Reklam och annonslänk för Cellbes

Jag älskar nattkläder 🙂 Jag älskar också att sova så det kanske hör ihop 😂

Nu har jag hittat det skönaste nattlinnet ever.

Det finns långt också. Jag fryser ofta om axlarna och överarmarna, eftersom jag har fönstret vid huvudändan så drar det in lite där. Med de långa ärmarna håller jag mig varm samtidigt som den korta biten nedåt gör så det inte blir tjoffsigt och man snor in sig.

Älskar det och var beställt ett i blått också:)

Det finns likadant mönster som pyjamas och materialet i den är tunt och svalt. Underbart:)

Morgonrockar är en annan kärlek, jag har ju kallt inne😂 och den här kan jag se mig själv svassa runt i:)

Jag har en kort i fleece, som jag haft i flera år, och den är skön, men en lång har ju andra fördelar. Vill man ha tunnare finns det sådana också. Som den här

Hur tycker ni om nattkläder? Gillar ni det eller sover ni i typ underkläder eller inget alls?

Cellbes har massor av supermysig nattkläder och loungekläder , kika själva här 🥱😴

Jag har haft en rätt busy vecka, trots att jag inte gjort så mycket:) Jag går ju inte på helfart än efter operationen och får inte heller träna, så jag har eoner av tid över. Men ändå inte. Det är så knepigt det här med tid, helt klart. Jag har inte bråttom, jag trivs med det här påtvingade lugnet:) Det läkarna har sagt är ingen fysisk ansträngning på fyra veckor, och då lyder jag. De har sagt att gördeln och cykelbyxorna ska vara på minst fyra veckor, men gärna både fem och sex. ”Så länge du orkar.” Så då blir det minst sju:) Jag trivs med det också, det är tajt som satan men det innebär ju att man känner sig tajt också:D Inget som rör sig och för första gången på många år känner jag mig petite;) Jag äter mycket mindre och har gått ner fyra kilo, nästan fem. Då sög de ut 1200 ml fett och vätska men förde tillbaka 230ml. Direkt efter operationen hade jag gått upp ett kilo också, antagligen svullnad och vätska.

Ja, jag har tvärkoll på både vågen och måtten:D Ni har helt rätt. Det har jag haft sen jag en gång på nittiotalet började styrketräna, sen har det hängt med. Antecknat på ett gammalt reklamblad för nån resebyrå, och sedermera vanliga A4 i en plastficka:D Det är intressant att se, och för hälsans skull är det viktigt att ha koll. Jag har legat mellan 60-69 kilo sen jag var i 20-årsåldern. Mer efter graviditeter såklart, och som minst i en period när jag var som sämst i emetofobin, då var jag långt under 60. Vikten jag trivs bäst på är mellan 62-64 kilo. Beroende på hur muskulös jag är, riktigt vältränad innebär ofta några kilo mer. Sista åren har jag haft baktanken i huvudet att jag måste ha lite extra fett för att kunna göra den här transplantationen. Inte helt smart för då har jag också tillåtit mig att dra iväg. Och som en inte helt kul surprise så funkar inte kroppen riktigt lika efter 50, det är så mycket svårare att gå ner i vikt än förr. Jävla skit. Extra fett behövs inte heller, men det var en finfin ursäkt för mig själv.

Nu fick jag en kickstart och en ”ny chans” vilket egentligen är helt fel uttryckt. Men när jag nu blev av med lite fett över flank och lår är det ju råkorkat att inte ta emot gratisskjutsen:)

Igår hade vi kalas för höstbarnen, och för första gången sen operationen så käkade jag massa onyttigheter. Och sen mådde jag så grönjävligt illa;)

Trixie gjorde en äppelcheesecake med kolaäpplen till. De anas i skålen i bakgrunden. Egentligen skulle de vara på kakan men eftersom inte alla tycker om det la hon det på sidan om. Hon dekorerade öven med krossade digestion men det missade jag fota:)

 

Syrran bakade en rödavinbärskakaka som också var otroligt god! Lite knäckig sådär:)

Och mitt bidrag var en äppelpaj a la Farmor Anka, med pajdeg under, sen fylld med massor av äpplen stekta i smör, socker och kanel, och så ett lock över.

Jag har fyra höstbarn, det är Jordan, Lovelia, Patricia och Trixie och vi brukar slå ihop deras kalas till ett. Ibland skjuts det upp och det blir sjukdomar och elände och nåt år hade vi kalaset första advent;) Men i år fick vi till det redan nu:)

Det är alltid mysigt att samlas, alla barnen minus Robban som jobbar och Corrinda som bor i andra änden av Sverige, mamma, syrran, respektive och en massa fika, whats not to like:) Vi hade det hur trevligt som helst, och vet ni? Vi har bestämt en sak:)

I år ska vi ha Secret Santa!! Känns helt galet läskigt och rätt coolt, vi som brukar har massor av julklappar:) Men det är verkligen så att man byter pengar med varandra, och även om det är kul så är det också en ohemult massa jobb. Jag älskar julklappar, men det tar evigheter att åka runt och införskaffa dem, plus att det ruinerar en. Så när ungarna började prata om det här i somras lät det ändå lite lockande. Efter att vi har diskuterat det i omgångar så har vi nu bestämt oss för att testa i år, blir det inte kul så ändrar vi till nästa jul.

Vårt upplägg är som följer. De minsta barnen som inte tjänar egna pengar får julklappar ”som vanligt”, det är Jack, Jamie, Jordan och Lovelia. Resten, vi blir elva stycken, får en person som man ska köpa en, eller flera julklappar till, för summan av 800kr. Men eftersom syrran och jag tyckte det var astrist med bara en julklapp:D så förslog vi att man också ska köpa för max 50kr till varje. Det kan med fördel hittas second hand, eller tillverkas själv, det behöver inte vara en faktiskt summa utan den kan vara uppskattad också, men ungefär. Så då blir det 800+500 för elva personer, det är en spottstyver av vad jag lagt ut förr. Plus till de fyra minsta då. Jag vill ju helst ge vart och ett av mina barn både månen och en halv miljon men tills jag blir rik som ett troll får det vänta:)

Är det någon av er som kört det här?

Vi skrev in allas mail på en hemsida, med undantag för att de som är par ska köpa till varandra, och sen fördelar datorn vem man har fått att köpa till. Jag håller ju på att spricka och vill genast berätta vem jag har fått:D DET kommer bli min stora svårighet, att vara tyst fram till jul.

Det blir nog kul! Det känns kul just nu i af. Tanken är sen också att vi ska kunna ha mer aktiviteter ihop under julen, som att fika, glöggmingla, pyssla, baka pepparkakor osv. Som det varit i många år nu så har jag mer eller mindre varit ute och handlat varenda jäkla ledig sekund av hela december och det har varit oerhört stressande.Har jag inte handlat har jag panikstädat:D

Bara tanken på att det är jul snart ger mig stora skälvan, det var ju jul nyss!

Nu kom Robban, han var en räddande ängel nyss och lånade ut sitt PS5 till en lillebror som var ledsen, och nu är det dags för lite Breaking Bad:D

Vi hörs:)

Det är bara att inse, hon som driver Bloggbevakning gillar inte mig;) Jag gillar iofs inte henne heller men jag har ju fasen mer anledning till det än tvärtom. Det är inte jag som skriver massa skit, kastar fram en tänd fackla för att läsarna enkelt ska kunna spy galla och sen backar undan med händerna i luften. ”Jag har inte gjort något alls, jag har inte en aaaaaning om vad du pratar om?”  Jag misstänker att hon haft journalistiska drömmar en gång, kanske med inriktning grävande, men hon har väldigt mycket att lära. Framför allt brukar inte journalister vara uppviglare. Sättet hon beskriver mitt inlägg på visar tydligt att hon vill förlöjliga mig. Det får stå för henne. Jag vet var jag står, och jag har fötterna djupt förankrade i sunt förnuft. Det behövs inte mer.

Men jag konstaterar väl då att hon, och många av hennes läsare verkar tycka att Only fans är en fin grej. Det pekar ju återigen på det jag sa; gränslöshet.

Det är ju för fasen ett samhällsproblem. Vill man inte inse det? Fy fan. Gränslöshet leder till katastrofer. Sexbrott, våldsdåd, övergrepp på sig själv och andra. När sex, prostitution och pornografi blir vardagsmat så förflyttas gränserna. Varför skulle man inte kunna ta för sig även IRL? Vi har ju hur många våldtäkter som helst som bevisar det. Våldet blir mer och mer brutalt, sex ska vara hårt, aggressivt och med så många som möjligt, gärna samtidigt…

Men visst, det går bra att blunda och vrida det till ”Men durååååå!!” som en annan treåring, men det är inte varken speciellt klokt eller kreativt och det leder inte till en bättre värld. Att ens tänka tanken att Familjen Annorlunda är i samma paritet, eller värre ….(snark) är ju ett strålande bevis på hur snedvridna deras huvuden är på kroppen:)

En detalj värt att notera är kanske att vi INTE FICK BETALT. Inte en enda krona, till skillnad från ungefär alla andra program. Tror inte det finns ett enda annat där deltagarna är med gratis, men så var det för oss. Varför? Ingen aning. Jag visste inte ens att man fick betalt för att vara med i Tv. Vi fick en del sponsrade saker, men ingen ekonomisk ersättning. För oss var det heller inte grejen, vi vill bara bidra till att visa hur vårt liv med en stor familj funkade, att det inte handlar om annat än att man tycker om det. För det är FANTASTISKT med en stor familj! Det går inte en enda dag som jag ångrar det, tvärtom är det fortfarande det bästa jag gjort i livet.

Jag tänkte att jag ändå skulle ta några sekunder här. Mina barn är stora nu och kan med andra ord tala för sig själva. Ingen av dem mår dåligt idag av att ha varit med, tvärtom, de är stolta. Flera av dem går gärna tillbaka i min blogg och läser, tittar på bilder och minns. Jag har alltid haft i åtanke att de ska kunna göra det, så inget som är för privat finns där. Varken där eller på TV. De skrattar åt dråpliga saker, diskuterar, kommenterar, retas lite med varandra och förundras över sina fula outfits;) Det genomgående är att de är glada över att det finns så mycket dokumenterat i både bild och text, och rörligt. DE SKÄMS INTE, för det finns inget som man behöver skämmas över. Den som tycker det är nog onödigt lättkränkt.

Jag fattar faktiskt inte det här med att det skulle vara så extremt farligt att visa upp barn på tv? Eller i en blogg. Framför allt inte små barn. Ingen känner igen en bebis som vuxit upp liksom. Vem bryr sig när man är äldre om man syntes i en vagn som tvåring, eller om det berättades en kul anekdot om vad som hänt under dagen? Så länge man inte visar utsatta situationer som ett blöjbyte, nakna barn eller gör sig lustig över ledsna barn. Däremot kan jag absolut tänka mig att det kan vara känsligt i lite äldre åldrar. Och den som läst hos mig vet att jag inte hängt ut något av barnen, jag har inte berättat hemligheter eller avslöjat pinsamma saker. Inte heller har jag berättat om gräl i detalj eller liknande. Ju äldre de blivit ju mindre syns de här. Jag har varit personlig men inte privat. Det som sagts eller visats är sådant som lika gärna kunnat avhandlas på Ica, eller skolgården med en bekant. Det som sagts har varit godkänt av barnen. Och med facit i handen, mina stora barn, så kan jag med handen på hjärtat säga att jag lyckats.

Så länge man har sitt sunda förnuft i behåll så fattar man det här, och klarar av att balansera rätt. Det är jag övertygad om. De som däremot är gränslösa kan nog ha problem. Och de lättkränkta.

Jag inser att de flesta av oss ändå tycker samma sak, vilket glädjer mig. Ni är många som sagt att jag är stark som tar upp det, men jag vet inte det jag. Det är ju mer som att jag är den lille pojken i Kejsarens nya kläder, som säger det alla redan vet men inte vågat säga:) Vi vet alla att Only Fans är sjukt. Men ändå ska det på något vis inte sägas av rädsla för att de som sysslar med det ska bli ledsna?? Eh va? Man råkar inte ramla in där och bli fast. Det sker inte av en olyckshändelse utan av egen fri vilja. Man väljer det. Av en eller annan anledning men det är alltid ett aktivt val.

Att komma och säga att JAG gör fel som lyfter ett problem är väl ändå lite väl lågt? Och jävligt infantilt. Det är ju inte som att jag avslöjade en väl bevarad hemlighet, eller hur? Var och en får stå för sina egna val här i livet, och att skriva negativt om prostitution är väl en jäkla skillnad mot att utöva det?

Vad det gäller min väninna. Varför tror så många att texten var en fet känga specifikt till henne? Det var det inte.

Jag namngav den jag skrev om, så jäkla svårt är det väl inte att läsa innantill? Eller jo, tydligen. Men det spelar ingen roll VEM det är som sysslar med OF, om det så är min egen dotter, min syster, min mamma, min allra bästa vän, tjejen i kassan på ICA – jag kan inte respektera det oavsett. Jag tycker hela grejen är förkastlig och vidrig. Det är äckligt. Jag kan som sagt inte ställas till svars för vad andra gör, och jag tänker heller inte försvara andras val och handlingar, det får de göra själva. Men man måste kunna prata om saker. Om allt. När folk själva går ut i riksmedia och berättar att de säljer sig på OF mot betalning, skryter om att de tjänat en miljon på ett år, och man samtidigt kan läsa i en intervju att reportern absolut inte får ta bilder i hennes närmiljö, och träffar de hennes barn på gatan får de inte under några omständigheter tala med dem, som Linda Skugge gjort, då undrar man ju ändå lite. Läser inte barnen tidningar? Nej det kanske de inte gör i den formen som en tidning är, men det hamnar ju på sociala medier inom en millisekund, och bilder/filmer från OF sprids med warp-speed. En person blir nyfiken, går in och köper, och delar sen förfasat med sig till en kompis, som i sin tur skickar vidare, som i sin tur lägger länkar på Flashback som i sin tur är öppna för vem som helst som råkar komma över dem, dvs ÄVEN ENS BARN. Och barnens kompisar, kompisarnas föräldrar osv.

Fattar man inte det? Vill man att ens barn ska veta att man försörjer dem och sig själv på prostitution? Att skolan, grannarna, kompisarna vet? Som jag sa – gränslöshet. Det här är enbart ens egna ansvar, ingen annans. Som frigående person ute i samhället får man ta konsekvenserna av sina val. Att mena på att jag gör fel som skriver om det är att ta ansvaret från den som det berör, vilket är oerhört nedvärderande. Och förbannat fegt, för att inte tala om idiotiskt.

Något som jag lärt mig i livet det är att man måste tala klarspråk. Man måste vara tydlig för att det inte ska finnas utrymme för missförstånd. ”Såra mig hellre med sanningen, än trösta mig med en lögn”, är ett ordspråk jag gillar. Jag vill ha sanningen, oavsett om den sårar, för att få en lögn serverad skadar på sikt så mycket mer. Att agera på en sanning kan aldrig bli fel, men det kan det om man har en lögn man tror på. Att säga till någon: ”Ja men gud vilken kul grej! Testa!” när man egentligen tycker att det är helt galet är falskt och taskigt. Att säga det någon Vill höra hellre än vad personen Behöver höra, är fegt och lågt. Man kan alltid försöka vara schysst och servera saker på ett så fint sätt som möjligt, men det ska vara ärligt. Utan utrymme för tvivel. För att använda klarspråk – en bajskorv är en bajskorv även om man rullar den i glitter;)

Jag kan absolut vara väldigt hård i mina åsikter, men jag står också för dem, och jag kan inse att jag har fel om jag blir överbevisad, och då ber jag om ursäkt om det behövs. Givetvis vet jag att allt inte alltid är svart eller vitt, men när jag skriver ett sånt här inlägg så tar ju jag ståndpunkt i ena ringhörnan. Hade jag skrivit en artikel som journalist hade det hela beskrivits på ett objektivt vis utan personliga åsikter. Helt olika saker.

Jag tror att OF är en katastrof för de som säljer sig där. Kanske inte idag eller i morgon, men en vacker dag. Jag har läst ett flertal artiklar om hur unga tjejer som tjänat rejäla hackor där ångrar sig. Det är inte värt det, är ett genomgående citat. Det krävs grövre grejor hela tiden för att få in cashen, och gränser passeras. Just idag kanske det känns läckert och som att man är en cool badgirl, men det finns alltid en morgondag. En morgondag där ens barn kanske inte vill kännas vid en, en morgondag där ens föräldrar skriver ut en ur testamentet, en morgondag där den sanna kärleken, drömpartnern, går förlorad pga att han/hon/hen inte kan acceptera att varenda millimeter av kroppen fläkts ut till betalande, en morgondag där män förutsätter att man är lovligt byte off camera och tar för sig, en morgondag där man sitter på BUP och får höra att ens barn mår skit pga ens handlingar, en morgondag där chefen på jobbet förslår att man kan få löneökning i utbyte mot sexuella tjänster  … En morgondag när man ser sig själv i spegeln och undrar vad fan hände?

Jag ser inget positivt med Only fans och liknande plattformar. Inget. Bara tragedier och ohälsa på alla de vis. Utnyttjande av gränslösa människor som tutats i att de tagit makten över sina egna kroppar genom att det är DE som tjänar pengar. Utnyttjande är the keepoint. Och sen när blev det fräscht?

 

 

 

 

 

 

Reklam och annonslänk för Cellbes

Jag vet att ni är många som likt mig är frusna av er, och jag vet att många av er gillar fluffiga mysiga jackor:) Den här fleecejackan finns i flera färger, och är nu på höstkampanj 🙂

Jag älskar den, har en nästan likadan i beige-vitt, men den här är finare:) Den här och liknade kommer jag nu leva i till i vår. Jag hatar att frysa och eftersom vi har ett stort gammalt hus med vanliga element, (ingen golvvärme här inte), dragiga fönster och lite vanlig hederlig sparsamhet:) så är det mer åt det svala hållet den kalla årstiden. Tofflor och kofta/jacka. Den här drar jag gärna upp huvan på när jag sitter i soffan, för det är ett fönster där som drar en aning precis åt mitt håll. Blommorna mår suveränt i det fönstret så det är tydligen inte för kallt utan bara det där jäkla draget:)

Samma sak med den här lite längre koftan, den kommer användas flitigt!

Den är väldigt tunn så den är enklare att få plats med under en jacka om man vill, även den är på kampanj och finns i flera färger.

Kängorna är inte på kampanj men jeansen är:)

Överlag finns det just nu väldigt många finfina höstdeals, så kika in direkt:)

Cellbes hittar ni här

I går, söndags, så packade vi ihop oss och åkte till Norberg för att ta hem lilla pärlan. Jimpa och syrran och jag.

Jag får inte göra ansträngande saker, så jag överlät allt bärande och böjande till de andra två och fixade i stället de lättare sakerna. Allt ska ju göras, och det mindre tunga är också det som jag normalt alltid gör, som att ta reda på allt inne i vagnen, packa in under sittplatserna osv.

Vi åkte så vi kom fram 12.25, och vi lämnade 17.23, så ganska exakt fem timmar tog det.

Lika positivt och mysigt som det är att slå upp det på våren, lika vemodigt är det att ta ner det till hösten. Jag önskar att barnen var små igen så jag kunde vara där mycket, mycket mer. Men, nu tar jag det år för år, så får vi se. Jag kan inte åka runt med den, eller visst man kan, men det känns som att det är en för gammal vagn för det. Och det är för bökigt att greja, och få med saker, och för att inte tala om att komforten inne i vagnen suger. Jag har ju ingen värme, ingen gasol och kanske att den ena vattenpumpen funkar:) Men jag behöver ha med en massa saker som tar för mkt plats att åka runt med. Det är inte omöjligt, men lite för bökigt för att det skulle bli av:)

Men, nu skulle den ner. Vi möttes av duggregn, vilket inte är det minsta bra. Bäst är det att få packa ihop när allt är torrt och fint. Tacksamt nog slutade det direkt och allt löpte på utmärkt. Jimpa som inte är en van campare, men som kan allt annat, är till stor hjälp, och dessutom så var han, liksom syrran och jag, en jäkla mästare på Tetris:)

Vi får ju vinterförvara saker inne i byggnaden som syns bakom, och där får man nu en varsin ruta på 2*2 meter. Det är toppen för innan så gällde det att inte komma sist för då fanns det inte plats. Nu får man anmäla att man vill stå där, och sen får man en ruta. Vi har alltid tagit så lite plats som möjligt, det är liksom en principsak för oss. Man försöker göra så att det blir bra för alla. En del har tidigare tagit upp runt 5*5 meter och hur de nu får rum är för mig en gåta, när de tidigare bredde ut sig;) Vi staplar på höjden, stadigt och bra, förankrat med spännband. Nu står vi ju längst ut, vilket inte är optimalt för vi kommer ju inte först. Men de får ju flytta lite på sakerna. I år har de också markerat gångar mellan rutorna så man kommer åt, vilket underlättar massor. SÅ bra!

En annan sak jag noterade när vi kom upp nu är att de har röjt bort massor av sly nere vid sjön, det är så jäkla öppet och fint att man nästan blir tårögd. Här såg man knappt vattnet förut!

Även gången är ny, den kommer säker bli fin med tiden, just nu såg den mest nylagd och lite temporär ut, men jag tror att sånt där grus blir väldigt fint med tiden, så jag ser framför mig nästa säsong hur man kan gå barfota utan att klampa i lera. Å andra sidan var det lite större stenar i som kanske innebär att foppatofflorna måste vara på. Men, det är sån jäkla skillnad, till det bättre. Förr var det som att gå i en grön ogenomtränglig tunnel av sly och träd här. BRA JOBBAT – det blir tio guldstjärnor för det här ***

Samma sak här, det har röjts massor av sly. Så vackert med mer närhet till vattnet. Och visst är det fint med en egen Viking Line anslutning;)

Jimpa hade med sig pastasallad til ett helt kompani, plus massa gott fika som vi smaskade i oss efter att vi burit in allt för förvaring och fått undan allt inne i vagnen, och innan vi tog ner förtälten. Det var småkyligt men ändå rätt lagom temperatur så länge man jobbade på. Men jag fick dra på en extra luvtröja direkt vi kom.

Det här överlät jag till de andra. Jimpa drog upp alla tältpinnar och skruvade loss alla skruvar vi fäster med också, och sen hjälptes de åt med att ta ner allt. Vårt förra tält tog timmar att få både upp och ner, så vi blir lika förvånade varenda gång över att det går så jäkla snabbt med det här. Nu märkte jag upp alla pinnar också, med färgkoder, för även om det är enkelt så lyckas vi ändå alltid vända något fel, ta höger pinnar på vänster eller liknade, och sen har vi några extra pinnar i taket som inte hör dit från början och som vi alltid funderar över. Sen var det ju bara att koppla på och dra loss den, och sätta fart hemåt.

Eftersom Jimpa var med så lossade också vagnen från dragkroken utan problem, när vi gör det själva så är det ju ett förbannat meck varenda gång. Den fastnar och vi kör varv på varv för att få den att lossa. Men det här problemet fattar liksom ingen man, för så fort det är en snubbe med, så lossnar vagnen:D Den rullas in för hand på uppfarten, för den har alltid, sen tidernas begynnelse varit trasig på nåt vis, det går inte att backa utan att manuellt gå dit bak och koppla ur en spärr, med hjälp av ett snöre eller så:) Det är enklare att dra den. PÅ campingen kör vi, eller Jimpa då. Pappa gjorde det alltid när han var med, för varken jag eller syrran är kapabla att backa med släp. Det är något som tår på to-do-listan – lära mig backa med släp. För det irriterar mig som fan att jag inte kan:D
De hjälpte mig att bära in allt, alla textiler och maten osv, sen drog de hemåt.

Jag körde igång tvättmaskiner och har redan tvättat upp det mesta, helt galet, sånt brukar bli klar i evigheter när jag ska göra nåt. Ni vet, packa upp resväskor tar ett halvår osv:)

Jag for runt och städade och plockade, mitt i natten kändes det som, innan jag slutligen kroknade och hamnade i soffan. Helt slut. Robban och jag kollar nu på Breaking Bad, och vi såg tre avsnitt tror jag, sen masade jag mig in och tvärslockande. Sovit som en sten, men är så trött idag. Helt utslagen och känner mig inte i absoluta toppform direkt.

Jag ska snart göra veckans uppgifter i min kurs och se en föreläsning.

Förresten apropå det!

Jag läste ju en 30 p kurs förra året. Halvtid, under ett år. Med en handledare som jag inte gillade, och känslorna var ömsesidiga. Nu fick jag besked om att skolan inte rapporterat in mina betyg. Eh säg vadå? Jag loggade in och kollade, och mycket riktigt, jag har fått inrapporterat två godkända moment av fyra. Totalt 15p. Saknas alltså 15p. Kursen slutade i början av juni, och jag bara antar att det är min handledares sak att rapportera in betygen? Han har då med andra ord haft nästan fyra månader på sig, men inte gjort det …

Jag vet att jag var godkänd på allt, och jag har heller inte hört något annat. Det sista var efter den sista uppgiften, då sa han att uppgiften var godkänd, sen sa han kollektivt tack och hej till alla kursare.

Jag blev så förbannad! Det är så uselt gjort att jag storknar. Jag har läst och fullföljt en kurs, jag har tagit alla poäng jag åtagit mig, och så rapporterar han inte in det. Det ser alltså ut som att jag inte klarat av kursen och bestämt mig för att avsluta den.

Jag skrev till skolans Service Center, och även till kursansvarige, Service Centret hänvisade till kursansvarige vilket inte är min handledare och hon rättade till det. Men jag hade kanske uppskattat en liten, bara en pytteliten ursäkt också? Typ: Oj vilken tråkig miss, beklagar det!

Men nej det var bara: Nu är det registerat, lycka till med fortsatta studier.

Ja, och de där fortsatta studierna hade potentiellt kunnat riskeras i och med att jag inte fått mina betyg …

Nej, Luleå Tekniska högskola var en besvikelse av rang, från början till slut.

Men jag har numera 375 högskolepoäng:)

Nu läser jag en kurs på folkhögskola så har en paus i poängsamlandet, och njuter av varenda uppgift, varenda träff. Jag fyllde i en utvärdering häromdagen (fick fö aldrig någon sådan från Luleå…) och var nästan tvungen att be om ursäkt för mitt översvallande beröm:) Det här är ren balsam för själen, feedbackande så det står härliga till och jag känner mig så jäkla taggad på att skriva!

Och till er som nu rynkar på näsan och muttrar om att jag borde lämnat plats för andra att gå utbildningar osv, det är ju alltid några buttergökar som ska gnälla;) Ni kan försöka sätta er på händerna, jag har precis samma rätt som vilken annan människa som helst att utbilda mig, inom vad jag vill, utan att nån ska ifrågasätta det. Jag är inte varken mer eller mindre värd än någon annan, så försök inte.

Att vidareutbilda sig inom något man älskar och fascineras av är otroligt givande på alla plan. För mig har studierna inneburit en jäkla massa högskolepoäng, men främst en ökad självkänsla och ett bättre självförtroende. Jag kan. End of story.

Nu ska jag ta min kaffekopp och gå och fylla på den, en promenad med Doris väntar, och jag ska spela in material till tre UGC-videos. Jag borde vara sjukskriven, och skulle ha varit det om jag inte varit egenföretagare:) Men som influencer och digital kreatör är det bara att jobba på, vilket har sin alldeles egna charm:) Jag älskar det fria!

Kan vara så att planerna ändras inser jag exakt nu … ett misstänkt pip hördes från köket. Det är aldrig bra. Jag hoppas det är något som inte kräver åtgärd, eller kostnad. Pust!

Ha en fin måndag och en bra start på veckan:)

 

I fredags var jag och syrran på musikalen Den Lilla Sjöjungfrun. Det var såklart Dröse&Norbergs makalösa uppsättning, men den här gången spelades den i ett cirkustält på Gärdet i Stockholm:)

Tänk vad lokalen gör mycket ändå! Det här var så mysigt och ett cirkustält är ju alltid lite extra spännande. Även för mig som vuxen, och jag tror bestämt jag har mina rötter i en cirkus. Nångång nånstans har jag säkert bott och levt med en sådan, dragit runt och slagit ner pålarna för några dygn här och var. Det känns så hemtamt på något vis. Jag skulle ju mer än gärna ha en cirkusvagn och bo i på campingen:D
Men tillbaka till musikalen.

Jag älskar Dröse&Norberg, de kan som ingen annan skapa föreställningar som både barn och vuxna uppskattar. De interagerar mellan varven med publiken, det är oftast den onda karaktären som talar med oss, och barnen skriker i högan sky. ”Nej! Du är dum!” eller vad det nu är. Den onda karaktären försöker övertyga barnen om att den gör rätt och barnen håller inte med. Vi vuxna får en släng av sleven för att vi inte uppfostrat barnen rätt;) Det är väl avvägt. Om det blir för mycket interagerande hamnar man lätt i barnteater för mindre barn, och inte så kul för vuxna, men här är det på precis rätt nivå för att det ska passa alla.

Det är fart och fläkt hela tiden, med ofantligt vackra kostymer, och briljanta sånger. Svårt att fota dock.

Jag gillar att de tar en klassiker och gör om den till sin, gör om exempelvis prinsen här till sonen till en fiskkonservs-mogul, men med de övergripande dragen kvar så man känner igen sig. Det är skickligt och det görs med humor. Man skrattar gott många gånger 🙂

Jag förundras varenda gång över hur duktiga artister det är. Den här föreställningen har inga barn med på scenen, men när de har det är ungarna suveräna. Det är högt tempo, och med enkla men effektiva medel får de till kulisserna. Eller inte som att det är enkla kulisser, så menar jag inte. Men vid tillfället när fiskarsonen håller på att drunkna och räddas av sjöjungfrun, så har de en scen där fiskarna står på båten i storm. Med en tross som de håller i på rad och ett fladdrande segel i bakgrunden, samt deras dans och rörelser så fick de både mig och syrran att ana en lätt sjösjuka. Det är fasen snyggt gjort!

Jag rekommenderar den här musikalen till er alla. Ta med en kompis och se den som vuxen, eller ännu roligare, hitta ett barn i åldern 4-6, de är så spontana. Men det funkar utmärkt även med tonåringar, mina älskar de här musikalerna.

Även för er som bor i Norge finns det möjlighet att se den, de kommer åka på turné även där:)

Ett tips är ju att ge bort den som en julklapp!

Biljetter och mer info finns HÄR

Det går framåt här hemma, jag märker ju att kroppen jobbar med att läka sig, jag är trött som sjutton. Det i sig är inte något specifikt för mig iofs;) för jag är ju trött mest hela tiden. Men det är en annan slags trötthet. Jag behöver vila.

Jag får inte göra någon fysisk ansträngning på fyra veckor, och jag lyder ju, speciellt när jag inte riktig har koll på varför. När det kommer till mina andra operationer, med benet eller foten, så vet jag vad som sker, varför och hur. Jag vet exakt mina gränser där och var jag kan pusha och inte. Nu, med en fettransplantation är jag helt novis. Jag har absolut ingen koll, och vågar inte frilansa det minsta. Har precis slutat med medicinerna, till exempel. Jag har inte behövt smärtstillande sen efter de fyra första dagarna kanske, men har trofast käkat efter schema. 4g panodil per dag, plus nån liknande Ipren två gånger. Jag åt antibiotika till för några dagar sen och Fragminsprutorna tog jag sista i torsdags tror jag, och då bestämde jag att nu får det vara nog med alla mediciner. Jag har ju inte ont, det såg bra ut och även om jag kan förstå vitsen med antiinflammatoriska så kan det ju inte var meningen att jag ska käka upp alla 100 tabletterna eller var det nu var receptet var på. Jag har alltså fått utskrivet så jag har typ 80 kvar, och jag hade dessutom kvar sen förra operationen. Så nu måste jag fråga på apoteket vad jag kan använda dem till annars, om de är som en Ipren, eller om jag ska lämna in dem. Känns ju jävligt onödigt att ha betalat för dem och sen slänga.

Jag frågade när jag var på återbesök och fick ett ok att sluta:)

Ok, är ni redo att se första steget? Här är före och dagens. Visst ser ni en skillnad?

Man kan tro att jag solat men det är bara olika rum, ljuset ställer till det:) Och för att riktigt vara tydlig, det är hur det såg ut innan på den översta bilden, och den undre är dagens. Jag har såklart använt måttband, och måttet på det bredaste stället över vaden var innan 28 cm, nu är det 34cm. Ungefär som på den friska sidan. Så här framifrån är det ingen jättestor synlig skillnad just nu tycker jag, foten är ju ett kapitel för sig förstås;) Från sidan är det mer synligt, ska visa er sen. Det är svårt att göra något åt det smala runt vristen just nu är det säkert svullet också, måttbandet säger att från 19 cm är det nu 21,5. Huden är som ett överfyllt korvskinn, eller en sprängfull ballong, det känns som att det skulle kunna spricka om jag kommer åt med något för hårt. Man ska låta det vara så mkt som möjligt och det gör jag. Hårstråna som växer ut står rakt ut som igelkottstaggar;) och skulle garanterat trasa sönder nylonstrumpor om jag fick för mig nåt som dumt som att ta på ett par sådana:D Att raka benet är något jag absolut inte tänker ge mig på. Det får växa.

Omfånget kommer minska, fettet som är transplanterat försvinner med 30-70%, men jag ska ju också få implantat. I dagsläget skulle det absolut inte gå att trycka in ens en millimeter till, så jag anar att det här första steget också är till för att töja ut hudkostymen.

Den som tittar lite noga ser att mina knän sitter på rätt rejält olika höjd? Det är ett resultat av att de har stannat växten på mitt friska ben. De satte in märlor över tillväxtzonen i knät och snodde på så vis ett par centimeter från min slutgiltiga längd. Jag tror de estimerade mellan 3-5 cm, och utan att veta så ser det ju ut att skilja ungefär så. Jag hade med andra ord kanske varit ungefär lika lång som syrran som är 174-175:) Men stannade på de i mitt tycke ändå, rätt perfekta 169:)

Anledningen till det här var att det friska benet växte såklart som det skulle medan det skadade inte hängde med, och för att minska risken för att bli väldigt sned med ryggproblem osv som följd så gjorde de så här. De valde mellan att förkorta det friska eller förlänga det korta. Mamma och pappa är båda rätt långa, pappa var över 180 och mamma över 170 så min estimerade längd grundades ju på deras, och det bedömdes att jag skulle få en ok längd även med en förkortning, plus att det var osäkert hur väl mitt skadade ben skulle klara en förlängning.

Jag har jobbat med det senare, benförlängningar. Med den kunskapen känner jag att valet var rätt bra. Det var en betydligt enklare operation, de bara opererade in märlor i knät, sen var det lite pyssel med att komma igen, knän är jobbigt att rota i, det gör ganska ont. Men när man väl har fått tillbaka rörligheten och kraften så var det klart. Sen satt märlorna där i runt sex år, fick dem när jag var 12 och tog ut dem vid 18 ungefär, och då var det samma visa med att komma igen. Minns fortfarande exakt hur jävla ont det gör att röra på ett knä som stelnat till, det är nog det värsta jag upplevt i smärtväg:D Ink. att föda barn:D

En benförlängning innebär att man får ett externt instrument inopererat, antingen över lårbenet eller på vadbenet, som man ska ska skruva på manuellt, flera gånger om dagen under en rätt lång tid. Benet bryts av och sen hålls det isär för att det ska bildas nytt. Vad jag fattade det som gjorde det rejält ont i början och sen var det ju kryckor länge. Plus pyssel med att försöka sy om kläder för att få plats med instrumentet som alltså satt på utsidan av kroppen. Jag tror att det valet som togs var bra. Även om knäna är lite olika höjd:)

Tillbaka till ingen fysisk ansträngning. Jag känner inte ens att jag vill göra något ansträngande, för det är så proppfullt i vaden att jag inte känner att det är trevligt. På andra vaden så släpper ju fett och muskler efter om man böjer benet så det tar emot låret, på det här är det som att man har en boll i knävecket och försöker böja, det går inte. Om inte bollen ska sprängas då;) Men jag saknar att vara på gymmet:) Det är ju det som är min mer eller mindre dagliga rutin och fasta hållpunkt, allt jag gör utgår från när jag ska träna.

Jag känner också att jag måste göra rörlighetsövningar, så ska se vad jag kan tänka till om. Jag får promenera så det gör jag, men sen tänker jag att jag borde kunna köra nån form av stols-yoga eller liknande, måste kolla på YT. Gördeln sitter åt så jag har svårt att böja mig, men att sitta rakt upp och ner kan jag.

Det ska jag klura på! I morgon ska vi hämta hem husvagnen, jag får med mig syrran och Jimpa, vilket är tur för jag kan ju inte göra så mycket. Men man tar lugnt ner allt på två, så jag kan ta det lugnt och i min takt. Tänker att jag får packa in det som ska in och så får de göra allt som är tungt.

Det är så sorgligt att sommaren är slut, jag hann ju inte vara där alls så mycket som jag ville. Nästa år ska det fanimej planeras bättre. I år var det först kallt och regn, sen var det mkt fotboll, sen opererades Doris och Corrinda var hemma och jobbade. Det tar henne tio minuter med bil, men sommartid så drar de in bussen som går, och i stället får hon åka runt precis hela stan, det tar 1 timme och tio minuter. Då kändes det taskigt att jag skulle ta bilen till campingen och sen låta den bara stå där. Jag kör ju nästan inget alls när vi är där. Jag funderade på att åka tåg till Krylbo och sen buss till Norberg, men hur det än är så vill jag ha en bil när jag är där. Jamie var på en fotbollscup och sen kom alla hans kompisar hem som varit bortresta och då ville han inte med dit. Att åka helt solo är kanske inte det roligaste. Jag vet inte.

Jag tar det år för år nu, nästa år blir jag kvar, men det kanske blir det sista. Eller så blir det första på ett helt annat vis, bara vuxna:D Ja, det visar sig.

Jag hann verkligen inte med, sommaren var alltför kort. Vintern släppte aldrig taget, våren blev superkort och sen var sommaren rätt kall. Iaf på kvällarna. De där långa ljusa VARMA nätterna var få. Jag tror inte vi hade en enda tropisk natt förrän långt in i augusti. Samma med vårt uterum, vi som brukar hänga där otroligt mycket nu sen det fixades, har knappt fått det i ordning. Det har varit för kyligt där inne. Vi satt där på Trixie student och midsommar, men sen inget mer. Herregud, var det ens nån sommar i år? 😀

Men, faktum kvarstår, campingsäsongen är över, och det är sorgligt att packa ihop. Jag trivs ju oerhört bra i husvagnen, jag älskar att vara där. Men livet ska fås ihop med övriga också, och det är inte alltid så lätt. Nästa år:D

Nu ska jag gå och dra på ett par fluffiga sockor, dörren står öppen ut och det blir kallt på golven även om det är rätt skönt väder. Mulet förvisso och ganska trist, men inte kallt.

Ha en fin lördag hörrni:)