Jag hade, som vissa av er förstod tidsinställt mina inlägg igår.
När jag fick veta vad som hänt i Stockholm, några mil ifrån mig, så var inte min första prio att gå in och ändra mina tidsinställningar, helt ärligt glömde jag bort bloggen. Det kändes så jäkla oviktigt.
Att nu läsa en rätt bitsk kommentar om att jag inte skrivit om terrordådet får mig att undra hur det står till i huvudet på folk? Varför går man in och läser triviala bloggar när det precis skett en attack?
Håll er till nyheterna då. Framför allt om det stör att jag kanske inte skriver om det.
Kanske var alla mer eller mindre chockade och berörda igår? Jag tror det.
Med det sagt, så är jag starkt berörd av gårdagens attack.
Mina barn var ledsna, rädda och oroliga och vi har pratat massor. Jag gick på den där gatan förra fredagen, med Jamie tre meter bakom eller framför eller bredvid som alltid. Han, liksom mina övriga barn har stora problem att gå intill mig, de måste hoppa, studsa och klättra upp på de där betonggrejorna… Jag tänker alltid utifrån mitt eget perspektiv och bara tanken på att jag mest troligt inte hade kunnat få tag i honom gör mig gråtfärdig. Nu var vi inte där igår, men ni fattar hur jag menar? Jag reagerar alltid så, kanske har för mycket inlevelseförmåga? Men alltid när något händer så tänker jag: Tänk om det varit vi? Hur hade det gått? Vad hade vi gjort? Tänk om…
Och inser att de funderingarna inte leder någonstans, men kan ändå inte låta bli. I bästa fall så kanske jag har nån slags beredskap om något händer oss.
Jag har sett bilderna, jag har sett övervakningskamerornas och privatpersoners filmer, jag har läst det mesta som skrivits. Jag har känt sorg, fasa, ilska och rädsla. Och en otrolig mäktig känsla av något jag inte kan sätta fingret på, men att se hur folk hjälper varandra i en akut kris får mig att gråta. Medmänsklighet. Den finns ändå.
Patricia har en kompis som i sista sekunden hann kasta sig undan lastbilen.
Han hade ögonkontakt med en tjej när hon blev nermejad. Han såg henne slitas i stycken. Han är i djup chock, såklart.
Jag har läst Magdalena Graafs inlägg hur hon precis fick sig och två av sina söner i säkerhet, det handlar om millisekunder och att få ha turen på sin sida. Änglavakt.
Jag har läst, och hört vittnen berätta.
Det är så fruktansvärt hemskt.
Några hinner inte, andra klarar sig, men ska leva med detta resten av sitt liv.
Stockholm ligger nära mig. Mycket närmare än Paris och Boston och alla andra städer som utsatts. Det blir på något vis personligt. Det ÄR personligt, när man ge sig på MITT land. Jag älskar mitt land och är stolt och tacksam över att vara svensk. Kalla mig för exakt vad ni vill för det, men jag är det.
Med det menar jag inte att någon som inte är svensk sen generationer tillbaka är mindre värd. Jag menar inte att det som hänt på andra ställen är mindre värt. För mig är alla människor lika mycket värda oavsett hudfärg. Vem bryr sig egentligen om den betydelselösa detaljen?
Vi är samma ras. Vi är alla människor.
Och vi gör varandra så jävla illa! Hur är det ens möjligt att ha så mycket hat inom sig att man kan ta okända människors liv? Jag kan fan inte ens vrida nacken av en fisk, men folk kan utan att blinka döda andra människor. För vad?
Att få dem att känna skräck, att utöva makt. Jävla dumheter. Så onödigt.
Förresten tar jag tillbaka, jag anser inte att de här människorna är lika mycket värda. Sådana här klarar man sig utan. Att samla alla terroistgalningar på ett och samma ställe med höga murar och ingen väg ut, och sen låta dem leva med varandra, utan att någon oskyldig drabbas, känns som en väldigt bra idé, faktiskt.
Så kan de hata och döda sina gelikar. Inte oskyldiga människor.
Jag försöker prata med mina barn så mycket det går, de minsta fattar inget och behöver heller inte veta några detaljer.
Men de lite äldre behöver få prata, fråga och reflektera. Jag försöker svara så gott jag kan, men vad säger man? Finns ju inga ord som är tillräckliga. Vi har varit samlade, nästan alla mina barn är hemma, och de två som inte är det vet jag är i trygghet., Det känns skönt att ha alla mina kycklingar under mina vingar.
Jag är så tacksam att mina barn, mina nära och kära är oskadda.
.
Jag vet att alla inte har det. Jag vet att det finns folk som är i djup sorg just nu, och mina tankar går såklart till alla dem.
Jag önskar att vi kunde starta om gårdagen. Göra om den, och göra den annorlunda. Göra den till en helt vanlig fredag. Men det går inte.
Världen sörjer med Stockholm, Världen tänker på Sverige.
Även om kampen mot terrorister är svår, så känns det skönt att hela världen ändå står enade och fördömer det.
Förhoppningsvis så segrar det goda, precis som i sagorna. Det måste det göra.
#Pray for Stockholm
Tack Carola för att du är den du är! Älskar att läsa dina inlägg och önskar fler var mer som du. Du kan driva med dig själv men visar benhårt var du står, även när jag inte håller med dig så gillar jag dig för du är du och inte som du tror att andra vill.
Visst är det hemskt när folk dör pga idioter men vi kan inte sluta leva. Mina barn, tonåringar, upprördes mer av den tragiska bussolyckan, ålder och omständigheter kom närmare där.
” Du kan driva med dig själv men visar benhårt var du står, även när jag inte håller med dig så gillar jag dig för du är du och inte som du tror att andra vill.”
Tack, den meningen bara älskar jag! Det är precis så jag hoppas att ni uppfattar mig:)
All kärlek och stort tack <3
Herregud vad är det med folk.
Alla tänker inte på bloggar i såna här lägen.
Hemskt det som hänt.
Har oxå sett hemska bilder o det kommer bli svårt att glömma dom.❤
Carola <3
Fy för folk! Att inte människor begriper att man kan tidsinställa, och dessutom inte ha något annat för sig än att skriva en sur kommentar om en sån sak. Det är väl naturligt att inte alla skrev något igår, många var i chock och valde att prioritera sina familjer, vilket i alla fall för mig verkar ganska sunt.
Carola: <3
Barn är oroliga och rädda och som förälder pratar man och förklarar får barna att känna sig lugna och säkra. Vi visar våra barn att sådan här händer och att livet inte får stanna för att det varit en idiot i farten. Som en kund sa till mig i butiken jag jobbar i ”livet går vidare vi kan inte bara sluta göra allt dvs jobba,plugga, handla och umgås med människor”. Tycker dina inlägg och det du vill berätta här är jätte roligt och intressant att läsa Carola. Tycker du gjorde helt rätt att gå ut och ta en öl med Mirka N och få ventilera allt som livet ger och tar. För som alla föräldrar behöver man den tiden och som ensam förälder mest av allt ( och som alla föräldrar med sunt förnuft så vet jag att du innan ”skannat” av dina barn innan du gick ut 😉 ) Hoppas du hade en toppen kväll även om eftermiddagen varit ledsam och det ännu finns sorg i våra hjärtan över det som hände i går.
Carola: Jag kan bara instämma <3 Tack
Menade inte att va dum. Var nog chockad. Tänkte nog mest kolla vad du skrev om attacken och hur du pratar med dina barn om det som hänt.. Du har ju så många barn, tänkte att du hade nåt att säga om det. Vad säger man till de små i nedre skolåldern? För att inte skrämma men ändå berätta? Jag undrar seriöst. Hur gör ni andra? Blev nog ärligt talat lite provocerad av att se inlägg som handlade om ingenting. Ursäkta för det. Problemet ligger hos mig. Inte hos dig. Jag blev bedrövad och chockad men vi är oliks som människor.
Carola: Alla reagerar ju olika, så är det bara. Jag uppskattar att du förklarar <3
Jag är ju för ärlighet och raka rör även när det gäller barnen, så jag förklarar alltid så enkelt jag kan, inga svåra detaljer men vill samtidigt inte försköna det. Jag tror på att de förstår mer än vad vi tror, och att då undanhålla saker gör dem oroliga. Bättre att förklara, och sen finnas nära för att svara på de frågor som kommer efterhand.
I detta specifika fall har jag sagt att det var en galning som körde en lastbil på en gågata, och att han ville köra på och döda så många som möjligt. På frågan om någon dog, svarade jag ja. Och på frågan om det kan hända här, svarade jag ja, men man kan inte gå och vara rädd för allt hela tiden.
Lite så.
O jag fattar nu att du också blev det!
O jag fattar nu att du också blev det!
Tycker det är hemskt det som hänt i Stockholm och tänker på alla som var där både de som avled, de som är skadade och deras anhöriga. Här i vår kommun har vi haft sorg under hela veckan med tre döda tonåringar och ett antal skadade. Men man måste se framåt även i dessa tider.
Carola: Ja det är fruktansvärt. Och fast det känns stört så måste ju livet gå vidare. Och det gör det. Kram <3
Jag förstår att du hade annat att tänka på än att ändra/ skriva inlägg på bloggen igår, men om dina barn var ledsna, rädda och oroliga hur tänkte du när du lämnade dem hemma och gick på krogen och drack öl?
Ett terrordåd inträffade i en stad som ligger väldigt nära Uppsala och andra människor i Uppsala erbjöd strandsatta sin hjälp.
Ja visst är det konstigt ?
Och inget jag tänker diskutera. Det var inte optimalt MEN ibland går det inte att ändra planer. Oroa dig inte för det. Det rör inte dig. Sprid lite kärlek ist för att påpeka saker du inte har något med att göra.
Vad menar du att andra Uppsalabor på plats i Uppsala gjorde ?
Men varför är du så otrevlig när du svarar? Taggarna utåt på en gång…
Jag tyckte kommentarerna du fick ang uteblivet bloggande var onödiga och skrev också att jag har full förståelse för att du inte satte dig och bloggade när dådet inträffat.
Det jag blev fundersam över var hur du skriver om din och dina barns reaktion och känslor för att sedan posta en bild från krogen, samma kväll. Men jag vet ju inte hur barnen mådde när du åkte hemifrån, ni kanske hade pratat igenom allt så att de kände sig lugna.
Så tråkigt att du bemöter kommentarer så hätskt, det bjuder knappast in till vidare kommunikation med dina läsare.
Ang. #openuppsala och #openstockholm så spreds det via sociala medier igår där boende i städerna hjälpte de som inte tog sig tex från Sthlm till Uppsala och tvärtom då tågtrafiken osv stoppades.
Det blev ett långt svar men jag kände att jag ville förklara och försöka få dig att förstå att jag inte menade att vara så hemsk med min kommentar som du vill få mig att framstå.
Allt gott!
Carola: Tråkigt att du tycker jag var otrevlig, men JAG tyckte faktiskt att DU var högst otrevlig. Du vet inte hur barnen mådde skriver du…och det gör mig skitförbannad. För givetjävlavis hade jag inte lämnat deras sida om de inte mådde bra! Det fattar ju vem som helst.Inte heller lämnade jag dem vind för våg…utan i kompetenta trygga händer.
Det har hänt ett terrorbrott och du tycker att jag ska agera på ett sätt som DU tycker är korrekt. Vem säger att din åsikt är rätt? Jag hade ett åtagande, som inte gick att ställa in, det var många inblandade i flera led, och ibland blir det bara så. Jag ska inte behöva försvara det faktiskt.
Gällande ”openuppsala …. jag har ingen bil just nu och jag bor en bit ifrån stan, dessutom så var jag inte hemma under dagen/eftermiddagen innan tågtrafiken var igång igen, så jag kunde inte göra något även om jag ville.
Jag förstår visst vad du ville med din kommentar, och även om du säger annat så finns det ingen annan anledning än att du tyckte att jag gjorde fel. Och ville säga det, skriva det på näsan.
Klart att jag blir både ledsen och irriterad.
Jag har svårt att tro att du trodde att jag skulle bli glad? Och då känns den faktiskt bara helt onödig. Speciellt nu liksom.
Ok, så här då: det började med att jag tyckte du fick onödigt skit för uteblivet / tidsinställt bloggande, där jag tänkte ”men jisses kvinnan har sju hemmavarande barn att ta hand om, prata med och trygga”. Önskar jag skrivit den kommentaren, då kanske du hade läst min kommentar lite annorlunda…
Funderade liksom en av dina andra läsare hur du pratar med barnen och får dem att känna sig trygga eftersom du är den enda närvarande föräldern de har, därför blev det konstigt för mig att se att du var på krogen. Här kom nog min personliga åsikt in, vilket jag nu ångrar, MEN jag anser fortfarande att DU och bara du avgör vad som är bäst för dig och barnen.
Det är så himla svårt att få fram betoningar i skrift, men det jag verkligen vill att du förstår är när jag skrev att jag inte vet hur dina barn mår så menade jag att JAG vet inte osv, och det spelar ABSOLUT ingen roll om jag vet el inte för det är bara DU som vet och jag är efter att ha läst din blogg i flera år övertygad att du ALLTID gör det som är bäst för dina barn! Det var inget ifrågasättande, bara konstaterande.
Du gillar ärlighet och raka rör skriver du, men det känns som du bestämt dig för att jag är elak och sen är det bara så.
Det hade varit så mycket lättare att förklara öga mot öga eller att höra nyanser och betoning i rösten.
Avslutar denna långa lite röriga kommentar med att be om ursäkt för att jag gjorde dig arg, det var ALDRIG min mening, jag lovar!
Vad skönt att läsa här. Förfärades när Madde Ilmeud uppdaterade sin blogg med ett rasistiskt inlägg. Det är ju nu vi ska gå samman och vara starka!
Carola: Har inte läst det,men jag kommer aldrig att förstå hur man kan stå för rasism. Vi är alla människor, och som du säger – nu är det dags att gå samman <3
Var tvungen att gå in och kika. Mitt land hit och Sveriges naivitet dit. Orka vara så trångsynt som ilmrud :/
Man ska alltid misstro folk som sitter med plättlätta lösningar (stäng gränserna) på extremt svåra frågor.
Hade jag brukar läsa hennes blogg hade jag slutat men nu gör jag inte det iallafall.
Carola : Håller med dig, finns oftast inga easypeasy lösningar på de värsta sakerna, även om man önskar det innerligt. <3
❤️ till dig och dun familj Carola . Själv mår jag så dåligt av allt så jag stänger helst av., Försöker undvika media men det är svårt.
Varför ta upp vad Ilmeud skriver här hos Carola? Håll diskussionerna där de hör hemma! Tycker jag
Carola: Tack:) <3
<3