfors låg och jag var rädd och nervös om jag skulle köra bil till okänd plats i krokarna hemma. Åka tåg var förenat med panikkänslor, kanske främst för att jag då också var djupt nere i emetofobi, alltså kräkfobi. Jag kom in på kursen, som reserv, och min första impuls var att säga nej. Var skulle jag ens göra av barnen? Lämna dem till sin pappa? Uteslutet. Låta de stora ta hand om de små? Ja det hade de klarat, men nej, det är inte schysst. Då sa mamma: ”Men det är väl klart att du ska gå kursen, jag flyttar in!” Och det gjorde hon. Hon tog sitt pick och pack och flyttade in här de dygn jag var borta, tror jag åkte tisdagkväll och kom hem fredagkväll. Barnen var helnöjda med det, hon lagar god mat, tydligen till skillnad från mig då;)

Pappa körde mig till stationen och fick gå med mig upp på perrongen för att hjälpa mig hitta rätt tåg. Jag hade aldrig åkt annat än till Stockholm och det var samma perrong, samma tåg alla gånger, gick inte att ta fel:) Man kan tro att jag var tio år gammal men det var jag ju inte, utan 40+ nånting;)

Uppe i Hola, på folkhögskolan, var det absolut noll täckning på mobilen, vilket innebar att ingen kunde nå mig. Det fanns wifi såklart men det var tio år sen, och allt har exploderat sen dess. Nu för tiden ringer man ju på Snap, eller Instagram, men då ringde eller messade man ”som vanligt.” För första gången sen jag blev dumpad sov jag en hel natt. Fasen, för första gången sen Janelle föddes typ;) Det var nog första gången jag var iväg ensam, utan partner, kompis eller barn. Jag hade ett eget rum, med en dusch och toa bara för mig, en enkelsäng och totalt tystnad. Jag tror inte att ni kan förstå hur oerhört vilsamt det var. Jag var med kursarna på dagarna, lärde mig massor, och så satt vi och tjattrande på kvällarna och när jag sen gick in till mig var huvudet tyst, alldeles för trött för att alla jobbiga tankar skulle snurra. Det låter lökigt, men där påbörjades mitt nya jag:)

Utan den där kursen, utan Hola, hade det säkert gått bra ändå, men jag är helt övertygad om att det blev bättre med alla verktyg vi fick här, med kunskapen vi lärde oss och med vilsamheten och bubblan som gjorde att jag kunde stänga av och återhämta.

Nog om det!

Kursen började på fredag klockan 11 och det var knöligt att ta sig dit till just den tiden. Ett tåg kommer in några minuter över elva, men då ska man ta sig de där 20 minuterna till Hola, och med de ras och översvämningar och förstörda vägar/järnvägar som är där nu efter regnmassorna, så är det inget bra alternativ. Det går inte. Jag funderade på att åka dagen innan, men landade til sist i att åka svinjävlatidigt, 4.28. Inga bussar går den tiden på morgonen så jag frågade Robban om han kunde tänka sig att köra, vilket han gjorde. Jag vet att jag kommer behöva sitta i en svinkall bil en vinternatt och vänta på honom nångång;)

Jag har inte mått toppen under förra veckan, hade ju ett migränanfall i vardande natten mellan lördag/söndag men lyckades häva det. Ganska ofta efter ett anfall dras jag med en skitknölig huvudvärk i en vecka eller så, en som maler och är asjobbig, och det var exakt vad som hände nu. Mådde lite illa, som åksjuka, och stel i nacken, och den där jäkla molvärken. Med hjälp av ipren+panodil var åttonde timme har det gått bra i helgen ändå. Jag gick och la mig elva, och ställde klockan på kvart över tre, men somnade givetvis inte. Tippar på att jag sov kanske tre timmar. Klev upp, gjorde mig i ordning, packade ner min lilla matsäck som jag preppat kvällen innan och så åkte vi. Det är inte allt för ofta jag är uppe den här tiden och på väg bort. Det är stor skillnad mot att ha varit vaken hela natten, det är inga problem alls:)

Det var jag och några tappra själar till som stod här med händerna djupt nerkörda i fickorna, småhuttrandes.

Ombord på tåget var min plan att sova. Byte i Sundsvall om ungefär tre timmar. Men icke. Jag kunde inte sova, drog en sjal över huvudet och blundade i alla fall nästan hela vägen. Framme strax före åtta, nästa tåg gick kvart över och det var inte direkt en mysig station här;) Men det fanns tak iaf…

Bytte tåg och när jag satt på nästa passade jag på att äta frukost,

Fancy:) Boken tänkte jag läsa, och påbörjade men efter typ tre sidor flöt alla bokstäver ihop;) och jag gav upp.

I Kramfors skulle jag få lifta med två kursare, och de var tidiga, hade tänkt fel med tiden, och vad händer då? Jo men givetvis blir tåget nästan en halvtimme sent:/ Men de väntade trofast och det kändes nästan som att jag redan kände dem, vi har ju träffats via Teams ett par gånger:) De hade varmt i bilen, vilket var så skönt för nu frös jag som sjutton, det var kyligt på sista tåget.

Framme på skolan träffade vi på flera kursare, och jag tog följe med de som skulle hämta nycklar till rummen, fick dem, bokade en frukostpåse och köpte en matlåda. Traskade till rummen, och installerade oss supersnabbt innan det var dags att börja.

Presentation av varandra, lite info och sen lunch. Fredagar är restaurangen öppen men under helgen är det stängt. Grillbuffé och marängswiss till efterrätt, med maränger man inte skojade bort! Gjorda i köket och sådär ur-sega och härliga:)

Kaffe och tillbaka till kursen. Jag kommer inte alls ihåg vad vi gjorde:) Men det var superkul:)

Vi är femton stycken tror jag, och två lärare. Tre var inte med pga olika anledningar. Gruppen är tillräckligt liten för att man ska kunna lära känna varandra skapligt snabbt och de som övernattade känns det som man känner bra redan:) Det är märkligt det där ändå, hur vissa människor bara glider in i ens vänkrets helt naturligt. Vi är helt olika, män och kvinnor, medelåldern är mer hög än låg, tror den yngsta är 34-ish och den äldsta över 70, olika arbeten, olika ställen i livet, men med en sak gemensamt och det är ju såklart skrivandet. Det är så kul att hänga med andra som skriver, för det är absolut ingen i min närhet som gör det. Det blir ensamt.

När kursen var slut vid fyra, åkte de som bodde nära hem och vi som sov kvar tog en promenad. Jag tror vi var sex stycken som bodde i samma hus, men där bodde också ett helt gäng från en annan kurs. Vi promenerade ner till älven.

Jag har inga älvar i krokarna hemma, det maffigaste vattendraget vi har är Fyrisån och den är inte speciellt imponerande:) Det här! Det är imponerande på allvar, så mäktigt och vackert.

Jag trivs vid vatten, och har en jäkla respekt för det så jag håller mig en bit ifrån kanten av bryggan:)

Det blev en riktigt lång promenad till slut, kollade sen och det var runt tiotusen steg vi fick in där på eftermiddagen. Trötta både i knopp och kropp käkade vi middag och sen satt vi och surrade. Mest kollade vi på klockan för att se när det var en acceptabel tid att dra sig tillbaka;) och vid halv åtta gav alla upp. Så även jag som var uppe på övertid rejält.

Jag duschade och bäddade ner mig och kollade på ett avsnitt av Morden i Sandhamn, sen somnade jag totalt ovaggad innan klockan var halv tio. En fredagkväll 🙂

Vaknade av klockan vid åtta, klev upp och gjorde mig klar, och gick sen och käkade frukost. När jag kom in i köket gick de andra, morgonpigga rackarna;) Vi samlades sen uppe i salen, och gick till olika rum för att ge respons på varandras texter. Vi var bara tre i vår grupp, hade två som fattades, och det innebar ju att vi hade eoner av tid för vars och ens texter. Det är oerhört givande att få höra vad andra ser i min text. Och det är kul att få ge andra respons:)

Efter lunch hade vi skrivpromenad, en liten ”tipsrunda”, fast i stället för frågor fick vi scenarion.

Jag stack ner handen i lådan och fick upp den här bilden:

”Nej, jag vill byta”, gnällde jag.”Jan-Ove, miljökonsult passar inte in bland änglarna och demonerna!”

”Men?” sa Lisa. ”Vore det inte skitkul om Jan-Ove är miljökonsult i Helvetet?!”

”Ja, och så klagar han över allt svavel de sprider!” sa jag och så fick det bli:) Fast tvärtom. Han är en jobbigt grinig miljökonsult för änglarna, som min ena huvudkaraktär inte har mycket till övers för. För vi skulle ju såklart skriva sen, med hjälp av de här idéerna 🙂

Förlåt, Jan-Ove:)

Vi hade en workshop med en tjej som hette Jamie:), från USA innan det var dags för avslut av kursen för dagen.

Till middag i fredags åt jag halva min matlåda, torsk och potatis och sås, svingott! Till lunch på lördagen åt jag resten. Det hade jag inte behövt med tanke på att jag aldrig äter lunch hemma, och att de frukostpåsar vi beställt var så innehållsrika att de räckte gott och  väl till både frukost och lunch. Men eftersom vi som bodde kvar skulle åka in till en pizzeria på kvällen så tryckte jag i mig fisken, den är ju lite känslig så jag ville inte spara den till dagen efter.

Men, när vi sen skulle äta pizza så var ju jag redan proppmätt:D Och den var inte liten direkt. Jag var inte det minsta sugen, men när jag började äta så gick ju nästan hela i:)

Jösses vad mätt jag var.

Hemma sen igen drack vi te tillsammans innan de andra gick in till sig vid åtta, och jag gick ut på en ensam kvällspromenad. Lika kul som det är att umgås med härliga människor, lika skönt är det att få gå en ensam promenad i tilltagande mörker.

Det är ljusare i Kramfors än hemma! Kändes som rätt stor skillnad faktist.

Jag var inte säker på att jag skulle se nåt, men det fanns ju till och med gatlampor här och var, så det var inga problem. Jag gick ner till älven först, den drar ju♥ Magi.

Så tyst! Inte ett ljud, nästan så det gör ont i öronen. Säg att du är en storstadsmänniska utan att säga att du är en storstadsmänniska:)

På väg hem drog en stor skugga förbi och jag hajade till, vad var det? En katt? Så stor? Det visade sig vara en Alaskan Husky (stavas?) som i godan ro strövade lös. Eller så var det en varg;)

Jag gick samma runda tre varv, och mötte den igen, fast på ett annat ställe, där den fick möte med en bil och lugnt gick åt sidan. När jag berättade om det dagen efter sa några av de andra att de sett den på dagen, lika lös och ledig då. Sånt existerar liksom inte hos oss, så det var ju väldigt exotiskt:) Den levde ju livets liv:)

När jag gått så jag var nöjd gick jag hem, duschade och kröp ner med Morden i Sandhamn igen.

Kunde inte somna utan låg och vände och vred mig, och var trött när det var dags att kliva upp igen. Samma procedur som dagen innan, och idag skulle vi prata om Dramaturgi och även ha workshops på det. Hela dagen gick snabbt som en jäkla vindpust och vips var det dags att åka hem.

Jag och de två andra tjejerna som skulle med samma tåg fick skjuts av en av killarna, och sen sjönk vi ner på olika platser. Jag halvsov och lyssnade på ljudbok, sen helsov jag:)

Jag och Ulrika bytte tåg i Gävle, medan Åsa kunde åka hela vägen till Stockholm med samma.

Det var nåt spårarbete, så istf att åka direkt hem till Uppsala fick jag kliva av i Vattholma, byta till ersättningsbuss och därefter ta min vanliga buss hem. Eh, inte jättesugen på det, så jag frågade Robban om han hade lust att åka ut och köra lite. Han gillar ju det, och givetvis hämtade han mig ♥ Det tar typ 20 min från Vattholma och hem, medan det är minst det dubbla om jag skulle åkt vidare med kollektivtrafiken. Jag kom på sen att de kanske undrade vart jag blev av? Tåget var såklart sent så bussen fick vänta in oss, och min biljett är väl registrerad på nåt vis. Skitsamma, det kan jag inte göra nåt åt nu iaf:)

Hemma vid nio kanske, och efter att ha hälsat på de ungar som noterade att jag kom hem;) så kopplade jag Doris och gick ut på promenad, behövde få röra på mig efter att ha suttit väldigt still hela dagen. Det regnade så det var inte läge för mer utomhusvistelse än att springa mellan husen för att hämta kaffe:)

Sen var det business as usual, och det känns inte som jag varit borta alls. Helgen känns som en bubbla, som jag vårdar ömt, det var oerhört givande, fantastiska människor, en härlig känsla av samhörighet och det bäst av allt är att snart ses vi igen:)

Den här veckan när vi lite lediga, ska enbart skriva på våra projekt, men jag har massor av annat att jobba med också. Idag redigerade jag en film som skulle in och i morgon ska jag påbörja fyra till:) Ni som väntar på en kod från Västerbottenssåpa, vänta bara lite till så ska ni få en:)

Nu ska jag sova, klockan ramlade iväg snabbt som tusan:) Hörs snart igen! Natti natti:)

Jag fryser och har huvudvärk och det suger. Huvudvärken är garanterat en rest från helgens migrän, det brukar kunna bli en såhär asjobbig och dov värk som inte är så besvärlig när jag rör mig, men när jag ska fokusera på nåt. Vad somhelst.

Fryser här väl mest ihop med att det är jobbigt att ha ont och att det är frysväder ute. Jag ska snart slå på ugnen så det kommer bli varmt och gott i köket men innan dess är det fleecejacka med huva uppdragen, raggsockor och varm dryck som gäller:)

Trött är jag också av att jag var ute och körde bil i natt:) Min syster har varit i London på konferens, och kom hem igår, planet landade 00.30. Jag åkte hemifrån kvart över midnatt och det rullade på alldeles utomordentligt. Väldigt lite mötande trafik noterade jag men var mest glad över att inte behöva blända av;) Det fick sin lilla förklaring, för strax innan jag skulle svänga av till Arlanda var det vägarbete i motsatt riktning. Ni minns kanske att jag hamnade i ett sånt när jag hämtade Axel och Lovelia? Jag stod still i tio minuter, en kvart kanske, innan det gick att rulla på långsamt, ungefär två kilometer arbetsfordon med blinkande ljus gjorde inte direkt underverk med mörkerseendet;)

Precis innan avfarten, men så att man ändå kunde svänga av, var det också en trafikolycka i går, med massor av blinkande ljus. Jag ville inte köra motorvägen hem!

Det var massor av folk på parkeringen vid Terminal fem, och jag fick snurra ett varv innan jag fick en plats och sen fick jag ju vänta på att de skulle igenom passkontoll och bagagehämtning, men sen dök de upp, syrran och hennes kollega.

Vi åkte genom Märsta hem, via Sigtuna och Knivsta på nåt vis som jag inte har en aning om, men hem kom vi:) Ingen trafik där heller så det var ju väldigt skönt. Hemma vid kvart i tre tror jag, snark. Jag ställde klockan på 7.15, och vaknade av larmet 7.45.

Jag har alltså sett fel, ställt larmet fel. Nu vaknade Jamie snyggt och prydligt av sin egen klocka, det brukar han göra men ibland är det segt och det somnas om. Men, det enda jag kunde tänka på var: Tänk om jag ställer klockan fel i morgon? Jag ska ta tåget från stationen 4.28. Det finns liksom inte en enda minut att vinka på. Jag kommer sova ännu sämre än sämst de få timmar i natt som jag kan sova.

Herregud. Jag kommer behöva lägga mig vid tio i kväll, så tidigt har jag inte ens funderat på att sova sen jag var en bebis, typ;).

Jag har ägnat hela dagen åt att packa. Eller det var ju såklart en rejäl överdrift, men det har tagit en massa tid. Jag går ju runt i samma kläder här hemma:D Vad har man ens med sig? Kollade vädret, fördomsfullt nog tänkte jag att det var kallt som fan där uppe i norr:D men det var ju ungefär som hemma. Skillnaden är ju att hemma har man alternativ, fryser man tar man en extra tröja, eller en annan jacka. Är det för varmt byter man till en tunnare. Nu får man stå sitt kast.

Jag har förr i tiden packat som om jag skulle flytta, men slutade med det när jag insåg att det allra mesta alltid låg oanvänt ändå. I princip räcker det ju med nya underkläder för en helg. Jag har lite mer med mig:) men försöker packa lätt. Nu är kläderna nerlagda och det jag ska ha ner är nessesär och kanske en handduk. Kommer inte ihåg om det ingick i rummet. Sen packar jag med mig en stor sjal i handväskan, som man kan svepa runt sig på tåget för att kunna sova. Hatar att sitta ”öppet” och snarka, bättre att gömma sig lite:) Har en bok med också men misstänker att jag sover mer än läser. Tanken är så iaf. Har tre timmar till första bytet i Sundsvall, och dit ska det sovas:D

Resten av dagen har jag ägnat åt att ge respons på de andras texter, det är kul:) Inte kul när det molvärker i huvudet dock men vad ska man göra åt det? Nu är det klart i alla fall och det ska bli kul att se/höra allas olika responser.

Jag blir borta till söndagkväll, och det känns både roligt, lite spännande och jobbigt. Det är jobbigt att vara runt folk man inte (ännu) känner så länge. Även om det är mest roligt såklart:) Vi har ju också skaplig koll på varandra från Teams, och det verkar vara genomgående trevligt folk.

Hemma är kidsen. Ensamma:) En utopi för inte så länge sen, men nu är det inga problem alls. Robban får högsta ansvaret, följt av Trixie och sen Lovelia. Och så finns syrran och mamma ett samtal bort. Det är fantastiskt med ett nät av folk runtom sig som man litar på:) Ge och ta, och ansvar under frihet, bra ledord i livet ändå.

Nu ska jag ta och vika tvätt och sen fixa maten, packa det sista och sen försöka att inte bli pigg, vilket jag garanterat kommer bli 😀

Ha en fin kväll nu:)