Jag var och tränade idag, inget märkligt med det för det händer ju rätt ofta;)

Det var ett pass i gymmet med ledare, och han är för oss ny, men nu har vi kört med honom ett par gånger. Eller vi och vi .. JAG har, för syrran behöver åka in till Solna och jobba tre dagar i veckan så hon har bara kört en eller två kanske, gånger.

Idag hade han samma bana som sist, han delar in i fyra zoner och på varje är det två övningar som man varvar. Man är två på varje zon och kör varje övning tre gånger.

Inga konstigheter. Jag hamnade i par med en ung tjej som jag diskuterat marklyftvikterna med innan vi började. Det här är ett pass som heter Soft, och det är inte som att man är äldst direkt. Soft-passen är utan hopp bland annat och innehåller mer Basic, inte nåt tillkrånglat. Vill man så blir det ett sjujävla tufft pass, men man kan också ta det väldigt lugnt.

Sist lyfte jag tyngst i mark, med fjuttiga 40 kilo, men äldre tjejer är överlag lite rädda för att lassa på, de tror inte att de är starka nog, men man är starkare än man tror just i marklyft och allra helst här där han bygger upp dem på stepbrädor. Kallas nog för kronlyft då, och är skonsammare eftersom man inte behöver lyfta så långt ner, man tjänar 1-2 dm i höjd, vilket gör att man klarar mer. Idag sa den här unga tjejen att hon nog siktade på 50-60kg i alla fall.

Jag kan ju inte vika ner mig:) Och jag vet att jag bör ta 60 utan problem, allra helst när de är upphöjda.

När vi kom till den zonen var vi redan svettiga och trötta, men hon tog först 40,(+8 kg stång=48kg) och då gjorde jag samma. Sen la hon på så det blev 55+8 = 63kg. Jag hakade på.

Sista gången drog hon på så det var 73kg  totalt. Jag ha rnog  inte lyft så tungt sen innan jag opererade foten, flyttade senorna, och det var 2021. Då körde ju David ett pass som hette Tunga Lyft, och jag var uppe och nosade på 100kg. Efter operationen har jag inte haft varken styrkan eller balansen till det, och vi har heller inte kört tungt på det viset. Nu när jag skriver det låter det märkligt att det var så länge sen, men tiden går ju så jäkla snabbt.

Nåväl, jag tänkte att det var rätt lätt på 63 så jag borde få upp stången i alla fall en gång, och ryckte sen upp den i stadig takt. Så det blev ju nån slags personbästa idag, så vi utgår alltså härmed från 73 kilo.

Naprapaten jag var till sa att jag skulle köra på kronlyften för att slippa komma tillbaka och få hans handpåläggning men det har jag ju inte gjort. I stället har jag fokuserat på att inte lyfta mer än max 50-ish från golvet, allra helst om det är de små vikterna, då hamnar stången jättelångt ner.

Ok, det var inte massa marklyft jag skulle babbla om:)

Men, när vi sen gjort sista zonen, som var slamball, alltså en tung sandboll som man slänger i golvet, man kan med fördel tänka att det är nån man inte gillar, så får man ut lite ilska:) När vi var klara så kände jag en knepig stelhet i nacken. Och den har ju hållt i sig, trots att jag haft både värme och lite massagepistol. Det är inte den vanliga värken utan känns mer som en sträckning. Så frågan är ju hur fan jag lyckades med det? Och vilka muskler det är egentligen? Är det nacken eller är det ryggmusklerna? Spännande.

Det blir oerhört intressant att se hur det här artar sig, kanske kommer jag inte ens upp i morgon…. ta i trä.

Normalt vet jag vad jag gjort när jag får ont, och en sträckning eller liknande brukar ju kännas av direkt. Men men, nån gång ska ju vara den första.

Något som gjorde mig glad och varm om hjärtat idag : Jag såg ett gammalt par på gymmet. Svårt att bedöma ålder men jag gissar på runt 85-90år. Kvinnan med rullatorn bredvid sig satt och körde lårcurl i maskinen när jag gick förbi och jag hörde mannen säga: ”Bra, en gång till nu.” Sen satt de och höll på att ta på sig skor i hallen när jag gick hem, färdigtränade för idag.

Jag ser det som ett riktigt Goals. Jag kommer också ta mig till gymmet med rullator om det behövs, men helst vill jag ju ha tränat halva livet för att kunna vara spänstig och frisk hela vägen.

Äldre som börjar träna har en grym muskelutveckling, det gör oerhört mycket. Jag kommer inte ihåg helt nu, men skrev en uppgift om det här när jag pluggade till Hälsocoach. Musklerna försvinner snabbt när vi åldras, det är ju rätt jäkla taskigt eftersom det då gör oss svaga och skruttiga. Genom att träna motverkar man det, och har man inte tränat men börjar så handlar det om massor av fördelar.

Allra helst bör man träna styrketräning, och gärna få in lite stötiga moment. Hoppa lätt, eller bara gå är viktigt för skelettet. Att öva på att gå i höjdskillnad är också viktigt, balansen är något som gärna tar stryk med åren.

Det här gamla paret var så gulliga med varandra och jag tyckte det var så fint att se.

 

Nu borde jag ha lagt mig för länge sen, men jag har lämnat in en uppgift:) Men NU är det sovdags:)

Hörs snart!

 

Reklam och annonslänk för Cellbes

Okey, det är bara januari, men i butikerna är det full vår:) Jag älskar ju våren, och blir så glad av pastellerna som fyller mina flöden nu:) Jag tänker visa er mina favoriter för tillfället, de som fick mitt hjärta att slå lite snabbare.

Vi börjar med ett plagg man behöver ha året om, en värmande Cardigan Den finns i fler färger, men den här ljusblå är ju så härlig:)

Klänning Det här är en modell som jag tycker är så snygg, men på mig hänger den bara som en säck. Man behöver mer former än vad jag har, allra helst en byst:)

Men snygg som sjutton! Och den ser väldigt skön ut. Lite kul också att hon har gympadojor, något som för några år sen var skitfult, men nu är det ju vardagsmat, vilket är toppen för det är ju betydligt skönare än klackar:)

 

En riktigt skön T-shirt är väl det bästa plagget i hela garderoben? Den här ser mjuk och go ut, samtidigt som den är stylish.

Blusar är något jag har massor av, nästan alla i svart eller vit. Någon mönstrad, men öppnar man garderoben är det rätt mörkt:) Jag har försökt, men det slutar alltid med att jag känner mig lite utklädd i mönster. Men den här rackaren gillade jag!

Vävd blus med vida ärmar

Gult är inte min färg har jag sagt i alla år, men för nåt år sen provade jag ett plagg i gult och insåg att jag var rätt fin i det. Det gäller att ha fått lite färg, så man inte är sådär genomskinligt blek som man är efter en lång vinter.

Sen kommer två plagg som jag villhöver så makalöst. Men vet inte vilken av modellerna?

Tunika med hel knäppning som man kan ha öppen?

Eller en Blus? Oavsett modell så kommer den bli en lila, alltså den här färgen är underbar 🙂

Ärmarna och ringningen är exakt som jag tycker är fint. Herrejösses, när habegäret slår till:)

Ni kanske är mer modiga med mönster?

Flerfärgad blus

Något med den lockar mig ändå. Den ser somrig och sval ut, och i kombon med de ljusa jeansen är den skitsnygg!

 

Spetsmönstrad topp, den här finns i massor av färger! SÅ fina 🙂

Paisleymönstrad blus  det är ett mönster som jag haft en del plagg i för många år sen, men mer åt det mörka hållet, här är det en ljusblå botten.

Jag tycker den är fin.

Alla plaggen jag visat finns i flera färger, en del i många, andra i någon.

Jag såg också att Cellbes har upp till 25% på basplagg, det är toppen, bra bas är det man använder mest:) Jag kan inte låta bli att tipsa er om mina absoluta favoritjeans, jag har gjort det förr, men ni frågar ofta.

Det är de här Jag har dem i alla färger, med raka ben, och har haft dem i flera år nu. Det är de absolut mest använda byxorna i min garderob.

De finns i två olika längder och jag som inte har långa ben, väljer ändå alltid den längsta för jag tycker det är snyggt när de korvar sig nedtill. De sitter superskönt tack vare den breda midjan, och de viker inte ut sig där bak i svanken som många byxor gör. Älskar dem:)

Ni hittar hela Cellbes sortiment här Glöm inte att kolla in rean!

Lika mysigt som det är att ta fram julen, lika ohemult tråkigt är det att ta undan den. Jag har ju inte direkt en tomte och två ljusstakar, nejdå, det är massor:) Vilket såklart är självförvållat, och som sagt, det är mysigt att ta fram.

Nu påbörjade Trixie, vilket är den enda anledningen att jag fick arslet ur vagnen. Hon plockade ner alla saker ur granen, förutom ljusen, och tog de flesta ljusstakarna. Sen ledsnade hon. Resten tog ett par timmar till:)

Jag var först och tränade ett grönjävligt HIT-pass, och så fortsatte jag med det där… galet;) men gav upp rätt snabbt. Vi skulle upp och köra HIT igen klockan 11, och det gjorde vi. Det är alldeles för lite vila mellan två sådana pass, men nu blev det så. Jag var helt och fullt tokslut sen. Hade lite huvudvärk som gick över med tabletter och två timmars nap, vid femtiden. Ja, alla fattar ju vad det innebär? Att nattpasset blev långt:D Först redigerade jag klart de filmer jag höll på med, det tog sina modiga timmar, och jag var klar runt 23. Skickade i väg dem och sen var det lurar in i öronen och på med ljudbok och pannan i kaklet.

Jag fick undan alla julsaker, packade noga ner dem och staplade sen in dem i matkällaren, enligt ett mycket specifikt system. Det tar evigheter innan man är klar. Det stod kartonger överallt som Trixie tagit fram, så just det slapp jag, men sen ska de ju tillbaka. Av nån anledning lyckades jag packa så bra att en kartong blev över. Jag antar att jag kommer hitta massor sen som inte kommer ha nån plats;)

Klockan tre var jag klar. Ja. På natten. Jag är som mest produktiv då, vad det än gäller.

Lördag förmiddag var lite seg;) syrran hämtad upp mig vid ett och så åkte vi till mamma för att hjälpa henne få upp sina julsaker på vinden. Plus fälla ihop granen. Min gran stod kvar hemma, det hann jag aldrig. Vi fikade och grejade i ett par timmar, innan hon skulle iväg och käka och vi åkte hem. Jag skulle ut och svira på kvällen, Helen och jag skulle ses vid åtta.

Duscha, fixa mig och käka och sen fick jag skjuts av Robban, vi hämtade upp Helen på vägen. DogBar har massor av artister som spelar, och i lördags var det ett band jag på förhand visste att jag inte gillade:D Det är bluesig gubbrock, Lord Pembry.

Vi hade inte bokat bord och hängde i baren, och snicksnackade med folk. De var inte så dåliga som jag trott, och låt mig tillägga direkt, det är JAG som inte gillar genren, inte de som är kassa, de är fullt kompetenta musiker, med eget material. Men nja;) Så hur det sen kom sig att vi hamnade vid deras bord efteråt, det vet jag inte. Det var de och några andra snubbar från ett annat band, och så vi då. De var trevliga och diskussionerna sådär spridda och lösryckta som det blir när det är musik, fart och fläkt, folk som kommer och snackar och går vidare efter en stund. Jag kommer ihåg absolut inte ett skit, och det för att det var noll intressanta saker som avhandlades:D Men bord bokades under kvällen till 1 februari när de ska spela igen, då nån tribut till Thin Lizzy. Men skjut mig. Gubbarnas gubbar liksom. Nu är jag inte helt säker på att jag kan, men det blir säkert trevligt, på nåt vis;) Sällskapet är ju alltid bäst iaf!

De stänger ett, men i lördags hade folk svårt för att lämna, och klockan var över halv två innan vi kom ut. Vilket är perfekt för vår sista buss går strax efter två. Nu hann vi i maklig takt gå till stationen för att kunna ta varsin buss.

Förr hade vi lågtrafik i Uppsala, det var suveränt. Då avgick alla bussar samtidigt och det fanns en samordnare som hade koll, var nån buss sen fick de andra vänta om det fanns passagerare som skulle byta. Alla bussar utgick från en och samma gata inne i stan. Det var så bra, för oavsett om man tog olika bussar blev ingen lämnad ensam. Nu blir antingen jag eller Helen ståendes ensam i en kvart på stationen i som är ett jäkligt otryggt ställe. Utsett som ett av stans mest otrygga. Tack för den. Det ligger också en bit utanför city, det tar iaf tio minuter att gå, minst, beroende på var man är. Man kan såklart hoppa på bussen på nån annan hållplats, men då skiljs man åt ännu sämre.

Jag kan ta vara på mig själv och det ska mycket till innan jag blir orolig eller rädd, men jag har döttrar och söner som jag inte alls vill ha ståendes solo. Det är dessutom skittråkigt att stå och frysa ensam i femton minuter. Jag kommer inte ihåg när de tog bort lågtrafiken och jag har ingen aning om varför, för det var verkligen superbra.

Kom hem vid kvart i tre, hungrig som en varg, och gjorde toast och satt och scrollade en stund innan jag gick och la mig. Vaknade elva. Jaha, ska man kliva upp kanske? Ja, jag var ju otroligt nog rätt pigg, så upp, käka och sen kavla upp ärmarna och börja storstäda. Tog ner alla ljusslingor och hivade ut granen. Dammade och torkade och dammsög överallt. Min älskade Narwal robotdammsugare sköter ju vardagsunderhållet, men hur bra han än är så fixar han inte att flytta på möbler, dammsuga gardiner eller torka lampknappar:D Plockade undan, ställde i ordning. Mitt sovrum blir till ett enda stort förråd under julen. För att få rum med granen drar vi in hörnskåpet dit, så det släpade jag ut igen, och sen tog jag reda på alla olika kartonger och högar som samlats där inne. Extramadrasser, täcken, julklappar, saker som inte ska vara framme under julen.

Bäddade rent där inne och i mitt egentliga sovrum, dvs Jamies rum. Vi har ju bytt, typ. Hans säng är ställbar, man kan fälla upp huvudänden, och får allt i världen höja fötterna också, och den är så mjuk! Jag som har så ont i axeln av min egen och måste vända mig tusen gånger per natt för att jag får ont i höften eller benet, sover som en klubbad.

Dammade, torkade, dammsög. Kastade tvätt i maskinen och ni vet, röjde.

Till sist var jag klar. Och belöningen var ett nytt pussel:) Den här gången ett med motiv Peaky Blinders. Det såg kul ut. Där blev jag sittande till fyra på morgonen utan att ens inse att tiden gick. Jag vet, jag är inte klok:)

Pusslet var kul, men bitvis (hehe, sorry, det var inte meningen) skitsvårt. Och, precis som i de andra av samma tillverkare fattades det bitar.  De är inte köpta nu, utan för kanske tre fyra år sen. Fyra olika motiv. Ett Game of Thrones, som jag inte minns om det fattades bitar, ett La casa del Papel, där en bit fattades, Stranger things – en saknad bit, och nu Peaky Blinders – 2 bitar.

Om jag minns rätt kostade de 49kr, nedsatta men nya i obrutna förpackningar, på Eko, 1000bitar, men det stod ingenstans att det skulle saknas bitar eller vara sekunda, då hade jag aldrig köpt dem. Jag avskyr nämligen när inte pussel är kompletta.

Men ja, nu är det som det är. Jag packar ner dem igen, skriver på en lapp att det fattas, hur många och ungefär var, för att inte bli lika irriterad nästa gång.

Hela söndagen gick alltså åt till att städa, och måndagen var riktigt seg. Jamie hade sovmorgon och klockan behövde inte ringa så tidigt, men jag skulle ändå iväg och träna vid 11.

Snark. Men det är ju helt självförvållat:D

Idag är det tisdag, och jag är trött, jag satt hela dagen igår och redigerade filmer, och fick sen tillbaka en som de ville korrigera. Och eftersom jag inte kan släppa saker gjorde jag det direkt. Det blev en sen natt igår också. Och träning 11 idag:)

I morgon har jag pass klockan 15, så fasen att jag tänker sova. Eller tja, jag ska väcka kids först, men sen tänker jag absolut kvarta ett tag till. Det är ju ändå fördelen med att styra över sin egen arbetstid. Jag kan jobba när jag är som mest kreativ och starta dagen lite senare.

Nästa vecka, ska jag på årets första konsert!

På torsdag har Thåström turnépremiär i Uppsala:) och jag planerar att stå längst fram tillsammans med syrran:)  Som sist.

Mars 2022, pandemin var precis avblåst och man var utsläppt på sköra, stappliga ben igen. Det var 2500 människor i publiken och så många på ett och samma ställe hade jag inte sett på två år. Här skrev jag om det.

Jag minns att känslan av klaustrofobi var ständigt närvarande, men eftersom vi stod längst fram kunde man låtsas som att det inte var knökfullt i lokalen:) Syrran sa häromdagen att det var exakt fem år sen som de blev hemförlovade från arbetsplatsen på SAS, pga pandemin. FEM år sen? Kan ni gå med på det? Jag anser de där två åren som en enda stor minneslucka, det finns inget att hänga upp minnet på. Vi gjorde massor av saker, hade det hur mysigt som helst med familjen, men allt var ju inställt. Inget midsommarfirande eller avslutningar.  Jag minns exakt hur en av ledarna på Friskis sa: Tror ni man kommer kunna läsa om det här i historieböckerna, som med Spanska sjukan? Jag svarade ett rungande JA. Och hade rätt, som vanligt;)

Thåström är mäktig. Riktigt makalöst mäktig. Jag ser fram emot det här ♥

På Kaliber Bar har de med anledning av konserterna, det blev en extra på fredagen, först ett Thåströmquiz, sen ska sångaren i Misery Loves Company, spela hans låtar en kväll. Visar man upp konsertbiljett får man halva priset:D Vi har absolut planerat att gå dit:)

Nu ska jag fixa undan lite och sen hoppa i säng, just nu har tröttheten gått över men den kommer tillbaka snart:)

Hörs snart!

 

 

Igår var det tydligen en dag som kallas för Blue Monday, det är årets fattigaste dag, vädret suger och det är mörkt, så ja, det kanske är lite deppigt då. Att det skulle vara specifikt en dag vet jag inte om jag kan hålla med om, för egen del. Däremot, i år var det ju verkligen en Blue Monday, för galningen Trump svors ju in som president. Igen, amerikanare är mycket men de är också mycket korkade på sina ställen. Hur man kan vilja ha en sån som Trumpen som ledare går över mitt förstånd. På ett sätt fattar jag, om jag ska var taskig. Hans retorik och metoder är extremt simpla. Han talar verkligen med bönder på bönders vis, och det är ju hillbillys som älskar honom. Han presenterar en enkel lösning på komplexa problem, säger att han ska medla fred i Ukraina dag ett som president, men just det verkar han ju ha glömt bort, för sist jag kollade hade det inte kommit en freds-newsflash.

Han får det att låta som att han kan lösa allt. Och jo, till viss del blir det ju ”lösningar”. Att gå ur WHO är ju en lösning för honom att slippa betala, men det är ju jävligt egoistiskt. Att först banna TikTok för att sen framstå som en frälsare av rang när han räddar det …. det är ju helt vanliga narcissistiska fasoner. Om man bara lyssnar på det han säger så låter det ju fint. Vem vill inte ha det bra liksom? Alla. Men på vilken bekostnad? Han benådade shitloads av de som fängslades efter stormningen av Capitolium … den stormning han själv initierade. Det är ju bra för dem och deras familjer, mindre bra för de som råkade illa ut. Det är ju fint med fred mellan Ryssland och Ukraina, vem vill inte ha det?? Men vad kommer den kosta?

Hans första dag rev han upp över 80 presidentordrar. Bara för att han kan.

Och när fan blev han och Elon Musk dödspolare? Det är ju också en lirare man vill ha så långt bort som det går, vilket är omöjligt för han är ju hemma i varenda vardagsrum, med sin teknologi, hans fula Teslor står på var och varannans uppfart. Han är väl världens rikaste man. En av de mäktigaste. Och han gör en Hitler-hälsning på installationen av den nya presidenten som väl blev världens mäktigaste man igår. Jag. Orkar. Inte. Med. Maktgalna. Gubbar.

Han menar på att det var en romersk hälsning, och jo men liknande är de ju. Den ska sen ha anammats av nazisterna. Men låt mig säga såhär: Vad är troligast – Musk är en gammal romare, eller en nynazist?

Så, då har vi en galning vid makten i väst, en idiot som agerar i affekt och talar innan han tänker, och kan med stor sannolikhet utsätta hela jorden för fara. Man får ju hoppas att den där röda knappen är väl inlåst så han inte kommer åt den i ett anfall av raseri.

Han har som sin närmaste man världens rikaste, en snubbe som förvisso verkar vara ett geni, men ett komplett vansinnigt geni. En galen vetenskapsman i klass med Frankenstein.

I andra änden av världen har vi Putin. Som bestämt sig för att ta tillbaka det han anser vara hans. Till vilka kostnader som helst, människoliv finns det gott om. Än så länge, men snart har han utplånat en hel generation ryssar i fertil ålder, så då kan det ju bli knepigt att hålla Ryssland ryskt. När resten av världen ägnade sig åt att försöka ta sig igenom en pandemi så smidde han planer för att invadera Ukraina.

Hans bästa polare finns i Nord-Korea, och det är ju så märkligt att man inte ens kan förstå lite grand, hur kan ett helt land hållas som gisslan? För det är ju i princip vad det handlar om. Tre galna män, en som vägrar uttala sig, en som beter som ett förvuxet utvecklingsförsenat barn, och en som är som en ilsken tonåring utan konsekvenstänk. Och här har vi haft en skatt på plastpåsar liksom, för att försöka dra vårt strå till stacken.

Jag är inte suverän på politik, varken inhemsk eller utländsk. Men det behöver man uppenbart inte vara för att skaffa sig toppositioner. Det räcker med att vara en maktgalen man utan skrupler, noll hänsyn, noll empati och noll omtanke. En slipad, manipulerande lögnare.

Det var fan en sorgens dag igår, och nu gäller det ”bara” att hålla ut de här fyra åren, och hoppas på att skadorna inte blir irreparabla. Oåterkalleliga. Och kanske, men det här säger jag inte högt, att nästa iscensatta mordförsök, för ja, jag är helt övertygad om att det är ett PR-trick, inte ”missar”. Med det menar jag inte att jag önskar livet ur honom, men en liten lobotomering vore ju fint. Men, det står säkert en ännu fulare fisk i kulisserna och bidar sin tid. Musk exempelvis.

Lord have mercy.

Vad tror ni om det här?

.

 

Ibland blir jag trött på mig själv. I ärlighetens namn rätt ofta;)

Jag har rätt så fula tänder men de är starka och problemfria. Ta i trä. Jag har en del lagningar från tonåren, då var de inte lika bra, men i vuxen ålder är det sällan problem. Fan vad jag jinxar nu!

Jag har gått hos samma tandläkare i 21 år och idag hade jag en tid. Jag brukar gå med två års mellanrum, men det känns som det var väldigt mkt längre sen jag var där sist. Det kan(hehe) ha att göra med att jag fick en tid förra våren som jag sen skjutit upp, bokat om, bokat om igen och igen och …ja, ni fattar;) Förra hösten, alltså 23, så bet jag på nån jäkla stenhård godis och det sa KNAK i tänderna på ena sidan. Jag sa fuck, helvetes jävla skit och såg hur dyrt det skulle bli och hur besvärligt. Men jag vore ju inte jag om jag gick och gjorde nåt åt det här direkt, man ska alltid vänta lite. Så jag väntade på att det skulle läka av sig själv, trots att jag vet att tänder inte jobbar så;)

Det ilade lite, men annars var det inget. Jag har alltid Sensodyn-tandkräm för annars ilar det i hela munnen och det är vidrigt. Så jag la på lite, blundade och hoppades på att det skulle gå över. Slutade tugga på den sidan:) Det var ju inga problem, gjorde inte ont eller kändes något så jag ringde aldrig för en koll. Några månader senare fick jag en tid för kontroll, men fick panik och sköt upp den. Jag har också haft lite blödande tandkött mellan varven, vilket fick mig att tro att alla tänder skulle ramla ut, och att jag skulle få lösgaddar. Jag som inte ens kan borsta tänderna utan att kvälja skulle ju aldrig kunna ha ett lösgarnityr. Nåväl, jag är alltid noga med tandborstningen, det får jag alltid beröm för, så jag borstade på. Skaffade tandtrådsbyglar som jag är skitduktig på mellan varven men sen händer nåt så jag glömmer bort ett tag. Och det är ju märkligt hur förbannat snabbt det går att droppa en god vana och lägga sig till med en dålig?

Men jag har varit noga med borstningen. Filat med byglarna överallt förutom då i överkäkens vänstra sida där det ju var lite trasigt. Man vill ju inte dra med tänderna ut. Många gånger har jag tänkt på Lasse, min tandläkare, hur han en gång när jag sa att det kändes som framtänderna var lösa, nöp tag i dem och ruckade dem fram och tillbaka så hela jag flög runt där i stolen. ”Bättre att de ramlar ut när du är här än nån annanstans ju, men du – de sitter som berget.”

Idag då. Jag fick påminnelsen, och tänkte genast omboka, Ni vet den där primitiva fight or flight-responsen. Skjuta problemet framför sig. Men sen bestämde jag mig. Det är dags att man up. Skärp dig för fan. Det är bättre att veta sanningen än att leva på en lögn, det är ju för sjutton mitt bästa säg.

Jag bävade för att gå dit. Svettades när jag kom in. Några skitungar satt i väntrummet med sin pappa och zappade på TV.n, men hamnade hela tiden på skidskytte. Jag gillar inte det. (Det var inget fel på ungarna, de var lugna och fina, men jag var nervös) Det eller nån debatt. Bah. Så ropades jag in. På skakiga knän gick jag in och satte mig. Lasse frågade hur det var, och jag sa att jag nog spräckt lite tänder och hade lite tandköttsinflammation och massa tandsten. Han skrattade och sa att det trodde han inte alls på. Mina tänder är alltid bra. Nja, men kanske inte nu, sa jag.

Vi kollar väl då!, sa han och så kollade han noga igenom utan att hitta något alls. Det var lite sprickbildning i amalgamet i nån tand där på vänster sida, men det var inget man gjorde nåt åt så länge som det inte var problematiskt.

”Vad snackar du om?”, sa han, ”Det är fint här.”

Inte heller var det nån vidare tandsten att bråka om, det finns en del, men det är inte något som gör något dåligt. Nån inflammation var det inte heller, men mellan tänderna är det så jäkla trångt att det gärna blöder lite så fort jag inte kommit åt. ”Va? Så allt är bra?” ”Ja, men vi ska kika lite på den här gamla visdomstanden du har.”

Jag har båda visdomständerna kvar i nedre käken, båda sitter illa till, en ligger ner, och den här har haft ett hål som han dokumenterade redan 2011. Nu tyckte han det såg lite sämre ut, och jag kände också en aning när han petade ner med sin spets, så en bild senare, med tillhörande nästan-kräkning för fan vad jag har svårt med de där plåtarna!, så visade han mig. Kariesen har ökat så nu är det väldigt nära pulpan. ”Jaha, men det kan vi vänta med?” sa jag, för så har han sagt i alla år:)

”Nej”, sa han och så skrattade vi. Jag mest av panik;) ”Det är bara en tidsfråga, och du vet hur det är, tandvärken kommer på julafton eller när du är på Tobago och sippar drinkar eller så.”

Det är ju sant. Jag vill hellre förekomma än förekommas. Så nu ska visdomstanden ut. Inte så att det bara är att dra ut den, nej för då hade vi gjort det för länge sen, det här blir en operation. Jag kan säga direkt att jag hellre opererar foten med tillhörande lång rehab, än en tand. Vet ni vad det värsta är? Förutom att jag är så lättkväljd och det är vidrigt överlag? Det är de här blodiga tussarna man måste ha. Jag kräks nästan av tanken, kväljningarna är på allvar. Tanken på att ta ut den får mig att hulka. Bah! Lasse funderade på att göra det själv, han gillar riktigt tandarbete mer än vanliga undersökningar;) Men bestämde sig sen för att skicka mig till en kollega som är superduktig på käkkirurgi.

Jag tänker prokrastinera det, inte tänka tanken ens, men det handlar om att bedöva, snitta upp tandköttet, spräcka tanden och plocka ut den, sy ihop och sen de där tussarna… fy fan. Han frågade om det var ok att han i remissen skrev att patienten, alltså jag, var redo på att göra ingreppet direkt. På så vis slipper jag förhoppningsvis komma dit för att han ska konstatera att det ska göras, men få en ny tid för det. Ska det göras kan det göras så snabbt det går.

Syrran upplyste mig om att pappa blev skitdålig när han drog ut en visdomstand, med feber och frossa, men det tänker jag inte bli. Däremot planerar jag in vila och praliner i några dagar, för man fick äta praliner:D

Fast jag bantar ju … inte, men tänker på kosten:) Fy mig att använda så icke-PK ord;) Får kanske skaffa nåt annat. Glass är kalorier som inte räknas, va? Iaf inte efter en käkoperation! Robban får ta hem Hemglass isglass om de har nån.

Det blir säkert bra när det är över, det går inte att komma åt det minsta där idag, så det kan knappast bli sämre.

Jag hoppas att det tar ett litet tag ändå, så jag hinner förbereda mig mentalt, eller så är det lika gott att få det gjort asap.

Kostnaden för det kalaset vill jag inte tänka på. Idag gick det loss på knappt 700kr, och det är ju märkligt ändå hur värt det känns när man slipper göra något mer:) Fast tja, jag ska ju göra nåt mer förstås.

Men här har jag gått och trott att det var trasigt, inte tuggat på den sidan mer än möjligen banan:D i ett och ett halvt år. Vad tar jag med mig från det här? Troligen inget, jag kommer garanterat göra om det:D

Jag kan ju lägga till på en gång att jag inte har en sån tandvårdsprenumeration. Jag tror inte de har det på den praktiken, det är en privattandläkare. Jag var folktandvården trogen tills jag tokledsnade på att alltid få nya tandläkare varenda gång. Ibland jättebra, men ofta de hårdhäntaste jävlarna med skitstora händer. Lasse var redan mammas, syrrans och pappas tandläkare så jag gick ju på deras rekommendationer. Det har jag aldrig ångrat, han är superbra. Men dessvärre så går han i pension nu, minus några timmar i veckan, men troligen kommer han inte prioritera vanliga undersökningar om han inte har massa tid över, han vill ju göra roliga saker. Förhoppningvis håller sig mina tänder friska och då ses vi inte. Jag blir överflyttad till hans kollega som jobbat parallellt i några år tror jag. Det blir bra.

Men vad viktigt det är med en tandläkare man känner förtroende för!

.

Nu ska jag fortsätta skriva lite på min fantasy uppgift, den fick omdömet: ”Fortsätt! Det här är spännande!” så jag har lite att leva upp till:)

Hörs snart!

Igår träffade jag då Erik Pelling, Uppsalas högste höns, kommunordförande och ytterst ansvarig. För allt. Med den lönen så.

Eftersom min mamma lärde mig att inte träffa okända män ensam, och för att det nyligen visades att man inte bör träffa en av kommunens män ensam för då vet man aldrig vad som händer (tänker på våldtäkterna inom hemtjänsten) och för att jag helt enkelt inte vill utsätta mig för det ensam, så hade jag givetvis med mig syrran. Vi är lika involverade i det här båda två, och att återberätta för henne i efterhand hade dessutom blivit alldeles för besvärligt;)

Han å sin sida hade också med sig en sidekick, en kvinna som inte sa ett ord, mer än sitt namn som jag glömt, och att det var dags att gå in på ett möte, hon kanske var hans sekreterare eller så. Vet inte, men det är inte viktigt heller. Inget ont menat.

Jag hämtade upp syrran och sen parkerade vi hos mamma, som bor ett stenkast ifrån där de ska dra räls, och alltså kommer behöva lyssna på det i evigheter, efter att ha bott i ett byggkaos ett par år då. Erik Pelling var exakt i tid, det ska han ha en eloge för, jag tycker sånt är viktigt. Det är också den enda elogen han får;)

Vi hälsade, och gick sen tillsammans under den än så länge befintliga gångtunneln, medan jag talade om för honom hur idiotiskt det var att lägga depån där. Hur skogen nyttjades av så många dagligen. Han hummade, och sa inte emot. Om syrran och jag någon gång skulle behöva låtsas vara poliser i ett förhör, så är vår fördelning automatisk. Hon är Good cop och jag Bad cop:) Hon är den sakliga, och jag den arga:) Det är sen gammalt. Jag har ett sjujävla humör och går rakt på sak, medan hon är mer smidig. Vi komplettera varandra väl och jag vet att det inte är det minsta kul att ställas mot oss i en diskussion. Allra helst inte när vi har rejält med kött på benen.

Här var det vid årsskiftet en tät, fin och välväxt skog. Nu ligger den där, som späntved :/

Pelling sa att det ju skulle sparas mycket skog, för att dölja depån, och det räckte ju med att slå ut med handen i en vid båge och säga: Jaha? Och det här är … sparat?

Han erkände utan omsvep att det inte var många träd kvar. Att det kanske inte var riktigt så det var tänkt men att han litade på de som var anlitade. Jag droppade kommentaren att det kanske var samma idioter som kommunen anlitat för att ”varsamt gallra” i skogen hos mig? Där de gallrade ungefär lika fint som på bilden ovan, med andra ord – inte alls, de skövlade ner allt och lät dessutom ris och grenar ligga, de är kvar än, flera år senare, plus en jävla massa sly där det förr var sådär fantastisk trollskog ni vet? Med böljande mossa och bara magiskt vackert.. Det kanske var ren tur att folk anmälde för annars hade väl hela skogsremsan rykt.

Jaha, sa han, blev det dåligt där med?

Ja det skulle man kunna säga. Jag säger också : Erik Pelling – koppla dina skogsarbetare! För uppenbart kan man inte lita på dem.

Igår klockan 11 såg det ut såhär, och några timmar senare är det inte ett enda träd kvar mot vägen… Ni ser bilen, det är där pilen pekar.

Där finns nu inte ett enda träd. Och tanken var alltså att spara dem. Eller – så ljög de.

Jag vet ärligt inte hur jag ska sammanfatta det här mötet. Erik Pelling är trevlig. Det är korna i hagen också. Och de är mer pålitliga. Jag fattar att jag inte har koll på allt som en kommun måste göra, och jodå han förklarade ett och annat. Men när man får vända det ett varv i huvudet så uppstår fler frågor. Han är manipulativ, skillad och låtsassvarar på saker. Genomgående så svarar han på det man inte frågar. Eller det man redan sagt. Eller så säger han att han inte har koll på detaljerna. Eller att det där är någon annans jävla ansvarsområde. Fast han svär inte;)

Fick jag någon mer info? Nej. Sa han något jag inte redan visste? Nej. Sa han saker som visar på hur konstigt hela det här spårvägsprojektet är? Oh yes!

Exempelvis. Om nio år beräknas den nya stationen vara klar. Jag lägger in kartan igen, även fast den suger.

Den biten mellan den sista stationen på vänster sida om ån, och stationen, är alltså helt meningslös på nio år. Ändå, ÄNDÅ, ska depån ligga här. Och håll i er nu. Innan stationen är klar så kommer spårvägen vända på andra sidan vägen mot depån. Vem ska åka den vägen? Som ni ser finns det ingen hållplats utmärkt på hela den vägen, så den är alltså till för exakt ingen. I nio år.

Pelling håller med om att det är en dålig placering av depån, men den är den minst dåliga …? Alltså förlåt? Men om det inte finns en ”bästa” så får man lägga ner. En ”minst dålig” är ett bevis på att man inte ska göra något. På min fråga om det verkligen är bra att lägga en högljudd depå mitt i bostadsområden säger han att det såklart inte är bra. Så han HÅLLER MED också den jäveln. Dessutom, att den här depån ska ligga här, är något som inte informerats om på de här medborgarmötena som kommunen anordnar. Där ska vi få komma till tals. På pappret då, för i verkligheten så informeras vi om vad som är beslutat och vad som inte går att överklaga.

Ljudet från den här depån kommer störa väldigt, väldigt många människor. Många djur också. Men det skiter politikerna i. När jag säger till honom att vi här ute enbart får skiten men inget bra, så instämmer han. Tack för den.

När syrran, som bor i Nåntuna, sa att hon exempelvis inte är det minsta betjänt av nya stationen säger han: Jodå, du kommer kunna cykla dit på snabbcykelbanorna!

Kolla kartan igen. Att cykla från Nåntuna till den nya stationen innebär en rejäl uppförsbacke hela vägen dit. Och det tar 10-15 minuter att cykla till mig från henne, och härifrån mig är det ytterligare två kilometer till nya stationen. Hon har ungefär tre minuters promenad till en buss som tar henne ner på stan, till centralstationen. Där kan man välja på ALLA transportslag till Stockholm. Till och med ta en taxi värsta fall, när tågen är inställda. Det är inte många som föredrar den nya stationen här ute.

I en timme gick vi runt. På A svarade han B och på B potatis, typ. Han har absolut visioner, visioner som skulle funka på andra ställen, andra städer. Men Uppsala behöver inte spårvagn. Eller ett nytt Sundsvall. Om man har köpt ett boende här ute så har man lagt ner minst 4 miljoner, (eller det är vad de kostar om man vill köpa nu. Var man smart och flyttade hit för länge sen var det inte så dyrt.) Har man den möjligheten så har man valmöjligheter att flytta var man vill i stan, eller iaf många ställen. Men man väljer här ute för att man vill bo en bit utanför stan. När Pelling då säger: ”Stan kommer bli här ute”, så vill man ju mest grina. Nej, vi vill inte bo i stan! För fyra miljoner får man en lägenhet i stan. Då hade man valt det.

När jag sa: Vi här ute har väl ändå redan tagit ganska många för laget? Vi har byggts ut med från de ursprungliga tre områdena, som givetvis byggdes ett och ett, men för många år sen, till först tre stora etapper av Sävja. Sen Nåntuna Backe, sen Nåntuna Ängar.

Då är svaret: ”Ja, men det finns lite plats kvar”.

Ja, och där, på den lilla ytan, ska vi få 21.500 nya boenden. Fy fan.

På frågan varför man inte bygger på landsbygden som enligt Uppsalas slogan ska leva (Hela Uppland ska leva) så är svaret: Ingen vill bygga där.

Nähä. Men lös det då. Varför ska byggbolag få bestämma vad och var det ska byggas? Istf att kommunen bygger det som behövs? De stora bolagen bygger superfancy och svindyrt, så bara vissa skikt av medborgarna har råd. Det står också ganska många tomma lägenheter som är för dyra.

”Spårvägen kommer kosta runt 20 miljarder”, sa jag, ”Oavsett vad du vill låtsas att det blir.”

”Jag tror ju inte det blir så mycket”, sa han, men protesterade inte nämnvärt. Nej, för jag har ju rätt.

Kostnaden för att hyra spårvagnarna beräknas med dagens mått vara 143 miljoner per år. PER ÅR alltså, och de skriver avtal på 30 år. En buss håller bara i tio år, medan en spårvagn ska hålla 40.

Jag påstod att det skulle bli billigare med buss, för man får ganska så jäkla många bussar för 143 miljoner per år. En snabb googling sa att en SL buss kostar mellan 2-3 miljoner. Det blir ett par bussar per år det.

Han svarar att det blev det inte, men jag pressade och rabblade siffror som om jag vore ett mattesnille;) ”Det kommer i sämsta fall gå ungefär på ett ut”, sa jag. Han instämde men sa att han inte trodde det. Jag sa att det ser ju vem som helst, och då slipper vi också förstöra grundvattnet, bygga en skitful 850 meter lång bro och så vidare. Med ”min” metod vinner hela Uppsala. Med Pellings bara några få. Men väldigt många förlorar på det.

Nä fy fan. Som ni märker är det svårt att återberätta. Summan av det här mötet är att jag om möjligt hyser ännu mindre respekt för honom. Trevlig som privatperson, absolut, det kan jag ge honom. Men en usel ledare för Uppsala.

Jag serverade en slutkläm till honom som jag var väldigt nöjd med, men inte kommer ihåg nu;), det var en sammanfattning av det vi sagt, och sen la jag till ett klämmigt: Varsågod! Hej då´rå:)

Han sa: ”Jag tar med mig det här.” Och med det menade han att han aktiverar det i runda arkivet, dvs papperskorgen.

Så, så gick det;)

Jag hade med facit i handen kunnat stå kvar hemma och pratat med en vägg, det hade varit mer informativt;)

 

Innan dagen är slut vill jag också ta tillfället i akt att berätta att jag idag varit mamma i hela 31 år! Det är inte illa med tanke på att jag är 23 själv:D

Janelle fyller år idag:)

Jag har helt sonika stulit bilderna från hennes Instagram, hon hamnade inte ensam på bild nu i julas:)

Herrejösses vilken tur jag hade som fick den här tjejen, den där snöiga vinterdagen för 31 år sen!

Det är ju fantastiskt med alla mina barn, de är speciella på olika vis och allt sånt där, men ärligt – det är något oerhört speciellt med det allra första barnet. Janelle var den som gjorde mig till mamma. Allt med henne var för första gången, även om jag hade stor vana vid barn sen innan. Allra helst sjuka barn som jag ju jobbade med då, men jag var också barnvakt hos olika familjer under åren, barn var det jag ville jobba med. Det visste jag redan från första början. Barn på sjukhus ligger mig varmt om hjärtat, för jag har ju varit ett själv. Fast på dåtiden när man inte fick ha en förälder med sig. Jag var fyra år första gången jag opererades. Minns delar av det, de dåliga, men även en del fina.

Janelle var en enkel unge, alltid glad, rätt lätt på alla sätt och vis. Hon fick sin första lillasyster när hon var 21 månader, då föddes Patricia och Janelle var så stolt över sin syster. Sin Pisa:) Hon har varit lika stolt över alla nästkommande syskon också, även om det såklart inte alltid var en dans på rosor att ha åtta yngre syskon i alla möjliga åldrar:)

Det här är en tjej med fötterna på jorden och det säger jag som det största av komplimanger. Inga divalater, inga dumheter utan klok och eftertänksam. Hon, precis som alla sina syskon, tror att jag inte fattade, att hon helt obemärkt kunde göra mindre bra saker, men alltså – nej:) Självklart har jag inte koll på allt, men mer än de tror. Och mitt motto runt det är ”Frihet under ansvar.” Visar man att man kan ansvara för sig själv, sina saker, osv så får man friheten att göra lite som man vill. Och tvärtom, missköter man sig dras privilegier in och man får sitta inne och häcka med utegångsförbud och ha tråkigt. Jag vet inte om Janelle någonsin fick utegångsförbud? Tror inte det:) Så antingen extremt smart och skillad i att luras, eller bara en vettig, klok unge:)

Idag jobbade Simon och de här två åkte till nåt badhus för att hänga:)

Jackan som Jack har är Robbans gamla:)

Jag tror inte hon har funderat på kalas, det är ju samma sak för henne som för mig, fast tvärtom. Jag fyller fjorton dagar före julafton och då har man inte riktigt tid. Hon fyller tolv dagar efter nyår och då har man inte riktigt återhämtat sig:D Men något ska vi nog få ihop, jag tycker ju om när vi samlas, och en födelsedag måste ju firas!

Det är inte klokt förresten att det redan gått tolv dagar av januari:)

Hoppas födelsedagen var helt perfekt, och vi ses snart!
Jag älskar dig, Janelle ♥