Varning för nostalgibilder;)
(Hoppas ingen dör av att hamna på bloggen då får ni hojta)
Vaknade på fredag morgon med en härlig känsla i hela kroppen, Guns´n roses sitter kvar i hjärtat och öronen. Som alltid när jag varit på konsert så åker just den artisten/gruppen extra mycket i mina lurar och detta är såklart inget undantag:)
När jag skriver, annat än blogginlägg, olika storys som kanske aldrig blir publicerade;) så har jag musik efter ändamålet. Jag älskar ju nu detaljer, och har en story som hänger kvar sen jag gick skrivkurs, det är mycket vapen, mycket maffiga strider av olika slag, men även en barsk men kärleksfull dialog mellan framför allt två män. Då är Guns ´roses perfekta. De och Misery loves company:) Även Ryan Star och Nickelback har del i att historien fortsätter framåt.
Just detaljerna är det som gör en historia levande tycker jag. Och det var just det som jag fick så mycket beröm för på skrivkursen. Kommer ihåg att min lärare suckade när hon skrev ut tio A4 från mig, men sen meddelade att hon sträckläst dem med spänning och inte alls uppfattat det som tungt eller svårläst utan tvärtom. Bara beröm:) Samma med mina kursare, det enda de ogillade var att inte få läsa slutet eftersom det aldrig var tanken att det skulle bli en färdig historia innan kursen var slut.
Vi tycker olika. Ni tex, en del gillar inte att jag är så mångordig och andra älskar det.
Jag är ledsen över att inte kunna pleasa alla:) och jag vet att detta inte är en bok utan en blogg;) Men sån här är jag. Jag kan säkert ändra på mig men då är det på bekostnad av något jag inte är säker på att jag vill släppa. Jag försöker vara både och, kortfattad ibland och detaljerad ibland.
När ni tycker det är för långt att läsa så får ni scrolla, kan vi vara ok med det? Jag hoppas det:)
Anyway!
Fredag klockan fem skulle vi samlas, vi som går under namnet Caravan Friends:)
Det är sen väldigt gammalt, och grundar sig i att vi åkte husvagn tillsammans som yngre. Fyra familjer, Åtta ungar. Vi i vår gamla husvagn, en familj i en ännu äldre, två familjer hade nyare vagnar. Vi ställde upp dem i en fyrkant med öppningarna inåt, som en borggård ungefär, och sen var det… jag höll på att skriva zigenarläger, men då går ju folk i taket så jag gör väl inte det då:) Men faktum är att vi ibland bodde grannar med just zigenare och det var snarlikt. Fö gillar jag zigenare, tacka Katitzi för det;)
Vad ska jag kalla det för då? Normala svennebananer ställde inte direkt upp sina vagnar så här, utan vi var aningens roligare än alla andra. Vi hade definitivt mycket roligare:) ibland var det så roligt att det blev så här dagen efter;)
Hehe, nä det är nog bara solbadande.
Sexton personer kändes då vansinnigt mycket, men idag är det ungefär vad jag har hemma varje fredagkväll, och det är närmaste familjen….oooops;)
Vi bildade en egen husvagnsklubb, i skoj-protest mot Caravan Club som då var fisförnäma;) och det var Caravan Friends. Egen flagga, egna medlemskort, egen sång. En sång i världsklass;)
Vi ”ungar” är födda i ett ålderspann av sju år, och vi hade så jäkla kul den där veckan när vi träffades på somrarna. Första gången var 1982…. och nej, jag ser inte klok ut;) Ungdomen var inte direkt min primetime;)
Ett år brottades vi i vattnet så att jag fick en smäll deluxe och bröt näsbenet;) Här kan man även skåda den obligatoriska träningsoverallen i olika utföranden;)
Helen kom in något år efteråt:)
Lite undrar man ju över fotografernas skills…??? Varför så mycket luft på ena sidan av gruppen liksom;)?
Sen växte vi upp, blev lite för coola för att åka husvagn med päronen och träffades inte så mycket. Då och då samlade föräldrarna ihop oss för fest, och det var superkul varje gång, Här nån kräftskiva vad det ser ut som;)
Här en hel helg med något som Kallades för Fångarna på Risön:) Tror jag vi var på? Föräldrarna anordnade helt enkelt en Fångarna på fortet-liknande grej, svinkul:)
Kan ana att vi sjunger nåt på den här bilden;) Året är 1993. Preskriberat sen länge.
Föräldrarna har fortsatt umgås, men vi som var barn växte ju upp och började sen skaffa egna familjer. Och det blev svårt att få ihop något och det rann ut i den berömda sanden.
Ibland har vi sprungit på varandra och alltid sagt att Vi borde ses!! och sen tillbaka till sanden….;)
Men nu i våras så sprang jag och syrran ihop med en av killarna och vips så hade han fixat en facebookgrupp och under över alla under så lyckades vi ganska snabbt boka in ett datum som passade alla.
Vi bestämde att vi skulle bowla och käka först, och det på ett ställe i stan som heter Latitud 59. Här har Patricia jobbat men jag har aldrig varit här mer än lämnat in ungar till lasergamekalas. Vilket fint ställe det var:) Bowlingbanor, shuffleboard, minigolf och biljard tror jag det var på ovanvåningen.
Först massa kramar och på nåt vis har åren gjort alla de här killarna väldigt mycket längre än vad jag minns:) Nackspärrsvarning;)
Kan ju även vara så att jag krympt kom jag på nu??? Men Nä:)
Helen är ju med i vårt gäng hon med, men den där taskiga migränen slog till så hon kunde inte komma:(
Vi hamnade genast tillbaka i våra gamla roller;) så tillvida att lagen på bowling var De äldre och De yngre.
Jag är näst äldst och hamnade i gamlinglaget, och det var rysligt nedvärderande att efter första kastet inse att vi fått rails på vår bana…. Alltså bebisstaket. De som man kan fälla upp när kids spelar för att de inte ska hamna i rännan….:D Vi bad tre gånger om att de skulle fälla ner dem, men det lyckades inte så vi fick väl spela med dem då. Eftersom jag suger på bowling var det kanske tur:) De var rätt bra att valla emot när man hade nån kägla som stod taskigt till…hehe.
Jag har ju fortfarande väldigt ont i mina fingrar, (undras just när det tänker ge sig,) och kan väl inte säga att det blev bättre av bowling, men kan knappast skylla på det heller. Jag är mest bara kass:)
När vi bowlat klart var det mat, och då blev det mera uppdatering på oss. Lite Heta stolen:) Via föräldrarna har vi ju aningens koll, och så är vi vänner på Facebook och så där, men det är inte samma sak.
Nånstans så är barndomsvänner så enkelt att umgås med, att bara ta vid där vi slutade. Vi har dessutom varit väldigt tajt inpå varandra när vi åkte husvagn. Varje kväll så kröp åtta kids ihop i vår husvagn framför en miniTV, i svartvitt och kollade på Familjen Macahan:) Eller sommarmorgon om det var nåt att ha. Solstollarna kanske? Man ryms inte åtta i rad så vi låg som packade sillar och så de minsta i en rad nedanför, lutandes mot våra knän.
Eller så sprattlade vi omkring i gummibåtar eller hade vattenkrig. Eller bara snackade. Vi har haft jäkligt kul:)
Det här är enkla raka fina människor. Inga fjollfasoner eller statusmarkeringar. Bara lätta att umgås med 🙂
Jag åt en Halloumiburgare. SÅ GOD!
Sen fortsatte vi till Å-kanten där vi drack mera öl och snackade, och sen till Interpol för att spela shuffleboard. Jag suger på det med:)
Men vafan nån måste vara sämst och det är väl bra att kunna erkänna sina brister. Jag är fett bra på luftgevär i alla fall;)
Axl Rose sa att han var bra på att vara ett asshole. ”I´m good at beeing an asshole. It´s good to know what your strengths is”
Jag är långt ifrån ett asshole i alla fall;)
Snackade, snackade, snackade. Men vi är inte på långa vägar färdigsnackade:) så vi får lov att styra upp en träff snart igen.
I mina ögon är ”snart” typ innan sommaren är slut, men de andra har visst en annan tidsuppfattning och vad jag fattade så var ”snart” november. Jaja, bara det inte tar 25 år så är det ju bra;) Jag är världsbäst på att prioritera roliga saker, att skapa tid för dem så jag kan nästan alltid. Allt som är tråkigt kan man skjuta på till förmån för sånt som ger energi och glädje. Men så har jag också ett hem som ser ut som en soptipp mellan varven och ett ton med återvinning som ligger och väntar;)
Vi satt kvar på Interpol och snackade och drack öl, folk droppade av allt eftersom och så småningom även syrran och jag då, som liksom alltid är kvar till sist:)
Det var en så härlig kväll, så kul, så mycket snack, massa nostalgi, men även nutid såklart. Nästa gång kanske vi väljer ett ställe där musiken inte är så hög bara, det är väl lite märkligt ändå? På ställen där man ska dansa är det toppen med brutal volym, men när man vill sitta och snacka är det lite trist att man bara kan höra den som sitter intill. Så har jag alltid tyckt och tycker att alla andra håller med, men ändå är det så överallt.
Jaja:)
Åkte buss hem, tog den som jag får gå en kvart från, och gick och messade med näsan ner i skärmen på mobilen, men tittade upp när något framför mig kändes lite obekant. Sist jag gick här så låg det faktiskt inget träd över vägen.
Det hade blåst ordentligt hela dagen, och den här hagen är typ nån slags Linné kulturmark, så kanske får man inte plocka ner träd hur som helst vad vet jag?
Men förra gången det blåste så knäcktes ett annat träd i samma hage och vek sig över bilvägen, så kanske att de borde se över den.
Att gå runt är nu inte min grej,. Inte alls. Men att klättra över klockan två på natten med en och annan öl innanför västen kan ju sluta lite hur som helst;) Jag överlade högt med mig själv såklart, jag pratar alltid med mig själv till ungarnas förtret, och gick fram och föste bort lite grenar. Inspekterade.
Äh det såg ju görbart ut det här! Trädet hade en otroligt välplacerad gren som gjorde att det bara var att kliva upp, och sen ett kliv på stammen och så ett graciöst skutt ner på marken. Häpp:)
Kom hem strax efter två, fixade lite och sen i säng.
Två dagar med roligheter var till ända. Och på lördagen skulle jag ut med kompisar och käka.
Vissa bara roar sig:)
Mer om der senare, hörs snart igen!
Visste ni att Axl sjöng i gosskör som liten? Det har jag läst nånstans och sen sitter det där i hjärnan. Oviktigt vetande som aldrig försvinner;)
